Bara ett djur

Jag vill väl egentligen inte bli alltför personlig här, men när hjärtat brister och sorgen tar överhanden ... Ja, jag vet inte vart jag ska vända mig.

Det är bara en liten katt, bara ett djur. Men för mig på så många sätt ändå min närmaste. Den som genom så många år, relationer och händelser orubbligt alltid har funnits där; att kela med och känna den lena pälsen av, att prata med och faktiskt få gensvar av, att vara ute och gå med, att bråka med och att ovillkorligen uppge en enorm plats i hjärtat åt.

Alltid där.

Det senaste 1,5 året genom distansarbete och djup depression. Han har varit den som funnits med (och i ärlighetens namn mestadels varit i vägen, på katters egensinniga vis) framför datorn vid hemmakontoret när jag många dagar inte har träffat någon annan levande varelse. Han har varit den som hållit mig sällskap i sängen de dagar det har känts för tungt för att ens stiga upp. Han har varit den som med sin bedjande blick (och djupt anklagande illvrål, så som bara han kunde låta) varit den som tvingat mig att kasta täcket åt sidan och sätta fötterna i golvet.

Han har så länge varit den som jag varje morgon (hur jävla löjligt det är) pussat hej då och sagt ”jag älskar dig” till det allra sista jag gjort innan jag gått ut genom dörren för att gå till jobbet.

Aldrig mer där.

Nu är allt bara tomt. Kvar överallt finns bara saker, helt meningslösa döda föremål.

Jag vet att människor går igenom så ofantligt mycket värre händelser. Vem är jag att gnälla över en katt. Men för mig var han ändå the one of a kind och oavsett vad livet bär med sig framöver kommer jag aldrig någonsin att möta någon som liknar honom igen. Denna lilla fyrbenta varelse. Så stort tomrum.

 

[snorp]

Jag hatar uttrycket bara ett djur. Ett djur är så mycket. Det gör så stor skillnad i ens liv. Jag beklagar verkligen din förlust. Att andra går igenom svåra saker gör inte din sorg och smärta mindre. Ta hand om dig och tillåt dig att sörja

 

[MJLee]

Mitt hjärta brister för dig. Om någon vågar prata om 'bara' ett djur så slänger jag något hårt i huvudet på dem.

Jag vet så väl känslan av den där mjuka lilla kroppen med oändligt mycket vilja. Som man kan krama och gosa när allt känns svart. Som får dig att fortsätta en dag till. Någon att bestämt säga nej till - med noll resultat.

Vi sörjer alla på olika sätt. Trots att jag inte ville så skaffade jag en ny katt, aldrig, aldrig, för att ersätta Nikita för det går inte, men för att min lägenhet skulle bli ett hem igen. Vad du än gör, så låt dig gråta och sörja. Jag känner tårarna nu när jag läser om din smärta och ensamhet och varje gång jag ser bilder eller påminns om Nikita så väller det över mig.

Men det betyder inte att jag inte älskar Megara mindre bara annorlunda.

 

[Lovisaleonora]

Själars storlek beror inte på vilken kropp de bor i. Vissa lämnar oss aldrig.

Ta hand om dig. Mina varma tankar i din sorg.

 

[Lillgrådis]

Stor kram @aiquen . Jag miste en oerhört älskad katt oväntat och för tidigt för tio månader sedan, och han kommer att fattas mig resten av mitt liv. Liksom de hästar jag älskat och också mist. Hjärtat går sönder en bit varje gång. Och då har jag ändå nu både en katt till och hästar som alla också är otroligt älskade och som alla gör mitt liv mycket rikare på alla sätt (ja utom ekonomiskt då). Men alla måste få ta sin egen plats i ens hjärta, och vara saknade och sörjas för den de var.

Djur är bättre och mer godhjärtade än väldigt många människor, och sorgen efter en sådan kompis är lika begriplig som smärtsam för oss alla som haft ynnesten att få leva tillsammans med en riktig fyrbent vän. Hur stor eller liten den än är, hur ung eller gammal den än blev, hur många andra vi än har runt oss.

 

[Fjordfrälst]

En katt är verkligen inte bara ett djur!! Jag har mist djur som jag sörjt minst lika mycket som människor...Usch så hemskt det är att mista ett älskat djur, det är så oerhört jobbigt Skickar styrkekramar ❤.

 

[Gramse]

En före detta kollega hade brustit ut i ett asgarv en gång för många år sen när jag var ledsen över min sjuka iller. Hon hade gått igenom en smärtsam process i sitt liv genom att se sin man tyna bort i en vidrig sjukdom. Det fick tydligen henne att tycka att min oro och sorg över ett älskat husdjur var en piss i havet. Tack och lov hörde jag det på omvägar och slapp ta det personligen men fy fan vad det satte sina spår hos mig.
Det är aldrig "bara ett djur".

 

[aiquen]

Tack snälla ni för den fina responsen. Och så fint och inkännande ni formulerar det, ni som själva varit med om det, känt smärtan och saknaden. Man kan säkert se det som en ynnest att ha fått ha en så nära kontakt med en luden liten vän, men det är oerhört svårt att kunna frammana något alls av den känslan, just nu.

Det känns så otroligt konstigt. Det är inte första gången jag vaknar och världen ter sig alldeles för svart utanför, och jag bara gråter. Men nu är det ingen som följer mina steg genom lägenheten längre, ingen som tvångsgosar sig ner i knäet och lägger sig tillrätta med det lilla ansiktet djupt nerkört i armvecket.

Ingen som kommer pocka på min uppmärksamhet för att vi ska ta den dagliga promenaden runt kvarteret (och av okända få antingen konstiga blickar eller uppmuntrande ord och spontana leenden (”Åh vilken fin katt, och så fint han går i koppel!”) eller träffa den intensiva lilla jack russell-terriern som alltid vill komma fram och leka, eller stöta på det gamla pensionärsparet som med långsamma steg tar sig fram tätt tillsammans och alltid vill prata med ”kissen”) …

Jag har aldrig känt en sån här tomhet.

 

[nightcrawler]

En före detta kollega hade brustit ut i ett asgarv en gång för många år sen när jag var ledsen över min sjuka iller. Hon hade gått igenom en smärtsam process i sitt liv genom att se sin man tyna bort i en vidrig sjukdom. Det fick tydligen henne att tycka att min oro och sorg över ett älskat husdjur var en piss i havet. Tack och lov hörde jag det på omvägar och slapp ta det personligen men fy fan vad det satte sina spår hos mig.
Det är aldrig "bara ett djur".

Fy fan va svinigt. Jag hade blivit fullkomligt vansinnig. Ett djur är inte bara ett djur. Det är en levande individ med en egen själ även om en del bara ser dom som nått själlöst slit och släng.

Jag sörjer mina hästar och hundar lika hårt som vilken familjemedlem som helst. För dom är familjemedlemmar. Dom är min familj dom med. Jag sörjer dom lika mycket som mamma. Dock på olika sätt men fortfarande som nära familjemedlemmar.

 

[Gramse]

Fy fan va svinigt. Jag hade blivit fullkomligt vansinnig. Ett djur är inte bara ett djur. Det är en levande individ med en egen själ även om en del bara ser dom som nått själlöst slit och släng.

Jag sörjer mina hästar och hundar lika hårt som vilken familjemedlem som helst. För dom är familjemedlemmar. Dom är min familj dom med. Jag sörjer dom lika mycket som mamma. Dock på olika sätt men fortfarande som nära familjemedlemmar.

Hade det hänt idag hade jag så klart förklarat för henne hur illa en sån reaktion kan ta och ifrågasatt hur hon bemöter våra brukare med tanke på deras olika problem. Om hon skrattar åt dem också när de berättar saker som kan verka små och harmlösa för oss men är jättejobbiga för dem. Men då var jag för ung och konflikträdd, tyvärr.

 

[Cherarriduracell]

Jag förstår, min katt var med mig nästan 20 år, från att jag var åtta år gammal. Genom hela uppväxten, flytta hemifrån, flytta ihop, flytta isär. Drömmer fortfarande jätteverkliga drömmar om henne och det tog ett år innan jag slutade "se" henne på olika ställen. Är så tacksam över allt fint sällskap hon gett mig.

 

[Mia_R]

Det finns inget "bara" att förlora någon man älskar, vem det var spelar ingen roll. Sorgen, förlusten, när något som gjorde en hel dör så dör en bit av en själv och hur stor den biten är har ingentig att göra med om det "bara" var en katt. Den katten kan ha varit hela ens värld och en värld som gått förlorad är ingen liten sak. Sorg är inget man mäter, du har 100% rätt till dina känslor och det är snarare att beklaga de som inte förstår bättre, vilka torftiga liv de måste ha.

 

[Sonic76]

Jag förlorade ju min Ija på avataren flr ett par veckor sen.
Jag har mist båda mina föräldrar och en syster men jag sörjer lika hårt över Ija.
Hon var med mig under några av de värsta åren i mitt liv.
Mitt hjärta går sönder varje dag av saknad.
kram till dig

 

[aiquen]

Jag förlorade ju min Ija på avataren flr ett par veckor sen.
Jag har mist båda mina föräldrar och en syster men jag sörjer lika hårt över Ija.
Hon var med mig under några av de värsta åren i mitt liv.
Mitt hjärta går sönder varje dag av saknad.
kram till dig

Kram

 

[Marvin]

Åh!

Jag sitter i fåtöljen med min älskade katt liggande över bröstet och spinner. Hon har varit min skugga i 16 år och är högt älskad. Men hon är inte så pigg längre och vi har en planerad tid till veterinären på fredag, jag försöker förbereda mig på att det är slut då.

Såklart får man sörja sina djur så mycket man behöver. Om någon inte förstår eller tycker det är konstigt säger det väl mer om den personen än den som sörjer.

 

[tuaphua]

Jag vill väl egentligen inte bli alltför personlig här, men när hjärtat brister och sorgen tar överhanden ... Ja, jag vet inte vart jag ska vända mig.

Det är bara en liten katt, bara ett djur. Men för mig på så många sätt ändå min närmaste. Den som genom så många år, relationer och händelser orubbligt alltid har funnits där; att kela med och känna den lena pälsen av, att prata med och faktiskt få gensvar av, att vara ute och gå med, att bråka med och att ovillkorligen uppge en enorm plats i hjärtat åt.

Alltid där.

Det senaste 1,5 året genom distansarbete och djup depression. Han har varit den som funnits med (och i ärlighetens namn mestadels varit i vägen, på katters egensinniga vis) framför datorn vid hemmakontoret när jag många dagar inte har träffat någon annan levande varelse. Han har varit den som hållit mig sällskap i sängen de dagar det har känts för tungt för att ens stiga upp. Han har varit den som med sin bedjande blick (och djupt anklagande illvrål, så som bara han kunde låta) varit den som tvingat mig att kasta täcket åt sidan och sätta fötterna i golvet.

Han har så länge varit den som jag varje morgon (hur jävla löjligt det är) pussat hej då och sagt ”jag älskar dig” till det allra sista jag gjort innan jag gått ut genom dörren för att gå till jobbet.

Aldrig mer där.

Nu är allt bara tomt. Kvar överallt finns bara saker, helt meningslösa döda föremål.

Jag vet att människor går igenom så ofantligt mycket värre händelser. Vem är jag att gnälla över en katt. Men för mig var han ändå the one of a kind och oavsett vad livet bär med sig framöver kommer jag aldrig någonsin att möta någon som liknar honom igen. Denna lilla fyrbenta varelse. Så stort tomrum.

Man kan ju inte jämföra sorg och lidande.
Jag förstår helt att det gör så ont att det känns som hjärtat ska brista.

Jag har förlorat människor i min närhet, varit med om flera större trauman som folk brukar slippa etc. Men att förlora mina djur tar lika hårt på mig som ngt av ovan.
Jag förlorade min hund i början av sommaren. Hon var varken sjuk eller gammal. Hon blev akut dålig och dog i min famn på väg ut till bilen till veterinären. Det var fruktansvärt att det gick så fort, så oväntat och att jag inte kunde hjälpa henne eller hindra att hon försvann. Jag kände när hon dog och var helt maktlös. Jag har förut haft PTSD och kände likadant utöver sorgen.
Jag börjar fortfarande gråta om jag tänker för mkt på henne. Men jag är ur den mest akuta sorgen som gjorde så att jag liksom tappade livsgnistan en hel del.
Jag tror min nya hund hjälpt enormt.

Även jag känner att det är lite svårt i vissa kretsar att sörja ett djur så. Men tack och lov har vi främst vänner och kunder som är djurfolk. Som du märkt här på Buke så är du inte själv. Och inget tycker din sorg är konstig eller överdriven.
Någon sa att sorg är hemlös kärlek. Det tyckte jag var fint och känns sant.
Jag känner med dig och beklagar! Hoppas du kan använda Buke som ventil lite.

 

[aiquen]

Åh!

Jag sitter i fåtöljen med min älskade katt liggande över bröstet och spinner. Hon har varit min skugga i 16 år och är högt älskad. Men hon är inte så pigg längre och vi har en planerad tid till veterinären på fredag, jag försöker förbereda mig på att det är slut då.

Såklart får man sörja sina djur så mycket man behöver. Om någon inte förstår eller tycker det är konstigt säger det väl mer om den personen än den som sörjer.

Åh, det är ju så outsägligt svårt. Även att greppa det faktum hur omärkligt åren bara tuffar på och vi alla åldras, och att man samtidigt alltid står beredd att göra allt och lite till för att få bara något mer, bara lite mer tid. Jag är säker på att du kommer att göra vad som är helt rätt för er i er situation, även om det landar i det tuffaste beslutet man kan ta. Kram.

Man kan ju inte jämföra sorg och lidande.
Jag förstår helt att det gör så ont att det känns som hjärtat ska brista.

Jag har förlorat människor i min närhet, varit med om flera större trauman som folk brukar slippa etc. Men att förlora mina djur tar lika hårt på mig som ngt av ovan.
Jag förlorade min hund i början av sommaren. Hon var varken sjuk eller gammal. Hon blev akut dålig och dog i min famn på väg ut till bilen till veterinären. Det var fruktansvärt att det gick så fort, så oväntat och att jag inte kunde hjälpa henne eller hindra att hon försvann. Jag kände när hon dog och var helt maktlös. Jag har förut haft PTSD och kände likadant utöver sorgen.
Jag börjar fortfarande gråta om jag tänker för mkt på henne. Men jag är ur den mest akuta sorgen som gjorde så att jag liksom tappade livsgnistan en hel del.
Jag tror min nya hund hjälpt enormt.

Även jag känner att det är lite svårt i vissa kretsar att sörja ett djur så. Men tack och lov har vi främst vänner och kunder som är djurfolk. Som du märkt här på Buke så är du inte själv. Och inget tycker din sorg är konstig eller överdriven.
Någon sa att sorg är hemlös kärlek. Det tyckte jag var fint och känns sant.
Jag känner med dig och beklagar! Hoppas du kan använda Buke som ventil lite.

Tack för hur fint du delar med dig. Jag minns chocken när du skrev vad som hände din lilla och det gör mig så glad att höra att dina nya vänner kunnat hjälpa dig upp igen, även om ingen såklart någonsin kan ersätta någon annan - men möjligen göra tomrummet lite mindre. Tack.


———
”KL”
Jag tycker fortsatt att det känns så konstigt allting. Jag vet inte om tårar kan ta slut för gud ska veta att de har fallit, men jag gråter inte ens längre. Jag tittar på bilder: minns, känner fortfarande den varma lena pälsen, hör hans ljud. Känner tvivel. Borde jag inte ha märkt någonting tidigare? Hade man kunnat göra något annorlunda då, om jag bara hade varit lite mer uppmärksam? Hur dåligt hann han må, innan han så tydligt visade att det gjorde ont? Han kom upp i mitt knä och började spinna, in i det allra sista …

I övrigt känner jag mest ingenting. Bara som om jag är helt avstängd och som om jag har trampat snett och fallit rakt ner i hålet igen. Bara omsluten av mörker utan att veta vad jag ska eller borde känna. I normala fall är det då jag håller den lilla kroppen tätt intill mig och känner vibrationerna av en kropp som spinner så det tar i från tårna, eller tillåter mig att distraheras av någon liten som högljutt gör sig uppmärksam och kräver något … men ja, just det … Tystnaden.

En anhörig skrev: ”Det är motgångar ibland, men du reser dig igen.” Jag vet verkligen att det inte var illa ment på något vis alls, ändå träffar det nästan som ett hån. En motgång? Nej, det är ingen motgång (på vägen till vadå?). Det är ett totalt oåterkalleligt jävla avslut. Inget annat. Återigen känslan av att jag inte borde ta det så hårt, det kunde varit värre. Men för mig, just nu, känns det verkligen som bland det värsta som kunde hända.

Jag har ännu inte riktig listat ut hur, men tänker att jag får fortsätta försöka dag för dag och hoppas att jag till slut någon dag kan känna tacksamhet för allt det som denna lilla pälsboll har gett, inte minst i den tuffa tid som varit, och inte bara känna sorg för allt det som det så plötsligt känns som att jag har förlorat.

 

[aiquen]

Alltså, den här paradoxen i att man är så vansinnigt ledsen och att den där lille som alltid i alla lägen fanns där för att, på sitt högst egna vis, ge någon slags tröst och distraktion inte längre finns där. För att det är just framför allt den tomheten som den lille har lämnat efter sig som man är så vansinnigt ledsen över.

Så fruktansvärt svårt det är.

Jag minns fortfarande känslan av den mjuka pälsen, hans ljud, hans tyngd när han kröp intill. Jag ser honom fortfarande sitta i fönstret och vänta när jag kommer hem. Det gör så ont med vetskapen att allt jag känner nu är inbillning och att det enda som finns kvar är minnen. Och den oupphörliga tiden som konstant tickar på och som endast kommer få allting att blekna. Jag känner mig inte ett dugg, alls beredd följa med. Jag behöver ju (och jag lyckas inte släppa känslan hur fånigt det är för en vuxen människa …) den där lilla pälsbollen mer än någonsin.

 

[svea]

Ett husdjur är en familjemedlem och att du sörjer är ett tecken på att du har ett varmt hjärta. ❤ Ingen har rätt att ta ifrån dig din sorg.

 

[Kilauea]

För vissa kanske ett djur "bara är ett djur". För mig, och många med mig, är det en högt älskad familjemedlem. Ingen säger nåt om vi sörjer en mänsklig familjemedlem, varför ska folk ha åsikter om familjemedlemmar av annan art?

Det är nog faktiskt först nu, efter fyra år, som jag kan börja titta på bilder på förra hunden utan att gråta. Men vi har fortfarande inte en bild på henne på väggen. Det gör för ont.

Ta hand om dig så gott det går i sorgen!