Hej!
Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...
Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.
Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.
Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.
Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.
De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.
Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?
Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?
Jag skriver detta för att förhoppningsvis få andras synpunkter på vårat problem, men också för att problem ibland blir enklare när man skriver ner dem. Blir nog ett långt och lite rörigt inlägg...
Vi har en hund på 8,5 år som vi haft sedan han var valp. Han har aldrig kunnat lämnas ensam trots mycket ensamhetsträning. Vi har löst det genom att aldrig lämna honom ensam och alltid ha hundvakt/hunddagis när vi inte kunnat vara hemma. Nu har vi inte längre någon som kan vara hundvakt och jag är därför helt låst hemma i princip (vägrar att ge honom den ångesten det innebär att lämna honom). Han är också extremt jobbig på promenader när det blir hundmöten, då slänger han sig i kopplet och skäller. Detta blir extra jobbigt eftersom han är stor (40+kg). Det problemet uppkom när han var runt 1 år och vi har efter det tränat och tränat och gått kurser för att fixa det, men inget har hjälpt. Han skäller som en galning i bilen så fort han ser en hund, katt, ko eller häst, eller tror sig se det. Han är dessutom livrädd för fyrverkerier och ganska så rädd för åska. Vi började i december med medicinering (clomicalm) och med ensamhetsträningen verkar det fungera, han kan nu vara ensam i hela 15 minuter! Vid hundmöten är han lättare att bryta sen vi började medicineringen, men det är fortfarande skällande och slängandes i koppel även på rätt stora avstånd.
Det som gör det extra jobbigt är att vi för några månader sedan fick barn och jag är rädd för att han ska dra omkull mig och barnvagnen så att barnet skadar sig när han beter sig så i kopplet. Han har dragit omkull mig tidigare när jag inte varit beredd.
Han har ett visst resursförsvar, för det mesta mot andra hundar som kommer nära hans mat, men vid riktigt goda ben har han även visat tänderna mot människor. Jag är därför lite rädd för hur han kommer vara när vårat barn börjar krypa runt och ta allt. Det kanske går jättebra, och jag kommer ha stenkoll på dem, men jag kan inte låta bli att vara orolig för att jag ska missa en gång och att det då går illa.
Sedan lite drygt två år tillbaka har han även börjat bli halt. Vi har varit hos veterinär och sjukgymnast och följt träningsprogram samt gett smärtstillande, utan effekt. De vet inte riktigt vad det beror på, men gissar på meniskskada som inte går att åtgärda. Hältan blir ibland värre och ibland bättre. Hältan är alltid som värst efter vila, men efter ett tag av aktivitet är den knappt märkbar. Den är värre några timmar efter en långpromenad.
De senaste dagarna har han inte velat äta av sin mat om vi inte tillsätter något extra gott (typ grädde), om detta är pga smärta eller om han bara tröttnat på just den maten vet jag inte.
Vid senaste veterinärbesöket (i höstas) sa veterinären att vi bör börja tänka på om avlivning kan vara aktuellt, omplacering trodde han inte på.
Jag älskar verkligen den här hunden något enormt och vill skydda honom från allt ont i världen. Han är så social och är så glad när han får träffa folk. Han älskar att bli kelad med. Just nu ligger han och sover så lugnt och gott nedanför sängen och jag mår så dåligt över att ens tänka på avlivning. Känner mig som den sämsta personen som ens kan tänka på att låta en så kär familjemedlem somna in. Han litar ju fullt ut på oss, om han bara visste vad jag ligger och tänker. Jag bara gråter och gråter. Ibland känns allt hopplöst och ibland känns det som att allt kommer lösa sig, om jag bara tränar mer, om han bara kan vara ensam i någon timma och inte slänger sig i kopplet. Men han har ju aldrig klarat det innan så varför nu?
Är det någon som har erfarenhet av någon liknande situation/hund? Finns det hopp om att det kan gå att lösa? Innebär hälta per automatik att han har ont? Eller ska jag ge upp och ringa till veterinären och boka en tid?
Ja visar en hund hälta så har den ont, ni har kämpat för att ge honom ett fullgott liv men det kanske viktigaste man kan göra för sin hund är att veta när det är dags att säga adjö. Jag tror att ni har kommit dit nu men att du behöver få sätta ord på det. Du sviker inte honom genom en avlivning utan gör att hans smärta och ångest försvinner. 
