Att upprätthålla könsroller

Ibland går det att diskutera huruvida de så kallade strider människor tar signalerar jämställdhet eller om det förmedlar något annat.

Jag försöker t ex bjuda när jag har möjlighet, det gör jag för att jag gärna vill vara en generös människa och inget annat. Vid de tillfällen jag bjudit män har det i vissa fall kommit kommentarer om jämställdhet i samband med det, vilket jag starkt ogillar. Skulle jag bjuda, eller för den delen betala bara min egen del, som någon slags principsak i jämställdhetens namn? Aldrig.

Jag kanske är ensam om det här men män som inte vill bjuda med hänvisning till jämställdhet påminner mig mest om män som tycker om att tala om "kvinnors rätt att bestämma över sin kropp" i samband med sexköps-debatten, män som tycker att konceptet feminism blir intressant först när de ser en chans att själva tjäna på det. Jag kommer att tänka på en kvinna i bekantskapskretsen som kidnappades som tonåring och tvingades in i sexhandeln, en oerhört traumatiserad och rädd människa, jag kommer att tänka på killen som nyligen ville dejta en annan bekant och som när han fick nej sa att "hade vi varit i ditt land hade jag köpt dig". I den här jävla världen rent ut sagt, där det inte finns någon gräns för vad kvinnor måste stå ut med, ska jag då sitta och låtsas att en man som tycker att jag i egenskap av kvinna inte betalar tillräckligt gör någon form av feministisk handling? Aldrig. Jag backar inte en tum från de få fördelar jag har, så länge män har den position de har. En man bör visa vilka uppoffringar han själv gjort innan han påstår att jag bör betala i jämställdhetens namn, annars kommer jag tolka det som ännu en man som vill åka räkmacka på feminismen utan att göra något faktiskt jämställdhetsarbete värt namnet.
 
...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig? Alltid, hade ju varit ett enkelt svar men så fungerar det ju inte heller. Jag startade en tråd för inte så länge sedan som handlade om normen att män alltid ska fria. Det är ett ganska konkret exempel på där jag anser att folk helt enkelt får rycka upp sig och sluta leva under en sten. För allas bästa. Att mamman förväntas ta största delen av föräldraledigheten och att män ska betala på dejter är andra exempel. Ganska självklara saker helt enkelt.

Så tänkte jag på ett eget intresse här om dagen. Jag älskar mitt hem. Jag älskar inredning, jag gillar att städa och organisera, jag gillar mina växter och mina små fönsterodlingar. Nu har det ju kommit en ny Netflix serie om städning som faktiskt intresserar mig. Men ibland kan jag tycka att det känns lite skamligt att ägna mig åt hemmet, som är någonting som verkligen tillhört kvinnan genom historien. Eller när jag rent estetiskt inte är nöjd med min kroppsform och väljer att göra någonting åt det. Nu väljer jag att hålla truten om vikt i alla sociala sammanhang, men är införstådd med att jag upprätthåller en viss kroppsnorm enbart genom att.. ha den?

Hur ska man tänka egentligen? Vilka strider ska man ta? Vilka intressen är okej att ha? Hur tänker ni?

Jag har nog aldrig tänkt på mina intressen som jättetypiska för kvinnor, vilket dem väl till viss del är eftersom jag bland annat rider och dansar.
Jag stör mig nog mer på hur jag förväntas vara/vissa egenskaper som jag förväntas ha som kvinna. Speciellt i förhållanden.

Jag är uppvuxen med en pappa och bror som är "grabbiga"och det har nog format mig mer än jag inser. I mina ögon är det inte direkt positivt att vara "tjejig" och det är heller aldrig något jag uppmuntrats till att vara. Men samtidigt så har mina föräldrar väldigt stereotypa könsroller när det kommer till vem som gör vad i hemmet.
 
Mera en bit där könsroller upprätthålls i onödan.
Själva grejen med normer och könsroller är väl att de alltid är onödiga? Just för att de "tvingar in" folk i mallar och håller dem efter vissa regler bara för sakens skull, istället för att alla ska få utveckla sig själva fullt ut utifrån sina egna förutsättningar osv.
 
Det har redan skrivits så mkt klokt i den här tråden, jag har inte mkt att säga tror jag, mer än upprepningar. Men för min egen del är a och o att vara medveten. Att vara medveten dels om varför man agerar som man gör, och dels att vara medveten om hur fritt "det fira valet" egentligen är. Vi är ingenstans opåverkade av genusordningen. (Jag har redan avhandlat den biten i tråden om ojämställd föräldraledighet så de flesta som dras till liknande trådar har redan läst det. )

För mig handlar det väldigt lite om att göra tvärtemot "bara för att" eller att inte få ha sina hobbys oavsett vad de är. Problemet blir synligt för mig när det skulle anses fel att intressera sig för nåt, eller tas för givet att nån utifrån sitt kön ska intressera mig för vissa saker. Och som skrevs tidigare här i tråden, att det blir tydligt då det visar sig vem i ett förhållande som antas avbryta sitt för att stå till tjänst.

Jag är som tidigare sagts i andra trådar ensam kvinna på min position i företaget och i stark minoritet i branschen i stort. Ett sk "okvinnligt" yrke. På så vis är jag normbrytande. Samtidigt har jag alltid ägnat mig åt hästar och ridning, vilket då i svenska mått mätt är en "tjejsyssla". Inget av det jag gör tänker jag ändra eller har ens reflekterat över ifall det har med mitt kön att göra, samtidigt som jag inte skulle påstå att jag är fri från påverkan av samhällets normer.

Jag anses "duktig" och "driftig" och att det ska vara komplimanger just eftersom det betonas på ett sätt som att det skulle vara manliga egenskaper. Vilket stör mig. Jag kan bli vansinnig på min far, då han inte bara en eller tre gånger sagt saker som att "jag är som sonen han aldrig fick" eller "du kör bil som en karl". I välment syfte. Och jag blir lika arg varje gång.
På samma vis blir jag ledsen när det anväds en nedlåtande ton i kommentarer som att "du ska då alltid vara tvärtemot" eller "du ska minsann alltid klara dig själv". Det förväntas inte av en kvinna att vilja stå på egna ben, vilket är beklagligt.
 
Alltså detta är svårt. Jag har ett barn född med snippa (vet såklart ännu inte vilken könsidentitet barnet kommer få pga 2.5 år gammal, men kallar barnet för HON för närvarande). Jag ser det som min uppgift (och den andra förälderns uppgift) att visa vårt barn att det inte finns två roller utan att människor kan och ska få vara så som det är. Det innebär för oss att vi inte följer det "Vi vill" eller det "Vi har som intressen" utan att vi aktivt motarbetar de stereotyper som finns. Det är ibland krångligt men känns enormt viktigt, och vi lyckas såklart inte alltid, men själva ansträngningen känns viktig för oss.
 
...diskuteras ju i en annan tråd just nu. Jag har en aningens komplex fråga kring detta som jag skulle behöva hjälp att reda ut. Vart går gränsen, enligt dig, för när en person upprätthåller könsroller på ett sådant sätt att hen bör ändra på sig? Alltid, hade ju varit ett enkelt svar men så fungerar det ju inte heller. Jag startade en tråd för inte så länge sedan som handlade om normen att män alltid ska fria. Det är ett ganska konkret exempel på där jag anser att folk helt enkelt får rycka upp sig och sluta leva under en sten. För allas bästa. Att mamman förväntas ta största delen av föräldraledigheten och att män ska betala på dejter är andra exempel. Ganska självklara saker helt enkelt.

Så tänkte jag på ett eget intresse här om dagen. Jag älskar mitt hem. Jag älskar inredning, jag gillar att städa och organisera, jag gillar mina växter och mina små fönsterodlingar. Nu har det ju kommit en ny Netflix serie om städning som faktiskt intresserar mig. Men ibland kan jag tycka att det känns lite skamligt att ägna mig åt hemmet, som är någonting som verkligen tillhört kvinnan genom historien. Eller när jag rent estetiskt inte är nöjd med min kroppsform och väljer att göra någonting åt det. Nu väljer jag att hålla truten om vikt i alla sociala sammanhang, men är införstådd med att jag upprätthåller en viss kroppsnorm enbart genom att.. ha den?

