Att skriva av sig

[Monstermom]

Stor risk att det både befäster mönster och passiviserar. Istället för att frustrationen gör en aktiv så man gör något åt sin situation så lättar man på trycket genom att klaga (till någon/några som inte har något som helst med saken att göra) och går sedan tillbaka till eländet och vantrivs vidare.

Det är heller inte, som regel, särskilt kul att vara den som blir gnälld till. Ett bra sätt att förstöra vänskap (och andra relationer) är att vräka negativa känslor över en helt annan relation in i den!

Enda gången jag ser något - möjligen - positivt med det är när man verkligen sitter fast, man har alltså inget annat utlopp för eländet än att dumpa det någon annan stans. Enda chansen att härda ut är att få pysa ibland, och man verkligen måste härda ut. Även i de fallen tror jag dock man ofta riskerar att göra eländet större och större.

 

[Modest]

Jag gjorde det (för mig själv, alltså dagbok-ish) när jag var yngre. Men det var nog framför allt för att vältra mig i tankarna kring tvetydiga relationer med vissa killar, inser jag i efterhand.

 

[Saeta]

Stor risk att det både befäster mönster och passiviserar. Istället för att frustrationen gör en aktiv så man gör något åt sin situation så lättar man på trycket genom att klaga (till någon/några som inte har något som helst med saken att göra) och går sedan tillbaka till eländet och vantrivs vidare.

Det är heller inte, som regel, särskilt kul att vara den som blir gnälld till. Ett bra sätt att förstöra vänskap (och andra relationer) är att vräka negativa känslor över en helt annan relation in i den!

Enda gången jag ser något - möjligen - positivt med det är när man verkligen sitter fast, man har alltså inget annat utlopp för eländet än att dumpa det någon annan stans. Enda chansen att härda ut är att få pysa ibland, och man verkligen måste härda ut. Även i de fallen tror jag dock man ofta riskerar att göra eländet större och större.

Men en kan ju skriva av sig utan att det är riktat till en specifik person som "får ta skiten".

 

[starcraft]

För mig funkar det bra, skriva av mig får mig att gå vidare och sluta tänka/älta det som gör mig upprörd/ledsen.. däremot har jag inget intresse att göra det publikt och ser ingen funktion i det heller.

 

[tanten]

Skrivandet har ett gäng funktioner.

Jag kan inte skapa något med händerna - som måla eller skulptera. Ord är mitt uttryckssätt. Dessutom tänker jag bättre när jag pratar. Även när jag "pratar" i skrift. Jag definierar och skärper mina tankar bättre när jag får uttrycka dem.

Ibland kan jag bära på något som jag vill ha ut. Då skriver jag.

En del av skrivandet lägger jag ut på fb eller buke. Korta funderingar. Oftast triviala saker. Ibland är det formuleringar jag bearbetat länge innan de kom. Men oftast närmast nonsens. Eller bara kul. Det jag skriver offentligt är sådant alla kan se utan att jag behöver skämmas.

Får jag inte skriva förtvinar jag. När jag varit i tunga perioder har jag skrivit massor och sedan förstört det. Det behöve inte sparas, utan behövde bara ut.

 

[Petruska]

Skrivandet har ett gäng funktioner.

Jag kan inte skapa något med händerna - som måla eller skulptera. Ord är mitt uttryckssätt. Dessutom tänker jag bättre när jag pratar. Även när jag "pratar" i skrift. Jag definierar och skärper mina tankar bättre när jag får uttrycka dem.

Ibland kan jag bära på något som jag vill ha ut. Då skriver jag.

En del av skrivandet lägger jag ut på fb eller buke. Korta funderingar. Oftast triviala saker. Ibland är det formuleringar jag bearbetat länge innan de kom. Men oftast närmast nonsens. Eller bara kul. Det jag skriver offentligt är sådant alla kan se utan att jag behöver skämmas.

Får jag inte skriva förtvinar jag. När jag varit i tunga perioder har jag skrivit massor och sedan förstört det. Det behöve inte sparas, utan behövde bara ut.

Där tycker jag att du snarare beskriver skrivande för självrannsakan och självkännedom.

Det sista du skriver: om det där UT gör att du på något vis i något avseende kommer vidare, så är det ju bra. Och kanske en variant av ovanstående?

 

[Monstermom]

Men en kan ju skriva av sig utan att det är riktat till en specifik person som "får ta skiten".

Ja, och då är ju inte just den aspekten aktuell. Andra gånger skriver man till någon/några, alternativt öppet för "vem som helst" att läsa.

 

[Saeta]

Ja, och då är ju inte just den aspekten aktuell. Andra gånger skriver man till någon/några, alternativt öppet för "vem som helst" att läsa.

Om en skriver till en eller flera specifika personer så antar jag att det är någon som en vet att en kan skriva till. Jag har folk i min närhet som jag vet att jag kan skriva av mig till om jag behöver vädra eller ventilera mig och/eller bolla tankar. Personer som sagt att det dels "bara är att skriva" eller som jag känner så väl att det inte ens behövs sägas. Såklart skulle det ju inte ske till någon som jag vet inte uppskattar sånt.

Om en skriver öppet så att vem som helst kan läsa så är det inte riktat till en specifik person = det är upp till läsaren att faktiskt läsa eller inte

 

[Petruska]

@Andromedae Jag vet inte om jag tänker i samma banor som du här, men när det gäller att skriva (eller prata) av sig, tex på buke, så tänker jag ibland att det mest verkar handla om att just lätta lite på trycket. När det är gjort sker ingen som helst förändring, och samma person kan mycket väl återkomma på exakt samma vis igen, någon tid senare.

Sedan jag blev vuxen undviker jag att delta i sådana samtal på sådana villkor. Om jag gör det, bidrar jag ju till att den negativa situationen består, istället för att bidra till att förbättra situationen.

 

[Monstermom]

Om en skriver till en eller flera specifika personer så antar jag att det är någon som en vet att en kan skriva till. Jag har folk i min närhet som jag vet att jag kan skriva av mig till om jag behöver vädra eller ventilera mig och/eller bolla tankar. Personer som sagt att det dels "bara är att skriva" eller som jag känner så väl att det inte ens behövs sägas. Såklart skulle det ju inte ske till någon som jag vet inte uppskattar sånt.

Om en skriver öppet så att vem som helst kan läsa så är det inte riktat till en specifik person = det är upp till läsaren att faktiskt läsa eller inte

Jag tolkar dig som att du menar att iom att mottagaren väljer att vara mottagare så påverkas inte relationen av negativiteten? Jag håller inte alls med dig om det.

 

[Saeta]

Jag tolkar dig som att du menar att iom att mottagaren väljer att vara mottagare så påverkas inte relationen av negativiteten? Jag håller inte alls med dig om det.

Ja, lite så. Klart att en påverkas, det är väl aldrig superkul att höra negativa grejer.
Jag fattar att relationen påverkas negativt om personen enbart är negativ och bara skriver när hen behöver skriva av sig om något dåligt. Men då kan jag nog inte kalla det för en vänskapsrelation om någon bara hör av sig för att få ur en massa skit.
Men är det såna relationer du menar så håller jag med dig.

 

[Monstermom]

Ja, lite så. Klart att en påverkas, det är väl aldrig superkul att höra negativa grejer.
Jag fattar att relationen påverkas negativt om personen enbart är negativ och bara skriver när hen behöver skriva av sig om något dåligt. Men då kan jag nog inte kalla det för en vänskapsrelation om någon bara hör av sig för att få ur en massa skit.
Men är det såna relationer du menar så håller jag med dig.

Nja, jag menar att det oavsett påverkar relationerna negativt när man gör sådana saker. Dock kan man ju ha mer att ta av i en gammal vänskapsrelation, som en buffert att nöta av med sin negativitet, medan en relation som inte har den grunden sedan innan fortare slits ut. Skillnaden är ju dock inte att negativiteten inte förstör, utan att det kan finnas annat som väger emot också. Men det påverkar inte min bild av vad beteendet prata/skriva av sig har för påverkan.

