Bästa vs Värsta tiden i ditt liv

[Hyacinth]

Sämsta:
-Stora delar av barndomen när jag levde i skräck. Barn ska inte behöva stå och välja mellan att ringa 90000 eller ej, för att man inte vet om det är illa nog, för vore det inte illa nog kommer man få ett helvete senare för att man ringde, för mamma tycker att man drar in folk och då får man stryk.. men ringer man inte kanske alla dör för det är det de skriker om på våningen under, att vi ska.. Och när polisen väl kommer ser ingen de små barnen som står hålögda, skräckslagna och hör allt och hoppas på att nu ska de få bli räddade men polisen bara går. För att leta efter styvfar. Pratar om var han har sina vapen och att han hotat att döda oss allihop. Igen. Vi hoppas att nu är helvetet slut för sånt här fixar polisen. Det gör de aldrig. Ingen frågar hur barnen har det trots att människor runt om anmäler. Till slut slutar storasyster hoppas och blir likgiltig. Jag är yngre och mer naiv och hoppas lite till. Gömmer mig i garaget när mamma hotar med att slå ihjäl mig. Ringer pappa som tror att jag överdriver och därmed inte kommer. Styvfar, som gjort delar av mitt liv till ett helvete, är den som just den dagen räddar mina djur för att mamma tänkt släppa ut dem i skogen. (Jag hade glömt posta ett brev, så kan man ju inte bete sig.)

-När jag fick cellförändringar som visade sig vara värre än så och jag fick genomgå cancerutredning med operationer och röntgen och en massa skit, hade fruktansvärd dödsångest.

-När pappa dog. Vi hade precis lyckats få till en fungerande relation, efter alla år, och så dog han knall fall, i förtid, och jag som drömt om att ha honom där på min examen fick begrava honom några månader innan. Och bara tre månader innan dess hade min älskade farfar gått bort, den snällaste människan i världen, och jag hade inte hunnit ikapp min sorg alls när pappa sedan försvann.

Bästa:
-När jag 16 år gammal bestämmer mig för att aldrig mer ta skit, ska jag dö ska jag dö skrikande och jag ska slåss. Sover med en kniv under madrassen. Packar två ica-kassar med kläder och drar när de försöker ge sig på mig nästa gång. Får annat självförtroende i skolan, blir lite poppis, går på roliga fester, har kompisar jag trivs med. Får en underbar pojkvän och vi är tillsammans i flera år.

-När jag fick min första egna lägenhet och kunde LÅSA. Bestämma vem som kom in, bara jag kunde bestämma det. Friheten. Tryggheten.

-Läkarexamen, så stolt över mig själv!

-När jag fick upp sonen på bröstet på uppvaket (akutsnitt så det dröjde timmar). Jag kan inte säga att jag var lycklig eller euforisk på något sätt, men det var som att hela mitt väsen programmerades om i den sekunden. Jag är tacksam att ha fått uppleva det och att ha fått honom, det trodde jag aldrig..

Fina lenis! Så outhärdligt sorglig barndom. Jag som var imponerad av dig redan innan. Men du är ju fantastisk. Var snäll mot dig och låt ingen köra med dig.

 

[bollen__]

Jag tycker det går lite upp och ner hela tiden.

Det tycker jag också.
I år har liksom varit sjukt jävla dåligt när jag fick en stroke en månad innan jag fyllde 30, men sen - jag kom in på utbildningen som var en av topp tre med flest sökande på Umu uni i år, familjen har utökats med en valp och jag älskar vårt hus
Så upp och ner, ja verkligen!

 

[Sleepy]

Så många livsöden, så tunga motgångar och ändå så många som rest sig och hittat solen igen. Så mycket styrka.

 

[nejlica]

Egentligen sammanfaller det nog lite, det värsta och det sämsta.

Förhållandet till min man () våra djur, bl.a. hästen jag alltid önskat mig och som är helt underbar () vårt boende, min relation till min familj, att ha vuxit som person och kommit ur "osäker tonåring"-fasen osv gör att de senaste åren kännts så harmoniska och jag mår så bra.

Men året som gått har innehållit så mycket skit. Fick i januari, efter flera läkarbesök, en jobbig diagnos som egentligen inte är farlig men otroligt påtaglig och som jag fortfarande försöker acceptera och lära mig leva med och som kommer följa mig resten av livet. Två månader senare var jag med om en olycka, hamnade på sjukhus, låg inlagd drygt en vecka och opererades med tillhörande lång sjukskrivning. Är fortfarande inte helt återställd och kanske behöver opereras igen. Mitt i allt detta försökte jag jonglera ett osäkert jobb som sedan försvann och nu är jag arbetslös och helt utan inkomst, det börjar sina i kassan och jag känner mig så jävla misslyckad som inte lyckas hitta ett nytt jobb.
Hade ett dödsfall i mannens familj i somras och förutom att det var väldigt påfrestande har det lett till en förvärrad relation med den parten som är kvar, där relationen redan innan var dålig men mannen inte är redo att säga upp kontakten. Det gör ont att stå och titta på något sådant och inte kunna göra något.
Det mest aktuella just precis nu är sorgen över att inte bli gravid, efter att ha försökt i snart två år och den oändliga väntan på att bli kallad till undersökning och rädslan för att det inte ska gå att lösa.
Kort sagt längtar jag tills detta skitår är över

 

[Lenis]

Fina lenis! Så outhärdligt sorglig barndom. Jag som var imponerad av dig redan innan. Men du är ju fantastisk. Var snäll mot dig och låt ingen köra med dig.

Snyft.. tack, nu blev jag rörd. Fanns inte i min värld att någon skulle vara imponerad av mig, nånsin.

 

[AraSlei]

Snyft.. tack, nu blev jag rörd. Fanns inte i min värld att någon skulle vara imponerad av mig, nånsin.

Vet du Lenis, jag är övertygad att vi är många fler än @Hyacinth som är stort imponerade av dig Ta hand om dig!

 

[Lenis]

Vet du Lenis, jag är övertygad att vi är många fler än @Hyacinth som är stort imponerade av dig Ta hand om dig!

Tack snälla du

 

[Retina]

Värsta tiden var högstadie- och gymnasietiden. Jag har aldrig varit mobbad men det var totalt kaos psykiskt. Fick vid ett par tillfällen panikattacker i skolan och var väldigt vilsen som person.

Bästa tiden är nu sedan ett par månader tillbaka när jag hoppade av min utbildning och flyttade hem till min lilla familj på heltid och vi flyttade in i vårt egna hus. Jag har aldrig känt mig så här lugn. Jag trivs med mig själv och är så tacksam över hur jag mår idag.

 

[Ozarc]

Åh, vilken intressant tråd! Återupplivar och hoppas på fler svar.

Jag har svårt att välja en bästa och sämsta tid, men om jag måste så väljer jag:

Bästa:
Hösten efter gymnasiet. Gjorde mitt första lite längre äventyr utomlands. Åkte och pluggade engelska i Cambridge. Saknade visserligen hästarna men det var ju bara en termin och jag trivdes så sjukt bra. Det var en väldigt bekymmersfri tid i mitt liv. Hade tack vare stort arv gott om pengar, som spenderades frikostigt på kläder och smink, fika och utekvällar med mina nya vänner jag fick där. Hade det över huvud taget väldigt bra socialt där. Blev en självklar del av ett kompisgäng som hade mycket kul ihop. Jag kände att jag gjorde något nyttigt, samtidigt som jag hade rätt mycket fritid. Jag kände att jag förverkligade mig själv, följde mina drömmar. Träffade en kille där (kortvarig romans, men ändå). Grät när det var dags att åka därifrån. Det var nog den enklaste och mest bekymmersfria tiden i mitt liv. Tänkter tillbaka på det ibland och tänker att jag "borde" försöka återskapa en del av det, då jag mådde så bra. Det är nog över huvud taget bra att fundera på vad det var som gjorde att man mådde bra vissa perioder i sitt liv och försöka integrera någon eller några bitar i sitt liv igen. Det borde ju rimligtvis vara en ledtråd till vad just en själv behöver för att må bra.

Sämsta:
Första terminen på universitetet. Usch, säger jag bara. Långväga flytt till nytt land. Jag hade planerat för detta sen studenten (i tre år alltså). Tror att det var mycket förväntningarna som gjorde det svårt. Jag har aldrig lärt känna folk snabbt. Har aldrig haft svårt att få vänner, men föredrar att det tar en liten stund. Men när alla andra slänger sig in i nya vänskapsrelationer för att inte vara ensamma och man själv tar lite längre tid på sig är det svårt att känna sig nöjd när man försöker göra "sin egen grej" och ta det lite långsammare. Jag var äldre än de flesta och kände mig ganska lillgammal (tycker om lite vin och drinkar och intressanta samtal, till och med att gå ut och dansa ibland, men att supa skallen av mig på häxblandning var inte jag). Började må fruktansvärt dåligt. Sämre än jag någonsin mått i hela mitt liv. Fick starka fysiska symptom. Hjärtproblem. Svåra panikångestattacker. Ringde under en period hem till mamma varje dag och grät i telefonen. Hjärtproblemen blev värre och värre. I mitt huvud blev jag ångestfylld av hjärtproblemen, men med facit i hand kan jag ju se att det snarare var tvärtom. Fick betablockerare som inte hjälpte. Vågade inte vara ensam på mitt rum, utan satt alltid ute i det allmänna köket dagtid, ifall något skulle hända. Fick social fobi och isolerade mig själv (jag minns fortfarande första gången jag gick i en mataffär efter detta). När det lättade började jag umgås med helt klart tveksamma människor från en helt annan bakgrund än mig. I mitt huvud var jag öppensinnad som umgicks med dessa, men när jag nu ser tillbaka på det inser jag att det var knepiga människor med dåligt inflytande som inte hade en enda personlig egenskap jag såg upp till. Behöver kanske inte poängtera att jag inte umgicks med dessa efter andra terminen... Gick till studenthälsan, men kunde inte prata. Kände mig bara löjlig och tyckte att en kurator ändå inte kunda hjälpa mig med mina hjärtproblem. Dessutom förtjänade jag inte att ta upp deras tid. Det fanns säkert andra som hade det 1000x värre. Jag var så nära att packa ihop och åka hem, men lyckligtvis blev det bättre och bättre. Tredje året är nog faktiskt nummer två på min "bästa" lista. Men hade inte mina värsta veckor bara varat 2-3 veckor så är jag rätt säker på att jag blivit suicid inom någon månad, så djävulskt dåligt mådde jag.

 

[Raderad medlem 94602]

Bästa: Från 0-17 år samt nu.

Sämsta: 2010-2013. Mamma dog efter två års kamp mot sin hjärntumör. 2 månader efter det fick jag veta att min sambo sen 11 år (far till min son) varit otrogen i tre år. Bla under hela mammas sjukdomstid. Jag skötte hennes boupptäckning samtidigt som jag skulle trassla mig ut ur gemensamt hus, vår ekonomi, hitta nytt boende, flytta ut, starta nytt. Mitt i detta fick jag nytt jobb så jag vågade inte ta ledigt öht .
Sonen mådde skit, gick på utredning för ADHD, vid 8 år ville han dö, jag fick stressvärk i kroppen och blev sjukskriven och då gick företaget jag jobbade på omkull så jag blev arbetslös. Med en ekonomi under existensminimum fick jag nalla på arvet varje månad tills det var slut.

I dag mår vi alla bra. Jag är nygift, sonen mår toppen och exet är en mycket god vän till mig och min nya man.

 

[voltis]

Kan inte välja specifika perioder som varit bättre eller sämre, men ner punktmarkera händelser som påverkat...

När jag var ca 8 år var min pappa alkoholiserad och under något års tid gick jag med en stoooor klump i magen varje dag!
Men turligt nog var jag o mamma viktigare än alkoholen och han tog tag i det och har varit nykter sen dess! Han är världens finaste pappa!

När farmor dog när jag var 18 dog en bit av mig, hon var mitt allt under uppväxten, min trygghet, min bästa vän... Jag kan än idag inte besöka gravstenen...

Annars har jag haft ett mkt bra liv!
Trots som ensamvarg introvert hade jag fina vänner och bra skolgång. Speciellt efter flytt från otrygg Stockholmsförort till lugn Stockholmsförort som 12 åring.

Jag träffade min nuvarande sambo för 21 år sedan och vi har idag en härlig unge!
Jag trivs väldigt bra med hur allt rullar på just nu med tex mkt bra arbetsplats sen 10 år tillbaka och min lilla familj

 

[TheRedLightning]

Den bästa tiden var framför allt innan den 21/2 förra året, hade en kanon körning på jobbet och trivdes som fisken i vattnet, ekonomin var på fötter.

De värsta perioderna i mitt liv var dels under min uppväxt där jag var mobbad både i skolan och hemma.
De andra perioderna var när det tog slut med mitt ex, blev inte riktigt som väntat och levde ledsen ett bra tag efteråt (dock ej pga att vi brutit upp, det var andra saker inblandade)
Sedan var det när ekonomin var precis så jag rodde runt, det var inte kul, vände på i princip varenda krona för att få det att gå runt.
Värst var det när jag blev uppsagd från huset jag hyrde och inte hittade någon annat alternativ, den ångesten var fruktansvärd.

 

[Jenka]

Jättesvårt att svara på tycker jag. Finns positivt och negativt med de flesta perioder.

Åren på universitetet ser jag tillbaka på som en fantastisk tid. Studentliv och gott om nya vänner, flytt, nördigt intressanta studier med likasinnade... Samtidigt vet jag att jag mår mycket bättre psykiskt numera än jag gjorde då, med förlust av nära och kära, ångest och problem under uppväxten som spökade.
Senaste åren har också varit bra, varvat barn med att få in en fot i min bransch. Det sistnämnda fortsätter förhoppningsvis. Det är en sån period jag nog kommer se tillbaka på som bra men som stundtals blir tuff med två små barn och andra saker som får prioriteras bort. 2016 och in på 2017 slog jag nog rekord i rena lyckokänslor. De åren har också bevisat att det är jag själv som styr mitt liv och avgör hur det blir.

Ju äldre jag blivit, desto bättre självkänsla har jag fått och kan mer stå för vem jag är. Som yngre hade jag däremot mer storslagna ambitioner, eller naiv övertro beroende på hur man vill se det. Ambitioner har jag fortfarande men kanske lite vanligare och mindre storslagna än att förändra världen.