- Svar: 2
- Visningar: 1 317
Länge sen jag var här nu. 
Saknar dock skrivandet, och tänkte bara samla mina tankar kring var jag står just nu...
Jag mail-diskuterade lite om mitt hälsoarbete med en bekant, och då föll det sig så att jag beskrev min resa omkring och efter min stresskrasch 2008 (under vilken jag bl a förlorade förmågan att tänka och fick ”medvetslöshetsperioder” då jag inte ens lyckades ta mig upp ur sängen). Det har stört mig en hel del att det var så pass länge sen jag kraschade och att jag på alla dessa år inte har hunnit bli ”bra” än, vilket har varit min uppfattning. Men när jag verkligen satte mig ner och skrev ner allt och fick se det på pränt, så insåg jag plötsligt att min bild av händelseförloppet har varit helt skev.
Det blev så tydligt för mig att min stressbelastning inte alls vände med min krasch 2008. Tvärtom blev det en början på flera år av fortsatt stress med diverse olika jobbproblem (inklusive galna chefer, arbetslöshet och yrkesbyte), hälsoproblem i familjen, externa händelser (bl a att kontoret jag jobbade på brann upp), ekonomiska bekymmer (med risk att gå i personlig konkurs och förlora hus och hem) och mycket mer. När jag tittade på det jag skrivit så insåg jag att det egentligen var först 2014 som jag ”landade” i något längre slags stabilt läge av ro och fast mark under fötterna. Så plötsligt insåg jag att det kanske inte var så konstigt att jag fortfarande led av stressrelaterade hälsosviter... Just efter en stresskrasch är man väl inte som bäst lämpad att ta itu med livets vanliga smällar, så de hade nog faktiskt gått ovanligt hårt åt mig.
Den insikten kändes som en enorm lättnad. Jag har liksom bara kämpat på under årens gång och inte riktigt reflekterat över vad som hänt mig. Att få tillfälle att skriva ner allt och se det från lite distans var verkligen befriande. Snacka om berättandets makt!
(Började därför fundera på att skriva ”boken om mitt liv”, ha ha!... )
Jag har också läst en bra bok, som egentligen handlade om självmedkänsla men som också beskrev Paul Gilberts trecirkelmodell. Det är alltså som tre olika ”cirklar” av tillstånd man befinner sig i. I den röda cirkeln är man när man är rädd, arg, hotad, stressad, pressad, sviken, har en väldigt hård inre självkritiker, upplever otillräcklighet, mm. I den blå cirkeln befinner man sig när man känner driv, prestation, upptäckarglädje, upplever äventyr, fart och fläkt, shoppar, får kickar, utövar beroenden, är duktig, GÖR saker, mm. I den gröna cirkeln är man när man känner sig trygg, omhändertagen, lugn, harmonisk, kärleksfull, avslappnad, varm, omtänksam, bara ÄR, mm. Ofta befinner man sig ju i flera cirklar samtidigt, men kanske mer eller mindre. Det som blev en enormt nyttig insikt för mig var dock att inse att stressystemet är igång både i den röda och den blå cirkeln!
Jag har nämligen levt i uppfattningen att stress bara finns när man på nåt sätt har en fot i den röda cirkeln, och att jag kan ”rädda” mig genom att ta mig till den blå cirkeln, där jag älskar att vara. Jag älskar kickar, äventyr, fart och fläkt! Jag har trott att det har varit det negativa i den röda cirkeln som orsakar besvär och att den blå cirkeln är ”bra” eftersom jag upplever den som så positiv. Positiv stress – det är väl bara bra?... - Nja, kanske inte om man har ett system som blivit överbelastat och som därför har svårt att hantera stress överhuvudtaget... Den gröna cirkeln har jag alltid skytt som pesten och i mesta möjliga mån försökt att undvika, eftersom den inte ger mig några kickar utan bara är tråkig och gör mig otålig...
Jag insåg plötsligt att om jag vill att min kropp ska sluta signalera att den lider av stress, så måste jag medvetet öva på att vara i den gröna cirkeln. Mycket och länge. Under 45 års tid (eller åtminstone så långt jag kan minnas av de åren) så har jag i stort sett aldrig varit i den gröna cirkeln! Snacka om att jag har nya marker att utforska!... Och när jag har börjat tänka på det sättet och se ett värde med den gröna cirkeln och medvetet börjat öva på att vara där, så börjar jag känna att den gör mig gott och att jag någonstans känner en enorm längtan efter att få befinna mig där ett tag. Det är som att jag plötsligt börjar bevattna en öken. Jag måste acceptera att det tar ett tag innan det funkar, men det känns som att jag kommer suga åt mig det välgörande i den gröna cirkeln som en utsvulten svamp!
(Ska bli intressant)
Efter att jag i min ungdom på egen hand lyckades ta mig ur en 12 år lång depression som innehöll självmordstankar och taffliga -försök, självskadebeteende, panikångestattacker, fobier, social dysfunktion, mindre ätproblem, mm, mm, så har jag sedan dess varit LIVRÄDD att hamna där igen! Jag har verkligen försökt allt jag kan för att ta reda på hur jag ska göra för att motverka att mina signalsubstanser tappar balansen och ramlar omkull igen. Ibland har jag dippat lite, vilket har väckt rädslan till liv. Därför har jag varit enormt intresserad av allt som sägs kunna ge ett skyddande lager mot att falla ner i depression.
Tankens kraft och positivt tänkande började jag med för ganska längesen. Insikten att mina tankar och slutsatser är förvridna under en depression och inte representerar verkligheten har jag haft med mig ett tag. Och mindfulness och att skapa ett utrymme mellan tankar, känslor, reaktioner och mitt ”jag” har jag också försökt öva på i några år . Det som dykt upp senaste året är bl a känslohantering – att våga vara sårbar och att kunna känna och hantera sina känslor fullt ut. Men också självmedkänsla – dels att lära mig se, bli medveten om samt bemöta min vansinnigt elaka inre självkritiker, dels lära mig att ta hand om mig själv på ett mjukt och omtänksamt sätt, och dels att uttrycka medkänsla. Det har varit en ganska omtumlande upplevelse (men välbehövlig!!), eftersom jag insett att jag har varit sjukt dålig på medkänsla. Jag har alltid haft goda intentioner och velat väl – liksom varit kärleksfull inne i mitt hjärta - men jag har samtidigt haft noll koll på medkänsla och inte kunnat uttrycka det. Har inte haft möjlighet att lära mig det tidigare i livet, och då är det ju inte så lätt.
En av grundstenarna i självmedkänsleövningarna är att man i jobbiga och svåra situationer ska behandla och bemöta sig själv så som man skulle bemöta en kär vän som är i en jobbig situation, för det skulle visst vara lättare att förstå självmedkänsla då. Problemet var att när jag började med kurserna så blev det som ett blankt blad i skallen på mig. Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig när andra har det svårt, jag har aldrig vetat hur jag ska bemöta någon som är ledsen, arg, besviken eller har det tufft. Jag har alltid bara dragit mig undan - för att försöka orsaka minst skada. För jag har verkligen inte alls vetat vad jag skulle göra. I mitt hjärta har jag velat väl, men jag har inte kunnat uttrycka det, och då har min välvilja omvandlats till att jag dragit mig undan istället, för att inte orsaka mer skada med min klumpighet...
Det krävdes ganska mycket självmedkänsla för att kunna hantera och ta mig igenom den insikten måste jag säga, eftersom jag kände mig ganska rutten som människa...
Nåväl, jag fortsätter att öva på självmedkänsla. Det känns i alla fall enormt gott i hjärtat ju mer jag lär mig om det! Äntligen börjar jag kunna förstå hur jag ska uttrycka den värme och kärlek jag känner inombords.
