Barn eller slut?

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Tack så mycket Martha!
Det är skönt att inte bli sågad vid fotknölarna direkt, utan någon som hjälper en sätta saker i sitt perspektiv istället. Det blir så lätt att man sätter taggarna utåt när folk kommer med extremt negativ attityd och då vill man inte ta något av det de skriver till sig, även om de skulle ha kloka saker att säga.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Ja, är man så egoistisk att man skaffar ungar när man själv har psykiska problem så är väl risken rätt hög att de blir omplacerade? Eller man kanske ska skriva chansen, att de får komma till en familj som orkar bry sig om dem.

Jag gissar att du har upplevt något väldigt hemskt i din barndom och dina åsikter speglas mycket av det.
Min uppfattning om livet är mycket mindre dramatiskt än din och jag ser ingen som helst risk att mina eventuella barn skulle hamna i fosterhem.
Jag tackar för ditt intresse i tråden, men din verklighetsuppfattning skiljer sig så brutalt från min, så dina inlägg hittills tillför inte mig något jag kan relatera till min situation.

 

[mandalaki]

Sv: Barn eller slut?

Denna tråd handlar inte alls om att jag ska ställa ett ultimatum till min sambo.
Den handlade om denna absurda tanke jag hade, varför jag hade den och hur jag ska tackla dessa frågor som jag ställer mig.

Det var väldigt lätt att tolka dig fel isåfall, och du ser ju att många också gjorde det. Så det är bra att du klargör det nu.

Egentligen undrar jag om inte den du borde säga allt det här till är - din partner. Dvs, vara brutalt ärlig med hur du tänker. Trådar där man ventilerar kan vara bra, men risken kanske är att man ventilerar sig fram till något utan att partnern finns med överhuvudtaget. Man vill ha kommit fram till vad man själv vill innan man pratar med honom.

Men det kanske är bättre att släppa kontrollen, att blanda in honom innan man vet vad man själv egentligen vill. Man kanske bättre kommer fram till det i dialog med den andre - med hjälp av brutal ärlighet.

Du vet ju faktiskt inte om du vill ha barn. Men du kanske kommer på hur du vill ha det, om NI pratar.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Tack så mycket Martha!
Det är skönt att inte bli sågad vid fotknölarna direkt, utan någon som hjälper en sätta saker i sitt perspektiv istället. Det blir så lätt att man sätter taggarna utåt när folk kommer med extremt negativ attityd och då vill man inte ta något av det de skriver till sig, även om de skulle ha kloka saker att säga.

Fast det är vad många försöker. Och som du beskrivit situationen vore det ett katastrofdåligt beslut att skaffa barn JUST NU. Det är vad många har kommenterat.

Om ni kan reda ut den rådande situationen och få ordning på era liv tillsammans, kan barnfrågan mycket väl vara okontroversiell och en gemensamt aktivt vald framtid om 2-3 (?) år, där ni båda med stor entusiasm diskuterar föräldraledighetsplanering och andra saker.

Jag tror inte alls att det hjälper i den fasen av sjukdomen din man är i att du "stöttar" genom att lösa alla hans vardagliga problem så att han kan sitta och deppa och ägna sig bara åt arbete och egna fritidsintressen - att gå upp helt och hållet i sitt ego och sin sjukdom. Det är definitivt inte en väg mot att skaffa barn tillsammans. Men jag är inte läkare eller psykolog, och det är dem ni bör träffa, och även familjerådgivningen.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Barn eller slut?

Det jag svarade på var långt, långt innan du tog upp sexbiten. Det handlade om att han blivit en person som gjorde prioriteringar du inte fullt ut gillade.

Jag vidhåller att jag inte tror att man går tillbaka till att vara "samma person" som innan en utbrändhet. I så fall är risken överhängande att det kommer igen och igen och igen. No change, no change.