Hur ska man tänka egentligen? Vilka strider ska man ta? Vilka intressen är okej att ha? Hur tänker ni?

Jag tycker det där är lite svårt. Jag har många intressen som är stereotypt kvinnliga. Och det är ju inget jag vill ge upp för att driva någon kamp om könsfrågor.
Sen har jag haft och har en del intressen som är mer stereotypt manliga. Jag körde speedway och cross tex som yngre och tyckte om bilsport så som rally ex. Det fick jag ofta positiv respons på. Men jag vet inte om responsen blivit lika positiv från de som tyckte jag var så cool som kvinna/tjej som gjorde sånt om jag inte sett stereotypt kvinnlig ut, gillat skönhetsjox/smink och klätt mig stereotypt feminint.
Jag upplever ju tyvärr att man behandlas olika där, om man är söt och tjejig som gör det är det coolt och om man är mer tomboy bli det svårare för en del helt plötsligt.
Det tycker jag är tråkigt!

Här hemma har vi en del stereotypt könsbundna intressen. Jag gillar mode, skönhet, konst, hästar, djur etc. Sambon jagar, gillar bilar/båtar/allt som brummar, snickra/bygga etc.
Men han är pedant, älskar att laga mat, har jobbat som dansare(bla brutit foten inför castin för After Dark). Vi är båda i hästbranschen och gillar djur och tycker om inredning och kläder.

Iom att han älskar att mecka bilar, bygga etc så tänker inte jag ta någon fight där jag absolut ska göra det om jag inte tycker det är kul. Vi delar på sysslor på sånt sätt att vi gör det vi är bäst på/mår bra av. Han är ju dessutom bra på det iom att han jobbat med både bilar och är utbildad byggnadsingenjör.
Så om jag skulle göra de sakerna bara för att gå emot ev könsroller skulle jag dels ha tråkigt, han missa ngt han tycker är kul och jag skulle göra det mycket sämre.
Sen bär han oftast de tunga sakerna. Jag har diverse skador och är betydligt klenare fysiskt.

Han märker av könsrollerna på negativt sätt hos en hel del av de män han möter i jobb och privat. Många av männen som mår dåligt har ingen att prata med trots många manliga vänner.
Min sambo arbetar ju inom vård och får många såna män att börja prata.
Han upplever att han når fram till dem genom att han ser stereotypt manlig ut, kan uppföra sig snubb-snubbigt, kan dela intressen och sen glida in på psykiskt besvärliga saker i någon form av respekt som de här männen inte skulle haft för en man som är mindre stereotypt manlig i framtoning och intressen. De männen har ofta anytt att män som visar känslor är mesar etc. En del är också obekväma med kroppskontakt även under behandling(sambo är kiro och måste ibland "omfamna folk" i för att manipulera).
Precis som han upplever att han iom det också kan ta debatt kring sexism och sätta ner foten på ett sätt som landar lite tyngre än om en man de här gubbigare männen.
Det är flera som rakt ut sagt att de lyssnar därför.
Det är ju himla tråkigt att man inte ska kunna nå fram utan att gå in i den rollen.

Vi upplever väl båda att yngre generationen inte är lika låsta i könsroller som äldre generationer. Det känns lite hoppfullt tycker jag, för både kvinnor och män.
 
Alltså detta är svårt. Jag har ett barn född med snippa (vet såklart ännu inte vilken könsidentitet barnet kommer få pga 2.5 år gammal, men kallar barnet för HON för närvarande). Jag ser det som min uppgift (och den andra förälderns uppgift) att visa vårt barn att det inte finns två roller utan att människor kan och ska få vara så som det är. Det innebär för oss att vi inte följer det "Vi vill" eller det "Vi har som intressen" utan att vi aktivt motarbetar de stereotyper som finns. Det är ibland krångligt men känns enormt viktigt, och vi lyckas såklart inte alltid, men själva ansträngningen känns viktig för oss.
Sådant gjorde och gör jag också inför barn. Inte på nivån att jag slutar rida för att det är feminint genuskodat, men på nivån att sånt som det är bra för alla att kunna, utförs också av båda föräldrar. Utom när det gäller allt med bilar, eftersom bara jag har körkort.
 
Dettta är en intressant tråd. För egen del har jag aldrig funderat i just de tankebanorna. Däremot har det varit ganska uppenbart för mig att jag är dålig på att vara "kvinna". I betydelsen att jag inte haft så många typiskt kvinnliga förtecken för mitt liv.

Snarare så att jag misslyckats att passa in. Jag klarade inte tjejgängen i ungdomen. Jag var för apart. Jag har aldrig haft "väninnor" att hänga med. Mina nära vänner förr var nästa alla män. Jag har aldrig ansetts "söt" eller vacker. Jag har liksom stått utanför - eller i alla fall känt att jag står utanför.

Snarare har jag känt lite skam för att jag inte passar in i den kvinnliga stereotypen. Inte bra på att städa och hålla fint. Ingen fena på söta bakverk, avskyr handarbete. Är sällan "hjälplös".Väldigt sällan lägger jag huvudet på sned och ler behagfullt. Jag har inte ens speciellt ofta blivit antastad.

Livet hade antagligen varit lättare om jag varit lite mer naturligt "kvinnlig". Det har nämligen tenderat att störa kvinnor. Jag triggar mobbning i en del kvinnliga sammanhang.

Allt mitt kämpande i motvind har ofta hängt ihop med min bristande "kvinnlighet".

Så tanken på upprätthållande av könsroller är ny för mig. Och intressant. Det väcker tankar jag inte tänkt.
 
Jag anses "duktig" och "driftig" och att det ska vara komplimanger just eftersom det betonas på ett sätt som att det skulle vara manliga egenskaper. Vilket stör mig. Jag kan bli vansinnig på min far, då han inte bara en eller tre gånger sagt saker som att "jag är som sonen han aldrig fick" eller "du kör bil som en karl". I välment syfte. Och jag blir lika arg varje gång.
På samma vis blir jag ledsen när det anväds en nedlåtande ton i kommentarer som att "du ska då alltid vara tvärtemot" eller "du ska minsann alltid klara dig själv". Det förväntas inte av en kvinna att vilja stå på egna ben, vilket är beklagligt.

Känner igen mig i mycket!
Idag när jag jobbar och har utbildat mig kan jag ändå vara glad för att jag fått mer uppmuntran för att jag var duktig och smart (det har ju såklart sina fallgropar) än beröm för mitt utseende.
Har blivit uppfostrad/lärt mig att av båda mina föräldrar att kan man göra det själv ska man det (min mamma har inställningen "kvinnor kan"), som ett resultat är jag jag ganska självständig av mig.
Att vara självständig har jag dock inte alltid upplevt som en fördel i förhållanden. Jag har ofta fått intrycket att killar letar efter någon som har lite samma kvalitéer som deras mamma :confused: och det verkar inte riktigt stämma in på mig.
 
Tycker jag har hyfsad koll på kvinnliga konstnärer och författare men Anna-Lena Lenngren har jag nog aldrig ens hört talas om :o
Hon är rå! :D Då har du något att se fram emot.
"Träffade" henne på svenskalektionerna och är oerhört tacksam för det.
Sedan dess har hon varit "med" mig.

Trodde hon skulle få ett uppsving när Mando Diao tonsatte Frödings texter. Trodde att någon smart skulle haka på hennes texter. Men icke.
För mig är hon fränare än Fröding och Kellgren!
Hade hon gått med på att bli invald i Svenska Akademien, hade hon troligen suttit där. Men hon ville aldrig synas. Rebell som hon var. ;)

Fick av familjen Samlade skaldeförsök (med 133 illustrationer av Carl Larsson), som de snokat upp. Bästa presenten på flera år! :heart
 
Hon är rå! :D Då har du något att se fram emot.
"Träffade" henne på svenskalektionerna och är oerhört tacksam för det.
Sedan dess har hon varit "med" mig.

Trodde hon skulle få ett uppsving när Mando Diao tonsatte Frödings texter. Trodde att någon smart skulle haka på hennes texter. Men icke.
För mig är hon fränare än Fröding och Kellgren!
Hade hon gått med på att bli invald i Svenska Akademien, hade hon troligen suttit där. Men hon ville aldrig synas. Rebell som hon var. ;)

Fick av familjen Samlade skaldeförsök (med 133 illustrationer av Carl Larsson), som de snokat upp. Bästa presenten på flera år! :heart
Hon var en av få lärdomar från skolan som bidrog positivt till att ta sig igenom tonåren, skulle jag säga. De lärare som försummat att introducera sina elever för henne borde brännas på bål!
 
Jag som är uppvuxen med två föräldrar som alltid har varit mycket medveten om könsroller och maktfördelningen i samhället brukar säga att det bästa jag har fått med mig är att min syster och jag aldrig någonsin fick höra att det fanns gränser för oss i livet för att vi var flickor. Vi fick aldrig höra att vissa saker bara var för flickor eller pojkar.
 
Så tanken på upprätthållande av könsroller är ny för mig. Och intressant. Det väcker tankar jag inte tänkt.

Jag tror att min medvetenhet kommer från yngre år. Jag har alltid varit en väldigt feminin tjej, lagom präktig sådär i pennkjol och kofta som tonåring och ung vuxen. Bakade pajer och plockade blommor. Jag umgicks dock i "alternativa kretsar" där folk befann sig långt ut på vänsterkanten politiskt, hade dreads och haremsbyxor. På den tiden var ju allting så svart eller vitt också, ni vet ju hur det är att vara ung. Så jag kände mig ofta ifrågasatt på grund av mitt utseende, mitt klädval, mitt val att raka benen och raka mig under armarna. För att inte tala om man råkade dyka upp med skor av äkta läder på någon fest då blev det hus i helvete, men det är ju en annan diskussion. På den tiden var ju ens identitet så himla viktig också, att det lätt blev "vi mot dom" eftersom det var viktigt för gruppens identitet att ta avstånd från andras identiteter.

Hur som helst, jag fick uppfattningen av dessa personer att jag gjorde samhället en otjänst genom att helt enkelt vara förbaskat normativ på alla sätt. Nej, det är inte synd om mig och jag vet om att det alltid är en fördel i samhället att vara normativ och en nackdel att vara normbrytande. Så innan någon hugger på det så är jag alldeles medveten om mitt privilegium. Men, just detta ledde till att jag tidigt fick en medvetenhet om min roll i samhället som normativ och vilka nackdelar som det kan leda till. Så jag tror att det är där ifrån den där lilla skamliga känslan kommer ifrån, att jag upprätthåller normer (könsnorm/smalnorm/normsnygghet/vitnorm u name it) genom den person jag är. Även om jag försöker att utmana och göra rätt genom min kommunikation.
 
Så jag tror att det är där ifrån den där lilla skamliga känslan kommer ifrån, att jag upprätthåller normer (könsnorm/smalnorm/normsnygghet/vitnorm u name it) genom den person jag är.
Men det här är det jag inte fattar. Man är ju den man är. Vad exakt syftar det till att gå runt att tänka att oj, jag är för söt och smal och vit, vad fel av mig? :confused: Det är ju inte ens det som vithetsnorm exempelvis syftar till, att folk ska sluta vara vita. Jag är också en normalsmal, normalsnygg, vit person som lever i en monogam heterorelation och jag har aldrig sett det som något jag behöver ändra på för att jag är "för normativ". Det känns som att du missförstått vad de här koncepten handlar om lite?
 
Dettta är en intressant tråd. För egen del har jag aldrig funderat i just de tankebanorna. Däremot har det varit ganska uppenbart för mig att jag är dålig på att vara "kvinna". I betydelsen att jag inte haft så många typiskt kvinnliga förtecken för mitt liv.

