A
Ariadne
Behöver bara skriva av mej någonstans.
Det var totalt oväntat. Hon har gått på bete med sin bästis, dom har gått tillsammans nästa hela sina liv. Jag fick henne är jag var 16, jag fyller 29 i år. Hon rymde ur sin hage, och ville in till grannarnas, nyfiken som hon är. Dom, grannarna, hittade henne intrasslad i elrep, flera stolpar var knäckta. Det var något väldigt fel på hennes bakben med ett stort sår efter repet. Vi tog oss dit så snabbt vi kunde, vi hade precis hjälpt min syster att flytta, så vi åkte raka vägen till stallet. Så fort vi kom dit och jag fick se hennes blev jag livrädd, det var verkligen ett djupt sår men någonstans hoppades jag ändå att det bara skulle vara skinndjupt. Distriktare kom, han var inte optimistisk och misstänkte fraktur. Ringde ut konsulterande vet med röngten i sin bil, som snart konstaterade att tre senor var helt avklippta i benet och menade att prognosen var inte särskilt bra, men visst, det fanns en chans att hon kunde läka, efter lång konvalescans, 8 månader minst, varav minst 3 på boxvila. Hon behövde i så fall åka in på djursjukhus, och då kunde kirurg ge en mer realistisk prognos under kniv. Men om chanserna ändå var illa så hade hon fått somna in där.
Min märr var 22 år, och led något fruktansvärt när hon skadade ett bakknä för ca 5 år sedan. Hon är väldigt, VAR, väldigt lättstressad och ängslig, och när hon stod på vila förra gången så mådde hon verkligen inte bra av det - då gjorde vi allt för att försöka underlätta för henne, byggde en utebox, en hög en, så hon kunde få vara ute lite iaf, men hon HOPPADE ut ur den, med sitt skadade knä, hon blev galen av att stå instängd och avskydde att vara själv.
Jag ville inte tvinga henne igenom allt detta en gång till, så jag lät henne somna in. Det svåraste beslutet jag någonsin tagit, och det gör så ont i mej, ont i hela kroppen, ont i hjärtat. Börjar gråta omvartannat, går mest planlöst runt här hemma och försöker förstå vad som kommer nu, vad händer nu liksom? Går livet vidare, eller vad händer, hur gör man?
Jag är ändå nöjd med hur hon fick sluta, hon var med sin kompis, ute på en gräsplätt, fick morötter, tittade ut över åkern. Jag pussade henne på mulen, min man och min syster var där, men jag fick gå undan, satte mej i gräset utanför stallet med hennes flugnät i famnen och tittade ut över de andra hästarna som stod på grannens gård, de gick och betade så fridfullt i sin hage. Precis när hon blivit bultad började det regna mjukt. Kommer ihåg att svalorna flög lågt över mitt huvud, och jag tittade på utsikten och hade bara ett sånt stort hål i magen. Konstigt att världen kan vara sa vacker samtidigt som något så hemskt händer.
Min semester börjar nästa vecka. Jag hade sätt fram emot att äntligen få tillbringa så mycket tid som möjligt med henne, rida ut i skogen och mysa. Jag skulle äntligen lära min man rida, så vi kunde rida ut tillsammans. Nu blir det inte så. Hennes hästkompis (som också är hennes halvsyster, och min lillasysters häst) är så förtvivlat ensam och gnäggar efter henne fortfarande. Vi har jobbat för fullt för att få hem en hästkompis till henne, vilket verkar ha löst sej, den kommer idag eller imorgon.
Vi vågar inte ha henne ute i hagen innan dess, för hon springer garanterat igenom stängsel och allt, så hon står i sin box. Man får gå in och vara med henne, prata och klappa ibland, men hon börjar tjuta så fort man går eller hon hör någon på gårdsplanen. Det är på min pappas gård och jag bor inte där men jag orkar inte vara där just nu så han tar hand om henne.
Igår innan jag åkte hem efter alla dom hemska timmarna stod jag och grät i min hästs box, medan den andre hästen gnäggade vilt efter sin syster. Till slut lugnade hon sej och bara liksom lyssnade när jag pratade om Ida, min häst. När jag till slut gick ut började hon ropa igen.
Om ni har läst, tack så mycket. Som sagt, behöver någon slags utlopp och jag kan inte prata, för jag börjar bara gråta, men skriva kan jag även om det blir suddigt för ögonen hela tiden.