Och jag vidhåller att jag tycker det verkar synnerligen underligt att ställa utlimatium till en person du säger dig älska, ett ultimatum som grundar sig i något som du inte ens själv är säker på (barnfrågan) och som dessutom ställs i en tid av sjukdom. För mig är det samma som att säga till en cancersjuk att bestämma sig (för barn alt. andra livsval), mitt uppe i en svår sjukdomssituation.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Tack för att du delade med dig av din historia. Alltid intressant att veta hur andra upplever liknande situationer!

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Tack Björk för ditt inlägg!
Det är nog detta som är pudelns kärna.
Hade jag varit säker på att vi skulle fortsätta ihop hade jag utan problem kunnat vänta 1-3 år till. Men nu är jag inte helt 100 och då funderar jag på alternativen.
Jag har även funderat på andra absurda alternativ, som att skaffa en älskare. Men den absurda tanken behövde jag inte ventilera, då jag själv inte är intresserad av andra män, jag vill ju ha min egen.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Menar du det du skriver här om utvärdering efter ett år? Vad tror du i så fall om att släppa barnfrågan tills du bestämt dig i fråga om detta? Sen har jag ingen djupare insikt i om hur uymattningsdepressioner fungerar men jag förstår att du tycker att det är oroväckande att han inte kontaktat sin läkare.

Tanken var i så fall att detta skulle komma upp efter årets slut och det var dags för mig att fälla ett avgörande.
Vill jag fortsätta vänta på honom och hoppas på att han blir bättre, eller ska jag gå vidare.
Vad skulle hända om jag skulle bli med barn?
Hur skulle det förändra läget?

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Fast vissa läser ju inlägg som Fan läser bibeln. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver, det är bara hugga som gäller.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Ändrar sig inte livssituationen tycker jag att TS för barnets skull ska vänta ungefär, ganska exakt 153 år med att försöka bli gravid.

Om du tror att detta är att hjälpa och sätta saker i sitt perspektiv, utan att såga vid fotknölarna, då är jag hellre utan din "hjälp".

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Det jag svarade på var långt, långt innan du tog upp sexbiten. Det handlade om att han blivit en person som gjorde prioriteringar du inte fullt ut gillade.
QUOTE]

Nej, DU TRODDE att det handlade om det, det är en stor skillnad.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Om du tror att detta är att hjälpa och sätta saker i sitt perspektiv, utan att såga vid fotknölarna, då är jag hellre utan din "hjälp".

Det var en kommentar till en annan inläggare som jag tyckte hade en absurd inställning och en exakt rekommendation. Jag står däremot för vad jag skriver, kan ni inte förändra livssituationen är det ett katastrofdåligt beslut att bli gravid. Då är det mycket bättre att vänta 153 år.

Hjälpa er att komma vidare, tror jag bara ni kan se till att göra själva. Tillsammans med exempelvis familjerådgivningen och sambons läkare.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Det var en kommentar till en annan inläggare som jag tyckte hade en absurd inställning och en exakt rekommendation. Jag står däremot för vad jag skriver, kan ni inte förändra livssituationen är det ett katastrofdåligt beslut att bli gravid. Då är det mycket bättre att vänta 153 år.

Hjälpa er att komma vidare, tror jag bara ni kan se till att göra själva. Tillsammans med exempelvis familjerådgivningen och sambons läkare.

Och jag står fortfarande för vad jag skriver, din "hjälp" har liksom tappat i värde.

Som du kanske sett finns många andra som jag tackar för deras inlägg och tankar och råd. Jag tror inte någon har sagt att det är en bra idé att ställa ett ultimatum. Om du inte förstår skillnaden på deras sätt att skriva och ditt, så har du nog egna problem som jag inte vill beblanda mig med.

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Och jag står fortfarande för vad jag skriver, din "hjälp" har liksom tappat i värde.

Som du kanske sett finns många andra som jag tackar för deras inlägg och tankar och råd. Jag tror inte någon har sagt att det är en bra idé att ställa ett ultimatum. Om du inte förstår skillnaden på deras sätt att skriva och ditt, så har du nog egna problem som jag inte vill beblanda mig med.

Ok, point taken. Jag har inget eget intresse av att hjälpa er, annat än att rädda ett av mitt samhälles barn från dåliga förutsättningar. Om bara ett perspektiv duger, fine. Jobba från det.

Ett litet tips på vägen är dock, när man bara vill höra saker som är snälla, stryker medhårs och stödjer ens första tes - är man dels ofta ute på fel väg, dels kanske ett forum som Buke inte är rätt ställe att ventilera på. Här får man ganska ofta väldigt raka, ärliga och omtänksamma svar. På gott och ont. Men PERSPEKTIV, det får man nästan alltid väldigt många.

Hoppas det löser sig på bästa sätt för er, oavsett vad lösningen innebär.

 

[Ginne]

Sv: Barn eller slut?

Du verkar vara en oerhört vettig människa, det som du och din partner kommer fram till kommer säkert att bli bra, vad det än blir! Jag själv har inte varit liks duktig och eftertänksam när det gäller förhållanden och barn, i alla fall inte mitt första som "bara blev" och som jag levde ensam med de första åren, men det blev bra ändå Jag förstår att du har behov av att ventilera dina tankar kring ditt liv.

Ibland blir jag lite fundersam över detta med att "skaffa" barn. Jag vet att vår kultur ser ut sådan att man anses behöva besluta sig för att skaffa barn, men för mig kan det ibland kännas lite som en avig tanke. Om man kan släppa tanken på att man måste ta aktiva beslut i alla lägen så kanske man kan se saker och ting lite annorlunda. Ingen människa kan alltid vara förberedd på vilka vändningar livet tar, ibland tror jag att vi blivit lite för planeringsbenägna och tappat en del av vår ödmjukhet inför livet. (Nu låter jag som om jag skulle vara värsta p-medels motståndaren osv. märker jag, men det är inte så jag menar riktigt.)

Jag tänker också på din relation till din partner och på att du uttrycker en slags sorg över hans förändring i och med sjukdomen. Jag tror att man även där behöver inse att ingenting nånsin kan bli som det var tidigare, eftersom allting alltid förändras, på olika sätt, ibland upplevs det som bättre ibland som sämre än tidigare.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Men nu är du ju ute och cyklar igen.
Jag har inte uppfattat att någon stödjer min första tes, inte heller dem jag tackar.

Men jag tackar ändå för att du deltagit i min tråd. Någon måste ju vara värst
Det var ett lamt försök till ett skämt, ni är några stycken som delar den titeln.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Tack Ginne!
Jag tror att du har helt rätt i att det lätt kan gå överstyr med allt planerande och analyserande. I alla fall för mig. Det visar sig om inte annat tydligt i denna tråd

Ibland tror jag att jag blivit knäpp, men man vill ju så gärna få ut det bästa av allt. Men ibland är bra tillräckligt bra.....

 

[sjoberga]

Sv: Barn eller slut?

Mitt inlägg innehöll inte något försök till skämt, överhuvudtaget.

 

[Flaskpost]

Sv: Barn eller slut?

Mitt inlägg innehöll inte något försök till skämt, överhuvudtaget.

Nej, mitt gjorde det.

 

[Mia_R]

Sv: Barn eller slut?

Jag gissar att du har upplevt något väldigt hemskt i din barndom och dina åsikter speglas mycket av det.
Min uppfattning om livet är mycket mindre dramatiskt än din och jag ser ingen som helst risk att mina eventuella barn skulle hamna i fosterhem.
Jag tackar för ditt intresse i tråden, men din verklighetsuppfattning skiljer sig så brutalt från min, så dina inlägg hittills tillför inte mig något jag kan relatera till min situation.

Tvärt emot vad du tycks tro hade jag en mycket lycklig barndom och var/är väldigt älskad, mitt svar till Martha handlar öht inte om dig trots att du tydligen läser som Fan själv. Jag har aldrig påstått att du lider av psykiska problem, jag påstår att man är en jävla fullblodsegoist om man skaffar barn när man har psykiska problem, men vill du räkna in dig i den skaran så är det helt upp till dig själv. Inget som jag har skrivit utan det är ditt eget antagande.