Snarare så att jag misslyckats att passa in. Jag klarade inte tjejgängen i ungdomen. Jag var för apart. Jag har aldrig haft "väninnor" att hänga med. Mina nära vänner förr var nästa alla män. Jag har aldrig ansetts "söt" eller vacker. Jag har liksom stått utanför - eller i alla fall känt att jag står utanför.

Snarare har jag känt lite skam för att jag inte passar in i den kvinnliga stereotypen. Inte bra på att städa och hålla fint. Ingen fena på söta bakverk, avskyr handarbete. Är sällan "hjälplös".Väldigt sällan lägger jag huvudet på sned och ler behagfullt. Jag har inte ens speciellt ofta blivit antastad.

Livet hade antagligen varit lättare om jag varit lite mer naturligt "kvinnlig". Det har nämligen tenderat att störa kvinnor. Jag triggar mobbning i en del kvinnliga sammanhang.

Allt mitt kämpande i motvind har ofta hängt ihop med min bristande "kvinnlighet".

Så tanken på upprätthållande av könsroller är ny för mig. Och intressant. Det väcker tankar jag inte tänkt.
Du skriver en väldigt viktig sak, nämligen att kvinnor ska behaga. Vi ska vara behagfulla, lägga huvudet på sned och le. Gärna med ett långt hår svepande runt ansiktet. Jag hörde på radion om en ny bok av Aase Berg som heter Haggan. Jag har inte läst den men den handlar tydligen om en kvinna som slutar att vara till behag för en svekfull man. Jag tror att det finns så väldigt mycket potential i det, att sluta vara till behag. Att kvinnor vågar släppa fram sin ilska över sakernas tillstånd. Det är skambelagt för en kvinna, gärna äldre också, att vara arg. Eller att ifrågasätta för mycket. Det blir en patetisk och löjeväckande figur av det hela som skammas tydligt.
 
Men det här är det jag inte fattar. Man är ju den man är. Vad exakt syftar det till att gå runt att tänka att oj, jag är för söt och smal och vit, vad fel av mig? :confused: Det är ju inte ens det som vithetsnorm exempelvis syftar till, att folk ska sluta vara vita. Jag är också en normalsmal, normalsnygg, vit person som lever i en monogam heterorelation och jag har aldrig sett det som något jag behöver ändra på för att jag är "för normativ". Det känns som att du missförstått vad de här koncepten handlar om lite?

Nä, jag har inte missförstått vad det handlar om. Dels så kommer det som sagt ifrån att jag blivit ifrågasatt på grund av en del normativa beteenden. Jag säger inte att det är rätt, jag säger enbart att det är så det har varit och det har gjort mig uppmärksam på saken. Det var ett svar på @tanten inlägg kring varför hon själv inte funderat särskilt mycket på det. Jag själv har det, och inlägget var ett svar på varför.

Sedan handlar det för mig inte så mycket om den man är, utan vad man väljer att göra. Att jag är vit och normsmal är liksom någonting som jag bara är, det är sant. Ingenting jag har ansett är skamligt på något vis för att det är normativt. Men att jag väljer att raka mig under armarna, ha smink med rött läppstift, klä mig på ett visst sätt, ägna mig åt vissa saker och dessutom träna lite extra när jag anser att min egen kropp har kommit för långt ifrån idealet. Det är mer sådana saker jag kan fundera på ibland. Gör jag samhället en otjänst som genom medvetet val följer en smalnorm? Ja, lite sådana funderingar.
 
Sedan handlar det för mig inte så mycket om den man är, utan vad man väljer att göra.
Absolut! Det är ju en annan sak. Är det så att du aktivt anstränger dig för att vara smal och snygg så är det ju absolut en bra grej att fundera över varför, vad som driver en, vem man vill vara, hur man vill göra kön och normer etc. Och framförallt: vilken plats man tar och vill ta, och hur man gör det.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 813
Senast: jemeni
·
Relationer Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer. Jag har varit singel...
2 3
Svar
58
· Visningar
11 617
Senast: LovingLife
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 575
Senast: Gunnar
·
Kropp & Själ Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
13 795

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hjälp mig utvärdera rasförslag?
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp