Tell
Trådstartare
Ni behöver jag kloka hundmänniskors råd och åsikter.
Jag har hamnat i ett vägskäl med min 8-åriga schäfertik.
Hon är en mycket intensiv hund med mycket arbetsvilja. Har haft henne sedan valp och köpte henne för att träna och tävla med.
Jag har utbildat henne till patrullhund i hemvärnet och vi har testat på det mesta såsom lydnad,rapport,rallylydnad och nose work.
Hon har alltid varit väldigt intensiv och har en diffus av och påknapp. En stressad hund skulle jag vilja påstå, en ständig balansgång mellan för lite aktivering och för mycket. Har svårt för andra hundar och gör ibland utfall på promenaderna. Går bra att promenera ensam men är vi flera ute och går stressar hon upp sig och blir jobbig och stressad att gå med.
Hon är inte lätt att ha i vardagen!!
Hon har dessutom l7s1 som hon blev opererad för som 3-åring. Detta gör att vid aktivering får hon ont. Kan räcka med att springa lös i skogen i 10 min. Efter en långpromenad är hon dålig, svårt att resa sig, gnäller och vill inte att man rör ryggen.
Detta gör att det är svårt att aktivera henne på den nivån hon behöver, det är en ond cirkel.
För att vara en dräglig hund att leva med måste hon jobba, men då får hon ont. Och för att kunna jobba med aktiviteter som är mindre fysiskt krävande och mer hjärngympa behöver hon springa av sig all energi, annars kan hon inte koncentrera sig.
Vi har två små barn och så som det ser ut nu kan hunden knappt involveras i familjen alls, hon är för stressad! Och jag kan inte jobba henne lugnare för då får hon ont. Som bruksmänniska och hundmänniska förstår jag att detta är ohållbart! Avlivnig är det som dyker upp i mitt huvud. Hunden mår inte bra och kan inte göra det hon älskar. Men hon lever hon i stillhet så har hon inte jätte ont vilket gör att det känns som att man har en frisk hund, då syns det inte att hon har ont men då får hennes arbetande själ ont istället.
Jag behöver alla perspektiv jag kan få från er.
Jag har hamnat i ett vägskäl med min 8-åriga schäfertik.
Hon är en mycket intensiv hund med mycket arbetsvilja. Har haft henne sedan valp och köpte henne för att träna och tävla med.
Jag har utbildat henne till patrullhund i hemvärnet och vi har testat på det mesta såsom lydnad,rapport,rallylydnad och nose work.
Hon har alltid varit väldigt intensiv och har en diffus av och påknapp. En stressad hund skulle jag vilja påstå, en ständig balansgång mellan för lite aktivering och för mycket. Har svårt för andra hundar och gör ibland utfall på promenaderna. Går bra att promenera ensam men är vi flera ute och går stressar hon upp sig och blir jobbig och stressad att gå med.
Hon är inte lätt att ha i vardagen!!
Hon har dessutom l7s1 som hon blev opererad för som 3-åring. Detta gör att vid aktivering får hon ont. Kan räcka med att springa lös i skogen i 10 min. Efter en långpromenad är hon dålig, svårt att resa sig, gnäller och vill inte att man rör ryggen.
Detta gör att det är svårt att aktivera henne på den nivån hon behöver, det är en ond cirkel.
För att vara en dräglig hund att leva med måste hon jobba, men då får hon ont. Och för att kunna jobba med aktiviteter som är mindre fysiskt krävande och mer hjärngympa behöver hon springa av sig all energi, annars kan hon inte koncentrera sig.
Vi har två små barn och så som det ser ut nu kan hunden knappt involveras i familjen alls, hon är för stressad! Och jag kan inte jobba henne lugnare för då får hon ont. Som bruksmänniska och hundmänniska förstår jag att detta är ohållbart! Avlivnig är det som dyker upp i mitt huvud. Hunden mår inte bra och kan inte göra det hon älskar. Men hon lever hon i stillhet så har hon inte jätte ont vilket gör att det känns som att man har en frisk hund, då syns det inte att hon har ont men då får hennes arbetande själ ont istället.
Jag behöver alla perspektiv jag kan få från er.
