Avliva 4-årig hund eller flera operationer? FÖRLÅT LÅNGT

mjossan

Trådstartare
Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och verkligen mitt livs kärlek, den viktigaste jag har. Men hon har inte haft det lätt.. Mycket besök hos veterinären redan första året, då hon fick epilepsiliknande anfall samt mycket problem med bukspottkörteln, och får väldigt lätt diarré, spyr och magont. Så länge hon äter sin dietmat går det bra, men var en resa att hitta vilket foder som funkade. Sedan har hon något "fel" som veterinären ej kunnat identifiera, hon får som "aggressionsanfall" helt oprovocerat, hon kan ligga och sova i soffan bredvid en och helt plötsligt från ingenstans blir hon helt tokig och hugger vilt omkring sig och typ "attackerar" den som sitter närmst.. utan att själv ens verka vara medveten om vad hon gör. Detta håller i sig i kanske 10-20 sekunder och sen är det som att hon "vaknar upp" och liksom blir nedstämd och beter sig som att hon skäms, kryper tätt intill och ska slicka och "fjäska" liksom.. så upplever det som att hon inte medvetet "attackerar" och utan efteråt skäms. Det var tre valpar i kullen, hon och två bröder. Har kontaktat ägarna till hennes bröder och de har båda samma problem med exakt likadana "aggressionsanfall".. Har försökt med hundpsykologer se om det är något i uppfostran som jag gjort fel, men varken hundpsykolog eller veterinär kan förstå vad det är som orsakar hennes "anfall" och eftersom båda bröderna har samma problematik tänker jag att det är något genetiskt.. Det är som att hon blir helt förbytt och sedan efter 10-20 sekunder är hon tillbaka som den gulliga och glada tjejen hon annars är.. Ja skäms för att ens skriva det, men hon har vid sådana "anfall" bitit både mig, min mamma och syster i händerna. Inte så det har skadat oss men blivit hål i huden och blödit ett par gånger.. Jag förstår ju själv att man inte kan ha en hund som biter människor, och jag kanske är naiv men jag tänker att hon verkar verkligen inte göra det medvetet utan att det blir som att hon från ingenstans omedvetet får någon "flipp" liksom.. För i övrigt är hon världens mest kärleksfulla som alltid vill mysa och aldrig skulle göra oss illa liksom.. Så vet inte var "gränsen går" för att säga att en hund biter människor..

Med det sagt så har det varit lite problem för henne under åren och jag har redan blivit tillsagd av ett par personer att jag borde överväga att ta bort henne pga dessa anfall. Men de som äger hennes bröder har inte ens tänkt den tanken utan säger typ åt mig att jag är en hemsk person som ens låtit den tanken finnas i mitt huvud, och jag VILL ju aldrig behöva ta det beslutet. Min hund är mitt allt verkligen, men vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att hon inte ska få sina aggressionsanfall. Är livrädd varje gång någon är på besök, och speciellt barn. Skulle aldrig våga låta ett barn ha henne i knät tex för man vet aldrig när hon plötsligt får ett sådant anfall.. Jag gör allt för henne, ställer in allt och umgås inte med så många längre för att hon blir stressad av nya människor och upplever att hon får fler anfall om det varit mycket den dagen (anfallen kommer dock oftast senare på kvällen när hon är trött)..

Till sak då så har vi nu även upptäckt att hon har lösa knäleder på båda bakbenen (och antagligen även ena fram). Hon vill inte längre gå långa promenader och hoppar ofta på tre ben, byter dag för dag vilket ben hon lyfter på, så märker att hon har ont. Jag ska till ortopeden med henne om några veckor och röntga för att se hur akut det är. Veterinären som undersökte henne första gången sa att hon kommer i alla fall behöva operera alla ben där det är löst, frågan är bara hur akut det är. De opererar då alltså ett ben i taget, sedan väntar rehabilitering innan man kan ta nästa ben.. Så nu till min fråga, alla jag pratar med runtom mig säger att jag bör ta bort henne på grund av allt som varit och att hon dessutom då ska behöva genomgå flertalet operationer ovanpå de problemen som redan finns..men jag mår fysiskt dåligt av att bara tänka tanken. Hon är bara 4 år gammal, har inte ens levt halva sitt liv, och är för det mesta världens gladaste och mysigaste. Sedan förstår jag att de här "aggressionsanfallen" hon får inte är bra, men tänker att om jag fortsätter gå till hundpsykologer och veterinärer kanske man kan lösa det, hitta problemet om det är fysiskt hos henne eller något jag gör fel.. Jag vet inte alls. Är helt förtvivlad. Jag förstår också att det inte skulle vara roligt för henne att genomgå flertalet operationer med rehabilitering osv efter varandra MEN jag ser på olika facebook-grupper att det är många som väljer att operera sina pomeranians för just lösa knäleder. Så då är väl (som alla säger åt mig) frågan var gränsen går när man räknar in både anfallen och att det skulle innebära flertalet operationer med rehabilitering? Samtidigt som om man gör operationerna, och hennes ben blir bra så hon kan springa och leka osv igen så kanske hon har 10 år till att leva.. (Det är där mina vänner säger att "jo men då har du fortfarande kvar anfallen och hur bra mår hon av det tror du").. så snälla hjälp mig reda ut tankarna lite.. vad hade ni gjort?

PS; snälla behöver ingen uppläxning om att man inte ska låta en hund bita (jag får den av vänner och släktingar jämt ändå). Jag är fullt medveten om detta och gör allt jag kan för att försöka hitta lösningen och förstå varför det händer.
 
Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och verkligen mitt livs kärlek, den viktigaste jag har. Men hon har inte haft det lätt.. Mycket besök hos veterinären redan första året, då hon fick epilepsiliknande anfall samt mycket problem med bukspottkörteln, och får väldigt lätt diarré, spyr och magont. Så länge hon äter sin dietmat går det bra, men var en resa att hitta vilket foder som funkade. Sedan har hon något "fel" som veterinären ej kunnat identifiera, hon får som "aggressionsanfall" helt oprovocerat, hon kan ligga och sova i soffan bredvid en och helt plötsligt från ingenstans blir hon helt tokig och hugger vilt omkring sig och typ "attackerar" den som sitter närmst.. utan att själv ens verka vara medveten om vad hon gör. Detta håller i sig i kanske 10-20 sekunder och sen är det som att hon "vaknar upp" och liksom blir nedstämd och beter sig som att hon skäms, kryper tätt intill och ska slicka och "fjäska" liksom.. så upplever det som att hon inte medvetet "attackerar" och utan efteråt skäms. Det var tre valpar i kullen, hon och två bröder. Har kontaktat ägarna till hennes bröder och de har båda samma problem med exakt likadana "aggressionsanfall".. Har försökt med hundpsykologer se om det är något i uppfostran som jag gjort fel, men varken hundpsykolog eller veterinär kan förstå vad det är som orsakar hennes "anfall" och eftersom båda bröderna har samma problematik tänker jag att det är något genetiskt.. Det är som att hon blir helt förbytt och sedan efter 10-20 sekunder är hon tillbaka som den gulliga och glada tjejen hon annars är.. Ja skäms för att ens skriva det, men hon har vid sådana "anfall" bitit både mig, min mamma och syster i händerna. Inte så det har skadat oss men blivit hål i huden och blödit ett par gånger.. Jag förstår ju själv att man inte kan ha en hund som biter människor, och jag kanske är naiv men jag tänker att hon verkar verkligen inte göra det medvetet utan att det blir som att hon från ingenstans omedvetet får någon "flipp" liksom.. För i övrigt är hon världens mest kärleksfulla som alltid vill mysa och aldrig skulle göra oss illa liksom.. Så vet inte var "gränsen går" för att säga att en hund biter människor..

Med det sagt så har det varit lite problem för henne under åren och jag har redan blivit tillsagd av ett par personer att jag borde överväga att ta bort henne pga dessa anfall. Men de som äger hennes bröder har inte ens tänkt den tanken utan säger typ åt mig att jag är en hemsk person som ens låtit den tanken finnas i mitt huvud, och jag VILL ju aldrig behöva ta det beslutet. Min hund är mitt allt verkligen, men vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att hon inte ska få sina aggressionsanfall. Är livrädd varje gång någon är på besök, och speciellt barn. Skulle aldrig våga låta ett barn ha henne i knät tex för man vet aldrig när hon plötsligt får ett sådant anfall.. Jag gör allt för henne, ställer in allt och umgås inte med så många längre för att hon blir stressad av nya människor och upplever att hon får fler anfall om det varit mycket den dagen (anfallen kommer dock oftast senare på kvällen när hon är trött)..

Till sak då så har vi nu även upptäckt att hon har lösa knäleder på båda bakbenen (och antagligen även ena fram). Hon vill inte längre gå långa promenader och hoppar ofta på tre ben, byter dag för dag vilket ben hon lyfter på, så märker att hon har ont. Jag ska till ortopeden med henne om några veckor och röntga för att se hur akut det är. Veterinären som undersökte henne första gången sa att hon kommer i alla fall behöva operera alla ben där det är löst, frågan är bara hur akut det är. De opererar då alltså ett ben i taget, sedan väntar rehabilitering innan man kan ta nästa ben.. Så nu till min fråga, alla jag pratar med runtom mig säger att jag bör ta bort henne på grund av allt som varit och att hon dessutom då ska behöva genomgå flertalet operationer ovanpå de problemen som redan finns..men jag mår fysiskt dåligt av att bara tänka tanken. Hon är bara 4 år gammal, har inte ens levt halva sitt liv, och är för det mesta världens gladaste och mysigaste. Sedan förstår jag att de här "aggressionsanfallen" hon får inte är bra, men tänker att om jag fortsätter gå till hundpsykologer och veterinärer kanske man kan lösa det, hitta problemet om det är fysiskt hos henne eller något jag gör fel.. Jag vet inte alls. Är helt förtvivlad. Jag förstår också att det inte skulle vara roligt för henne att genomgå flertalet operationer med rehabilitering osv efter varandra MEN jag ser på olika facebook-grupper att det är många som väljer att operera sina pomeranians för just lösa knäleder. Så då är väl (som alla säger åt mig) frågan var gränsen går när man räknar in både anfallen och att det skulle innebära flertalet operationer med rehabilitering? Samtidigt som om man gör operationerna, och hennes ben blir bra så hon kan springa och leka osv igen så kanske hon har 10 år till att leva.. (Det är där mina vänner säger att "jo men då har du fortfarande kvar anfallen och hur bra mår hon av det tror du").. så snälla hjälp mig reda ut tankarna lite.. vad hade ni gjort?

PS; snälla behöver ingen uppläxning om att man inte ska låta en hund bita (jag får den av vänner och släktingar jämt ändå). Jag är fullt medveten om detta och gör allt jag kan för att försöka hitta lösningen och förstå varför det händer.
Jag tror att gränsen för när det inte längre funkar, är olika för olika människor. Om jag hade haft din hund så hade jag tagit bort den, men om du väljer att kämpa på så klandrar jag dig inte. Men det kommer att vara ansträngande på många plan.
 
Jag tycker att det låter dumt att INTE låta hunden somna in. Tyvärr. I dagsläget mår hunden inte bra, det är troligen ett genetiskt fel då även syskonen har samma problem och eftersom veterinärerna inte vet vad som orsakar problemen riktigt så kan ni ju inte heller få hunden bra.

Boka in ett sista veterinärbesök, gör sista tiden för er så fin det bara går och trösta dig själv med att du gjort allt du kunnat för att din hund ska få ett bra liv. Ibland går det inte, det är hemskt, men tyvärr sant.
 
Den kritiska frågar är - mår hunden bra?
Tycker att det självklara svaret är nej, det gör den inte.

Hur ägaren känner är av väldigt underordnad betydelse. Vi har makten över djurens liv och skyldigheten att se till att deras liv är värdigt och utan plåga.

Som hunden beskrivs så verkar den inte ha något gott liv. Inte alls. Ta bort den.
 
Jag tycker också det vore rätt att ta bort hunden, det låter ju dels som att anfallen är genetiska (och neurologiska, så kanske inte så lätta att bota heller, om ens möjligt), dels beskriver du att hon blir stressad av människor etc. På det dessutom dåliga ben där hunden är så pass smärtpåverkad att den visar det utåt genom att hoppa på tre ben. Min upplevelse är att hundar gärna döljer smärta så långt det är möjligt.

Jag förstår att tanken på att ta bort henne är hemsk, och det är helt okej att vara alldeles utom sig av sorg över ett sånt beslut, men det är priset av att vara djurägare att ibland behöva ta de värsta av beslut. Vi ansvarar för deras välmående och kan de inte vara smärtfria så är ibland det rätta att låta dem gå. Lider med dig, men det är det beslut jag själv hade tagit.
 
Du resonerar mycket klokt och det är absolut inte ditt fel att din hund har de problem hon har.

Hade det varit min hund hade jag gjort det som är snällast mot hunden och låtit den somna in och slippa sin smärta och rädsla. Om hon nu är rädd för människor så kommer det bli ganska traumatisk för henne att genomgå operationerna och rehaben.
 
Jag tog bort min 2,5 åriga älskade underbara hund. Då hade vi opererat det ena korsbandet 2 ggr och rehabat i över ett år. Det andra korsbandet gick och jag visste att hon hade kassa höfter som hade krävt operation så småningom. Så då fick det räcka. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag lät henne genomlida operationerna. Skulle avslutat tidigare när vi röntgade första gången då korsbandet gick. Vetrinären såg hur dåliga höfterna var men sa inget. Jag fick en skum kommentar av en av djursjukvårdaren som var med under röntgen som jag förstod först när jag bytte vetrinärklinik. Djur ska inte ha ont och må dåligt för att vi ska slippa sörja.
 
Din beskrivningen låter inte som en nöjd hund som kan leva sitt liv fullt ut. Den har ont, hoppar på tre ben (och överbelastar därmed redan slitna ben) och verkar inte må bra psykiskt (anfallen).

Det enda barmhärtiga i min värld är att låta hunden somna in. Att det sedan gör ont i mattehjärtat får jag hantera på egen hand, men djuret ska inte behöva lida för att jag ska slippa lida (sörja).
 
Jag tycker att hennes anfall låter som något jag läst om : "Cocker spaniel rage syndrom". Teorierna kring detta är många men det verkar kunna vara någon slags epilepsi. Dvs plötsliga anfall som inte alls har med uppfostran eller psyket i övrigt att göra. Jag hade tagit bort henne om det var min hund, jag tycker inte att man ska utsätta en hund för en massa operationer och rehab när den mår dåligt redan innan. Ett tungt beslut men ett beslut som är bäst för hunden även om det känns svårt för dig.
 
Vi har våra djur till låns alldeles för kort tid. På den beskrivningen du gör hade jag valt att låta hunden somna in om den var min. Det är ett fruktansvärt beslut att ta men jag tycker vi är skyldiga våra djur att se till att de inte lider på något sätt.

När jag har tagit bort något av mina djur har jag ringt och sett till att allt är klart när jag kommer dit. Typ betalning etc. Det enda jag har behövt göra är att skriva under att jag är ägare och att jag godkänner avlivningen. Sen kan man vara med under proceduren och sen bara gå därifrån när man känner sig redo utan att behöva tänka på allt runtomkring.
 
Jag har inget råd att ge men när jag var i en situation med min förra häst som bara var 16 år och aldrig haft problem förrän sista året. 10 mån behandlade vi infektion (?) Utan resultat och under tiden tappade hästen skor och hår (man) utan förklaring. Aldrig gjort innan, hade bra hovar och kunde gå oskodd beroende på hur mycket vi red. Men när han började slita av skor utan anledning försvann stora bitar av hovarna....

Vet sa till slut att "sjukruta" i 1.5 års tid för att hästens hovar skulle läka men manavfallet och infektionen i kroppen kunde inte diagnostiseras... jag valde att avliva.
Jag hade nog kunnat ge hästen chansen men jag kände att jag själv hade ett liv att leva.

Egoistiskt enligt vissa, bästa beslut jag gjort enligt mig själv och hade sanna vänner att stötta mig i det svåraste beslut jag någonsin tagit.

Ibland finns varken rätt eller fel. Jag stöttar dig i vilket beslut du än tar ❤
 
Jag tycker att hennes anfall låter som något jag läst om : "Cocker spaniel rage syndrom". Teorierna kring detta är många men det verkar kunna vara någon slags epilepsi. Dvs plötsliga anfall som inte alls har med uppfostran eller psyket i övrigt att göra. Jag hade tagit bort henne om det var min hund, jag tycker inte att man ska utsätta en hund för en massa operationer och rehab när den mår dåligt redan innan. Ett tungt beslut men ett beslut som är bäst för hunden även om det känns svårt för dig.
Jag associerade också till cocker spaniel (som jag minns från typ 80-talet, framför allt röda cockers om jag minns rätt). Och jag håller också med alla ovanstående: det är helt och fullt ok att ta bort en hund som har det liv din (dvs trådskaparens) hund har idag, för hennes skull framför allt. :heart
 
Hej igen, och tack alla för era svar! :heartJag tog efter många om och men, och diskussion med veterinär och nya undersökningar, beslutet att operera. Hon opererades igår så jag kan inte helt ännu svara på om det var "rätt eller fel". Men jag kunde inte ta beslutet att ta bort henne utan att känna att jag verkligen gjort allt och efter diskussion med veterinär kom vi fram till att börja med ett ben och se hur hon "hanterar" rehabiliteringen och hur det påverkar henne. Hon mår under omständigheterna bra idag. Operationen gick jättebra och det såg fint ut sa ortopeden efteråt. Hon las in under natten med smärtstillande i dropp men fick hämta henne imorse, hjärtat gick sönder när hon såg så ynklig ut och kröp in i min famn med djurskötaren sa att hon hade varit lugn och social hela natten. Hade till och med gosat med djurskötaren, vilket absolut inte är likt henne som sagt eftersom hon är så rädd för människor. Så det var väldigt skönt att höra (hade varit orolig just för att hon skulle stanna kvar över natten när hon är så orolig av sig, men personalen var så himla förstående och såg till henne lite extra då). Hon har nu morfinplåster som smärtstillande och har även fått med extra smärtstillande hem (jag bad om detta pga rädsla att hon ska behöva ha ont). Hon verkar inte fara jätteilla av smärtan än i alla fall, utan ligger mest och sover. Vänder på sig och ändrar sovställning lite då och då, och tänker att om hon hade haft jätteont hade hon inte rört sig så. Sedan kan det ju bero på att hon fortfarande är trött efter narkosen och kommer få ondare senare, så håller koll och de sa att jag fick ringa direkt om jag behöver mer smärtstillande eller råd! :heart

Nu ska hon vila och inte gå långa promenader eller hoppa upp och ner från soffa osv i några veckor, och sedan ska vi avgöra om vi ska ta nästa ben också. I så fall görs det redan om 1-2 månader, sa veterinären.

Jag förstår alla era inlägg om att man ska ta bort hunden för hundens bästa, och jag har verkligen tänkt i de banorna som sagt men jag klarade inte av att ta det beslutet ännu då det ändå känns som att det finns möjlighet för henne att leva ett långt och lyckligt liv om jag kämpar för henne – och det vill jag i så fall göra. Jag vill att hon ska få chansen att leva, sedan såklart inte till vilket pris som helst men veterinären trodde absolut att hon skulle klara av denna rehabiliteringen så då kände jag att jag vill ge det en chans och hålla koll på henne. Skulle det vara så att jag märker att detta absolut inte är värt för henne att genomlida fler gånger jämfört med den livskvaliten hon får kommer jag inte tvinga henne att genomgå det igen – men jag vill inte ta ett beslut att ta bort henne (som ju inte går att ta tillbaka) utan att ha gett det en chans😢
 
Hej igen, och tack alla för era svar! :heartJag tog efter många om och men, och diskussion med veterinär och nya undersökningar, beslutet att operera. Hon opererades igår så jag kan inte helt ännu svara på om det var "rätt eller fel". Men jag kunde inte ta beslutet att ta bort henne utan att känna att jag verkligen gjort allt och efter diskussion med veterinär kom vi fram till att börja med ett ben och se hur hon "hanterar" rehabiliteringen och hur det påverkar henne. Hon mår under omständigheterna bra idag. Operationen gick jättebra och det såg fint ut sa ortopeden efteråt. Hon las in under natten med smärtstillande i dropp men fick hämta henne imorse, hjärtat gick sönder när hon såg så ynklig ut och kröp in i min famn med djurskötaren sa att hon hade varit lugn och social hela natten. Hade till och med gosat med djurskötaren, vilket absolut inte är likt henne som sagt eftersom hon är så rädd för människor. Så det var väldigt skönt att höra (hade varit orolig just för att hon skulle stanna kvar över natten när hon är så orolig av sig, men personalen var så himla förstående och såg till henne lite extra då). Hon har nu morfinplåster som smärtstillande och har även fått med extra smärtstillande hem (jag bad om detta pga rädsla att hon ska behöva ha ont). Hon verkar inte fara jätteilla av smärtan än i alla fall, utan ligger mest och sover. Vänder på sig och ändrar sovställning lite då och då, och tänker att om hon hade haft jätteont hade hon inte rört sig så. Sedan kan det ju bero på att hon fortfarande är trött efter narkosen och kommer få ondare senare, så håller koll och de sa att jag fick ringa direkt om jag behöver mer smärtstillande eller råd! :heart

Nu ska hon vila och inte gå långa promenader eller hoppa upp och ner från soffa osv i några veckor, och sedan ska vi avgöra om vi ska ta nästa ben också. I så fall görs det redan om 1-2 månader, sa veterinären.

Jag förstår alla era inlägg om att man ska ta bort hunden för hundens bästa, och jag har verkligen tänkt i de banorna som sagt men jag klarade inte av att ta det beslutet ännu då det ändå känns som att det finns möjlighet för henne att leva ett långt och lyckligt liv om jag kämpar för henne – och det vill jag i så fall göra. Jag vill att hon ska få chansen att leva, sedan såklart inte till vilket pris som helst men veterinären trodde absolut att hon skulle klara av denna rehabiliteringen så då kände jag att jag vill ge det en chans och hålla koll på henne. Skulle det vara så att jag märker att detta absolut inte är värt för henne att genomlida fler gånger jämfört med den livskvaliten hon får kommer jag inte tvinga henne att genomgå det igen – men jag vill inte ta ett beslut att ta bort henne (som ju inte går att ta tillbaka) utan att ha gett det en chans😢

Beslutet är helt och hållet ditt i slutänden, det är du som känner henne bäst. Jag hoppas att allt går bra för er! :heart
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej på er! Jag har en hane på ett år, kastrerad blandras beagle som jag tyvärr har allvarliga problem med. Har haft flertalet hundar...
2
Svar
29
· Visningar
2 539
Senast: jemeni
·
Hundhälsa Hej alla fantastiska, nu är det Sveriges oroligaste hundhönsmamma här igen. På måndag ska vi operera bort två små juvertumörer på vår 9...
Svar
10
· Visningar
632
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
21 617
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
26 382
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Senast tagna bilden XV
  • Att ångra en valp
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp