... avliva gammal hund ...

åsa_fågel

Trådstartare
För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.

Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.

Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).

På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.

Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.

Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?

Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?

Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.
 
När du har funderat i de banorna så är det svar nog. Är det värdigt att behöva ha blöja?
Jag avlivade min gamla när hon började kännas förvirrad inomhus (hade varit blind ett tag). Hon var pigg och kroppen var med, men det kändes inte värdigt längre. Djuren har ju den stora fördeln att de kan få sluta innan det blir för dåligt. :heart
 
Lita på vet och din egen magkänsla säger jag. Folk vill tycka så mycket och speciellt när det gäller djur, men de gör knappast en rättvis bedömning när de inte ser hunden varje dag. En del tycker att så länge hunden verkar pigg och glad så får det gå, men jag vet att djur är alltför bra på att dölja smärta och obehag och tycker att de ska få avsluta innan de blir riktigt dåliga.
 
Gå på din magkänsla. Det är det jobbigaste och värsta beslutet man kan ta.

Tog bort min hund i somras och det var riktigt jobbigt men efteråt kändes det rätt. Hon fick en jättefin sista tid men samtidigt fick jag "försvara" mitt beslut några gånger. För man vill skjuta på det. För egen skull,

Du gör rätt.
 
För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.

Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.

Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).

På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.

Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.

Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?

Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?

Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.

Det låter som det är dags, du har fattat en klokt beslut. Det är otroligt dålig stil av de som ifrågasätter en ägare som fattat det beslutet anser jag. Det är ingen som fattar beslutet för att de är kul utan för att de anser att det är vad som är bäst för deras högt älskade husdjur.

Att folk skjuter upp detta beslut så långt som möjligt handlar oftast mer om att de inte kan hantera sina egna känslor än att de vill vad som är bäst för djuret.

Jag anser att djur har rätt till ett värdig avslut innan krämporna blir för stora.
 
Den dagen min gamlings livskvalitet försämras, att han kissar på sig ex så kommer jag ta det beslutet att han får somna in.

Jag tror man innerst inne vet när det är dags :heart

Tack. Och jag har funderat. Ja, det är jobbigt att han kissar på sig, men nästan värre att jag inte känner att vi klickar längre. Att vi inte kommunicerar riktigt. Jag vet att de säger att gester kan ersätta hörseln, men det har verkligen inte funkat med honom.
 
För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.

Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.

Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).

På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.

Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.

Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?

Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?

Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.

Vad irriterad jag blir på din närstående! Det här är ett svårt beslut för dig och du behöver inte få massa nya tankar när det låter som att du egentligen bestämt dig.
Vet precis hur det är, avlivade min ponny för ett par år sedan. Då hade han haft en jättebra sommar med massa specialmat och såg riktigt rund och fin ut. Men tänderna var helt slut och då hade jag valet att antingen åka och operera bort alla tänder (på en häst som får panik när han ser veterinärens bil) och låta honom leva på gröt något år till, eller ta bort honom lugnt och stilla hemma, utan veterinärer. Han var dessutom allmänt gammal och skröplig, lite förvirrad, långsam, såg dåligt osv. Visst var han pigg och glad in i det sista för de som inte kände honom så väl, men för mig som haft honom i tjugo år var hans beteende en stor förändring.
Så det var många ”liv till varje pris”-människor som ifrågasatte mitt beslut, men jag tyckte att jag var skyldig min bästa vän att låta honom lida så lite som möjligt. Det betydde att jag tog bort honom innan det blev uppenbart för andra att han led.
Du vet nog vad du ska göra innerst inne. Lider med dig så oerhört.
 
Det är vanligt att folk tycker att djur ska få leva så länge de ser glada och pigga ut med jämna mellanrum.

I de allra flesta fall är det nog folk som inte själva har sett hur ett djur blir gammalt och förlorar mer och mer av sin värdighet varje dag.

Dessutom har de nog inte riktigt tänkt igenom logiken. För om man ska vänta tills djuret aldrig ser piggt och glatt ut så innebär det ju att man ska invänta total 100% misär innan det är dags? När hunden mår uppenbart dåligt även för utomstående?
Om du väntar på det kommer du garanterat att ångra dig!

Lycka till!! Om du får höra fler invändningar så kom ihåg att du har Bukes stöd!

:heartheart:heart
 
Det låter som att det definitivt är dags att låta din hund få somna in.

Dålig stil av din närstående som försöker påverka dig i annan riktning. Självklart kan en hund som det är dags att avliva ändå vara glad när någon den känner kommer. Det betyder ju inte att resten av tiden är tillräckligt bra för att motivera att inte avliva den.
 
En hund som behöver bölja har för länge sedan förlorat sin värdighet. En hund måste få vara hund, det är det enda den vet.

För mig hade det redan varit över tiden, tyvärr.

Jag håller med dig. Han har bara haft blöja nattetid så länge han utreddes avveterinär, för att vi båda skulle kunna sova. Under dagtid har jag torkat :)
 
Vad irriterad jag blir på din närstående! Det här är ett svårt beslut för dig och du behöver inte få massa nya tankar när det låter som att du egentligen bestämt dig.
Vet precis hur det är, avlivade min ponny för ett par år sedan. Då hade han haft en jättebra sommar med massa specialmat och såg riktigt rund och fin ut. Men tänderna var helt slut och då hade jag valet att antingen åka och operera bort alla tänder (på en häst som får panik när han ser veterinärens bil) och låta honom leva på gröt något år till, eller ta bort honom lugnt och stilla hemma, utan veterinärer. Han var dessutom allmänt gammal och skröplig, lite förvirrad, långsam, såg dåligt osv. Visst var han pigg och glad in i det sista för de som inte kände honom så väl, men för mig som haft honom i tjugo år var hans beteende en stor förändring.
Så det var många ”liv till varje pris”-människor som ifrågasatte mitt beslut, men jag tyckte att jag var skyldig min bästa vän att låta honom lida så lite som möjligt. Det betydde att jag tog bort honom innan det blev uppenbart för andra att han led.
Du vet nog vad du ska göra innerst inne. Lider med dig så oerhört.

Nu har hunden varit en stor del i den personen liv, även om de inte bor ihop längre. Så jag kan förstå att det blir så. Och mitt perspektiv accepteras också, att det är jag som ser hunden, men diskussionen i sig (som väl måste komma) blir förstås jobbig. Det ligger väl i sakens natur.
Tråkigt med hästen :heart
 
Jag läste 2 rader av ditt inlägg och kom fram till att det låter som att det är dags.
Det här med folk som ska lägga sig i den här typen av beslut är ett helvete. När jag tog bort min vackra vita häst så var det väldigt få personer som fick veta något innan. De flesta fick antingen höra et på omvägar efteråt eller helt enkelt upptäcka det genom att hon inte var i sin hage. Beslutet är svårt nog ändå utan den här typen av skuldbeläggande.
 
För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.

Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.

Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).

På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.

Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.

Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?

Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?

Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.
För mig är en stor del av ansvaret som djurägare att sätta sig själv åt sidan och ta bort djuren "på en bra dag". Det vill säga, innan det gått så långt att det bara finns ett enda rimligt svar på frågan om man ska ta bort dem eller inte.
Och det låter kanske brutalt, men en död hund lider inte.

En nära vän fick akut ta bort sin nästan 15 år gamla hund i höstas. För mig har det varit uppenbart under en längre period att slutet varit nära under längre tid och att livskvaliten absolut gått ner för hunden. Vännen var dock extremt upprörd på grund av omständigheter som föranledde avlivningen och var övertygad om att hon hade kunnat få ytterligare ett bra år med hunden. Jag tror det är lätt att få tunnelseende i det läget, både av egoistiska skäl men också för att man inte vill leka gud och ta bort en hund som fortfarande har "goda stunder". Jag tycker dock det är betydligt mer ansvarsfullt att ta bort en hund som har flera goda stunder än dåliga innan balansen tippar över till det omvända.

Med det sagt så tycker jag det låter som att det absolut är dags och att du har naturliga resonemang och tankar som självklart ploppar upp i det här läget, men bara för att hunden är glad och viftar på svansen ibland betyder det inte att livskvaliten är övervägande god. Hunden agerar ju i mångt och mycket som att den börjar bli dement/förvirrad och drar sig undan.
 
För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.

Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.

Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).

På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.

Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.

Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?

Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?

Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.

Jag tycker absolut det låter som din vän bör få vandra vidare. Beklagar din sorg!

Men när de blir nedsatta på så många olika områden tycker jag man har ansvar att ta bort dem.
Att dra ut på det gör man bara för sin egen skull. Vi har ansvar att ta bort våra kompisar innan deras livskvalitet försämrats för mkt.
Hellre "för tidigt" än för sent brukar jag resonera, dvs om man har en individ man vet har en diagnos som snart ger svåra problem, en individ som är väldigt gammal etc så tar jag det hellre innan de blir riktigt dåliga. De enda som lider av det om man tar bort dem i ett tidigare skede är vi som saknar de, inte djuren själva.
 
Jag är helt enig med en av mina bästa vänner. Hon tog bort sin hingst som var gammal till åren men inte i kroppen.
Hon ville att han skulle få sluta medan han hade all värdighet kvar. Att han skulle få sluta medan hans liv var gott.

Jag vill inte vänta tills djuret uppenbart är påverkat av sin ålder och sina krämpor. Djurets liv är mitt ansvar. Jag ansvarar för att det livet är gott och för att inse när det börjar bli dags.
 
Tack. Och jag har funderat. Ja, det är jobbigt att han kissar på sig, men nästan värre att jag inte känner att vi klickar längre. Att vi inte kommunicerar riktigt. Jag vet att de säger att gester kan ersätta hörseln, men det har verkligen inte funkat med honom.
Utan att veta så tycker jag det låter som han är dement och det är det som gör att ni inte klickar längre. Han har säkert inte ont men heller ingen riktig glädje kvar i livet, topparna är borta och det är svårt för er båda. Du har valt rätt, det är dags att släppa taget och minnas det som var bra istället för att fortsätta som nu. :heart
 
Jag tänker såhär att många pratar om lidande och smärta som om det bara är det fysiska som räknas. Så länge hunden inte har fysiskt ont och lider fysiskt så är det okej. Men psykiskt då? Hur mår hunden psykiskt? Han drar sig undan, tappar livsgnistan, tar inte kontakt med dig på samma sätt längre osv. Även om han fysiskt är pigg och i okej form måste man samtidigt fundera på hur hunden mår mentalt.

En död hund lider inte. Det är bättre att eventuellt ha avslutat livet "för tidigt" än för sent känner jag. Man behöver inte krama ut varje liten droppe av liv ur ett djur som man kramar vattnet ur en disktrasa, det är okej att låta dem gå när man ser att de är färdiga med livet och man inser att den aldrig kommer bli bättre utan att det bara är en gradvis försämring som kommer undan för undan.
 

Liknande trådar

Hundträning Hej! Har nån haft en hund med resursförsvar (mot andra hundar) som blivit bättre med träning? Och isf vad för träning? Jag har en tik...
Svar
8
· Visningar
622
Senast: Emmi
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
26 373
Senast: Snurrfian
·
Hundhälsa Min tik köper så sällan så jag kommer inte ihåg hur det brukar vara… Men, hon började löpa (rödblandad flytning) 17 januari, gick in i...
Svar
4
· Visningar
1 335
Senast: Fibusen
·
Hundträning Jag har upptäckt att min hund, som inte alls är en vaktig ras, har börjat bete sig lite vaktigt mot/för mig. Han vaktar mig mot barnen...
3 4 5
Svar
89
· Visningar
12 572

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp