Bara en vanlig dag/Rätt eller fel att konfrontera?

Sastra

Trådstartare
En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende :meh:) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?
 
En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende :meh:) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?
Jag tycker att du gjorde rätt. Man måste få ifrågasätta andras agerande som föräldrar, det kan inte vara helt heligt och okränkbart. Vad är det värsta som kan hända liksom? Barns bästa är alltid viktigare än föräldrarnas stolthet.

Jag är btw inte någon superförälder alla dagar i veckan men jag vill hellre att man säger det än tyst ser på medan man tror att mitt barn far illa.
 
En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende :meh:) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?

Helt rätt. Förhoppningsvis tog flickan till sig av att någon annan vuxen vågade kliva in och säga att det som skedde inte var ok.
 
En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende :meh:) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?

Tycker att det var superbra 👍🏻👍🏻

Det är många som inte klarar av att vara en sund och bra förälder (tyvärr) och de kan gott få en tankeställare då och då!
 
Jag tycker att du gjorde helt rätt och att pappan borde sagt till pojken att lägga av.

Men jag ser ofta föräldrar som har mer än ett barn låta barnen bete på ett sätt mot varandra som jag inte förstår att de accelererar. Men jag har "bara" ett barn så jag kanske inte förstår att syskon måste tillåtas bete sig illa mot varandra...
 
Jag tycker du gjorde helt rätt, i det här fallet var det ju dessutom fel person som blev tillsagd. Hoppas pappan fick sig en tankeställare. Bra agerat!!

Det finns ju det gamla afrikanska ordspråket Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Jag har själv sagt ifrån till barn i olika situationer när jag märker att föräldrarna har varit passiva t.ex. i mataffärer där barn har sprungit omkring som det varit en lekplats och stört andra kunder och nästan puttat omkull en äldre dam med dålig balans, till en kille som ville ta med sig cykeln in på mataffären o.s.v. Ibland har föräldrar blivit tacksamma och sagt så skönt att någon annan hjälpt mig att säga ifrån, hon sa att hon var ensamstående och barnet lyssnade helt enkelt inte alltid vilket jag ser som fullt förståeligt, barn testar ju gränser i olika åldrar.

Ibland har föräldrar blivit förbannade på mig. I fallet med killen som ville ta cykeln med in så var det ingen förälder med han var i 10-årsåldern men han sa till mig efter jag sagt ifrån till honom att jag var den coolaste vuxen han har träffat (lite stolt var jag då :D) och ställde cykeln utanför affären.

Så jo jag tycker att vi ska säga ifrån när vi ser något som inte är rätt, när vi ser något som inte föräldrarna gör något åt. För ärligt vem orkar vara superförälder varje dag, orkar säga ifrån i varje ögonblick när barnet gör något som inte är okej? Jag orkade inte det vid varje tillfälle när barnen var små, ibland hade man sovit dåligt, ibland testade barnen gränser hela tiden och då var jag så himla tacksam när någon annan vuxen klev in i situationen. Jag tror på kollektiv fostran av våra barn så länge man inte gör något som passerar gränsen för kränkning av barnet eller liknande. Jag kommer att fortsätta säga ifrån när jag ser något som jag inte tycker är rätt.
 
@alla
Tack för era uppmuntrande ord, det känns bättre för mig som konflikträdd bukefalist att forumet håller med mig :p

OT Jag har rapporterat tråden (kanske pm till moderator hade varit bättre?) och bett att den ska flyttas tillbaka till Allmänt eftersom jag inte tycker att den egentligen handlar om barn eller uppfostran av dem utan snarare om vuxna människors agerande och vad som är att överreagera eller inte, samt hur detta kan anses vara ett prydligt litet exempel ur verkligheten på hur pojkar tillåts vara gränslösa och flickor ska acceptera detta utan att "bråka". Vi får se vad som händer.
 
En förälder/vårdnadsperson i det här fallet. Låt mig först vara tydlig med att jag egentligen inte tycker att jag gjort något fel. Däremot känner jag det som att jag borde ha låtit bli, därför vill jag få er åsikt i frågan. Eller veta hur ni hade gjort.

Jag befann mig i en butik, framför mig en man, gissningsvis en pappa eller någon variant av föräldraperson, med två barn, en flicka på kanske 5-6 år (jag är värdelös på att bedöma barns ålder, jag vet bara hur gammalt mitt eget är, men någonstans därikring) och en något yngre pojke.

Barnen var lite stökiga och först satte jag familjen på ignore men så uppfattade jag hur flickan gång på gång med allt högre röst uppmanade pojken att "sluta!". Brodern(?) hade hand om självscannern och jagade sin syster(?) med den, hon sprang undan, gömde sig bakom föräldern och fortsatte ropa att hon inte ville, att pojken skulle sluta.

Jag började bli irriterad över att pappan(?) ignorerade sina barn och hann tänka tanken att jag kanske skulle säga något när han böjer sig ner mot flickan och (fega jag som egentligen inte alls vill konfrontera denna karlakarl eller någon över huvud taget tänker sådär ja!) jag hör honom säga "Ska du gå och sätta dig i bilen?"
Ursäkta??? Pojken ignorerar att flickan säger ifrån, och när hon säger ifrån högre ska hon bestraffas?

Jag känner att det här faktiskt inte kan få passera och samlar mod, under de sekunder som går (vi följs liksom åt i gången) fortsätter pojken att jaga flickan som ordentligt upprörd försöker ta skydd bakom pappan och fortsätter ropa "sluta". Mannen bestämmer sig för att föräldrarollen ändå kräver någon form av symbolisk handling gentemot oss andra kunder och säger till flickan "Det var värst vad du var högljudd idag."

Ungefär där var mitt mått rågat och jag hejdade mannen med (typiskt!) "Ursäkta att jag lägger mig i men..." så säger jag att hans dotter säger sluta, hon vill inte (som att han skulle ha missat det), och att det är viktigt för barn och kanske speciellt flickor att veta att när de säger sluta så ska det respekteras.
Mannen är inte imponerad, men han vill i alla fall låta mig veta att han har koll på läget så han säger "Det är precis likadant åt andra hållet!"

Jaha! Men så bra. Då är ju allt frid och fröjd! För det första lär han inte något av barnen att respektera andras gränser, och för det andra: Strike 3! #likagodakålsupare! #flickorgörminsannocksåfel! Dagens pris för att tysta och förminska flickor och berättiga pojkars rätt att bete sig hur de vill går till: ICA-pappan!

Där plockade jag fram Föräldrakortet "Jag har också barn", (som att det skulle ge mig mer rätt än någon annan att ha åsikter om hans beteende :meh:) vilket ger mannen möjlighet att säga åt mig att då tycker han att jag ska sköta mina barn så sköter han sina.
Fast om han hade gjort det hade jag ju inte behövt säga något alls...
Jag står envist kvar så jag hinner säga att det i så fall är viktigt även för hans son att veta att pappan respekterar honom och ser till att ett sluta gäller. Pappan upprepar att jag ska sköta mina barn så sköter han sina. Jag avslutar med att säga "jag hoppas att du tar till dig av det här, åtminstone funderar på det" innan jag går vidare.

Och nu sitter jag här och tycker som sagt inte att jag gjort något fel, men känner något helt annat, att jag borde sköta mig själv och skita i andra.
Vad säger ni?
Är jag helt ute och cyklar och har ingen aning om hur en syskonrelation kan fungera och stackars man som bara försökte handla och upprätthålla könsmaktsordningen i lugn och ro och träffade på en beskäftig feminist i affären?
Jag vet bara att hemma hos oss är det ALDRIG ok, varken för vuxna eller barn att framhärda med lek, eller annat, när någon säger sluta och att den dagen någon försöker tysta mitt barn när hen säger ifrån att hen inte vill, då ska hen vara fullständigt säker på att hens föräldrar inte accepterar det över huvud taget.
Och ÄNDÅ har jag stresspåslag och känner mig som att jag överreagerade och agerade därefter.
Hur hade ni gjort?
Superbra!
 
Jag tror säkert pappan fick nåt att tänka på även om det inte märktes just i stunden att han tog till sig det. Jag hade också säkert kunnat fräsa ifrån om jag i en stressad situation upplevt att nån kritiserat mitt föräldraskap. Men sen hade jag gått hem och rannsakat mig själv och nog insett att kritiken var åtminstone delvis berättigad. Bra gjort att våga vara obekväm!
 
Kan det vara så att du mår lite dåligt för att du har haft ett sådant enormt adrenalinpåslag kanske? Har adrenalinet flödat rejält (vilket det lätt gör i en obekväm situation) kan man må ganska dåligt och det är ganska likt den där känslan av dåligt samvete för att man har överreagerat men du övereragerade verkligen inte! Det du gjorde var verkligen superduperbra! Heja dig och heja alla andra som säger ifrån till de som försöker upprätthålla könsnormerna.
 
Absolut att du hade rätt, men förstår även din känsla efteråt. Det enda jag tycker att du skulle kunna gjort annorlunda, som troligen även ledd till ett bättre resultat, är hur du formulerade dig till pappan. Nu känns det lite som att du agerade "besserwisser" och åklagade honom för att göra fel, ett mera sympatisk tillnärmnande där du t.ex. börjat med att visa sympati genom ett "Ojoj, jobbigt att ha med båda barnen i affären, eller hur?" och sedan bara påpeka typ "flickan verkar inte gilla hur lillebrorsan springer efter henne, och han ser inte ut att tycka att man behöver lyssna när man blir ombedd att sluta med något" kanske vore tillräkcligt för att få pappa att se situationen på samma sätt som du...

Mest sannolikt så var hans fokus på att hitta varorna, så han reagerade nog mest på ljudet av barnen, som då utifrån hur jag läser ditt inlägg kom i huvudsak från flickan. Jag gissar att han upplevde det som mera störande än sonens spring. Men definitivt fel att låta pojken hålla på sådär, ibland kan alla göra fel dock, så inte säkert att det behöver vara något fel på pappans kvinnosyn ändå.
 
Absolut att du hade rätt, men förstår även din känsla efteråt. Det enda jag tycker att du skulle kunna gjort annorlunda, som troligen även ledd till ett bättre resultat, är hur du formulerade dig till pappan. Nu känns det lite som att du agerade "besserwisser" och åklagade honom för att göra fel, ett mera sympatisk tillnärmnande där du t.ex. börjat med att visa sympati genom ett "Ojoj, jobbigt att ha med båda barnen i affären, eller hur?" och sedan bara påpeka typ "flickan verkar inte gilla hur lillebrorsan springer efter henne, och han ser inte ut att tycka att man behöver lyssna när man blir ombedd att sluta med något" kanske vore tillräkcligt för att få pappa att se situationen på samma sätt som du...

Mest sannolikt så var hans fokus på att hitta varorna, så han reagerade nog mest på ljudet av barnen, som då utifrån hur jag läser ditt inlägg kom i huvudsak från flickan. Jag gissar att han upplevde det som mera störande än sonens spring. Men definitivt fel att låta pojken hålla på sådär, ibland kan alla göra fel dock, så inte säkert att det behöver vara något fel på pappans kvinnosyn ändå.

Kan man inte koncentrera sig så pass att man inte hör hur ens dotter skriker att någon ska sluta för att man handlar så kanske man inte ska ta med sig barnen till affären?

Känns som om du ursäktar ett ganska pissigt beteende. Och att TS skulle ha slätat över och sympatiserat innan TS sa något negativt...
 
Absolut att du hade rätt, men förstår även din känsla efteråt. Det enda jag tycker att du skulle kunna gjort annorlunda, som troligen även ledd till ett bättre resultat, är hur du formulerade dig till pappan. Nu känns det lite som att du agerade "besserwisser" och åklagade honom för att göra fel, ett mera sympatisk tillnärmnande där du t.ex. börjat med att visa sympati genom ett "Ojoj, jobbigt att ha med båda barnen i affären, eller hur?" och sedan bara påpeka typ "flickan verkar inte gilla hur lillebrorsan springer efter henne, och han ser inte ut att tycka att man behöver lyssna när man blir ombedd att sluta med något" kanske vore tillräkcligt för att få pappa att se situationen på samma sätt som du...

Mest sannolikt så var hans fokus på att hitta varorna, så han reagerade nog mest på ljudet av barnen, som då utifrån hur jag läser ditt inlägg kom i huvudsak från flickan. Jag gissar att han upplevde det som mera störande än sonens spring. Men definitivt fel att låta pojken hålla på sådär, ibland kan alla göra fel dock, så inte säkert att det behöver vara något fel på pappans kvinnosyn ändå.
Oj, det där var besserwissrigt om något?
 
Jag tycker du gjorde helt rätt men har svårt att se hur man egentligen kan få en sån sak att tas emot väl från föräldern.
För mig som helt utomstående med noll uppfattning om situationen så låter det som att pappan mest var trött och tänkte att det viktiga var att barnen skulle vara tysta och inte störa folk. Har svårt att tro att han eller sonen lär sig något om kvinnors rätt att säga ifrån och bli respekterade utan han lär väl mest tycka att det finns griniga feminister i mataffären ;). Ser hot i barnens framtid om att ”om ni inte är snälla mot varandra så kommer det fram kvinnor och klagar”.

Däremot för barnen kan det säkert vara extremt nyttigt att någon utifrån säger till oavsett beteende. Inte för att jag tror att barn i den åldern har speciellt stor uppfattning om kvinnors rättigheter, men däremot är ju rättvisa och att man ska vara snälla mot varandra rätt klart för dom flesta. Oavsett om man är den som blir utsatt eller utsätter någon annan för otrevligt beteende så är det positivt att andra människor tidigt i åldrarna uppmärksammar det och hjälper till.
 
Jag tycker du gjorde helt rätt men har svårt att se hur man egentligen kan få en sån sak att tas emot väl från föräldern.
För mig som helt utomstående med noll uppfattning om situationen så låter det som att pappan mest var trött och tänkte att det viktiga var att barnen skulle vara tysta och inte störa folk. Har svårt att tro att han eller sonen lär sig något om kvinnors rätt att säga ifrån och bli respekterade utan han lär väl mest tycka att det finns griniga feminister i mataffären ;). Ser hot i barnens framtid om att ”om ni inte är snälla mot varandra så kommer det fram kvinnor och klagar”.

Däremot för barnen kan det säkert vara extremt nyttigt att någon utifrån säger till oavsett beteende. Inte för att jag tror att barn i den åldern har speciellt stor uppfattning om kvinnors rättigheter, men däremot är ju rättvisa och att man ska vara snälla mot varandra rätt klart för dom flesta. Oavsett om man är den som blir utsatt eller utsätter någon annan för otrevligt beteende så är det positivt att andra människor tidigt i åldrarna uppmärksammar det och hjälper till.

Men om han är trött och vill få tyst på barnen borde han inte säga till sonen att sluta vara elak mot sin syster som upprepat säger nej och sluta? Istället för att lösa situationen med att dottern ska sägas till/gå och sitta i bilen?
 
Om en pappa hör ena barnet upprepade gånger ropa sluta och försöka komma undan sitt syskon och då bestraffar det utsatta barnet muntligt - då skulle jag, oavsett kön på barnen, vilja förklara för honom att han fattat fel och att den var den andra ungen han borde ta i örat.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 793
Senast: mars
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 304
Senast: jemeni
·
Juridik & Ekonomi Hej. Jag hoppas att här finns några som mer kunskap än mig i hur polisen hanterar den här typen av situationer. Vi har fått mycket...
Svar
14
· Visningar
2 289
Senast: Rosett
·
Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 115
Senast: TinyWiny
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp