Samhälle Att upprätthålla könsroller

...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig? Alltid, hade ju varit ett enkelt svar men så fungerar det ju inte heller. Jag startade en tråd för inte så länge sedan som handlade om normen att män alltid ska fria. Det är ett ganska konkret exempel på där jag anser att folk helt enkelt får rycka upp sig och sluta leva under en sten. För allas bästa. Att mamman förväntas ta största delen av föräldraledigheten och att män ska betala på dejter är andra exempel. Ganska självklara saker helt enkelt.

Så tänkte jag på ett eget intresse här om dagen. Jag älskar mitt hem. Jag älskar inredning, jag gillar att städa och organisera, jag gillar mina växter och mina små fönsterodlingar. Nu har det ju kommit en ny Netflix serie om städning som faktiskt intresserar mig. Men ibland kan jag tycka att det känns lite skamligt att ägna mig åt hemmet, som är någonting som verkligen tillhört kvinnan genom historien. Eller när jag rent estetiskt inte är nöjd med min kroppsform och väljer att göra någonting åt det. Nu väljer jag att hålla truten om vikt i alla sociala sammanhang, men är införstådd med att jag upprätthåller en viss kroppsnorm enbart genom att.. ha den?

Hur ska man tänka egentligen? Vilka strider ska man ta? Vilka intressen är okej att ha? Hur tänker ni?
Jag tycker det inte är rimligt att begränsa sig i sina egna intressen, däremot att fundera över vad man förmedlar. Vi har nog rätt könsstereotypa intressen i min familj. Inget fel i att sambon gillar bilar, men hade gärna sett att han hade nån tjejkompis med samma intresse för att visa barnen att det inte är strikt manligt. Visst lär jag mig en del på sonens bilintresse (redan nu) men det känns inte heller rimligt att jag ska fejka nåt intresse bara för att.
Likaså att reflektera över vad barn och ungdomar ser och får bekräftelse av. Lite intressant att fundera över ifall våra intressen hade varit desamma om vi hade haft annat kön...
 
Rent spontant tänker jag att så länge den egna individen gör saker pga sitt egna initiativ och intresse, varför inte låta personen i fråga få göra det. Vi är alla olika och lika bra är det, för det hade varit rätt trist om alla var likadana.

Jag är själv tjej, men kan inte säga att jag själv lever in i några specifika könsroller vad jag vet om i alla fall, har egentligen aldrig gjort. Har alltid varit mer av en tomboy och gör saker jag själv är bekväm med och för att jag själv gillar det.

Jag tror det viktigaste är att varje person själva får välja själva utan att bli påverkade av sin omgivning. Lite i dom banorna tänker jag, lite svårt att förklara min hjärna är rätt trött efter en dag på jobbet så kanske inte är riktigt koherent. Hoppas ändå det går att förstå vad det är jag försöker få fram. :o
 
Jag tror inte på att varken följa eller bryta normer "bara för att"... Att likt ett trotsigt barn göra "tvärt om" för att på något sätt visa sig vara annorlunda, utan att egentligen gilla det som görs, det vinner åtminstone ingen respekt från mitt håll.

Däremot, att diskutera normer och strukturer, göra medvetna val, att göra det som känns bra oavsett om det enligt normer är manligt eller kvinnligt, det uppskattar jag.

När det gäller själva grejen att vara en förebild för andra så är det svårt för mig att sätta mig in i det. Jag har inga yngre i min närhet och så vitt jag vet inga som "ser upp till mig". Däremot är jag i ungefär samma ålder som mina kollegor och där har jag börjat prata om saker som normalt sett är typiskt kvinnliga eller manliga. Genom att diskutera med dem så känns det som om vi alla utvecklas och att vi kommer bort lite från invanda gamla tankebanor. Kan vi påverka varandra, ja då kan vi sedan påverka de vi känner, kollegorna kan påverka sina barn osv. Det känns som en mycket bra början. (När det gäller fritiden blir det en helt annan sak, där umgås jag ju främst med personer som redan delar mitt tänk, sådana som är lite som mig själv)
 
...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig? Alltid, hade ju varit ett enkelt svar men så fungerar det ju inte heller. Jag startade en tråd för inte så länge sedan som handlade om normen att män alltid ska fria. Det är ett ganska konkret exempel på där jag anser att folk helt enkelt får rycka upp sig och sluta leva under en sten. För allas bästa. Att mamman förväntas ta största delen av föräldraledigheten och att män ska betala på dejter är andra exempel. Ganska självklara saker helt enkelt.

Så tänkte jag på ett eget intresse här om dagen. Jag älskar mitt hem. Jag älskar inredning, jag gillar att städa och organisera, jag gillar mina växter och mina små fönsterodlingar. Nu har det ju kommit en ny Netflix serie om städning som faktiskt intresserar mig. Men ibland kan jag tycka att det känns lite skamligt att ägna mig åt hemmet, som är någonting som verkligen tillhört kvinnan genom historien. Eller när jag rent estetiskt inte är nöjd med min kroppsform och väljer att göra någonting åt det. Nu väljer jag att hålla truten om vikt i alla sociala sammanhang, men är införstådd med att jag upprätthåller en viss kroppsnorm enbart genom att.. ha den?

Hur ska man tänka egentligen? Vilka strider ska man ta? Vilka intressen är okej att ha? Hur tänker ni?
Egentligen är inte vilken hobby man har ett problem förrän vardagsbestyren kommer emellan tycker jag. Där visar det sig vems intresse som väger tyngst och anses ”viktigt”. Och det är ett problem med traditionellt manliga respektive kvinnliga intressen som hänger ihop med att männens intressen tenderar att vara utomhus/utanför hemmet och kvinnors inomhus/i hemmet. Det betyder ju att kvinnor alltid är tillgängliga på ett annat sätt för eventuella barn, grannar, svärmor som ringer etc. Med vardagsbestyr menar jag vem som alltid får avbryta det den håller på med för att snyta barn, läsa läxor, sätta på potatis, konversera svärmor etc eftersom att arbeta med sin hobby hemma ”bara är pyssel” och du är ju ändå där liksom medan mannen är på bensinmacken, ute vid grävmaskinen, uppe på taket, i verkstaden eller var han är och sjävklart inte kan avbryta det han gör för att snyta barn när kvinnan ändå är hemma och i närheten. Samma fenomen som det där med grillningen, männen eldar i lugn o ro med en whisky i näven medan kvinnan jobbar ihjäl sig inomhus med hacka sallad, passa potatis, göra sås, vika servetter, duka, trösta småbarn osv.

Alltså, så här har det traditionellt sett ut i stor utsträckning men gör säkert inte i dag, hoppas jag i alla fall. Men tror ändå att det är där fällorna ligger och det brukar ställas på sin spets om/när barn
kommer in i bilden.

Kort sagt: Tror man får en bra måttstock på hur landet ligger om man är uppmärksam på vem som alltid måste avbryta det den håller på med för att rycka in och ta hand om annat.
 
Rent spontant tänker jag att så länge den egna individen gör saker pga sitt egna initiativ och intresse, varför inte låta personen i fråga få göra det. Vi är alla olika och lika bra är det, för det hade varit rätt trist om alla var likadana.

Jag är själv tjej, men kan inte säga att jag själv lever in i några specifika könsroller vad jag vet om i alla fall, har egentligen aldrig gjort. Har alltid varit mer av en tomboy och gör saker jag själv är bekväm med och för att jag själv gillar det.

Jag tror det viktigaste är att varje person själva får välja själva utan att bli påverkade av sin omgivning. Lite i dom banorna tänker jag, lite svårt att förklara min hjärna är rätt trött efter en dag på jobbet så kanske inte är riktigt koherent. Hoppas ändå det går att förstå vad det är jag försöker få fram. :o
Bara det faktum att du kallar dig själv för tomboy indikerar att du är väldigt fast i tänket med könsroller. Jag blir fullständigt rabiat när jag hör mig själv eller andra omtalas så och skulle aldrig någonsin säga så om mig själv eller någon annan.
 
...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig
Oj :o, det var ju det här du undrade över egentligen ser jag nu.

Då kanske ett förslag på svar kan bli att man försöker klargöra att det jag håller på med nu är viktigt för mig trots att det sker hemma och jag vill inte bli avbruten så du partner får stanna hemma, vara tillgänglig för att ta hand om resten medan jag är upptagen.
 
Bara det faktum att du kallar dig själv för tomboy indikerar att du är väldigt fast i tänket med könsroller. Jag blir fullständigt rabiat när jag hör mig själv eller andra omtalas så och skulle aldrig någonsin säga så om mig själv eller någon annan.
Känns som du missade min poäng med hur jag tänker när du hakade upp dig på en detalj och jag är för trött för att upprepa det just nu, jag tror inte du kommer förstå hur jag menar ändå. Ha en god kväll, jag går och lägger mig, är för trött för det här.
 
Känns som du missade min poäng med hur jag tänker när du hakade upp dig på en detalj och jag är för trött för att upprepa det just nu, jag tror inte du kommer förstå hur jag menar ändå. Ha en god kväll, jag går och lägger mig, är för trött för det här.
Nej jag missade inte din poäng. Din poäng var att du gör det du tycker. Samtidigt beskriver du dig som tomboy. Dvs. det du gör för att du tycker om det är egentligen fel för någon med kvinnligt kön. Det som gör mig rabiat av sådant är att man med det menar att det skulle finnas något som man inte kan eller bör göra pga sitt kön vilket det inte gör. Det görandet du ser som tomboyaktigt ser inte jag som något annat än att du gör det du vill. Att beskriva/beskrivas som tomboy är helt enkelt ingen bagatell, det är att förstärka tanken om könsrollerna och att det någon gör som gör att hen kallas tomboy/kallar sig för tomboy egentligen är fel, något man inte borde göra pga sitt kön. Det är det som gör mig rabiat.
 
Min fetning. Jag håller helt med dig men du är den första jag vet som liksom jag likställer de två! Jag tycker både om att sy och att snickra men det märkliga är att omgivningen (inte min närmaste, den jag har valt, men övriga) ser det som lätt konstigt och lite klapp på huvudet sådär och ser det som att jag "försöker" snickra och att sambon självklart får hjälpa mig att få ordning på det sedan och att sy är ju inget värt...

Jag byggde staket och grind mellan vårt hus och stallet vid ett tillfälle. Jag fick kommentaren, ska du bygga in dig? I hånfull ton lätt flinande. Den kommentaren fick aldrig min sambo när han höll på med staketet på framsidan (då var jag för sjuk för att ens kunna stå upp) utan då var det idel lovord om hur fint det blev. Jag skulle hämta skruvdragaren i garaget vid ett annat tillfälle när jag skulle sätta upp nya hinkhållare i stallet. Eftersom sambon stod lite i vägen och pratade med en granne där så bad jag honom om skruvdragaren och de bitsen jag behövde. Grannens kommentar, -nä, jag ska åka så du kan hjälpa henne. Så förbannat irriterande att det en kvinna gör alltid ska vara fel och att det ska utgås ifrån att man inte kan och det man gör är ingenting värt.

(Både grannen och hen som frågade om jag skulle bygga in mig fick svar på tal.)
Så himla knasigt! Jag förstår mig bara inte på folk.

(Det är som när vi skulle köpa bil första gången. Hade svårt att få kontakt med bilförsäljaren, min man försvann mitt i, fick inte se bilar jag ville ha, och till slut gick vi. Då visar det sig att min man till slut hade blivit så förbannad att han gick ut ur rummet eftersom bilförsäljaren hela tiden bara försökte få kontakt med honom trots att han hela tiden försökte putta över säljaren på mig. (jag var väl så van att jag inte märkte det aktivt) och fråga honom och sälja bilen till honom, leta bilar han gillade. Han har ju inte körkort och vet inte ett jota om bilar... och vi skulle definitivt inte ha ngt slags bensinslukande SUV som han gillar... Vi hittade en annan som kopplade direkt på att han var clueless och det gick jättebra plötsligt.)

Det var en sak jag kom på bara när jag reflekterade över att sy och typ bygga en ask (i träslöjden, jag har inte byggt i trä hemma för jag är för lat, det är så mycket meck med att skaffa allt grejs som behövs. Men är liite sugen på en bänk.). Att det var väldigt likt. Kanske beror det också på att jag sytt lite raka delar + kilar i början och sedan testat mönster och sedan funderar på hur jag ska ändra och fixa mönster själv utifrån de tidigare. Den här klänningen passar fint men om jag kapar här och skippar ärmar så blir det en sommarklänning. Syslöjdslärarinnorna jag stött på har varit så knepiga, de har inte varit så tydliga med att man faktiskt skapar någonting. -sy en söm här. Det är därför jag skippade syslöjd i högstadiet.

(samtidigt fick man ju göra fantastiska saker som liten som bygga en slända i trä och sedan prova att spinna osv.)
 
Karin Bergöö Larsson var utbildad konstnär så jag tycker att det är lite förringande att kalla det för att hon inte gjorde något speciellt.
Uhm, du såg inte ironin i den texten? (är det inte uppenbart att jag ser textil som konst?) Hela min uppväxt beskrevs hon precis så. Om alls, husmor, barn, hushåll, "ingen" visste ens att hon hade skapat en pinal. Det var när jag var runt 20 som hennes textilkonst "upptäcktes". Precis innan dess "upptäckte" man att hon "varit konstnär" innan hon gifte sig och "slutade med det" som husmödrar bör. Och jag missade inte det direkt när hennes textilkonst plötsligt blev konst, jag stod på Karl Larsson gården och helt plötsligt fanns en bok om henne. Hon existerade plötsligt som en individ, inte som en avmålad kvinna på ett porträtt. Och det var efter att "man" "upptäckte" att kvinnorna bland Skagenmålarna hade konstnärsutbildning och målade själva, vilket var när jag var tonåring.
 
Senast ändrad:

Görel

Moderator
Uhm, du såg inte ironin i det hela? Hela min uppväxt beskrevs hon precis så. Om alls, husmor, barn, hushåll, "ingen" visste ens att hon hade skapat en pinal. Det var när jag var runt 20 som hon "upptäcktes". Och jag missade inte det direkt, jag stod på Karl Larsson gården och helt plötsligt fanns en bok om henne. Hon existerade plötsligt som en individ, inte som en avmålad kvinna på ett porträtt.
Det var väldigt otydligt att du försökte vara ironisk. Jag tror inte att en enda som inte kände till henne nåddes av budskapet och för mig som är insatt lät det endast nedlåtande.
Ironi kan uppenbarligen vara svårt i skriven text.
 
Det var väldigt otydligt att du försökte vara ironisk. Jag tror inte att en enda som inte kände till henne nåddes av budskapet och för mig som är insatt lät det endast nedlåtande.
Ironi kan uppenbarligen vara svårt i skriven text.
Tydligen, jag trodde hon var extremt välkänd vid det här laget, eller hoppades kanske.
 
Jag får villigt erkänna att jag är sämst på just det där.
Är självständig till en viss del och vill klara saker själv samtidigt som jag är lat. Skulle aldrig drömma om att byta lampa på bilen, det kan grabbarna på macken göra. Samma med att fylla på luft i däcken osv. Det är så himla tråkigt och de gör det så gärna.
Sänsta förebilden.

Jag gillar att städa, tvätta, diska och hålla ordning. Är inte glad i att överlåta det åt någon annan. Lite dammsugning på sin höjd, de flesta har mycket lägre nivå på sin städning att jag blir grinig och ändå får göra om.
Lustigt, jag tror inte ens grabbarna och tjejerna på våra mackar kan fylla på luft, de kan bara sälja piroger såvitt jag förstått. Om de kan fylla på luft så hinner de inte eftersom de säljer piroger. Dock hittade jag en kvinna som kunde kolla mina däck en gång på en mack. Byta lampeländet på bilen kan typ serviceverkstaden efter att ha skruvat bort hela lamphuvudet och lyft ut det och pillat i en kvart. :( Jag kanske borde lära mig ändå.
 

Voeux

Trådstartare
Skulle faktiskt aldrig falla mig in att ta nån "strid" för att uppfostra en vuxen människa, eller ge mig på projektet "förändra" någon.
Jag tolkade @Voeux som att det var sitt eget beteende man i så fall skulle ändra, inte partners.
Nä, jag har aldrig sagt något om att man ska förändra varken någon annan eller sig själv. Jag frågade när ni anser att en person bör ändra på sig, kort och gott. Exempelvis, jag kan ju anse att en kvinna som vill gifta sig men inte vill fria själv p.g.a "det är mannens jobb" bör ändra på sig både för sin egen skull (bättre att inte vara begränsad av sitt kön?) och för samhällets skull (genom att inte upprätthålla könsroller). Det innebär inte att jag skulle "ta mig an nån strid" för att uppfostra en annan vuxen människa. Jag vet inte vart den idén kom ifrån. Jag skulle sannolikt tänka i mitt stilla sinne att denna person bör ändra sitt synsätt, på sin höjd säga "Men hörru är det någon katastrof om du friar själv då?". I grövre fall där en person exempelvis är en svinig sexist hade jag inte heller gått inför ändra en annan människa, jag hade sannolikt sagt vad jag själv anser om personens åsikter och att jag inte vill höra dem yttras i min närhet.

I eget fall ändrar jag mig inte över en natt, men kan se vilka strukturer vi lever efter och försöka påverka mig själv (och samhället) på sikt i en positiv riktning.

Jag var mest nyfiken på var ni själva anser att gränsen går för när man upprätthåller könsroller på ett skadligt sätt.
 
Kvinnliga konstnärer var kända och väl ansedda tex Karin Larsson, Elsa Beskow, författare som Selma Lagerlöf och många fler när de levde. Det är snarare skolans läroböcker som varit snåla med information. T ex det någon här som har missat Anna-Maria Lenngren? Läs henne. Hon var definitivt känd på sin tid :)
Ja precis, det är horribelt, och vissa fanns till och med med i läroböckerna från 50-talet men rensades ut under 70-80-90 talen. Antalet kvinnor minskade faktiskt i historieböckerna under en tid där. Och det är ursvårt att få tillbaka dem eftersom historielärarna protesterar. Den moderna forskning som finns -som tex att under 1600-talet praktiskt taget styrdes de flesta storgods av kvinnor (männen i krig) får inte komma med. Då blir de arga eftersom det är "feminism" falskt, och inte så som det stod i historieböckerna när historielärarna lärde sig. Så de var faktiskt tvungna att skriva om en historiebok som var mer rättvisande och byggde på modern forskning eftersom den inte accepterades.

Fredrika Bremer var välkänd och berömd under sin tid (turnerade med föreläsningar i USA, alltså en internationellt känd författare) men raderades och glömdes bort. Medan de manliga författarna under samma tid fortfarande hyllas.

Det fanns nästan under varje tidsperiod (läs 1600- tal 1700-tal osv) kvinnliga konstnärer som var så kända att de målade på beställning av kungar och drottningar, som glömts bort så totalt att man (nästan ljuger) och säger att kvinnor inte var konstnärer. Kvinnliga läkare har funnits (förbjöds väl under 1400-talet också någonting), skrån släppte in kvinnor (men i skolan står det i böcker att kvinnor inte fick vara med i skrån, (i vissa skrån i Tyskland och Frankrike, efter 1400-talet tror jag det var, helt orimligt rationaliserat för att radera kvinnor). Författare, musiker, poeter, matematiker, -Kvinnor fick inte läsa vid universitet, står det. I Frankrike... men universitetet i Bologna har såvitt jag vet inte förbjudit kvinnor även om de inte var många. Smeder, klensmeder, silversmeder, familjeförsörjare, fiskarsäljare, vad som helst. Men historieböckerna förmedlar (förmedlade de?) bara bondhustrun och frun.
 
Kvinnliga konstnärer var kända och väl ansedda tex Karin Larsson, Elsa Beskow, författare som Selma Lagerlöf och många fler när de levde. Det är snarare skolans läroböcker som varit snåla med information. T ex det någon här som har missat Anna-Maria Lenngren? Läs henne. Hon var definitivt känd på sin tid :)
Tycker jag har hyfsad koll på kvinnliga konstnärer och författare men Anna-Lena Lenngren har jag nog aldrig ens hört talas om :o
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp