Att vara en introvert person

[Aviello]

Vänner och ett socialt liv mår vi ju alla bättre av, men kanske möjligtvis på lite olika sätt beroende på vem vi är tänker jag.

Jag flyttade ju ifrån en liten ort i Sverige till en aningen större ort i Spanien förra hösten. Själva flytten därifrån (oavsett var jag hamnade) berodde på att jag vantrivdes något så enormt, som inflyttad var det verkligen jättesvårt att hitta någon att ens fika enstaka gånger med, än mindre få till ett umgänge med.

Som introvert person som jag är fungerade det bra i ett par-tre år på svenska orten, men sen började det bli tråkigt med enbart långväga och internetvänner, så jag började fundera på något annat.

Nu när jag bor här nere på Costa del Blanca är livet helt tvärt emot, jag har fått vänner som rycker i mig de flesta av veckans dagar och eftersom jag är admin för tjejgruppen på orten så lär jag lätt känna alla nya också. Här nere binder utlänningsstatusen oss tillsammans på något vis, vi måste alla lära oss hur landet fungerar och kan tipsa varandra och så - ni förstår.

Men, nu när jag äntligen fått de vänner jag längtat efter sparkar min introverta personlighet bakut, jag får nästan panik när folk frågar om vi ska ses på marknaden på lördag, på x cafeteria på söndag och på y aktivitet på måndag och sen kommer nästa och vill boka upp ett par dagar till.

Nu är mitt exempel rätt extremt, jag gick från att träffa vänner typ 1 gång i halvåret till 4-5 ggr/v i värsta fall men jag ville ge er en utgångspunkt för diskussion ändå.

Det jag undrar är, hur fixar du, som introvert för mycket kontakt? Får det dig att må dåligt emellanåt, så där att du undviker att titta på telefonen och låtsas att du inte sett att någon hört av sig? Finns det fler som jag som skjuter på att ringa/skriva till alla de där blinkande meddelande man har bara för att man helt enkelt inte har mer social kraft kvar i sig den dan? Eller veckan...

Det är så jätteskönt när jag ringt alla jag borde, när inget ligger och släpar och jag är ikapp, men jag gör det ju inte alltid för att jag vill egentligen, utan för att jag inte vill tappa mina vänner.

Jag känner att jag var väldigt utlämnande här nu och ni får ta det som ni vill, men som "väluppfostrad flicka" är det här något som verkligen legat och skavt länge.
Till 70% är jag den här introverta personen som helst sitter i en garderob och stänger av meddelandesignalen på mobilen, men så finns de där 30% som faktiskt verkligen uppskattar kontakten och saknar den om den dröjer också.
Jättekul att ha folk att gå ut och göra saker med, men kanske inte för ofta?

 

[nightcrawler]

Det brukar inte bli så mycket intensiva perioder så jag brukar överleva. Men när det väl blir för mycket så säger jag bara att jag orkar inte. Ofta hänger det ihop med nån riktigt deppig period och då vet mina vänner att jag behöver va ifred ett tag.

 

[Aviello]

Men vad skönt att det funkar. Jag får så otroligt dåligt samvete, även om mina närmsta vet.

 

[nightcrawler]

Men vad skönt att det funkar. Jag får så otroligt dåligt samvete, även om mina närmsta vet.

Jag fick dåligt samvete förut men jag har helt släppt det. Jag måste få ladda mina batterier. Det är nödvändigt om jag ska funka och må bra. Och man vill väl att ens vänner ska må bra? Så släpp samvetet. Det kommer vara svårt i början men du får försöka tänka på varför du behöver vara ifred.

 

[Aviello]

Så sant. Det är bara jättesvårt, speciellt nu när jag fått det jag tjatat om så länge, vänner, jättebra såna. Och så orkar jag inte med det som vänner tydligen vill ha.
Nej, jag vet att det mest sitter i mitt huvud, men det är också svårt att kämpa emot ibland.

 

[Tonto]

Vänner och ett socialt liv mår vi ju alla bättre av, men kanske möjligtvis på lite olika sätt beroende på vem vi är tänker jag.

Jag flyttade ju ifrån en liten ort i Sverige till en aningen större ort i Spanien förra hösten. Själva flytten därifrån (oavsett var jag hamnade) berodde på att jag vantrivdes något så enormt, som inflyttad var det verkligen jättesvårt att hitta någon att ens fika enstaka gånger med, än mindre få till ett umgänge med.

Som introvert person som jag är fungerade det bra i ett par-tre år på svenska orten, men sen började det bli tråkigt med enbart långväga och internetvänner, så jag började fundera på något annat.

Nu när jag bor här nere på Costa del Blanca är livet helt tvärt emot, jag har fått vänner som rycker i mig de flesta av veckans dagar och eftersom jag är admin för tjejgruppen på orten så lär jag lätt känna alla nya också. Här nere binder utlänningsstatusen oss tillsammans på något vis, vi måste alla lära oss hur landet fungerar och kan tipsa varandra och så - ni förstår.

Men, nu när jag äntligen fått de vänner jag längtat efter sparkar min introverta personlighet bakut, jag får nästan panik när folk frågar om vi ska ses på marknaden på lördag, på x cafeteria på söndag och på y aktivitet på måndag och sen kommer nästa och vill boka upp ett par dagar till.

Nu är mitt exempel rätt extremt, jag gick från att träffa vänner typ 1 gång i halvåret till 4-5 ggr/v i värsta fall men jag ville ge er en utgångspunkt för diskussion ändå.

Det jag undrar är, hur fixar du, som introvert för mycket kontakt? Får det dig att må dåligt emellanåt, så där att du undviker att titta på telefonen och låtsas att du inte sett att någon hört av sig? Finns det fler som jag som skjuter på att ringa/skriva till alla de där blinkande meddelande man har bara för att man helt enkelt inte har mer social kraft kvar i sig den dan? Eller veckan...

Det är så jätteskönt när jag ringt alla jag borde, när inget ligger och släpar och jag är ikapp, men jag gör det ju inte alltid för att jag vill egentligen, utan för att jag inte vill tappa mina vänner.

Jag känner att jag var väldigt utlämnande här nu och ni får ta det som ni vill, men som "väluppfostrad flicka" är det här något som verkligen legat och skavt länge.
Till 70% är jag den här introverta personen som helst sitter i en garderob och stänger av meddelandesignalen på mobilen, men så finns de där 30% som faktiskt verkligen uppskattar kontakten och saknar den om den dröjer också.
Jättekul att ha folk att gå ut och göra saker med, men kanske inte för ofta?

Jag mår väldigt dåligt av för mycket socialt umgänge. Behöver verkligen egentid. Brukar räcka med att behöva prata och umgås med folk på jobbet för att jag ska bli trött.

Måste ha minst en dag i veckan där jag får vara ifred.

 

[karamelldrottningen]

Vänner och ett socialt liv mår vi ju alla bättre av, men kanske möjligtvis på lite olika sätt beroende på vem vi är tänker jag.

Jag flyttade ju ifrån en liten ort i Sverige till en aningen större ort i Spanien förra hösten. Själva flytten därifrån (oavsett var jag hamnade) berodde på att jag vantrivdes något så enormt, som inflyttad var det verkligen jättesvårt att hitta någon att ens fika enstaka gånger med, än mindre få till ett umgänge med.

Som introvert person som jag är fungerade det bra i ett par-tre år på svenska orten, men sen började det bli tråkigt med enbart långväga och internetvänner, så jag började fundera på något annat.

Nu när jag bor här nere på Costa del Blanca är livet helt tvärt emot, jag har fått vänner som rycker i mig de flesta av veckans dagar och eftersom jag är admin för tjejgruppen på orten så lär jag lätt känna alla nya också. Här nere binder utlänningsstatusen oss tillsammans på något vis, vi måste alla lära oss hur landet fungerar och kan tipsa varandra och så - ni förstår.

Men, nu när jag äntligen fått de vänner jag längtat efter sparkar min introverta personlighet bakut, jag får nästan panik när folk frågar om vi ska ses på marknaden på lördag, på x cafeteria på söndag och på y aktivitet på måndag och sen kommer nästa och vill boka upp ett par dagar till.

Nu är mitt exempel rätt extremt, jag gick från att träffa vänner typ 1 gång i halvåret till 4-5 ggr/v i värsta fall men jag ville ge er en utgångspunkt för diskussion ändå.

Det jag undrar är, hur fixar du, som introvert för mycket kontakt? Får det dig att må dåligt emellanåt, så där att du undviker att titta på telefonen och låtsas att du inte sett att någon hört av sig? Finns det fler som jag som skjuter på att ringa/skriva till alla de där blinkande meddelande man har bara för att man helt enkelt inte har mer social kraft kvar i sig den dan? Eller veckan...

Det är så jätteskönt när jag ringt alla jag borde, när inget ligger och släpar och jag är ikapp, men jag gör det ju inte alltid för att jag vill egentligen, utan för att jag inte vill tappa mina vänner.

Jag känner att jag var väldigt utlämnande här nu och ni får ta det som ni vill, men som "väluppfostrad flicka" är det här något som verkligen legat och skavt länge.
Till 70% är jag den här introverta personen som helst sitter i en garderob och stänger av meddelandesignalen på mobilen, men så finns de där 30% som faktiskt verkligen uppskattar kontakten och saknar den om den dröjer också.
Jättekul att ha folk att gå ut och göra saker med, men kanske inte för ofta?

Jag tycker att du ska vara helt öppen. Sen är det upp till dem att förstå eller inte.
Säg att du har stort behov av egen tid och därför inte kan/orkar vara med på allt hela tiden. Poängtera att det inte har något med de personerna att göra utan DINA behov.

Jag är lite halv introvert. Har behov av egen tid men är samtidigt social. Däremot har nog de flesta förstått att när jag gör nånting så vill jag inte stå och dividera nånting bara för sakens skull utan göra det jag ska göra för tillfället. De flesta finner sig i det medan nån kanske då tycker jag är osocial. Men då är det mer jobbrelaterat. Jag har liksom inte tid att stå och prata utan att göra något samtidigt. Annars får jag jobba även nattetid om jag måste vara så social konstant

Skulle nog säga att jag har motsatt problem. Kollar telefonen konstant och rädd att missa viktiga samtal

Har inte så många vänner och det är ju självvalt. Men har faktiskt inte tiden och orken att hålla kontakten med alla så har valt att enbart ha ett litet gäng som jag regelbundet har kontakt med och ses. (Långt ifrån 5 ggr/vecka däremot som du!)

Sen har jag två som blivit väldigt nära som jag ser nästan dagligen då de har sina hästar här. Två guldklimpar
Och de kan ta att jag inte kan/vill vara social alltid

 

[starcraft]

Jag är lite mitt emellan, så i perioder med mycket social kontakt behöver jag en dag eller två för mig själv. Och känner du oxå så är det väl bara att tacka nej till någon aktivitet? Säga att du redan har planer den dagen. För det kan man ju ha även om planen inte är med någon annan eller om planen är en lugn dag?

 

[Hedinn]

Kan du inte bara se till att ha x antal dagar/vecka ouppbokade och när någon vill boka in nåt när en vecka är ”full” säger du nej och föreslår en dag veckan därpå istället? Känns ju som större risk att tappa vänner om man låter bli att svara/höra av sig.

Jag har jättestort behov av att vila i ensamhet för att orka med allt annat i livet, har aldrig varit med om att någon ifrågasatt om jag tackat nej/bokat om för att jag varit för trött eller inte orkat.

 

[MiniLi]

En del människor förstår bara inte, och de vill jag inte ha kvar som vänner.
Jag brukar vara ärlig helt enkelt, blir de sura så är det deras problem och om surandet fortsätter så tar jag avstånd helt.

 

[tanten]

En del människor förstår bara inte, och de vill jag inte ha kvar som vänner.
Jag brukar vara ärlig helt enkelt, blir de sura så är det deras problem och om surandet fortsätter så tar jag avstånd helt.

Det käns ju mindre bra - att människor är så självcentrerade att de inte kan köpa att nån inte har tid/lust/ork/möjlighet att träffas?

Jag funderar - behöver du förklara varför? Kan du inte bara säga att den dagen inte passar? att du har annat du måste hinna med? Det är ju sant - du måste hinna hämta andan.

En gammal dam i min närhet tipsade om USA-dagar. Dagar där det står USA i almanackan. Den dagen kunde hon inte. Och USA stod för Utan Särskild Anledning.

 

[pepp]

Jag säger helt enkelt att jag inte orkar. De förstår

Som nu i veckan har jag bara träffat folk på jobbet, sen varit helt utmattad.

 

[iNHALE]

Jag är introvert och blir ganska utmattad av för mycket social kontakt. Jag är iväg på utbildningar, föreläsningar och meetings en hel del med jobbet och bara under perioden september till november 2018 var jag bortrest fyra gånger med mellan en och fyra nätter på hotell per resa. Oerhört tufft för mig som behöver mina inrutade rutiner ffa på kvällarna efter arbetstid. På dagarna går det bra, men när dagens aktiviteter är slut vid 16-17 snåret så vill ju de flesta andra deltagarna gå ut och göra saker, sen ska det ätas gemensam middag på kvällen och sen är det ännu mer umgänge fram till småtimmarna. Under vissa av dessa resorna händer det att jag tom skiter i att äta med de andra på kvällen och går och lägger mig hungrig för att jag helt enkelt inte orkar mer. När aktiviteterna är slut för dagen vill jag bara låsa in mig på hotellrummet och inte komma ut igen förrän till frukost dagen efter. Folk tycker såklart jag är tråkig, lillgammal och osocial, men jag orkar inte hålla igång socialt i hur många timmar som helst. I början av oktober åkte vi en stor grupp till Berlin, fyra nätter på hotell där man delade rum med minst en annan person, vi var tre personer i vårt hotellrum, i fyra nätter. Jag trodde jag skulle få frispel efter halva tiden och när jag kom hem var jag så färdig att jag knappt visste vad jag hette. Fem fulla dagar utan en enda sekund av att få vara ifred utom när man satt på toaletten eller duschade.

Till vardags vill jag helst inte umgås med någon efter jobbet, förutom sambon då. Vill folk göra något är det helgerna som gäller, men jag begränsar det till max en social aktivitet per helg, behöver minst en dag hemma för att det ska kännas som att jag öht haft en helg innan man ska till jobbet igen.

När jag var yngre nojade jag en hel del över detta men med åren har jag kommit till insikt om att det är såhär jag är, det är detta jag behöver och jag tänker inte gå runt och må dåligt för att försöka passa in i någon annans schablonmall över hur man "ska" vara. Mina vänner numera är de som accepterar att jag är som jag är och att jag sällan vill gå ut och ta en fika på stan och aldrig kommer på några AWs öht. De inte som inte accepterar det har jag sållat bort ur mitt liv, eller rättare sagt, de har sållat bort sig själva med tiden.

 

[transmission]

Jag blir också helt utmattad av att umgås med folk, behöver vila ordentligt efteråt. Orkar jag inte förklara varför jag inte vill ses så är jag så fräck att jag inte svarar om nån ringer eller sms:ar, alternativt drar en vit lögn. Det är ju inte ens en lögn att säga "Tyvärr, jag är uppbokad hela dagen!" även om en är uppbokad för att umgås med enbart sig själv.

 

[MiniLi]

Det käns ju mindre bra - att människor är så självcentrerade att de inte kan köpa att nån inte har tid/lust/ork/möjlighet att träffas?

Jag funderar - behöver du förklara varför? Kan du inte bara säga att den dagen inte passar? att du har annat du måste hinna med? Det är ju sant - du måste hinna hämta andan.

En gammal dam i min närhet tipsade om USA-dagar. Dagar där det står USA i almanackan. Den dagen kunde hon inte. Och USA stod för Utan Särskild Anledning.

Vissa människor har extremt svårt att ta perspektiv och då också jättesvårt att förstå hur andra kan fungera annorlunda än de själva. Man kan förklara sig till döds, det går ändå inte in.
Och även om man bara säger att man inte kan så blir de sura över att man säger nej så ofta.

Jag tänker att man helt enkelt inte passar med alla människor.

 

[Fossing]

Jag är introvert och blir ganska utmattad av för mycket social kontakt. Jag är iväg på utbildningar, föreläsningar och meetings en hel del med jobbet och bara under perioden september till november 2018 var jag bortrest fyra gånger med mellan en och fyra nätter på hotell per resa. Oerhört tufft för mig som behöver mina inrutade rutiner ffa på kvällarna efter arbetstid. På dagarna går det bra, men när dagens aktiviteter är slut vid 16-17 snåret så vill ju de flesta andra deltagarna gå ut och göra saker, sen ska det ätas gemensam middag på kvällen och sen är det ännu mer umgänge fram till småtimmarna. Under vissa av dessa resorna händer det att jag tom skiter i att äta med de andra på kvällen och går och lägger mig hungrig för att jag helt enkelt inte orkar mer. När aktiviteterna är slut för dagen vill jag bara låsa in mig på hotellrummet och inte komma ut igen förrän till frukost dagen efter. Folk tycker såklart jag är tråkig, lillgammal och osocial, men jag orkar inte hålla igång socialt i hur många timmar som helst. I början av oktober åkte vi en stor grupp till Berlin, fyra nätter på hotell där man delade rum med minst en annan person, vi var tre personer i vårt hotellrum, i fyra nätter. Jag trodde jag skulle få frispel efter halva tiden och när jag kom hem var jag så färdig att jag knappt visste vad jag hette. Fem fulla dagar utan en enda sekund av att få vara ifred utom när man satt på toaletten eller duschade.

Till vardags vill jag helst inte umgås med någon efter jobbet, förutom sambon då. Vill folk göra något är det helgerna som gäller, men jag begränsar det till max en social aktivitet per helg, behöver minst en dag hemma för att det ska kännas som att jag öht haft en helg innan man ska till jobbet igen.

När jag var yngre nojade jag en hel del över detta men med åren har jag kommit till insikt om att det är såhär jag är, det är detta jag behöver och jag tänker inte gå runt och må dåligt för att försöka passa in i någon annans schablonmall över hur man "ska" vara. Mina vänner numera är de som accepterar att jag är som jag är och att jag sällan vill gå ut och ta en fika på stan och aldrig kommer på några AWs öht. De inte som inte accepterar det har jag sållat bort ur mitt liv, eller rättare sagt, de har sållat bort sig själva med tiden.

Är vi samma person?! Kunde varit jag som skrivit det där.
Hade mkt ångest över detta som yngre eftersom alla andra umgicks så otvunget och gick ut och så. Jag försökte länge. Men trivs bättre nu när jag insett vad JAG mår bra av. Kan visst gå ut nån gång eller gå på fest och tycka det är kul. Men då är det vila innan och efter som gäller.
Var också i Berlin med jobbet i höstas. Var ofta jag inte var med på gemensamma måltider och gick och handlade och åt på rummet istället. Nu har jag fina kollegor som inte bryr sig om man är ”lite egen” så jag var bara ärlig och sa som det var. Tycker det är lättare än att dra vita lögner.

 

[Görel]

Jag är både introvert och social. Jag har insett att jag behöver en hel del sociala kontakter för att må bra. Jag har lärt mig att jag behöver en del aktiviteter både i veckorna och på helgerna för att ha det riktigt bra. Att bara gå hem från jobbet och landa i soffan får mig att må dåligt om det sker flera dagar efter varandra.

Men jag behöver vissa dagar då jag bara gör det jag själv vill, som att läsa en bok och käka ostbågar en hel dag. Vill någon träffa mig en sån dag brukar jag bara säga att jag tyvärr har bokat in annat. Någon gång när någon har tjatat och vill veta vad jag ska göra har jag kommit med en vit lögn som att jag måste hjälpa mamma med något eller åka till stallet. Har jag många mess/samtal som jag behöver svara på en sån dag skjuter jag upp allt en dag och skriver något i stil med att jag trodde jag hade svarat men insåg nu att jag det inte var så. Hittills har ingen blivit sur men skulle någon bli det skulle jag kanske inte vilja umgås lika mycket med den personen i fortsättningen. De flesta jag umgås med har också mycket för sig och fattar att man inte kan respondera på en gång.

 

[Sonic76]

Introvert med social fobi
Att umgås gör mig fullständigt utmattad
Jag jobbar ju med barn så jobbet tar liksom all energi jag har
Så jag säger nej för min egen skull

 

[the_connemara]

Jag har mest likasinnade vänner. Alla vet att jag i princip aldrig pratar i telefon. Den som vara vill ha kontakt med mig via telefon får helt enkelt det när jag väl svarar eller ringer tillbaka.

För min egen del övar jag hela tiden på att inte boka upp för mycket grejer, det går bättre och bättre. Det har dock mest med mig själv att göra men skulle en vän höra av sig och jag inte riktigt kan så ändrar jag inte längre på allt alltid för att hinna med. Försöker istället ha såpass tomt att jag kan tacka ja eller rent av själv fråga en vän om vi ska hitta på något utan att det blir för mycket.

 

[avslutat medlemskap]

Vänner och ett socialt liv mår vi ju alla bättre av, men kanske möjligtvis på lite olika sätt beroende på vem vi är tänker jag.


Det jag undrar är, hur fixar du, som introvert för mycket kontakt?

Det enkla svaret är, det gör jag inte. jag har tvingats till att bli introvert efter en olycka, det är dagsformen som gäller och mår jag inte bra den dan så stryker jag allt umgänge oavsett vem det är. Jag har väl aldrig varit nåt under av social person tidigare heller utan ägnat mig åt helt andra saker och hobbies när kompisarna varit ute och festat, jag har aldrig haft stort umgänge men dom vänner jag har håller jag hårt i och jag vet att det är ömsesidigt.

En kompis och jag brukar försöka boka in gemensamt besök på stans pizzeria en gång i veckan, förra veckan sket det sig för honom, den här veckan sket det sig för mig men nästa vecka blir det av om inte solen slocknat och månen ramlat ner.