Att släppa sina egna hjärnspöken

En av mina ponnyhästar är väldigt känslig och tar in ALLT runt omkring. När hon var yngre red jag med bomull i öronen och vanlig luva, så bomullen inte skulle flyga ut när hon ruskade på huvudet.
Jag upplever inte att de blir "döva" utan snarare så dämpade det de externa ljudintrycken vilket gjorde att hon kunde fokusera på mig och vi fick mycket lugnare turer.
Resultatet var en mycket mindre spänd häst där vi sedan har kunnat sluta med bomullen och nu har vi bara vanlig luva när det blåser väldigt mycket.

Så testa luvan du, och kanske även bomull i öronen.
 
Det finns flera böcker i ämnet som just handlar om mental träning i förhållande till ridning. De jag har hittat har dock varit på engelska, men kan säkert hjälpa dig att jobba med dina hjärnspöken. Jag var med i en fb-grupp ett tag som också var för folk med ridrädsla som var ganska trevlig. Det var mest folk från USA men en del tips och trix kunde man ta därifrån också. Minns dock inte vad den hette, men den hade boken "riding fear free" som utgångspunkt.
 
Jag fastnade i rädslor med min efter en längre konvalescens, det som hjälpte mig var att så fort jag tyckte det blev läskigt hoppade jag av och gick med hästen tills jag tyckte allt var lugnt igen och sen hoppade jag upp, istället för att liksom hinna bli rädd, hästen spänner sig och tror att nu jäklar händer här något farligt och det då till slut blir lite för mkt reaktion för egentligen inget alls, men min spänning skapade något "livsfarligt". Hade länge i bakhuvudet att om man hoppar av har hästen "vunnit" men vad är det hästen vinner? Den reagerade ju bara på att min kropp skrek fara.....
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.

Jag känner igen mig i din historia. Jag har också ramlat av och skadat mig ganska ordentligt. Jag var livrädd för det mesta när jag började rida igen till och med skritt i paddocken var läskigt. Jag har aldrig haft egen häst utan alltid ridit på ridskola och varit medryttare. Har ridit hela livet och att inte komma tillbaka till ridningen efter ett års rehab för mig var otänkbart. Hittade en liten ridskola där jag kommit tillbaka steg för steg. Mina första uteritter var fem minuter på slutet av en privatlektion där ridskolan ledde hästen, vi hade grimma under tränset. jag var livrädd de första gångerna. Inför första riktiga uteritten med min ridlärare utan galopp så var jag så nervös och orolig att jag kräktes flera gånger. Men jag gjorde det ändå för jag ville inte bara bli en ryttare som var begränsad till paddocken.

Idag klarar jag av normala uteritter i alla gångarter. Det enda som har hjälpt mig är att utsätta mig för de situationer jag tycker är läskiga. Att göra det upprepade gånger om och om igen. Jag har ramlat av på uteritt sen olyckan och det var inte så svårt att komma tillbaka igen. Nu kan jag till och med komma på mig själv med att njuta av en uteritt det är en härlig känsla. . Sen ska det vara rätt dag för det.

Ibland om jag känner att jag inte fixar vissa saker mentalt så avstår jag. Men de dagarna kommer allt mer sällan. Men jag är också medveten om att jag måste pusha mina gränser hela tiden och flytta fram dem för att komma framåt. Så mitt enda råd utifrån mina egna erfarenheter är att utsätta dig för det du tycker är jobbigt. Därmed inte sagt att man behöver göra något dumdristigt och jag tror också det är bra att faktiskt erkänna för sig själv att just nu i den här situationen fixar jag inte detta utan får göra ett nytt försök imorgon.
 
Min häst är en sån där lugn typ som oftast inte bryr sig om något alls... för att ibland vara världens tönt, särskilt när något händer bakom honom. Jag själv är feg och har spätt på det hela, såklart!

När jag upplevde det som värst så promenerade jag också med honom istället för att rida, när jag gick jämte lugnade han sig alltid (jag med 😅), och så tränade jag på att dra saker bakom honom, stora grenar och sånt som jag hittade i skogen. Skitäckligt tyckte han först.
Kastade även ut saker i skogen så det rasslade till bland löven och sånt där, läskigt det med!
Höll på så i flera veckor tills han inte brydde sig alls längre. Drog även en tygpåse, fylld med tomburkar, i lina efter honom. Ja lite all möjlig miljöträning från marken pysslade vi med.

Sen försöker jag rida "ordentligt", när han blir spänd, inte bara åka med, så att både han och jag har något annat att fokusera på. Tränade även in one rein stop, från skritt såklart, vilket funkat bra för oss iaf :)
 
Jag har en superreaktiv häst som ser och reagerar på allt, jag använder dock inte soundlessluva utan vanlig luva med öronproppar i , sådana som travhästarna har när jag rider ut. Det hjälper faktiskt jättemkt att han inte hör minsta gren som knäcks i naturen.
 
Hade en travhäst luva med extra gummi öron i till min gamla ponny som fick lite smått panik när hon var ensam på uteritter. Hon hade stor separations ångest från andra hästar men med luva gick de lugnt och behagligt till att rida ut. Skulle aldrig köra min häst jag har idag utan bomull eller liknande i öronen, ja visst han är jätte snäll men rätt fjantig. Minsta prassel kan få honom att hoppa till, men när han är ned dövad så bryr han sig sällan om saker.
 
Jag tror att du måste hitta lugnet i dig själv innan du hoppar upp. Lära dig att andas med magen på ett sådant sätt att du kan ta med dig det upp i sadeln. Ju mer du spänner dig desto mer säger du till hästen att vara på helspänn och det är den cirkeln du måste bryta.

En övning jag tycker är bra är att lägga sig med benen i 90 graders vinkel. Du kan lägga dig på golvet med benen på en stol, använda en pilatesboll att lägga benen på eller något annat lämpligt. Det viktiga är att du ligger avslappnat med händerna utmed sidorna och att knäna och höfterna bildar 90% vinkel. Sedan koncentrerar du dig på att andas med magen. Magen ska röra sig upp och ner medans du slappnar av och gärna blundar.
Ligg där och bara andas i fem minuter och res dig sedan sakta.

När du ligger där upprepar du "andas, andas" eller några andra ord, vad kvittar bara din kropp börjar associera orden med avslappning. Sedan tar du med dig de orden och andningen upp på hästen. Du ska känna att du och hästen andas ihop, att du får tyngden i sätet istället för högre upp som när du stressar upp dig. Ju högre upp du har tyngden desto lättare är det att du faktiskt ramlar av, har du tyngden i sätet blir den risken så mycket mindre. Det är svårt att bryta negativa beteenden och man kan behöva träna mycket men det går och att hitta andningen igen när du börjar stressa upp dig bryter den där cirkeln av stress.

Lycka till!
 
Tusen tack alla för kloka inputs och idéer!

Tänkte på en annan sak - utrustning för mig. Jag rider (självklart) alltid med hjälm och säkerhetsväst, men är det något annat som är mer "stabilt"? Helskodda ridbyxor? Är grip bättre än de gamla med mocka? Tänker att även en falsk trygghet är en trygghet i det här fallet? Har just nu ett par knäskodda ridbyxor med grip, och trillade precis över en känd hästsportsaffär på nätet som profilerade sina knäskodda ridbyxor som "hoppbyxor", det vill säga att man "ska" ha lättare att lätta ur sadeln över hindren med dessa? Och att helskodda i så fall är mer åt dressyrhållet = sitta djupt i sadeln? Idéer från er?

Jag tycker att sadeln också har stor betydelse för känslan av hur "säkert" man sitter. Jag rider islandshäst, och inom vår disciplin finns det en rätt stor variation i hur sadlarna är utformade - det finns allt från riktigt djupa dressyrsadlar med rejäla knästöd till sadlar som är betydligt flatare där det är tänkt att ryttaren skall kunna förändra sin position i sadeln. Och självklart känns det "säkrare" att sitta i den förstnämnda typen av sadel med ordentligt bakvalv, stora knästöd osv. Kan tänka mig att även en westernsadel ger en trygg känsla, om man nu känner för att prova det. Hur sadeln ligger på hästen tycker jag också har betydelse - en som ger kort avstånd mellan ryttarens säte och hästens rygg, typ close contact, ger en säkrare känsla än en som ligger mera "ovanpå". Förstår ju om du inte kan byta sadel hursomhelst, men om något känns läskigt/instabilt med sitsen så se över sadeln!
 
Jag tycker att sadeln också har stor betydelse för känslan av hur "säkert" man sitter. Jag rider islandshäst, och inom vår disciplin finns det en rätt stor variation i hur sadlarna är utformade - det finns allt från riktigt djupa dressyrsadlar med rejäla knästöd till sadlar som är betydligt flatare där det är tänkt att ryttaren skall kunna förändra sin position i sadeln. Och självklart känns det "säkrare" att sitta i den förstnämnda typen av sadel med ordentligt bakvalv, stora knästöd osv. Kan tänka mig att även en westernsadel ger en trygg känsla, om man nu känner för att prova det. Hur sadeln ligger på hästen tycker jag också har betydelse - en som ger kort avstånd mellan ryttarens säte och hästens rygg, typ close contact, ger en säkrare känsla än en som ligger mera "ovanpå". Förstår ju om du inte kan byta sadel hursomhelst, men om något känns läskigt/instabilt med sitsen så se över sadeln!
Tusen tack alla för kloka inputs och idéer!

Tänkte på en annan sak - utrustning för mig. Jag rider (självklart) alltid med hjälm och säkerhetsväst, men är det något annat som är mer "stabilt"? Helskodda ridbyxor? Är grip bättre än de gamla med mocka? Tänker att även en falsk trygghet är en trygghet i det här fallet? Har just nu ett par knäskodda ridbyxor med grip, och trillade precis över en känd hästsportsaffär på nätet som profilerade sina knäskodda ridbyxor som "hoppbyxor", det vill säga att man "ska" ha lättare att lätta ur sadeln över hindren med dessa? Och att helskodda i så fall är mer åt dressyrhållet = sitta djupt i sadeln? Idéer från er?

Jag började rida i höstas efter femton års uppehåll. Eftersom jag vare sig blivit yngre eller modigare under denna tid plus alltid varit nyfiken på western blev det en ridskola med denna inriktning med erkänt snälla hästar. Första 2-3 gångerna tyckte jag att jag satt ovanpå hästen, men nu har jag vant mig och tycker att det faktiskt går att rida i westernsadel plus att det är riktigt bekvämt och att man framför allt sitter tryggt i den.

Kanske värt att testa en liknande sadel? Det finns ju även en uppsjö av iberiska sadlar som är ordentligt uppbyggda både fram och bak. Jag är lite inne på att skaffa häst igen (men först en termin till på ridskolan) och är helt på det klara med att jag vill ha något annat än en traditionell engelsk sadel. Både westernsadlar och olika iberiska sadlar kan ofta fås med mocka i sitsen. Jag tycker personligen inte om det för jag vill kunna röra mig i sadeln (därför gillar jag inte heller engelska sadlar med stora stöd och putor), men för den som vill känna klister i baken måste det vara toppen, speciellt i kombination med helskodda ridbyxor.
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
Det jag kan tipsa om är podden "En mental halvhalt". Där får du väldigt mycket bra tips! Grundaren till den podden, Johanna Lassnack, är föreläsare om det mentala samt hoppryttare och tar emot elever för att jobba med just ryttarens mentala bit. Tror det hade gjort susen!🌟 Man kan få coaching på distans av henne om man inte har möjlighet till träff.
 
Åh så jobbigt läge.... tråkigt när man verkligen vill något men rädslor får makten.
Jag skulle absolut råda dig att ta kontakt med någon som jobbar med kbt och be om hjälp. Dom har kunskap om detta och kommer garanterat kunna hjälpa dig att dämpa din rädlsa. Var så mkt du kan med hästen och ställ inte krav på dig själv att du måste rida osv. Det blir bara ännu mer pressat och jag tror du jagar in dig själv o ett hörn av känslor. Be om hjälp. Det är okej att görs det. Lycka till
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
Hejsan, åh vad kag känner igen mig här. Har inte löst mina hjärnspöken men jag sätter ribban lägre med min häst. Jag rider själv för det mesta och har ramlat av i skogen så jag gör så att jag hoppar av nör hon är spänd och när det går. Stannar ofta och låter henne beta medans jag slappnar av andas djupt och bara är . Hemåt är hon lugn så då kam jag njuta mer och så låter jag henne välja vägar om det går. Hon överraskar mig med vägarna hon väljer, inte alltid dom korta och lätta. Vill gärna veta hur det går för dig för tips. Lycka till!
 
Jag fastnade i rädslor med min efter en längre konvalescens, det som hjälpte mig var att så fort jag tyckte det blev läskigt hoppade jag av och gick med hästen tills jag tyckte allt var lugnt igen och sen hoppade jag upp, istället för att liksom hinna bli rädd, hästen spänner sig och tror att nu jäklar händer här något farligt och det då till slut blir lite för mkt reaktion för egentligen inget alls, men min spänning skapade något "livsfarligt". Hade länge i bakhuvudet att om man hoppar av har hästen "vunnit" men vad är det hästen vinner? Den reagerade ju bara på att min kropp skrek fara.....
Japp så gjorde jag också, det funkade jättebra. Jag hoppade av antingen om jag eller hästen blev lite skvättig och gick tills båda var lugna.

Han kände sig tryggare när jag gick lite framför. Det är nåt som blir "ensamt" för hästen när man sitter ovanpå, man blir en del av dom istället för "flock". Ibland måste man helt enkelt träna på själva momentet, och det görs bäst i små snuttar, och att man håller sig under paniktröskeln.
 
Lite därför jag typ ogillar sällskap, tycker många har så bråttom hela tiden. Med en häst som är ung eller blir nervös så uppskattar jag att stanna, låta hästen beta eller slappna av. Jag åkte av i skogen själv när vi red med sällskap, en av dom andra hästarna slängde runt sig och jagade upp dom andra. Den betedde sig som det vore en lejon i varje buske och hade så otroligt bråttom så vi hamnade lite bak och min häst troligen råkade trampa på en plastpåse eller så, inte helt koll och då flög rakt upp i luften. Kändes som hon va på helspänn och då "bom", som när någon gör en rädd. Så har hon inte alls varit annars och hon har betedd sig super snällt överlag, mest hoppa till sidan lite. Så nu är jag väldigt noggrann med vilket sällskap vi har och annars promenerar jag för hand om jag är själv.
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
Ge dig själv magnesium och longera dig själv en stund innan ridning? Det är ju du som behöver det. Skämt åsido, men faktiskt inte bara. Motion minskar oro även för människor, inte bara hästar. Det hjälper mot de där negativa tankespiralerna som man ibland hamnar i, och problem som verkar omöjliga känns ofta fullt lösbara efter en löprunda. Regelbunden motion ger en massa positiva effekter som gynnar ridning, tex andningsteknik, kondition, balans, kroppskontroll...

Du kan ju springa med hästen i veckorna, och rida med sällskap på helgerna?

Jag hör ju själv hur klämkäckt det låter, men det är vad som hjälper mig när jag kommer i stressade perioder och får svårt med allt möjligt. Löpning lindrar allt från förstoppning till ångest.
 
Ge dig själv magnesium och longera dig själv en stund innan ridning? Det är ju du som behöver det. Skämt åsido, men faktiskt inte bara. Motion minskar oro även för människor, inte bara hästar. Det hjälper mot de där negativa tankespiralerna som man ibland hamnar i, och problem som verkar omöjliga känns ofta fullt lösbara efter en löprunda. Regelbunden motion ger en massa positiva effekter som gynnar ridning, tex andningsteknik, kondition, balans, kroppskontroll...

Du kan ju springa med hästen i veckorna, och rida med sällskap på helgerna?

Jag hör ju själv hur klämkäckt det låter, men det är vad som hjälper mig när jag kommer i stressade perioder och får svårt med allt möjligt. Löpning lindrar allt från förstoppning till ångest.
Jag insåg just att jag svarade i en flera år gammal tråd! :o
 
Hur har det gått för er?

För oss har det gått jätte bra. Första många gånger vi skulle rida ut så hade jag gelé i benen och skakig, men har blivit bättre och bättre. Har även haft flera gallop ute och mentalt att båda jag och häst kan koppla av. Haft många rundor vart jag bara har njutit av att rida ut nu.
 

Liknande trådar

Anläggning Jag har de superbekvämt att ha hästen utanför min dörr, hyr en lägenhet på en liten hästgård med stall. Det är min häst och stallägarens...
Svar
19
· Visningar
1 973
Senast: Smurfoff
·
Hästmänniskan Jag red som barn, men slutade efter en olycka i tidiga tonåren och satt inte på en häst på 15 år. Nu har jag ridit i vuxen ålder igen i...
2 3
Svar
44
· Visningar
2 599
Hästmänniskan Så, nu har jag gjort det! Bokat in mig på privatlektioner, börjar den 29/1. Känns pirrigt... Men som jag längtar, jag har längtat i...
Svar
19
· Visningar
1 679
Senast: Solstig
·
Hästmänniskan Blir så himla trött på mig själv! Behöver skriva av mig lite. Mitt liv de senaste kanske fem åren har gått ut på att jag mer eller...
2
Svar
21
· Visningar
1 404
Senast: Sootie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Uppdateringstråd
  • Hingstval 2024
  • Dressyrsnack 16

Omröstningar

Tillbaka
Upp