Bästa vs Värsta tiden i ditt liv

[KarinStarfighter]

Spinoff på tråden om att hinna leva.
Vad minns du som bästa vs värsta perioden i ditt liv?

Bästa: Studenttiden i Lund. Ser bara tillbaka på de åren med lycka. Det hände så mycket roliga saker, jag hade gott om socialt liv, hann träna och leva ett socialt rikt liv, samtidigt som studierna var stimulerande. Det mer fria livet passade mig som handen i handsken.

Sista året på gymnasiet var också en bra period med mycket vänner, roliga upptåg etc.

Värsta tiden; har haft tre inte så roliga perioder;
1. När jag slutade plugga och började jobba. Flyttade till ny stad och kände mig väldigt ensam. Helgerna var en pina. Kändes som alla hade nån förutom jag. Därefter pendlade jag ett år till annan ort. Var borta typ 6.16-18.15 varje vardag. Jag var så sliten.
2. När jag blev sjuk i malignt melanom. Även om det har gått bra så var det jobbigt även några år efter operation, främst psykiskt.
3. Just nu eftersom jag har en fotsmärta som inte vill ge med sig och vi väntar på utredning kring barnlöshet. Ffa fötternar skit eftersom jag älskar att röra mig och vara ute.

 

[Mineur]

Den bästa tiden i mitt liv var gymnasieåren - främst ettan och trean - samt det sabbatsår jag tog direkt efter studenten. Även just nu, det här senaste året, har jag känt mig väldigt nöjd med livet överlag. Det känns liksom som att bitarna faller på plats, en efter en.

Annars upplever jag att jag har varit rätt skonad från diverse tuffa händelser (hittills, peppar peppar), men högstadietiden (framförallt åk 8-9) minns jag som väldigt jobbig. Jag var väldigt ensam i skolan, och var inte alls på samma mentala nivå som de flesta andra. Under den perioden var dock stallet och hästarna en välbehövlig fristad

Även första året på universitetet var jättetufft med nytt land, nya system, nya vänner, uppbrutna relationer, svår kurslitteratur, uselt studentboende och diverse hälsoproblem. Jag funderade till och med på att flytta hem igen redan under termin ett.

Året efter examen var också väldigt tufft eftersom jag då fick prova på att vara arbetslös, vilsen och desperat på ett sätt som var helt nytt för mig. Det jobb jag sedan lyckades få under detta år var ganska värdelöst och innebar dessutom 2 timmars pendling per dag, men det var i alla fall ett jobb.

Överlag upplever jag som sagt att jag levt ett relativt förskonat och "enkelt" liv såhär långt, och jag kan bara hoppas att det fortsätter så.

 

[Tassetass]

Den absolut bästa perioden i mitt liv var nog sommaren och hösten 2011. Jag hade kommit i mål med en lång viktresa, det gick bra på jobbet, jag var nykär (numer har jag bildat familj med den kärleken) och jag skrev ett högskoleprov som garanterade mig en plats på min drömutbildning. Just då hade jag verkligen inte ett enda bekymmer i världen.

Sen är den nuvarande perioden också rätt jäkla bra, måste jag säga. Klar med utbildningen, läser lite extrakurser i väntan på jobb och försöker njuta maximalt av den sista studietiden, träningen går svinbra, ungen är toppen, mannen är toppen, vi ska snart på allvar börja leta hus eller tomt och livet känns helt enkelt rätt bra.

Den absolut värsta perioden i mitt liv var när mamma dog våren 2002. Då ramlade jag ner i ett enormt djupt hål som det tog mig lång tid att komma upp ur. Tätt därefter kommer vintern 2011 då pappa dog, dels för att jag förlorade pappa och dels för att jag drabbades av en sådan enorm rädsla för att allt jag kämpat så många år med att bygga upp skulle rasa. Jag höll ihop någorlunda, men känslan av att jag faktiskt var föräldralös kunde - och kan fortfarande ibland - göra så att jag knappt kunde andas.

 

[Kilauea]

Bästa tiden i mitt liv var nog gymnasietiden. När jag fick kompisar med samma intressen som jag, ja vänner för livet. Vi pratar fortfarande minnen från den tiden när vi träffas.
Sen är ju tiden när jag träffade sambon fantastisk .
Två veckor när jag var hos en bekant på Island, lärde mig förstå och göra mig förstådd och utvecklades som person var fantastisk. Och sen veckan när pappa och jag var där tillsammans. Ja, alla stunder i stallet och de ridresor han och jag varit på är fantastiska minnen.

Min värsta tid finns det mer av. Dels pga återkommande depressioner, men den absolut jobbigaste tiden i mitt liv var pappas sjukdom och bortgång. Allt inom 7 månader.
Sen förlusten av lagotton har tagit oerhört hårt. Likaså åren med missfall och utebliven graviditet.

 

[Sonic76]

Bästa tiden var mellan 16-24 hade hästarna hemma, pappa var frisk och jag bodd nära dem
Värsta tiden är sedan 2008 då pappa dog, efter det har det mesta varit skit och elände.
2008 pappa dog, jag separerade
2009 mobbad på utbildningen
2010 Arbetslös och sen fick jag iofs jobb
2011 dog storasyrran, mamma var dålig
2012 dog mamma
2013 sjukskriven
2014. Vårdnadstvist
2015 flytt med stress ff sjukskriven
2016- 2017 eländigt förhållande vårdnadstvist flytt och kaos
I korthet

 

[Kiwifrukt]

Bästa tiden i mitt liv var nog dels slutet på mellanstadiet (femman-sexan) när jag precis fått min första ponny och jag och bästa kompisen hängde i stallet i princip hela tiden. Kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på det. Sen gymnasiet, hade en lite äldre kompis i stallet och ridningen gick på räls och jag kan verkligen sakna det.

Svartaste perioden i mitt liv är hösten 2008 i synnerhet och egentligen allt som hänt efter det. Då dog min ponny. Jag hade precis tagit studenten och alla kompisar flyttade. Jag gled ifrån folk som jag hade varit nära innan och det var starten på ett helvete som inte slutat än helt. Det är klart det har hänt bra saker under de åren som gått sen dess, men det händer liksom alltid något som tar ner mig på jorden igen riktigt fort. Det har strulat med jobb, hästar, stallplatser, folk har blivit sjuka/gått bort, relationer som skitit sig, listan kan göras lång. Men just hösten 2008, när han precis hade dött, vill jag aldrig mer uppleva. Jag vet att det är både fånigt och barnsligt att sörja en häst så mycket när det finns andra som mist så mycket mer, men han var speciell för mig. Han gick bort väldigt hastigt och det är dit jag alltid kommer, jag var inte beredd på att han skulle dö just då och jag har inte alls bearbetat att han är borta.

 

[Kilauea]

Bästa tiden i mitt liv var nog dels slutet på mellanstadiet (femman-sexan) när jag precis fått min första ponny och jag och bästa kompisen hängde i stallet i princip hela tiden. Kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på det. Sen gymnasiet, hade en lite äldre kompis i stallet och ridningen gick på räls och jag kan verkligen sakna det.

Svartaste perioden i mitt liv är hösten 2008 i synnerhet och egentligen allt som hänt efter det. Då dog min ponny. Jag hade precis tagit studenten och alla kompisar flyttade. Jag gled ifrån folk som jag hade varit nära innan och det var starten på ett helvete som inte slutat än helt. Det är klart det har hänt bra saker under de åren som gått sen dess, men det händer liksom alltid något som tar ner mig på jorden igen riktigt fort. Det har strulat med jobb, hästar, stallplatser, folk har blivit sjuka/gått bort, relationer som skitit sig, listan kan göras lång. Men just hösten 2008, när han precis hade dött, vill jag aldrig mer uppleva. Jag vet att det är både fånigt och barnsligt att sörja en häst så mycket när det finns andra som mist så mycket mer, men han var speciell för mig. Han gick bort väldigt hastigt och det är dit jag alltid kommer, jag var inte beredd på att han skulle dö just då och jag har inte alls bearbetat att han är borta.

Självklart har du all rätt att sörja din häst. På ett sätt saknar jag lagotton mer än pappa. Nåt jag skäms för men inte kan rå för.

 

[Magiana]

Oj, vilken fråga. Bästa perioden? Jag måste faktiskt tänka efter för att komma på något men kommer mest att tänka på vissa specifika händelser, så som när jag tog körkort. Att jag lyckades få jobb efter mer än 10 års sjukskrivning var ju också bra. Största grejen var när jag insåg att jag blivit frisk från min panikångest. Det satt långt inne men var en stor seger för mig. Sen köpte jag ju hus vilket varit min dröm i 20 år. Men någon bra period kommer jag nog inte på, bara perioder som inte varit så jobbiga.

Värsta perioderna var väl dels barndomen som var väldigt stökig med problem i familjen och mobbning i skolan. Sen är det alla mina sjukdomsperioder. Och en annan vidrig period var för några år sedan när dåvarande sambon förlorade sin inkomst, två gånger dessutom, så vi fick trolla med knäna för att få ihop det. Det var stress i höga doser. Och nu har jag fått diagnosen utmattningsdepression.

 

[GoLightly]

Bästa tiden var nog när jag pluggade på universitetet. Kunde lägga upp mina dagar i princip som jag ville. Hängde med mina vänner eller i stallet hos medryttarhästen. Festade en massa och lärde känna mig själv och så många andra fina människor. Innan universitetet var jag fruktansvärt blyg, jag kunde knappt prata med människor om de inte tilltalade mig först, men där var jag tvungen att ta tag i det och jag växte otroligt mycket som människa av att överkomma blygheten. Livet kändes väldigt fritt och sorglöst, fast det här kan vara en efterkonstruktion, men jag älskade verkligen att få frigöra mig från föräldrarna och få bestämma allt själv. Det här året har både varit tufft för att jag knappt har orkat med allt, men också helt fantastiskt. Jag gifte mig, vilket är den absolut bästa dagen i mitt liv, var på bröllopsresa, flyttade till ett mysigt hus och är tillbaka på banan med karriären igen.

Tuffaste tiden var när jag precis flyttat till England. Jag var arbetslös, hade inga vänner här och kände mig riktigt nere.

 

[Singoalla]

Sämsta - min depression 2015
Bästa - just nu

 

[Tora]

Jag skulle inte säga att mitt liv varit uppdelat i bra eller dåliga perioder.

Visst var det mobbning på högstadiet men det var ju så mycket annat kul som hände då med hästar och sånt så jag tänker inte på det som en dålig period.

Inte heller när min mamma dog så kallar jag det en dålig period. Var gravid då med mitt tredje barn så det är ju något jag minns med glädje.

Samma när mitt öga krånglade och jag trodde ett tag jag skulle förlora det (hade förlorat jobbet också då) men samtidigt var mitt andra barn nyfött då.

Jag har helt enkelt ingen period i livet där det bra överskuggas av det dåliga. Det är mer ”Ja det var jobbigt då men så hände det här hystersiskt roliga.....”.

Jag antar att jag är en obotlig optimist helt enkelt

 

[Snubbelfot]

Bästa - åren mellan 20 och 25, och åren mellan 30 och typ 45. Harmoni, kärlek och ganska otyglad livsglädje.
Sämst utan konkurrens - året från 46 till 47. Skilsmässa och brutalmisär.
På väg mot ljusare tider sedan halvannat år, om nu inte ljuset i tunneln visar sig vara ett tåg.

 

[Bison]

Bästa tiden slås hela tiden tycker jag. Gillar mitt liv väldigt mycket och vill leva och njuta i livet. Inte tänka att bästa tiden var då utan att den är nu och ligger framför mig hela tiden.

Sämsta tiden var 2009 och 2014 när mina föräldrar dog. Inte hela den tiden givetvis men många tuffa stunder under de åren.

 

[Tassetass]

Sämsta tiden var 2009 och 2014 när mina föräldrar dog. Inte hela den tiden givetvis men många tuffa stunder under de åren.

Bara fem år emellan? Fy fan. Mellan mina föräldrar gick det åtminstone nästan ett årtionde...

 

[Petruska]

Jag skulle säga att även de sämsta tiderna har varit bra ur vissa aspekter, och de bästa tiderna har varit dåliga ur vissa aspekter.

Sämst: hela skoltiden från andra klass tills jag hoppade av gymnasiet. Dock: under ett antal år av den tiden hade jag min ponny!

Bäst: småbarnstiden med sonen! Ojämförligt det roligaste vardagsliv som jag har haft! Stor nackdel dock att hans pappa rövhattade sig i flera år efter att jag hade dumpat honom.

Nu är en rätt bra tid också. En annan väldigt bra tid var tiden efter att barnen flyttat hemifrån.

 

[Hallonsoda]

Bästa tiden är nog nu! Har skojiga vänner och ett riktigt mysigt förhållande samt att mkt social oro som tidigare präglade mig rätt hårt har försvunnit. Tycker det är skoj att jobba med ett yrke jag trivs i, och det är bra för mitt samvete att jag är tvingad att gå till jobbet på bestämda tider. Hade mkt ångest under studierna som kom ifrån att jag inte lyckades få till ngn dygnsrytm och sov bort föreläsningarna. Sen tyckte jag dagisålder-mellanstadiet var bra också!! Tultade runt och läste icke-avancerade böcker som jag var oerhört fascinerad av!

Sämst är nog dels högstadium-gymnasium, var utesluten och folk tyckte jag var äcklig och apart, med ärstörning och depression som konsekvens. Även 2011-13 var mkt pissiga, var i en destruktiv relation med en partner som mådde mkt dåligt och som till slut började avsky mig. Jag var dock tvärkär och uppbrottet var mkt svårt, fick en depression och väldigt svårt att vara i grupper samt att typ sköta enkla vardagssysslor som att gå att handla, vistas i en grupp (=klass) utan att fly till toaletter osv. Det gick över, tack och lov !! Men fan vilket vågspel det ofta kan vara med just människor man delar livet med

 

[iNHALE]

Sämsta tiden: 2014 när jag separerade från min dåvarande sambo. Ett år av slit, bråk, skit och helvete.

Bästa tiden: Nu. Jobb jag trivs med, skälig lön jag lever gott på, en underbar pojkvän som förgyller mitt liv nå helt makalöst, världens bästa hund. Livet är stabilt och lyckligt helt enkelt.

 

[Lillgrådis]

Bara fem år emellan? Fy fan. Mellan mina föräldrar gick det åtminstone nästan ett årtionde...

2011 och 2013 för min del. Det kan inte heller beskrivas som en succétid, med några års perspektiv. Samtidigt problem med ffa ett syskon (av två) som inte bidrog med någon hjälp till allt som behövdes runt föräldrarna, utan sedan bara valde att säga upp kontakten med mig och min syster på oklara grunder.

Försökte samtidigt under de åren renovera gården, kämpa med ett distansförhållande, grundutbilda en unghäst, hålla igång ytterligare en häst, träna halvhjärtat till men ändock fullfölja ett marathon och sköta ett krävande jobb. Och i början på 2011 hade jag efter flera år i alla fall kommit till beslutet att hiva ut en massa jobbiga inackorderingar.

Det gick väl sådär alltihop. Och sorgen har fått komma ikapp mig en del i efterhand, kanske ännu.

 

[Tassetass]

2011 och 2013 för min del. Det kan inte heller beskrivas som en succétid, med några års perspektiv. Samtidigt problem med ffa ett syskon (av två) som inte bidrog med någon hjälp till allt som behövdes runt föräldrarna, utan sedan bara valde att säga upp kontakten med mig och min syster på oklara grunder.

Försökte samtidigt under de åren renovera gården, upprätthålla ett distansförhållande, sätta igång en unghäst, hålla igång ytterligare en häst, träna halvhjärtat till men ändock fullfölja ett marathon och sköta ett krävande jobb. Och i början på 2011 hade jag efter flera år i alla fall kommit till beslutet att hiva ut en massa jobbiga inackorderingar.

Det gick väl sådär alltihop. Och sorgen har fått komma ikapp mig en del i efterhand, kanske ännu.

Jag kan mycket väl tänka mig att det kommer i efterhand när det kommer sådär tätt och tillsammans med en massa annat elände.

 

[Lillgrådis]

Fast hästarna var (och är!) ju något trevligt och bra i alla fall. Och marathonmedaljen känner jag fortfarande på med viss stolthet, så allt var ju inte elände. Bara alldeles för mycket med för lite stöttning.