Det var totalt oväntat. Hon har gått på bete med sin bästis, dom har gått tillsammans nästa hela sina liv. Jag fick henne är jag var 16, jag fyller 29 i år. Hon rymde ur sin hage, och ville in till grannarnas, nyfiken som hon är. Dom, grannarna, hittade henne intrasslad i elrep, flera stolpar var knäckta. Det var något väldigt fel på hennes bakben med ett stort sår efter repet. Vi tog oss dit så snabbt vi kunde, vi hade precis hjälpt min syster att flytta, så vi åkte raka vägen till stallet. Så fort vi kom dit och jag fick se hennes blev jag livrädd, det var verkligen ett djupt sår men någonstans hoppades jag ändå att det bara skulle vara skinndjupt. Distriktare kom, han var inte optimistisk och misstänkte fraktur. Ringde ut konsulterande vet med röngten i sin bil, som snart konstaterade att tre senor var helt avklippta i benet och menade att prognosen var inte särskilt bra, men visst, det fanns en chans att hon kunde läka, efter lång konvalescans, 8 månader minst, varav minst 3 på boxvila. Hon behövde i så fall åka in på djursjukhus, och då kunde kirurg ge en mer realistisk prognos under kniv. Men om chanserna ändå var illa så hade hon fått somna in där.
Min märr var 22 år, och led något fruktansvärt när hon skadade ett bakknä för ca 5 år sedan. Hon är väldigt, VAR, väldigt lättstressad och ängslig, och när hon stod på vila förra gången så mådde hon verkligen inte bra av det - då gjorde vi allt för att försöka underlätta för henne, byggde en utebox, en hög en, så hon kunde få vara ute lite iaf, men hon HOPPADE ut ur den, med sitt skadade knä, hon blev galen av att stå instängd och avskydde att vara själv.
Jag ville inte tvinga henne igenom allt detta en gång till, så jag lät henne somna in. Det svåraste beslutet jag någonsin tagit, och det gör så ont i mej, ont i hela kroppen, ont i hjärtat. Börjar gråta omvartannat, går mest planlöst runt här hemma och försöker förstå vad som kommer nu, vad händer nu liksom? Går livet vidare, eller vad händer, hur gör man?
Jag är ändå nöjd med hur hon fick sluta, hon var med sin kompis, ute på en gräsplätt, fick morötter, tittade ut över åkern. Jag pussade henne på mulen, min man och min syster var där, men jag fick gå undan, satte mej i gräset utanför stallet med hennes flugnät i famnen och tittade ut över de andra hästarna som stod på grannens gård, de gick och betade så fridfullt i sin hage. Precis när hon blivit bultad började det regna mjukt. Kommer ihåg att svalorna flög lågt över mitt huvud, och jag tittade på utsikten och hade bara ett sånt stort hål i magen. Konstigt att världen kan vara sa vacker samtidigt som något så hemskt händer.
Min semester börjar nästa vecka. Jag hade sätt fram emot att äntligen få tillbringa så mycket tid som möjligt med henne, rida ut i skogen och mysa. Jag skulle äntligen lära min man rida, så vi kunde rida ut tillsammans. Nu blir det inte så. Hennes hästkompis (som också är hennes halvsyster, och min lillasysters häst) är så förtvivlat ensam och gnäggar efter henne fortfarande. Vi har jobbat för fullt för att få hem en hästkompis till henne, vilket verkar ha löst sej, den kommer idag eller imorgon.
Vi vågar inte ha henne ute i hagen innan dess, för hon springer garanterat igenom stängsel och allt, så hon står i sin box. Man får gå in och vara med henne, prata och klappa ibland, men hon börjar tjuta så fort man går eller hon hör någon på gårdsplanen. Det är på min pappas gård och jag bor inte där men jag orkar inte vara där just nu så han tar hand om henne.
Igår innan jag åkte hem efter alla dom hemska timmarna stod jag och grät i min hästs box, medan den andre hästen gnäggade vilt efter sin syster. Till slut lugnade hon sej och bara liksom lyssnade när jag pratade om Ida, min häst. När jag till slut gick ut började hon ropa igen.
Om ni har läst, tack så mycket. Som sagt, behöver någon slags utlopp och jag kan inte prata, för jag börjar bara gråta, men skriva kan jag även om det blir suddigt för ögonen hela tiden.
Kramar.
