Att se saker/scenarie framför sig när de beskrivs (utbruten från Saker som ni fattade sjukt sent)

[Lingon]

Jag hör inte heller röster... Nu hade jag väldigt gärna velat få vara inne i hjärnan på nån som både "ser" och "hör" ett tag för att uppleva hur det är Saker jag verkligen varit med om, sett/hört/rört vid minns jag bra (utom vilken väg och riktning jag åkt), det är bara som att min hjärna inte skapar bilder när någon berättar något för mig.

Det tycker jag är så märkligt! Att det finns folk som inte hör sin egen röst i huvudet! Jag kan ha hela konversationer med folk i mitt huvud!

Jag lärde mig väldigt sent (förra året) att det finns folk som inte ser bilder framför sig när de läser böcker eller kan höra sin egen röst i huvudet.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tänker som på film, enkelt sammanfattat. Jag både ser bilder och hör röster och andra ljud inne i huvudet. Mycket livlig fantasi, typ. Praktiskt för kreativa saker eftersom jag så tydligt kan se framför mig hur det ska vara, men svårare när jag ska kommunicera hur jag tänker till någon som inte fungerar på samma sätt.
Minnet fungerar snarlikt, men jag har fruktansvärt svårt att minnas ansikten, och även namn ibland. Däremot har jag ett sjukt bra minne för röster, och minns dem klart och tydligt fast det kan vara åratal sedan jag hörde någon irl.

 

[Mumma]

Eftersom jag alltid ska vara tvärtom och konstig, så ser jag platser.

Det är ju ganska logiskt att se platser som kan likna ett ställe som beskrivs i boken, men hos mig blir det slumpmäsdigt utvalda platser jag varit på, som inte ens liknar stället som berättelsen handlar om.

Jag har liksom inget problem med att det ploppar upp en station med järnväg och tåg och allt på den lilla ön där min mormor hade en sommarstuga, om berättelsen råkar utspela sig där, och någon mitt i allt ska åka tåg.

Personer som beskrivs ser jag mest som flyktiga skuggor och rörelse.

Också texter som inte har någon egentlig handling eller plats befinner sig ändå i en miljö i mitt huvud. Den gär tråden tillexempel utspelar sig i en backe nära huset där mina föräldrar bodde tidigare. Extremt märkligt, jag vet.

 

[Gry]

Vad skönt att det finns fler som avviker från den stora massan. Haha.

klassikern, när man blir ombedd att inte tänka på en rosa elefant, och sen skrattar alla och säger att så tokigt, nu tänkte alla på en sån. Men jag gör inte det. Jag funderar mest på varför, vad det ska leda till, om det är samma poäng som vanligt och om det verkligen stämmer med det där att hjärnan inte förstår inte. Min hjärna är fullständigt ok med ordet inte. Jag kan liksom inte förstå att andras hjärnor hoppar över det ordet.

Det finns studier på att läsförståelsen är kopplad till förmågan att visualisera. Ju bättre visualisering, desto bättre läsförståelse. Jag säger inte att avsaknaden av det ena ger avsaknad av det andra, men man ser kopplingar. Jag undrar därför om det är så att förmågan att visualisera problemlösning i matte är närbesläktat?

 

[Snurrfian]

Jag ser scener framför mig, vilket kan vara oerhört störande när de gör om en bok till en film, det är ju helt fel personer, fel tonläge osv Men även att jag kommer ihåg saker genom andra saker runt om kring, så som @tanten Den ligger under en röd tröja, sen kan jag ofta utvidga bilden så jag ser rummet osv om jag anstränger mig.

Sen känner jag igen folk, alldeles för lätt och tror att jag känner alla som har ett bekant ansikte vilket innebär att jag har hälsat på ett gäng kändisar väldigt familjärt. Jag har dock väldigt svårt att komma ihåg vad folk heter i såna lägen, men när jag är i föreningen och på jobbet så lär jag mig namn och ansikten väldigt fort, mest för att jag har behov av det då.
Men jag hälsade väldigt glatt på Patrik Sjöberg när jag mötte honom i Göteborg på friidrotts EM, "Hej hej, allt bra?" Varpå han snällt svarade japp allt bra och vi gick vidare, han antagligen väldigt fundersam på vad det var för galning och syrran skällandes på mig varför jag i hela världen hade pratat med honom.

 

[Scata]

Jag ser scener framför mig, vilket kan vara oerhört störande när de gör om en bok till en film, det är ju helt fel personer, fel tonläge osv

Åh, det där är hemskt. Jag kan nästan inte se filmer där jag läst boken, allt är "fel" i filmen och är det en skräckis så är det inte ens hälften så "skräckigt" som min hjärna redan målat upp via boken

En annan sak är ritningar. Jag kan rita upp på ett papper, blyerts på rut-papper, hur jag vill att en byggnad ska se ut och se den stå framför mig helt "färdig och inredd" när jag tittar på platsen där den ska stå sen. Det kan inte alla (typ maken)

 

[Snurrfian]

Åh, det där är hemskt. Jag kan nästan inte se filmer där jag läst boken, allt är "fel" i filmen och är det en skräckis så är det inte ens hälften så "skräckigt" som min hjärna redan målat upp via boken

En annan sak är ritningar. Jag kan rita upp på ett papper, blyerts på rut-papper, hur jag vill att en byggnad ska se ut och se den stå framför mig helt "färdig och inredd" när jag tittar på platsen där den ska stå sen. Det kan inte alla (typ maken)

Jag har mest bara väldig svårt att få ner skissen så att andra förstår hur jag menar. Jag försöker förklara för maken hur jag tänker mig vår nya yttertrappor, jag förklarar, ritar och maken bara "aha du menar så här" och så är det helt fel. Kan man dumpa av en sån anledning?

 

[Grazing]

Jag trodde det var ganska självklart att se bilder i huvudet på det som beskrivs och det som det pratas om..det är ju liksom så man förstår tänker jag.

 

[Brie]

Det finns studier på att läsförståelsen är kopplad till förmågan att visualisera. Ju bättre visualisering, desto bättre läsförståelse. Jag säger inte att avsaknaden av det ena ger avsaknad av det andra, men man ser kopplingar. Jag undrar därför om det är så att förmågan att visualisera problemlösning i matte är närbesläktat?

Jag har väldigt hög läsförståelse (i regel, en fredag kväll efter några glas vin kanske den inte är on fleek ) men har alltid haft ”svårt” för matte pga tråkigt. Jag har också ett kreativt yrke med mycket text, bild, färg och form.

Som vuxen, när jag jobbade på en arbetsplats tillsammans med många specialpedagoger, insåg jag för första gången att mitt sätt att visualisera siffror och matteproblem inte är så vanligt och förmodligen ställer till det för mig. Svårt att förklara i text, men tänk er en slingrande trappa och man måste kliva upp för varje trappsteg (siffra) och platå (tiotal) för att ta sig framåt.

 

[Philosophia]

Däremot, och detta har jag funderat på ganska mycket, så vet jag givetvis hur min man ser ut men om han skulle försvinna och jag skulle beskriva för en sketchare så skulle jag inte kunna förklara vilken form ögonen har, näsan eller ögonbrynen. Jag vet bara hur han ser ut ”klar” liksom.

Jag delar samma upplevelse. Det är ungefär som att kunna höra en låt väldigt detaljerat i huvudet, men trots det ändå inte kunna mer än några textrader om någon skulle be mig sjunga.

 

[Red_Chili]

Det är intressant med sånt här! Jag har löjligt lätt att måla upp bilder i huvudet av allt möjligt, det sker automatiskt hela tiden. Om jag hör någon beskriva hur de vill ha någon grej så får jag en tydlig bild av hur det är, vilket tex gjort att jag har otroligt lätt att köpa kläder även till andra eller så (hjälper ofta min mor med det, men även vänner då och då).

Jag har också lätt att se framför mig hur det blir i hemmet efter en ommöblering, om man köper in nya möbler eller så. Andra i min bekantskapskrets kan inte alls föreställa sig de nya gardinerna hängandes i vardagsrummet utan kan vilja ha några som egentligen inte alls passar in för att de ser fina ut i butiken (och så blir de besvikna när de kommer hem och inser faktum).

Att känna igen människor är också otroligt lätt för mig, och det tog lång(!) tid innan jag förstod att de jag gick i lågstadiet med inte kände igen mig när vi möttes på stan när vi var 20+ år och inte hade sett varandra sen skoltiden. Skulle sedan polis eller liknande behöva förklaring på hur någon i min bekantskapskrets ser ut så skulle jag kunna ge en otroligt detaljerad förklaring (eller rita en bild med rätt detaljer om jag inte har rätt ord för allt, jag behöver iaf inget färdigt foto för att se detaljerna framför mig).

Eftersom allt mitt tänkande är i bilder, så har jag jättesvårt verkligen förstå att andra inte har det så. Alltså, jag har accepterat det, annat vore ju dumt, men alltså... Det måste ju bli så tomt utan alla bilder? Å andra sidan, det som någon nämnde i tråden om att man kan visualisera sig siffror osv på något sätt för att ha lättare med matte... Aldrig. För mig är siffror på ett papper absolut intetsägande. Det är först när jag kan använda dem praktiskt som det går att begripa, så när vi i gymnasiet skulle ha mattelektionerna i stallet så blev det riktigt enkelt. I skolsalen var samma uppgifter bara något som mosade ihop huvudet på mig.

 

[Ullmerkott]

Jag är också en visuell tänkare, och har med visualiseringen alltid haft oerhört lätt för matte. Att "se" antalen i form av rutor, pluttar eller liknande som flyttar runt, eller att se ungefär hur grafen kommer att se ut, eller se hur saker görs balanserat på båda sidorna av en ekvation, är det som gör att jag förstår vad jag håller på med och kan välja lämplig metod.

Med mitt sätt att tänka verkar det jättesvårt att räkna matte utan visualisering, då blir det ju bara en massa siffror som åker runt utan att egentligen betyda något?

 

[Gry]

Med mitt sätt att tänka verkar det jättesvårt att räkna matte utan visualisering, då blir det ju bara en massa siffror som åker runt utan att egentligen betyda något?

Min teori; för många som är mkt duktiga på matte så klarar de att flytta massa siffror då de representerar innehåll, ändå, även utan representation vid själva flyttandet. Men för de som inte kan det, så är visualiseringen en riktigt stor hjälp. Resten, som varken gör det ena eller andra, har det tufft.

Ngn har kommit på block i färger med hål i. Det är superpoppis att använda som visualisering. Jag har dock inte träffat ngn elev som antingen klarat av att överföra blocken till siffror, utan hamnat i det rent mekaniska, eller tar sig förbi annat än enkel addition. Dvs min teori är att man måste förstå på ett djupare plan för att förstå matte. Och låser man in tänket i färg med hål i, så blir det så orealistiskt och inte verklighetsförankrat att det blir lika abstrakt som siffror. Men typ hela specialpedagog-Sverige och SPSM tycker tvärtom. Det är väldigt konstigt tycker jag.

 

[Görel]

Jag tillhör de som ser allt som en film, och minns att första gången jag läste om de som inte gjorde det var här för något år sen. Ska erkänna att jag hade svårt att tro på det först, för mig var det så självklart att det var så och hade aldrig reflekterat över att det kunde vara på något annat sätt. Jag insåg varför vissa hade så svårt att förstå mina förklaringar, att saker som kartor och ritningar inte var lika självklara för alla som för mig.

För att säga emot den senaste teorin om känsla för siffror så är jag väldigt bra på matte och särskilt på huvudräkning, ibland är jag snabbare än en miniräknare. För mig är siffror pussel som passar ihop i tiotal, 1-9, 2-8, 3-7 och så vidare. Min mamma däremot säger att hon särskilt när hon var ung såg siffror som färger.

 

[lingonben]

Med mitt sätt att tänka verkar det jättesvårt att räkna matte utan visualisering, då blir det ju bara en massa siffror som åker runt utan att egentligen betyda något?

Jag som inte visualiserar men ändå har ett gäng högskolepoäng matte tycker inte det är så svårt Sifforna i sig är det betydelsebärande för mig. Jag har däremot haft kursare som uppfattat tal som former och alltmöjligt, och jag var ett fullkomligt frågetecken inför det. Jag hade dock gärna varit i deras huvuden för att förstå hur de upplevde matten!

 

[turbofling]

Jag har mkt bilder/filmer i huvudet, hela tiden. Tyvärr ofta i form av att jag ser framför mig hur jag/barnen snubblar och ramlar ner för den där branten som vi går förbi. Jag kan se hur ett av barnen springer ut i gatan samtidigt som det kommer en bil osv.. Jag lever mig väldigt mkt in i böcker och har svårt att släppa boken utan fortsätter ofta i drömmen om jag läser på kvällen.
När jag spelade fotboll för 1000 år sen fick jag beröm för att jag var så bra på att läsa av spelet och placera mig rätt (fast med bollen var jag värdelös )

Men jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det rum ser ut efter ommöblering. Jag måste prova.

Jag är väldigt dålig på huvudräkning men ganska bra på problemlösning. Geometri har jag aldrig förstått.

 

[MCP]

Det här är så intressant
Jag ser ofta saker som filmer. Dagdrömmer mycket och fantiserar. Däremot har jag svårt för att bygga upp en bild från noll så att säga, läser jag en bok så utspelar den sig ofta på någon plats jag sett förut, kan vara ett foto eller en film, måste inte vara irl.
Ibland kan det ställa till med problem då mitt huvud redan valt en miljö, så kommer det någon detalj som inte passar in, och mitt prompt ska ha det som det redan bestämt.

Jag har även svårt att rita/måla något bara sådär ur huvudet, det kan bli ett motiv, men det känns oftast platt och detaljlöst. Men har jag redan någon sorts bild att börja från så kan jag därifrån sväva ut.

Har även svårt att visualisera hur ett rum ser ut ommöblerat/med nya tapeter eller hur en ny möbel skulle passa in. Jag kan, om jag tänker på det, få upp en bild, men stämmer inte alltid med hur det sedan ser ut på riktigt och det kommer inte av sig självt.

 

[Sleepy]

Det dyker inte upp ett enda bord hos mig och inga stolar heller, däremot har jag inga problem att få in de i tankarna och på något vis föreställa mig det. Det samma gäller rum jag varit i, jag vet vart möblerna står, kan ha lite koll på annat runt omkring ibland också som mattan och blommor. Inga bilder bara känslan.

Jag drömmer sällan i bilder men ibland när jag varit riktigt djupt i en dröm så tror jag att ag har bilder i drömmarna.

Så intressant. Mina drömmar är som en film; jag kan "se den igen" dagen efter, om jag tex ska berätta för någon om den.

Hjärnan är en fantastisk manick.

 

[Luff]

Jag och min make har väldigt lätt för att möblera med detaljer när vi läser böcker her vi konstaterat. Vi krockar dock totalt när han ska beskriva vägen till något för mig. Ge mig detaljer och jag tappar bort mig fullständigt. Jag beskriver de sista 3 km till vårt hem såhär; Sväng höger från väg xxx där det står hjkhjbbj på skylten. Följ vägen till en trevägskorsning. Ta höger. Följ vägen, du åker strax uppför en backe in i en skog. När sen skogen tar slut på höger sida är vår gård till vänster vid den blå träskylten.
Maken blandar in småvägar, meterangivelser, brevlådor. Jag känner inte igen mig alls när han beskriver vägen till huset jag bott i hela mitt liv...