Ett annat skyddande lager mot depression sägs vara tacksamhet. Jag kan ärligt säga att jag inte alls förstod den pucken, ända tills jag läste att några studier har sett att man ev. kan koppla utövandet av tacksamhet till ökade nivåer av hormonet DHEA i kroppen. Nu är väl kanske inte kunskapsläget om just DHEA det starkaste, men det räckte för att jag skulle kunna acceptera att det finns en möjlighet att det skulle kunna ha effekt. Så nu försöker jag fokusera på vad jag är tacksam över. I min hälsodagbok som jag skriver varje dag har jag lagt till rubriken ”Tacksamhet”, där jag får notera vad jag varit tacksam för under dagen – för att öva mig på att lägga fokus på just tacksamheten.
Sedan har jag då och då även sett det här med tro... Att en tro, ett bejakande av sin andlighet, eller det man kanske skulle kunna beskriva som en känsla av tillit och djup meningsfullhet både inom och långt utanför det egna jaget, även skulle kunna vara något som kan hjälpa mot depression.
Själv har jag mest folk omkring mig som anser att religion är roten till allt ont och att andlighet är idiotiskt trams – lite lagom svartvitt supersekulariserat svenskt sådär – så jag har själv aldrig riktigt förstått religion eller poängen med religioner eller tro. Men visst har jag märkt att det finns en andlig sida hos mig som har pockat på lite ibland... Jag har dock mest tryckt ner den i något hörn och försökt att inte låtsas om den.
Tills i somras. En av webkurserna i personlig utveckling som jag gick var ganska andligt inriktad, och vi gjorde en meditation över ”vad som vill komma fram i mig”, och det överraskande svaret som sköljde över mig var ”Andlighet!”. Visserligen följdes svaret av en väldig massa motstånd och rädsla inom mig, men ordet var sagt. Jag har börjat fundera på andlighet mer – börjat att med vänlighet, nyfikenhet, respekt och självmedkänsla undersöka de andliga delarna av mig, och det har vuxit fram en liten men dock påtaglig känsla av tillit till att jag faktiskt är vägledd av något mycket större än mig själv. Och det känns OCKSÅ skönt!
Så nu ägnar jag mig åt att fokusera på både tacksamhet, självmedkänsla samt tillit/meningsfullhet, och det känns så förbaskat GOTT inombords på ett sätt som det inte gjort på bra länge!
(forts nedan)
Saknar dock skrivandet, och tänkte bara samla mina tankar kring var jag står just nu... Jag mail-diskuterade lite om mitt hälsoarbete med en bekant, och då föll det sig så att jag beskrev min resa omkring och efter min stresskrasch 2008 (under vilken jag bl a förlorade förmågan att tänka och fick ”medvetslöshetsperioder” då jag inte ens lyckades ta mig upp ur sängen). Det har stört mig en hel del att det var så pass länge sen jag kraschade och att jag på alla dessa år inte har hunnit bli ”bra” än, vilket har varit min uppfattning. Men när jag verkligen satte mig ner och skrev ner allt och fick se det på pränt, så insåg jag plötsligt att min bild av händelseförloppet har varit helt skev.
Det blev så tydligt för mig att min stressbelastning inte alls vände med min krasch 2008. Tvärtom blev det en början på flera år av fortsatt stress med diverse olika jobbproblem (inklusive galna chefer, arbetslöshet och yrkesbyte), hälsoproblem i familjen, externa händelser (bl a att kontoret jag jobbade på brann upp), ekonomiska bekymmer (med risk att gå i personlig konkurs och förlora hus och hem) och mycket mer. När jag tittade på det jag skrivit så insåg jag att det egentligen var först 2014 som jag ”landade” i något längre slags stabilt läge av ro och fast mark under fötterna. Så plötsligt insåg jag att det kanske inte var så konstigt att jag fortfarande led av stressrelaterade hälsosviter... Just efter en stresskrasch är man väl inte som bäst lämpad att ta itu med livets vanliga smällar, så de hade nog faktiskt gått ovanligt hårt åt mig.
Den insikten kändes som en enorm lättnad. Jag har liksom bara kämpat på under årens gång och inte riktigt reflekterat över vad som hänt mig. Att få tillfälle att skriva ner allt och se det från lite distans var verkligen befriande. Snacka om berättandets makt!
(Började därför fundera på att skriva ”boken om mitt liv”, ha ha!...
)Jag har också läst en bra bok, som egentligen handlade om självmedkänsla men som också beskrev Paul Gilberts trecirkelmodell. Det är alltså som tre olika ”cirklar” av tillstånd man befinner sig i. I den röda cirkeln är man när man är rädd, arg, hotad, stressad, pressad, sviken, har en väldigt hård inre självkritiker, upplever otillräcklighet, mm. I den blå cirkeln befinner man sig när man känner driv, prestation, upptäckarglädje, upplever äventyr, fart och fläkt, shoppar, får kickar, utövar beroenden, är duktig, GÖR saker, mm. I den gröna cirkeln är man när man känner sig trygg, omhändertagen, lugn, harmonisk, kärleksfull, avslappnad, varm, omtänksam, bara ÄR, mm. Ofta befinner man sig ju i flera cirklar samtidigt, men kanske mer eller mindre. Det som blev en enormt nyttig insikt för mig var dock att inse att stressystemet är igång både i den röda och den blå cirkeln!
Jag har nämligen levt i uppfattningen att stress bara finns när man på nåt sätt har en fot i den röda cirkeln, och att jag kan ”rädda” mig genom att ta mig till den blå cirkeln, där jag älskar att vara. Jag älskar kickar, äventyr, fart och fläkt! Jag har trott att det har varit det negativa i den röda cirkeln som orsakar besvär och att den blå cirkeln är ”bra” eftersom jag upplever den som så positiv. Positiv stress – det är väl bara bra?... - Nja, kanske inte om man har ett system som blivit överbelastat och som därför har svårt att hantera stress överhuvudtaget...
Den gröna cirkeln har jag alltid skytt som pesten och i mesta möjliga mån försökt att undvika, eftersom den inte ger mig några kickar utan bara är tråkig och gör mig otålig... Jag insåg plötsligt att om jag vill att min kropp ska sluta signalera att den lider av stress, så måste jag medvetet öva på att vara i den gröna cirkeln. Mycket och länge. Under 45 års tid (eller åtminstone så långt jag kan minnas av de åren) så har jag i stort sett aldrig varit i den gröna cirkeln! Snacka om att jag har nya marker att utforska!...
Och när jag har börjat tänka på det sättet och se ett värde med den gröna cirkeln och medvetet börjat öva på att vara där, så börjar jag känna att den gör mig gott och att jag någonstans känner en enorm längtan efter att få befinna mig där ett tag. Det är som att jag plötsligt börjar bevattna en öken. Jag måste acceptera att det tar ett tag innan det funkar, men det känns som att jag kommer suga åt mig det välgörande i den gröna cirkeln som en utsvulten svamp!(Ska bli intressant)
Efter att jag i min ungdom på egen hand lyckades ta mig ur en 12 år lång depression som innehöll självmordstankar och taffliga -försök, självskadebeteende, panikångestattacker, fobier, social dysfunktion, mindre ätproblem, mm, mm, så har jag sedan dess varit LIVRÄDD att hamna där igen! Jag har verkligen försökt allt jag kan för att ta reda på hur jag ska göra för att motverka att mina signalsubstanser tappar balansen och ramlar omkull igen. Ibland har jag dippat lite, vilket har väckt rädslan till liv. Därför har jag varit enormt intresserad av allt som sägs kunna ge ett skyddande lager mot att falla ner i depression.
Tankens kraft och positivt tänkande började jag med för ganska längesen. Insikten att mina tankar och slutsatser är förvridna under en depression och inte representerar verkligheten har jag haft med mig ett tag. Och mindfulness och att skapa ett utrymme mellan tankar, känslor, reaktioner och mitt ”jag” har jag också försökt öva på i några år . Det som dykt upp senaste året är bl a känslohantering – att våga vara sårbar och att kunna känna och hantera sina känslor fullt ut. Men också självmedkänsla – dels att lära mig se, bli medveten om samt bemöta min vansinnigt elaka inre självkritiker, dels lära mig att ta hand om mig själv på ett mjukt och omtänksamt sätt, och dels att uttrycka medkänsla. Det har varit en ganska omtumlande upplevelse (men välbehövlig!!), eftersom jag insett att jag har varit sjukt dålig på medkänsla. Jag har alltid haft goda intentioner och velat väl – liksom varit kärleksfull inne i mitt hjärta - men jag har samtidigt haft noll koll på medkänsla och inte kunnat uttrycka det. Har inte haft möjlighet att lära mig det tidigare i livet, och då är det ju inte så lätt.
En av grundstenarna i självmedkänsleövningarna är att man i jobbiga och svåra situationer ska behandla och bemöta sig själv så som man skulle bemöta en kär vän som är i en jobbig situation, för det skulle visst vara lättare att förstå självmedkänsla då. Problemet var att när jag började med kurserna så blev det som ett blankt blad i skallen på mig. Jag har aldrig vetat hur jag ska bete mig när andra har det svårt, jag har aldrig vetat hur jag ska bemöta någon som är ledsen, arg, besviken eller har det tufft. Jag har alltid bara dragit mig undan - för att försöka orsaka minst skada. För jag har verkligen inte alls vetat vad jag skulle göra. I mitt hjärta har jag velat väl, men jag har inte kunnat uttrycka det, och då har min välvilja omvandlats till att jag dragit mig undan istället, för att inte orsaka mer skada med min klumpighet...
Det krävdes ganska mycket självmedkänsla för att kunna hantera och ta mig igenom den insikten måste jag säga, eftersom jag kände mig ganska rutten som människa...
Nåväl, jag fortsätter att öva på självmedkänsla. Det känns i alla fall enormt gott i hjärtat ju mer jag lär mig om det! Äntligen börjar jag kunna förstå hur jag ska uttrycka den värme och kärlek jag känner inombords.
Ett annat skyddande lager mot depression sägs vara tacksamhet. Jag kan ärligt säga att jag inte alls förstod den pucken, ända tills jag läste att några studier har sett att man ev. kan koppla utövandet av tacksamhet till ökade nivåer av hormonet DHEA i kroppen. Nu är väl kanske inte kunskapsläget om just DHEA det starkaste, men det räckte för att jag skulle kunna acceptera att det finns en möjlighet att det skulle kunna ha effekt. Så nu försöker jag fokusera på vad jag är tacksam över. I min hälsodagbok som jag skriver varje dag har jag lagt till rubriken ”Tacksamhet”, där jag får notera vad jag varit tacksam för under dagen – för att öva mig på att lägga fokus på just tacksamheten.
Sedan har jag då och då även sett det här med tro... Att en tro, ett bejakande av sin andlighet, eller det man kanske skulle kunna beskriva som en känsla av tillit och djup meningsfullhet både inom och långt utanför det egna jaget, även skulle kunna vara något som kan hjälpa mot depression.
Själv har jag mest folk omkring mig som anser att religion är roten till allt ont och att andlighet är idiotiskt trams – lite lagom svartvitt supersekulariserat svenskt sådär
– så jag har själv aldrig riktigt förstått religion eller poängen med religioner eller tro. Men visst har jag märkt att det finns en andlig sida hos mig som har pockat på lite ibland... Jag har dock mest tryckt ner den i något hörn och försökt att inte låtsas om den.Tills i somras. En av webkurserna i personlig utveckling som jag gick var ganska andligt inriktad, och vi gjorde en meditation över ”vad som vill komma fram i mig”, och det överraskande svaret som sköljde över mig var ”Andlighet!”. Visserligen följdes svaret av en väldig massa motstånd och rädsla inom mig, men ordet var sagt.
Jag har börjat fundera på andlighet mer – börjat att med vänlighet, nyfikenhet, respekt och självmedkänsla undersöka de andliga delarna av mig, och det har vuxit fram en liten men dock påtaglig känsla av tillit till att jag faktiskt är vägledd av något mycket större än mig själv. Och det känns OCKSÅ skönt! Så nu ägnar jag mig åt att fokusera på både tacksamhet, självmedkänsla samt tillit/meningsfullhet, och det känns så förbaskat GOTT inombords på ett sätt som det inte gjort på bra länge!
(forts nedan)
