Bukefalos 25 år!

Fibusen

Trådstartare
Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort.

Nu började han i förskoleklass i höstas, och det har väll gått sådär... Igår kom hans lärare fram och ville prata om framtiden, och hen ansåg att sonen kommer behöva extra hjälp i skolan från klass 1, och undrade om vi var ok med att det gjordes en extra utredning på skolan. Självklart så är det ok, vi vill ju att sonen ska få den hjälp han behöver, men läraren var helt säker på att det är autism det handlar om, och jag är helt rådvill då vi gjort en utredning om det och då var det inte autism.

Anledningen till att skolan reagerat är att han försvinner i sin egna bubbla ibland. Svår att få kontakt med då, och han är okoncentrerad och hakar på andra alldeles för lätt och tyvärr så vet ju många barn i klassen det vilket dom utnyttjar så det blir sonen som gör många hyss. Vi har pratat om det här hemma massvis med gånger, men det går inte enda fram. Han kan vara ledsen när jag hämtar för att han gjort något dumt, när jag lägger han så kan han ta upp det igen och ha ”dåligt samvete”.

Hemma är han en mycket snäll, hjälpsam och omtänksam kille. Jag och pappan separerade när han var 2,5 år, och han bor varannan vecka hos oss. Hos pappan är det fler barn med i bilden, men hos mig är det bara jag och han.

Jag har aldrig sett att han ska ha svårt att få, ta och klara instruktioner. Ej heller att han blir orolig om planerna ändras, utan han finner sig i det. Väldigt mån om andra människor och djur, gråter till sorgliga filmer och har stor empati för andra. Jag har väldigt svår migrän till och från vilket han också är förstående med, frågar om han ska hjälpa till med något, hämtar filtar och vatten. Frågar hur jag mår, om det blir bättre efter medicinen och sånt. Han är väldigt snäll och delar alltid med sig av sitt. Får vi besök en lördag så kommer han med sitt lördagsgodis och frågar om någon vill ha. Äter jag upp min frukt innan han så frågar han om jag vill ha mer av honom.

En gång råkade han göra illa hunden (dom lekte ute i snön med spadar och han råkade slå upp spaden precis när hon kom farandes så hon fick ett litet hack i tungan så det började blöda) och han grät HYSTERISKT i 30 minuter, sen pratade han läääänge om det.

Han hjälper mig i stallet, klappar hästarna, och säger ofta ”jag tycker om dig, du är världens bästa häst” till våran häst. Vi säger dagligen ”jag älskar dig” till varandra, och han tycker fortfarande om att sitta och mysa trots att han blivit stor. Mycket kramar och pussar. Har alltid varit populär på dagis/skola, en sån som alla leker med, och han vill leka med alla tillbaka. När vi har pratat så utrycker han sig att det är jobbigt när det är så många barn, att det blir skrikigt och rörigt. Och det är också så det var på dagis, när det var full grupp på dagen så var sonen som mest gasad, men på eftermiddagen när det var några få barn slappnade han av och kunde sitta i lugn och ro och spela spel tex.

Men det är det här att han fastnar i sin bubbla, det är som om han låser sig och inte går att plocka ner igen, det blir stim och stoj och sen går allt till överdrift. Säger ett annat barn tex ett fult ord och skrattar och blir tillsagd av läraren så säger min son samma sak, upprepade gånger och skrattar. Gör han hyss så något annat barn skrattar så drar han upp det till skyarna. Som ett exempel i matsalen, han tappade först ner några makaroner på golvet varpå kompisen fnissade, då tar han upp en makaron till och släpper på golvet, varpå läraren säger till honom. Kompisen skrattar, sonen tar en näve makaroner och släpper på golvet och han och kompisen skrattar hysteriskt varpå läraren drämmer näven i bordet för att bryta och ryter i, sonen blir då ledsen och skäms, och har sen dåligt samvete hemma över detta. Igår var vi och åkte pulka med en kompis och hens barn som är 1,5 år yngre. När det barnet inte skulle åka pulka mer utan åka på rumpan bara så skulle inte sonen heller ha nån pulka mer utan också åka på rumpan. När kompisens barn ville skotta snö istället ville sonen också skotta snö.

Han är normalt lite blyg och försiktig av sig, vill gärna sitta och spana in omgivningen innan han börjar leka. Han går oftast inte fram först till nya barn, utan väntar helst på att dom kommer till honom. Inga problem att ta kontakt med vuxna, utan där kan han börja prata med någon random i affären om det är så. Inte blyg alls mot mina vänner, utan där ska det spelas lite Allan inför om vi får besök.
Han får i perioder även som tics, det är ett ljud han gör, ungefär som o han skulle vara snorig/tjock i halsen så han drar in luft i näsan och harklar sig. Han kan hålla på med detta i ett par veckor, sen slutar han i månader, sen börjar han igen från ena dagen till den andra.

Han har också lite talproblem och vi går hos logoped. Han pratar MYCKET och har alltid gjort. Mina vänner undrar ibland om jag får vila öronen nån gång överhuvudtaget när han är hos mig. 🙈😂 Sen är det vissa bokstäver han inte kan uttala och ibland vänder han på dom. Som mammas hund som heter Selma säger han Semla till. Ketchup blir kechtup som exempel.

Han har även selektiv ätstörning, dvs äter väldigt begränsade saker, och det är färg och många gånger konsistens som avgör. Han äter tex inte våfflor då kanterna är frasiga, men han kan äta rostat bröd. Kött äter han inte under några former alls, kall falukorv kan gå men inte stekt. Kokt men inte grillad. Maten ska vara ljus och inte skifta i några färger som tex stekt mat gör.

Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?

Ursäkta långt inlägg, men jag behövde få ur mig mina tankar, och gärna någon med erfarenhet att bolla lite med!
 
Senast ändrad:
Om han faktiskt har, eller kommer att få, problem i skolan och andra sammanhang, så är ju ett sätt att se det att det är bra om han kan diagnostseras då det öppnar för tillgång till hjälp.

Sen är ju inte autism av eller på, utan ett spektra, och även (strax) utanför det spektrat kan man ha många av dragen, men inte tillräckligt för en diagnos. Då öppnas betydligt färre vägar till hjälp, även om pojken hade behövt den.

Vet du vad du är orolig för? Gör en eventuell diagnos någon skillnad för din oro?
 
Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort.

Nu började han i förskoleklass i höstas, och det har väll gått sådär... Igår kom hans lärare fram och ville prata om framtiden, och hen ansåg att sonen kommer behöva extra hjälp i skolan från klass 1, och undrade om vi var ok med att det gjordes en extra utredning på skolan. Självklart så är det ok, vi vill ju att sonen ska få den hjälp han behöver, men läraren var helt säker på att det är autism det handlar om, och jag är helt rådvill då vi gjort en utredning om det och då var det inte autism.

Anledningen till att skolan reagerat är att han försvinner i sin egna bubbla ibland. Svår att få kontakt med då, och han är okoncentrerad och hakar på andra alldeles för lätt och tyvärr så vet ju många barn i klassen det vilket dom utnyttjar så det blir sonen som gör många hyss. Vi har pratat om det här hemma massvis med gånger, men det går inte enda fram. Han kan vara ledsen när jag hämtar för att han gjort något dumt, när jag lägger han så kan han ta upp det igen och ha ”dåligt samvete”.

Hemma är han en mycket snäll, hjälpsam och omtänksam kille. Jag och pappan separerade när han var 2,5 år, och han bor varannan vecka hos oss. Hos pappan är det fler barn med i bilden, men hos mig är det bara jag och han.

Jag har aldrig sett att han ska ha svårt att få, ta och klara instruktioner. Ej heller att han blir orolig om planerna ändras, utan han finner sig i det. Väldigt mån om andra människor och djur, gråter till sorgliga filmer och har stor empati för andra. Jag har väldigt svår migrän till och från vilket han också är förstående med, frågar om han ska hjälpa till med något, hämtar filtar och vatten. Frågar hur jag mår, om det blir bättre efter medicinen och sånt. Han är väldigt snäll och delar alltid med sig av sitt. Får vi besök en lördag så kommer han med sitt lördagsgodis och frågar om någon vill ha. Äter jag upp min frukt innan han så frågar han om jag vill ha mer av honom.

En gång råkade han göra illa hunden (dom lekte ute i snön med spadar och han råkade slå upp spaden precis när hon kom farandes så hon fick ett litet hack i tungan så det började blöda) och han grät HYSTERISKT i 30 minuter, sen pratade han läääänge om det.

Han hjälper mig i stallet, klappar hästarna, och säger ofta ”jag tycker om dig, du är världens bästa häst” till våran häst. Vi säger dagligen ”jag älskar dig” till varandra, och han tycker fortfarande om att sitta och mysa trots att han blivit stor. Mycket kramar och pussar. Har alltid varit populär på dagis/skola, en sån som alla leker med, och han vill leka med alla tillbaka. När vi har pratat så utrycker han sig att det är jobbigt när det är så många barn, att det blir skrikigt och rörigt. Och det är också så det var på dagis, när det var full grupp på dagen så var sonen som mest gasad, men på eftermiddagen när det var några få barn slappnade han av och kunde sitta i lugn och ro och spela spel tex.

Men det är det här att han fastnar i sin bubbla, det är som om han låser sig och inte går att plocka ner igen, det blir stim och stoj och sen går allt till överdrift. Säger ett annat barn tex ett fult ord och skrattar och blir tillsagd av läraren så säger min son samma sak, upprepade gånger och skrattar. Gör han hyss så något annat barn skrattar så drar han upp det till skyarna. Som ett exempel i matsalen, han tappade först ner några makaroner på golvet varpå kompisen fnissade, då tar han upp en makaron till och släpper på golvet, varpå läraren säger till honom. Kompisen skrattar, sonen tar en näve makaroner och släpper på golvet och han och kompisen skrattar hysteriskt varpå läraren drämmer näven i bordet för att bryta och ryter i, sonen blir då ledsen och skäms, och har sen dåligt samvete hemma över detta. Igår var vi och åkte pulka med en kompis och hens barn som är 1,5 år yngre. När det barnet inte skulle åka pulka mer utan åka på rumpan bara så skulle inte sonen heller ha nån pulka mer utan också åka på rumpan. När kompisens barn ville skotta snö istället ville sonen också skotta snö.

Han är normalt lite blyg och försiktig av sig, vill gärna sitta och spana in omgivningen innan han börjar leka. Han går oftast inte fram först till nya barn, utan väntar helst på att dom kommer till honom. Inga problem att ta kontakt med vuxna, utan där kan han börja prata med någon random i affären om det är så. Inte blyg alls mot mina vänner, utan där ska det spelas lite Allan inför om vi får besök.
Han får i perioder även som tics, det är ett ljud han gör, ungefär som o han skulle vara snorig/tjock i halsen så han drar in luft i näsan och harklar sig. Han kan hålla på med detta i ett par veckor, sen slutar han i månader, sen börjar han igen från ena dagen till den andra.

Han har också lite talproblem och vi går hos logoped. Han pratar MYCKET och har alltid gjort. Mina vänner undrar ibland om jag får vila öronen nån gång överhuvudtaget när han är hos mig. 🙈😂 Sen är det vissa bokstäver han inte kan uttala och ibland vänder han på dom. Som mammas hund som heter Selma säger han Semla till. Ketchup blir kechtup som exempel.

Han har även selektiv ätstörning, dvs äter väldigt begränsade saker, och det är färg och många gånger konsistens som avgör. Han äter tex inte våfflor då kanterna är frasiga, men han kan äta rostat bröd. Kött äter han inte under några former alls, kall falukorv kan gå men inte stekt. Kokt men inte grillad. Maten ska vara ljus och inte skifta i några färger som tex stekt mat gör.

Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?

Ursäkta långt inlägg, men jag behövde få ur mig mina tankar, och gärna någon med erfarenhet att bolla lite med!
Fast ärligt talat, att drämma näven i bordet för några 6-åringas hyss är ju bara urusel pedagogik som bara skrämmer barn. Det är ju små barn vi talar om här, hört talas om avledning? .Ibland undrar jag om inte skolan vill ha dessa diagnoser för att få extra resurser eftersom de är alldeles för få lärare. (jag kan förstår dem verkligen, men det är inte rätt väg att gå). Jag förstår din oro, men om han redan är utredd så vad ska en ny utredning tillföra? Har skolan tagit del av den tidigare utredningen?
 
Jag känner mig rådvill och orolig! Nu blir det en ny utredning som ska dras igång och det är självklart påfrestande för oss föräldrar, från att vara beredda på en diagnos, gå igenom en utredning på familjeteamet, till att få svar att det inte är något, till att nu dra igång processen igen. Så frustrerande! Vi vill ju självklart hans bästa och önskar att han kan få den hjälp han behöver. Jag är orolig för hur han ska klara skolan och vuxenlivet, kommer han må dåligt, känna sig utanför? Bli mobbad? Känna sig utpekad? Ångest och depression?
Det är bara positivt med hjälp, risken för det du är orolig för ska hända är betydligt större om ni inte får rätt diagnos eller hjälp nu.
 
Om han faktiskt har, eller kommer att få, problem i skolan och andra sammanhang, så är ju ett sätt att se det att det är bra om han kan diagnostseras då det öppnar för tillgång till hjälp.

Sen är ju inte autism av eller på, utan ett spektra, och även (strax) utanför det spektrat kan man ha många av dragen, men inte tillräckligt för en diagnos. Då öppnas betydligt färre vägar till hjälp, även om pojken hade behövt den.

Vet du vad du är orolig för? Gör en eventuell diagnos någon skillnad för din oro?
Ja fast jag vet inte om jag tycker det riktigt. Det verkar finnas en överdiagnosticering av AST och ADHD eftersom skolan saknar resurser och möjligheter att ta hand om dessa barn som befinner sig kanske i gränslandet för diagnos eller inte (eftersom det är ett spektrum). Hela samhället skiter ju i dessa ungar så det är kanske inte så konstigt att man som förälder desperat vill ha en diagnos för att kanske få nån slags hjälp och stöd i en väldigt svårt sits. Och nu blev jag deprimerad för att Björklund ska styra skolan framöver. Sorry för OT.
 
Om han faktiskt har, eller kommer att få, problem i skolan och andra sammanhang, så är ju ett sätt att se det att det är bra om han kan diagnostseras då det öppnar för tillgång till hjälp.

Sen är ju inte autism av eller på, utan ett spektra, och även (strax) utanför det spektrat kan man ha många av dragen, men inte tillräckligt för en diagnos. Då öppnas betydligt färre vägar till hjälp, även om pojken hade behövt den.
Fast rätt till hjälpen får man om man har drag av det, jag har väldigt få drag av det och har ändå all tillgång till alla hjälp som finns.
 
Fast ärligt talat, att drämma näven i bordet för några 6-åringas hyss är ju bara urusel pedagogik som bara skrämmer barn. Det är ju små barn vi talar om här, hört talas om avledning? .Ibland undrar jag om inte skolan vill ha dessa diagnoser för att få extra resurser eftersom de är alldeles för få lärare. (jag kan förstår dem verkligen, men det är inte rätt väg att gå). Jag förstår din oro, men om han redan är utredd så vad ska en ny utredning tillföra? Har skolan tagit del av den tidigare utredningen?
Elever ska få resurs utan diagnos med
Finns inget diagnoskrav där
Såklart är det enklare att få resurs med diagnos men det är inget krav
 
Elever ska få resurs utan diagnos med
Finns inget diagnoskrav där
Såklart är det enklare att få resurs med diagnos men det är inget krav
Jodå jag vet. Jag har dock träffat på så väldigt många föräldrar med dessa drag av som får noll komma noll hjälp, jo vi fick 5 besök hos psykolog på vårdcentralen...min brorson som förefaller ha svår ADHD får ingen hjälp på förskolan heller trots ansökan, eftersom han inte har diagnos och han är för liten för att utreda.
 
Alltså @Fibusen det som märks vid autism är brister i samspelet, tycker du att du märker det? det du beskriver verkar ju vara ett barn som är lyhörd för stämningar, t ex när du har migrän. Jag har svårt att tänka mig att ett barn med autism skulle reagera så (vilket inte alls betyder att de saknar empati).
 
Ja fast jag vet inte om jag tycker det riktigt. Det verkar finnas en överdiagnosticering av AST och ADHD eftersom skolan saknar resurser och möjligheter att ta hand om dessa barn som befinner sig kanske i gränslandet för diagnos eller inte (eftersom det är ett spektrum). Hela samhället skiter ju i dessa ungar så det är kanske inte så konstigt att man som förälder desperat vill ha en diagnos för att kanske få nån slags hjälp och stöd i en väldigt svårt sits. Och nu blev jag deprimerad för att Björklund ska styra skolan framöver. Sorry för OT.
Ja, jag tror att det finns föräldrar som vill att barnet får en diagnos av just det skälet.

Men jag vet inte vad TS vill.
 

Fibusen

Trådstartare
Om han faktiskt har, eller kommer att få, problem i skolan och andra sammanhang, så är ju ett sätt att se det att det är bra om han kan diagnostseras då det öppnar för tillgång till hjälp.

Sen är ju inte autism av eller på, utan ett spektra, och även (strax) utanför det spektrat kan man ha många av dragen, men inte tillräckligt för en diagnos. Då öppnas betydligt färre vägar till hjälp, även om pojken hade behövt den.

Vet du vad du är orolig för? Gör en eventuell diagnos någon skillnad för din oro?

Vad jag är orolig för är svårt att sätta ord på, men någonstans så hoppas jag väll kanske att han inte har en diagnos, att det bara är pojkstreck och en kille som tycker om bus, att det är svårt att koncentrera sig JUST NU, och att han växer ifrån detta, och får det lättare i skolan/livet. En diagnos innebär ju oftast någon slags svårighet, och det vill man ju såklart inte sitt barn.

Jag är också rädd att vi ska behöva bråka och lägga all våran energi för att han ska behöva få den hjälp han behöver och har rätt till genom livet. Jag har sett hur föräldrar idag får kämpa och kämpa, och endå blir nekade, och hur barnen mår sämre och sämre, och jag vill inte att han ska må dåligt på något sätt och vis!

Självklart så är det bra om han får en diagnos och får hjälp i skolan redan nu om det visar sig att det är något, och det är inte så att jag är rädd för en diagnos, utan jag är rädd för vad diagnosen drar med sig.

Oavsett om han får diagnos, och vad det är för diagnos så kommer han aldrig ändras i mina ögon såklart. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer kunna få ett bra liv, och ett sånt enkelt liv som möjligt, och det är väll det som jag är rädd för, att en diagnos gör det svårare, för då är det ”bara” inte bus som kommer växa bort...

Och som jag skrev innan, hemma är det bara jag och han, så jag ser ju aldrig det här beteendet med att han försvinner i det blå och inte går att plocka ner igen, (som förra veckan fick han och en klasskompis gå ut från klassrummet för att dom stimmade så mycket) utan det är en väldigt mild, lugn, och omtänksam människa som det alltid går att diskutera med. Vi pratar väldigt mycket om saker, hur man ska bete sig, hur man känner, och varför man kanske känner så. Han har aldrig aldrig fått några utbrott, inte ens som liten. Självklart har han blivit arg och ledsen, men aldrig så att han skrikit sig blå och kastat sig på golvet. Han frågar om lov och tackar. Jag har så svårt att sätta mig in i hur det är han beter sig i skolan, för det låter inte som han på långa vägar...
 

Fibusen

Trådstartare
Fast ärligt talat, att drämma näven i bordet för några 6-åringas hyss är ju bara urusel pedagogik som bara skrämmer barn. Det är ju små barn vi talar om här, hört talas om avledning? .Ibland undrar jag om inte skolan vill ha dessa diagnoser för att få extra resurser eftersom de är alldeles för få lärare. (jag kan förstår dem verkligen, men det är inte rätt väg att gå). Jag förstår din oro, men om han redan är utredd så vad ska en ny utredning tillföra? Har skolan tagit del av den tidigare utredningen?

Då han utreddes medans han gick på dagis så är dom mer insatta inutredningen, däremot så träffades vi allihopa (lärare, föräldrar, dagispersonal) innan övergången till förskoleklass och gick igen sonen och allt med honom, men dom har inte tagit del av utredningen på samma sett som dagis gjort, nej. Jag tror faktist jag ska ta med mig hela pappersluntan och lämna in den så får läraren se ordentligt.
 

Fibusen

Trådstartare
Fast ärligt talat, att drämma näven i bordet för några 6-åringas hyss är ju bara urusel pedagogik som bara skrämmer barn. Det är ju små barn vi talar om här, hört talas om avledning? .Ibland undrar jag om inte skolan vill ha dessa diagnoser för att få extra resurser eftersom de är alldeles för få lärare. (jag kan förstår dem verkligen, men det är inte rätt väg att gå). Jag förstår din oro, men om han redan är utredd så vad ska en ny utredning tillföra? Har skolan tagit del av den tidigare utredningen?

Ja, jag låter det vara osagt vad jag tycker om det, men personalen hade försökt avleda utan att nå fram, därav det blev såhär. Sonen hade då enligt denna hamnat i det stadie där det inte gick att bryta och nå fram till honom, utan han höll på att dra med sig alla barnen på detta. Personalen kom fram till mig direkt när jag hämtade och berättade vad hen gjort, och jag tror att hen själv tyckte det var dumt. Jag kan inte säga hur det var eller vad jag själv hade gjort då vi aldrig någonsin har några sånna här problem hemma.
 

Fibusen

Trådstartare
Alltså @Fibusen det som märks vid autism är brister i samspelet, tycker du att du märker det? det du beskriver verkar ju vara ett barn som är lyhörd för stämningar, t ex när du har migrän. Jag har svårt att tänka mig att ett barn med autism skulle reagera så (vilket inte alls betyder att de saknar empati).

Brister i samspelet tycker jag verkligen inte han har, utan det enda där är att han hakar på andra för lätt, att han ska göra som andra gör. Om det är brister i samspel eller inte kan jag inte svara på? Han kanske inte vet hur han själv ska göra, eller att han är så osäker på något sätt så det är lika bra att göra som dom andra gör/säger?

Han är iallafall full med empati, kan sätta sig mer än väl in i hur andra mår och känner, både människor och djur. Är mån om andra och funderar mycket på om någon är sjuk och har ont. Som när hunden kräktes för nån vecka sen, då var han orolig över henne om hon var sjuk, bäddade ner henne under en filt och låg och klappade på henne i timmar och pratade om att han också har varit sjuk och kräkts förut, men att man mår bättre sen och blir frisk igen, och att det inte är något farligt.
 
Det är inte en pedagogisk utredning som skolan pratar om? En pedagogisk utredning görs inom elevhälsan och utreder elevens stödbehov, de ställer inga diagnoser.

Skolan ska som sagt sätta in insatser oavsett diagnos eller. Det står klart och tydligt i skollagen och det är tyvärr något man kan få drämma i huvudet på rektor till och från. På samma sätt så är diagnoser inget som fixas i en handvändning och hjälpen därefter kan också vara bökig. Tyvärr skiljer sig både skola och psykiatri sig kraftigt åt beroende på kommun resp landsting. Där jag bor är det uppåt tre års väntetid för npf-utredning och sparkrav på kommuner drar ner skolans resurser. Väldigt många skolor gör fantastiska insatser ändå och det är där jag tycker man ska lägga fokus: att eleven får det stöd hen behöver just nu. Remiss till npf-utredning ska givetvis skickas om behovet finns men vardagen måste ändå fungera i mellantiden.

Som fellow logoped hade jag rekommenderat att ni pratar med er kontakt. Vi kan en del om dessa diagnoser och logopeden känner förhoppningsvis både dig och sonen och kan ge vidare råd. Hen kan också hjälpa till med vissa strukturhjälpmedel (bildstöd, dagsschema, tidshjälpmedel etc) som skolan kan ha nytta av.
 
Men skolan gör ju inga NP-utredningar utan det går ju via BUP så det är nog inte det skolan pratar om? Känner du oro och upplever att ni har betydande svårigheter i vardagen som läget är nu? Om inte så är ju frågan om BUP ens skulle acceptera en remiss för ny utredning i nuläget.

Som Araminta skriver så finns det ju ingen koppling mellan diagnoskrav och rätt till anpassningar och stöd i skolan. Tvärtom är skolans skyldigheter ganska långt gående vilket BUP trycke hårt på. Där är vi nu för egen del med äldsta sonen som köar för utredning (han har köat i ett halvår så förmodligen i flera år till...), dvs att han redan nu har anpassningar för att skolsituationen ska fungera. Hans lärare ni i första klass är helt med på det tåget och gör ett jättebra jobb med att anpassa för honom, än så länge så räcker det men eftersom det är tydliga problem både i skolan (och kraven där minskar ju inte med stigande årskurser) och hemma så känns det ändå som han och vi skulle vara betjänta av en utredning.
 
Vad jag är orolig för är svårt att sätta ord på, men någonstans så hoppas jag väll kanske att han inte har en diagnos, att det bara är pojkstreck och en kille som tycker om bus, att det är svårt att koncentrera sig JUST NU, och att han växer ifrån detta, och får det lättare i skolan/livet. En diagnos innebär ju oftast någon slags svårighet, och det vill man ju såklart inte sitt barn.

Jag är också rädd att vi ska behöva bråka och lägga all våran energi för att han ska behöva få den hjälp han behöver och har rätt till genom livet. Jag har sett hur föräldrar idag får kämpa och kämpa, och endå blir nekade, och hur barnen mår sämre och sämre, och jag vill inte att han ska må dåligt på något sätt och vis!

Självklart så är det bra om han får en diagnos och får hjälp i skolan redan nu om det visar sig att det är något, och det är inte så att jag är rädd för en diagnos, utan jag är rädd för vad diagnosen drar med sig.

Oavsett om han får diagnos, och vad det är för diagnos så kommer han aldrig ändras i mina ögon såklart. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer kunna få ett bra liv, och ett sånt enkelt liv som möjligt, och det är väll det som jag är rädd för, att en diagnos gör det svårare, för då är det ”bara” inte bus som kommer växa bort...

Och som jag skrev innan, hemma är det bara jag och han, så jag ser ju aldrig det här beteendet med att han försvinner i det blå och inte går att plocka ner igen, (som förra veckan fick han och en klasskompis gå ut från klassrummet för att dom stimmade så mycket) utan det är en väldigt mild, lugn, och omtänksam människa som det alltid går att diskutera med. Vi pratar väldigt mycket om saker, hur man ska bete sig, hur man känner, och varför man kanske känner så. Han har aldrig aldrig fått några utbrott, inte ens som liten. Självklart har han blivit arg och ledsen, men aldrig så att han skrikit sig blå och kastat sig på golvet. Han frågar om lov och tackar. Jag har så svårt att sätta mig in i hur det är han beter sig i skolan, för det låter inte som han på långa vägar...
Men vet du, ditt barn har enorm fördel eftersom han har så engagerade föräldrar. Jag vet att,det är svårt men försök att vila lite i det. Du verkar göra allt du kan och det är toppen, tänk gärna så när tankarna börjar snurra om framtiden och allt ev elände då.
 

Liknande trådar

Småbarn Hur vet man om ens barn är ”smartare” än andra barn? Min dotter är 5, blir 6 sent i höst. Hon kan läsa och skriva obehindrat. Skriver...
13 14 15
Svar
291
· Visningar
8 196
Övr.Barn Min äldsta dotter är nyligen fyllda åtta år. Hon har alltid varit en ganska orolig själ. Kolik som bebis, sov (sover) dåligt, vaknade...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 546
Övr.Barn Jag har en son på 6 år som alltid varit blyg och tillbakadragen socialt. Han har genom hela förskoleperioden haft få men bra kompisar...
2
Svar
25
· Visningar
3 090
Övr.Barn Känner att jag behöver få lite input på vår situation nu. Har ett barn som fyller 6 i sommar. Vi har samsovit sen start då det kändes...
Svar
12
· Visningar
1 132

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varde mörker

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Funderingar om jobb
  • Utvisningsfallet som uppmärksammats i media
  • Vad gör vi? Del CXXXIX

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp