Bästa året:
2017.
Ålder: 19-20 år.
Blev (juridiskt) med häst den 23e december 2016. Igår firade jag 11 månader som ägare till mitt livs kärlek, Herr Häst. (Vi firar förövrigt 3 år tillsammans i vår, men det är en annan historia). Trots skador under våren, gjorde vi vår livs tävlingssäsong nu under hösten, med bl.a. flera personliga rekord i LB:3 och dessutom debut i LA:3.
Därtill började jag på högskolan i grannorten veckan före att jag fyllde 20 år - vilket kan vara något av det bästa som hänt i mitt liv. Det började med två veckors helt oförglömlig inspark, som helt seriöst kan vara två av de allra bästa veckorna i mitt liv. Sedan har vardagen, en kombination av plugg och ridning toppad med studentaktiviteter, rullat på under hösten. Även om det enstaka dagar varit tufft att få ihop tiden, då jag inte har någon medryttare, har det ändå funkat förvånansvärt bra. Studentlivet har också förändrat hela mig från grunden. Den blyga och rätt introverta tjejen med vissa obehagskänslor inför killar, har för första gången "blommat ut" på allvar, hittat sin plats i det helt fantastiska studentföreningsgänget och börjat kunna umgås med killar utan de minsta obehagskänslor.
Det var också tidigare i höstas jag tog mod till mig och på allvar gjorde upp med de sista kvarvarande spillrorna av mitt förflutna.
Kort och gott, jag lever i min högsta dröm just nu!
Sämsta åren:
2003-2013, särskilt 2011.
Ålder: 6-16 år (13-14 år).
Grundskolan var ett 10 år långt helvete för mig. Gick i 6 skolor totalt, 4 st under en 12 månaders period (januari 2011-januari 2012). Problemet var egentligen tvådelat: Dels var jag mer eller mindre "för smart" för den årskursen jag gick i hela tiden, och dels blev jag svårt mobbad. Det förstnämnda kom dock att hamna i skuggan av det senare under stora delen av tiden. 2011 var året jag fick uppleva "allt" - i negativ bemärkelse. Det började med ett rätt så brutalt överfall med sexuella förtecken på en rast tisdagen den 25/1-11. Efter det mådde jag så dåligt att jag, trots att det egentligen var den grundskolan jag både dittills och öht trivdes bäst i, inte kunde återvända; jag bytte skola på fläcken. Så i februari började jag på den andra skolan det året. Jag skulle dock bara komma att gå där terminen ut, då jag bl.a. nästan fick mitt hår uppeldat 4e dagen, var hemskt utfryst och bara var centimeter från att bli huggen med en stor sax i magen på en syslöjdslektion. Efter sommaren började jag i 8an, vilket också betydde ny skola och ny klass. En klass med fördelningen 20/4 till killarna - vilket visade sig vara totalt dömt att misslyckas.
Inte nog med att det var som att sitta i en apbur på lektionerna, jag fick också motta dagliga trakasserier för mitt utseende, intellekt och hästintresse på daglig basis, såväl IRL som på nätet. Därtill blev jag både verbalt hotad själv, och mina föräldrar dödshotade på nätet. Blev misshandlad ett ca. 30 tal gånger, en gång så illa att hela min ena överarm var mörkblå/lila. Därtill kom en idiot på att denne bodde bara knappa halvkilometern från mig, och utnyttjade det till att ägga huset 8 ggr, samt repa och punktera våra bilar.
Upplevde inte heller att jag fick det minsta stöd av skolan - tvärtom kände jag mig otroligt motarbetad
Vid denna tid mådde jag otroligt dåligt, hade ett eskalerande självskadebeteende och även självmordstankar. Var också i stort sett livrädd för killar.
Så efter jul var det återigen dags att byta skola. Hamnade på en skola som jag egentligen skulle börjat på redan i 6an (då skolorna här är F-5), men inte ville då jag fått dåliga vibbar av den. Och mycket riktigt. Inte nog med återkommande trakasserier, fick även en blomkruka i huvudet en gång, saker stulna flera gånger och lärare som motarbetade mig. Där "tvingades" jag dock gå kvar tills jag slutade 9an....
I gymnasiet blev det dock bättre. Jag var inte mobbad, men jag och de andra i klassen var till stora delar "på helt olika plan" rent mentalt och intressemässigt, så jag höll mig mest för mig själv och lite med andra från andra klasser. Bytte till distans efter 1 år då jag inte hade lärt mig ett skit och blivit undantagen från både läxor och utvecklingssamtal pga. "jag var så intelligent och trevlig".
Jag trodde att jag lagt allting bakom mig redan här, men det var först när allting ställdes på sin spets nu när jag började på högskolan, jag insåg att så inte var fallet. Nu har jag som sagt till 100% lagt allting bakom mig, och mår bättre än jag någonsin gjort tidigare