 

[Kattennizze]

@Andromedae Jag vet inte om jag tänker i samma banor som du här, men när det gäller att skriva (eller prata) av sig, tex på buke, så tänker jag ibland att det mest verkar handla om att just lätta lite på trycket. När det är gjort sker ingen som helst förändring, och samma person kan mycket väl återkomma på exakt samma vis igen, någon tid senare.

Sedan jag blev vuxen undviker jag att delta i sådana samtal på sådana villkor. Om jag gör det, bidrar jag ju till att den negativa situationen består, istället för att bidra till att förbättra situationen.

Jag tänker ungefär som du och försöker undvika malande och ältande om samma sak om och om igen fast på olika teman. Exempelvis så har jag flera vänner som lever med partners som de uppenbarligen inte är nöjda med och många gånger vräker de bara ur sig hur hemska de är. Det är ju samma variant som att skriva en tråd på Buke om hur hemsk ens partner är men att de ändå inte vill agera i situationen och egentligen är de nog rätt nöjda de som det är, antar jag. Undantag då misshandel förekommer givetvis då det är andra mekanismer som råder i de specifika situationerna.
Å andra sidan kan man kanske säga att det kan ju vara så att den hundrade gången som någon skriver ur sig ditten och datten och får ett lyssnade öra, då kanske det händer grejer? Vad vet jag? Jag är nog inte så tålmodig direkt men det finns ju de som aldrig ger upp, liksom.
Själv skriver jag nog aldrig eller mkt sällan en skriva av mig tråd eftersom jag tycker det är för privat och för att jag nog inte tror det hjälper direkt. Jag brukar prata med vänner i stället men det är ju inte alla som har vänner och då är det väl toppen att man skriva ur sig egentligen under förutsättning att det blir någorlunda konstruktivt och inte ett malande som riskerar att förlänga ens lidande i stället.

 

[Kilauea]

Förut skrev jag väldigt mycket dagbok. Det har för mig varit ett sätt att få ut tankarna ur huvudet, lämna plats åt lite nytt helt enkelt. Istället för att älta en sak så fick jag ur mig det och kunde dock hantera nästa grej.

 

[Saeta]

Nja, jag menar att det oavsett påverkar relationerna negativt när man gör sådana saker. Dock kan man ju ha mer att ta av i en gammal vänskapsrelation, som en buffert att nöta av med sin negativitet, medan en relation som inte har den grunden sedan innan fortare slits ut. Skillnaden är ju dock inte att negativiteten inte förstör, utan att det kan finnas annat som väger emot också. Men det påverkar inte min bild av vad beteendet prata/skriva av sig har för påverkan.

Jag tror inte att jag förstår riktigt hur du menar. Kan vara så att jag behöver sova... (och är trög, som vanligt). En vänskapsrelation ser ju olika ut beroende på vilken relation det är. Och vissa relationer tycker iallafall jag att det är viktigt att kunna prata om allt. Och då räknar jag in att den andra ska kunna skriva av sig till mig om hen har det behovet.

 

[Araminta]

Som mycket annat så finns det säkert mer eller mindre konstruktiva sätt att "skriva av sig" på. Jag skrev dagbok under hela min uppväxt och använder fortfarande skriften för självreflektion och sortering av tankar och känslor. För mig är det ett verktyg (bland andra) för att minska ångest och stress. Dagböckerna är inte för någon annans ögon utan det handlar för det mesta om att fysiskt strukturera upp en situation/känsla som jag inte får bukt med mentalt.

Jag känner inte igen mig alls i diskussionen om ältande/gnällande. Att "skriva av sig" har för mig ingenting alls med ältande att göra, i alla fall inte enligt min definition på ältande. Ja visst kan man se återkommande teman i anteckningarna (mina svaga punkter tenderar att vara hyfsat konstanta över tid) och vid större händelser så går anteckningarna i varandra. Är det ältande? Och i så fall, är det dåligt? Jag tycker ju snarare att det är en fördel med dagboksskrivandet att man kan gå tillbaka och hitta de där återkommande bekymren, hitta gemensamma faktorer och orsaker. Det hjälper mig med självinsikt. Det är inte alla bekymmer som går att lösa över en natt, djupa självreflektioner, beteendeförändringar eller komplexa problem tenderar att kräva flera omvridningar och nya grepp för att de ska rätas ut. Jag ser inte hur man ska lyckas med det om man inte får lov att återkomma till samma tankebanor vid flera tillfällen.

Att göra sina anteckningar offentliga har jag minimalt med personlig erfarenhet från. Jag kan mycket väl förstå behovet av att få nya infallsvinklar. Jag vet hur mycket lättare det kan vara att kommunicera svåra saker i text med främlingar, jämfört med att försöka formulera svårigheter i tal till närstående. Jag ser också den potentiella faran att lägga ut något så personligt i ett forum där du inte har kontroll på reaktionerna. Där tvetydigheten i alla former av skriftlig kommunikation mellan två eller flera parter riskerar att bli plågsamt tydlig. Där hade man, i efterhand, flera gånger önskat att personen hittat andra vägar. Samtidigt så har jag sett flera exempel bara här på Buke där "skriva av sig"-trådar lett till verklig hjälp och förändring hos personen.

I grund och botten tror jag på att låta folk prova sig fram och utveckla sina cooping strategier i sin egen takt. Jag har massor med pålagringsbeteenden som inte hjälper mig ett skvatt. Hälften av dem är jag nog inte ens medveten om. Jag tänker egentligen att den bästa approachen till problemlösning är att försöka se det egna psyket som ett forskningsprojekt och att regelbundet försöka ifrågasätta de egna tankebanorna: vad? var? varför? hur? när? Hur man gör detta får var och en reda ut för sig själv.

 

[Killaloe]

Jag känner inte igen mig alls i diskussionen om ältande/gnällande. Att "skriva av sig" har för mig ingenting alls med ältande att göra, i alla fall inte enligt min definition på ältande.

Jag tänker att det är olika saker men där skriva av sig offentlig lätt kan övergå till att det blir ett ältande om en återkommande gånger skriver av sig om samma sak, får vettig input men en fastnar i situationen och fortsätter skriva av sig.

Eller ja, för mig kan det bli ältande även i dagboksform men då är det ju jag själv som upprätthåller det osunda ältandet medans om jag ältar offentligt tar hjälp av andra för att upprätthålla en osund situation.

Dock behöver det ju inte bli ältande av att skriva av sig, men ibland är det en fin gräns mellan vad som är hjälpsamt och vad som är destruktivt.

 

[Red_Chili]

Jag skriver mycket. Så fort jag har någonting som jag behöver få uttrycka på något vis, utan att riktigt kunna prata med någon om det, då skriver jag.

Jag skriver då med papper och penna, kämpar för att sätta ord på precis allt kring hur jag känner, tycker och tänker och det blir ofta låååånga texter. När jag sedan har ord på allt det, då är det lättare för mig att förstå och tänka logiskt kring det. För mig blir skrivandet alltså ett sätt att få kontroll på situationen, istället för att gå runt som ett nervvrak med tusen tankar som snurrar runt i skallen och känslor som åker bergochdalbana.

För mig är det inte heller någon risk att fastna i ältande eller att befästa det negativa. Tvärt om så ger det mig verktyg att komma ifrån allt. Så fort jag ser mönster i det jag skriver eller identifierar ett problem, då börjar jag fundera på möjliga sätt att jobba på det. Tack vare det har jag också utvecklats mycket som person och fått lättare att uttrycka mig även muntligt.

Vissa går till psykolog för att få ur sig saker, få se saker ur annan vinkel osv. Jag skriver istället.