Barn på sociala medier

[Tilly_85]

Tycker det känns fel när föräldrar har barnen som sin inkomst. Hur fungerar det egentligen? För om det barnen genererar en någorlunda inkomst, borde inte det vara deras pengar då? Kanske föräldrarna tar någon form för timlön för sin del av "jobbet" och att barnet också får en lön på det dom gör?

Har en i släkten vars barn vägrar bli tatt bilder på punkt. Hen växte upp med föräldrar som fota och filmade och det blev delat hit och dit, kan tilläggas att hen är fortfarande under skolåldern :/ det är väl bra att hen säger ifrån att hen inte vill bli fotograferad men trist att det ska behöva gå till något sådant i så ung ålder.

Tycker det är väldigt jobbigt med en del som går över gränsen på vad som är ok att dela, har 2 konton i mitt flöde (bara vanliga bekanta) som jag har funderat på att blocka/ignorera för jag stör mig sånn på innehållet i det dom delar. Min uppfattning om vad som är ok att dela är väldigt nära de flesta, om inte alla, som svarat i denna tråden.

Har ca 5 bilder på mini på sociala media tror jag, inga av ansiktet och inte heller fokus på barnet utan mer på fin utsikt etc. Vi, jag och min man, har kommit fram till att vi inte lägger ut något särskilt alls. Inte heller lägger vi ut något inlägg varje födelsedag som en del gör, lr jo första födelsedagen men inte något efter det. Förstår inte meningen med att gamla kollegor, studiekamrater och avlägsna bekanta ska veta sånt lr gratta. Det gör dom som är nära och dom som vi firar med direkt till barnet

 

[TinyWiny]

Jag tycker att foton man kan tänka sig att barnet vill visa andra när hen är vuxen kan man lägga ut men enbart om man har ett begränsat konto, inte så att vem som helst kan se. Inga filmer/foton på ledsna/gråtande/besvikna/rädda/arga barn utan barnet ska vara med på tåget och barnet ska tillfrågas innan så snart det går.
De här baby challenge (och liknande) när föräldern sätter godis framför barnet och säger åt hen att vänta tills föräldern är tillbaka för att se hur lydigt barnet är är helt fruktansvärda enligt min mening. Så vidrigt! Lika illa är den där grejen med att man ska slå in någon grej barnet inte alls uppskattar för att filma besvikelsen. Helt vansinnigt och borde vara rent diskvalificerande för att få vara förälder.

Samtidigt som jag själv är enormt noga med att fråga innan jag överhuvudtaget fotar eller filmar någon alls och alltid frågar om jag får lägga ut fotot/filmen (oavsett om det är på vuxna eller barn) så ser jag ett stort problem när små barn genast börjar posera när de vet att de ska fotas. Var är vi påväg då?

 

[ameo]

Jag tycker att foton man kan tänka sig att barnet vill visa andra när hen är vuxen kan man lägga ut men enbart om man har ett begränsat konto, inte så att vem som helst kan se.

Varför tycker du att det måste vara ett begränsat konto? Är inte det upp till föräldrarna att besluta om?
Min inställning är snarare att bara lägga ut bilder som vem som helst kan titta på utan att det skadar någon.

 

[TinyWiny]

Varför tycker du att det måste vara ett begränsat konto? Är inte det upp till föräldrarna att besluta om?
Min inställning är snarare att bara lägga ut bilder som vem som helst kan titta på utan att det skadar någon.

Ett begränsat konto blir som ett fotoalbum fast online. Ett foto du som vuxen kan tycka är okej att visa för en vän kanske inte alls känns lika okej att visa för din blivande chef eller kollegor. Vilka foton man vill sprida på sig själv ska också beslutas av den det berör när hen är vuxen tycker jag.

 

[Badger]

Jag tycker att det finns självklara gränser kring 1. om barnet är ledset/argt/upprört, 2. om barnet har sagt nej (kräver ju att barnet tillfrågats).

Jag funderar en del kring detta med en fyraårig dotter. Jag vill ju aldrig nånsin att min stolthet över henne och min vilja att visa upp henne ska ta plats som hon själv behöver för att forma sin egen individ. Jag tycker också det är extra problematiskt med fotograferande av barn som är så himla "söta" och där vuxna blir till sig över detta söta barn. Det känns som ett väldigt osunt objektifierande av den söta ungen - vad händer när/om ungen inte är söt längre? Är hen mindre värd då?

Jag har en uppväxt där mina föräldrar gjorde allt för att inte bekräfta mitt utseende utan bara mina egenskaper och mitt inre, vilket skapade en ganska skakig självbild som jag fått jobba mycket med i vuxen ålder. Deras syfte var otroligt vällovligt, men även det slog fel, och därför kämpar jag med att navigera mellan dessa extremer av att barn inte ska bekräftas för sitt utseende utan sitt inre, och att barn också behöver få höra att de är söta ibland...

Ja. Det är ett intressant ämne som föder andra intressanta ämnen, för mig.

Ja det är lustigt, det är så modernt att göra så nu. Mina föräldrar gjorde likadant på 70-80-talet och det blir skakig självbild med enbart kommentarer om kläderna sitter fel eller rätt. Tror det i längden blir samma sak med duktig osv. Att det kan slå lika fel att bara bli bekräftad som -jag ser att du åker kana. Hur känner du inför det? -Jag ser att du plockar undan från bordet, vilken känsla väcker det i dig? Istället för -vad söt och duktig du är ibland.

(De sa tex heller aldrig att jag ritade "fint" eller red "bra" eller något sådant utan gav bara pedagogiskt kritisk respons på vad som kunde förbättras tex. däremot ritade gärna båda med mig. Jag gillar iofs ändå att rita men.)

(själv har jag ju teorin att det stora felet med söt och duktig är att flickor får höra det lite för mycket och pojkar alldeles för lite. Så jag öser på.)

På samma sätt vet vi ju inte heller vad som händer om man är superstrikt med att aldrig lägga ut bilder vem vet det kanske blir något knas med det också (alla andra föräldrar la ut fina bilder men mina tyckte inte... något).

 

[Badger]

Kontentan var att jag tror inte på att övertänka saker och vara överdrivet pedagogisk.

 

[miumiu]

Ja det är lustigt, det är så modernt att göra så nu. Mina föräldrar gjorde likadant på 70-80-talet och det blir skakig självbild med enbart kommentarer om kläderna sitter fel eller rätt. Tror det i längden blir samma sak med duktig osv. Att det kan slå lika fel att bara bli bekräftad som -jag ser att du åker kana. Hur känner du inför det? -Jag ser att du plockar undan från bordet, vilken känsla väcker det i dig? Istället för -vad söt och duktig du är ibland.

(De sa tex heller aldrig att jag ritade "fint" eller red "bra" eller något sådant utan gav bara pedagogiskt kritisk respons på vad som kunde förbättras tex. däremot ritade gärna båda med mig. Jag gillar iofs ändå att rita men.)

(själv har jag ju teorin att det stora felet med söt och duktig är att flickor får höra det lite för mycket och pojkar alldeles för lite. Så jag öser på.)

På samma sätt vet vi ju inte heller vad som händer om man är superstrikt med att aldrig lägga ut bilder vem vet det kanske blir något knas med det också (alla andra föräldrar la ut fina bilder men mina tyckte inte... något).

Jag håller verkligen med dig här! Det känns som att det gärna går från en extrem till en annan. Personligen fick jag höra att jag var söt och duktig säkert en miljon gånger av mina föräldrar så jag lärde mig ganska snabbt att vad dom säger har absolut ingen betydelse över huvud taget, det är vad andra tycker som räknas

Min son är en sån som gärna vill vara duktig, vilket jag ser som positivt då jag var precis raka motsatsen själv som barn och det medförde många onödigt jobbiga år för egen del. Men jag kan ju märka ibland att han blir onödigt självkritisk och DÅ går jag in och bryter. Jag vill inte att hans självkänsla ska vara uppbyggd av prestationer, samtidigt så kommer han ju successivt att få högre krav på sig av omgivningen iom skola osv. Jag hade själv väldigt lite krav och förväntning på mig hemifrån och det var inte bra kan jag säga. Det var mycket "katten åt min läxa" från årskurs 1, skolböcker som kastades i soporna osv. Utan några direkta påföljder. Därför är jag lite glad över att min avkomma verkar ha någon som helst teacher-pleasing gen i sig (som uppenbarligen inte kommer från mig) för jag tror att livet blir lite lättare då.

 

[Badger]

Jag håller verkligen med dig här! Det känns som att det gärna går från en extrem till en annan. Personligen fick jag höra att jag var söt och duktig säkert en miljon gånger av mina föräldrar så jag lärde mig ganska snabbt att vad dom säger har absolut ingen betydelse över huvud taget, det är vad andra tycker som räknas

Min son är en sån som gärna vill vara duktig, vilket jag ser som positivt då jag var precis raka motsatsen själv som barn och det medförde många onödigt jobbiga år för egen del. Men jag kan ju märka ibland att han blir onödigt självkritisk och DÅ går jag in och bryter. Jag vill inte att hans självkänsla ska vara uppbyggd av prestationer, samtidigt så kommer han ju successivt att få högre krav på sig av omgivningen iom skola osv. Jag hade själv väldigt lite krav och förväntning på mig hemifrån och det var inte bra kan jag säga. Det var mycket "katten åt min läxa" från årskurs 1, skolböcker som kastades i soporna osv. Utan några direkta påföljder. Därför är jag lite glad över att min avkomma verkar ha någon som helst teacher-pleasing gen i sig (som uppenbarligen inte kommer från mig) för jag tror att livet blir lite lättare då.

Jo ett mellanting mellan inga krav med mängder av beröm och massor av krav utan beröm är rimligen det bästa.

Måste säga att mycket krav hemifrån och att ha gjort läxorna fortfarande inte nödvändigtvis gör en teacher pleasing, eller "duktig i skolan" det är någon slags extra egenskap som jag tex aldrig haft (iofs kanske relaterat till berömgrejen). Avkomman är dock lite bättre på teacher pleasing också i mitt fall, vilket jag också tror är mycket roligare i längden (alltså inte så det kommer upp i paritet med de bästa men good enough).

 

[miumiu]

Jo ett mellanting mellan inga krav med mängder av beröm och massor av krav utan beröm är rimligen det bästa.

Måste säga att mycket krav hemifrån och att ha gjort läxorna fortfarande inte nödvändigtvis gör en teacher pleasing, eller "duktig i skolan" det är någon slags extra egenskap som jag tex aldrig haft (iofs kanske relaterat till berömgrejen). Avkomman är dock lite bättre på teacher pleasing också i mitt fall, vilket jag också tror är mycket roligare i längden (alltså inte så det kommer upp i paritet med de bästa men good enough).

Nä såklart, och krav hemifrån kan ju bli någonting att revoltera mot också antar jag.

 

[Badger]

Nä såklart, och krav hemifrån kan ju bli någonting att revoltera mot också antar jag.

Jo, det beror nog på också.

 

[Tiger tok]

Har inga egna barn men har jobbat ideellt med barn som tonåring.

Skulle några bilder tas och läggas upp på sociala medier var vi alltid väldigt noggranna med att be barnen kolla åt ett annat håll än in i kameran, just för att de skulle vara anonyma. Om det var någon bild där ansiktet syntes frågade vi alltid föräldrarna om de var ok med det (och barnet också såklart).

Kunde dock få lite ont i magen ibland när föräldrar skulle ta bilder på barnen tex på sista lägerdagen ihop med barnets favorit häst eller liknande, och jag minns en kommentar från en förälder så himla tydligt "dra in magen nu gumman så det blir en fin bild". Vad i helvete liksom, så får man bara inte säga till ett barn! (eller någon egentligen)

Tycker det är okej med någon bild ibland när barnet är glad och gör nåt roligt eller man är på nån spännande utflykt, men jag tycker inte att det är okej att tjäna pengar på sitt barn.

 

[ameo]

Ett begränsat konto blir som ett fotoalbum fast online. Ett foto du som vuxen kan tycka är okej att visa för en vän kanske inte alls känns lika okej att visa för din blivande chef eller kollegor. Vilka foton man vill sprida på sig själv ska också beslutas av den det berör när hen är vuxen tycker jag.

Jag förstår fortfarande inte problemet, men det kanske också beror på att jag enbart lägger ut foton som jag inte har något problem med att vem som helst kan se.

 

[Imogen]

Ett dilemma som jag kan se, för min egen del, är att jag är fotointresserad. Jag gillar att ta fina bilder och redigera dem. Ja, inte ta bort brister alltså utan redigera ljussättning och färg. Tittar man på min Instagram så är allting extremt putsat, inte för att det är så mitt liv ser ut utanför att jag delar de bilder som jag fastnat för och putsat på. Nu har jag inte barn men hoppas på det i framtiden, och då kan jag se en utmaning i att kunna fortsätta med denna hobby och samtidigt inte presentera bilder på barn som kan ses som objektifierande. Jag tänker att ett fotointresse i sig kan dra med sig en del utav de problem som diskuterats ovan.

Precis så är det för mig. Jag är väldigt fotointresserad och när jag fotar mina barn är jag nog mer intresserad av att bilden ska bli tekniskt bra att att barnet i fråga ska se "söt" ut. Jag fotar nästan bara mina barn "in action", och inte poserande. Helt enkelt för att de är rätt trötta på sin fotande mamma Men då ska det verkligen sägas att det inte är så att de lever i värld där deras mamma ska fota dem hela tiden. De minst lika trötta på att mamma fotar blommor och grenar hela tiden

Min instagram (som är stängd) är också extremt putsad. Men det är för att jag använder den för att lägga upp bilder jag tagit som jag gillar i första hand, inte för att beskriva en vardag. Jag har blivit mer och mer selektiv med vilka bilder på barnen jag lägger upp. Jag har numer landat i en avgränsning där jag ibland lägger upp bilder som barnen är med på, men där syftet med bilden är att fånga en händelse eller känsla eller liknande. Jag lägger inte (eller extremt sällan) upp bilder där barnet och dess utseende är själva motivet. Kanske låter flummigt men för mig är det tydligt iaf Mer konkret beskrivning är väl att det ibland förekommer bilder på barnen men väldigt långt från porträttbilder.

 

[Voeux]

Precis så är det för mig. Jag är väldigt fotointresserad och när jag fotar mina barn är jag nog mer intresserad av att bilden ska bli tekniskt bra att att barnet i fråga ska se "söt" ut. Jag fotar nästan bara mina barn "in action", och inte poserande. Helt enkelt för att de är rätt trötta på sin fotande mamma Men då ska det verkligen sägas att det inte är så att de lever i värld där deras mamma ska fota dem hela tiden. De minst lika trötta på att mamma fotar blommor och grenar hela tiden

Min instagram (som är stängd) är också extremt putsad. Men det är för att jag använder den för att lägga upp bilder jag tagit som jag gillar i första hand, inte för att beskriva en vardag. Jag har blivit mer och mer selektiv med vilka bilder på barnen jag lägger upp. Jag har numer landat i en avgränsning där jag ibland lägger upp bilder som barnen är med på, men där syftet med bilden är att fånga en händelse eller känsla eller liknande. Jag lägger inte (eller extremt sällan) upp bilder där barnet och dess utseende är själva motivet. Kanske låter flummigt men för mig är det tydligt iaf Mer konkret beskrivning är väl att det ibland förekommer bilder på barnen men väldigt långt från porträttbilder.

Förstår precis vad du menar med sista stycket. Den problematiken jag beskrev i inlägget du citerade är nu här. Jag älskar att fota och jag älskar dessutom att ge min in i barnens lilla värld. Allt från små prylar till små ögonblick. Nu startade jag precis en Instagram för att samla alla barnrelaterade foton. Det vore roligt att ha den öppen då jag gillar tanken att connecta med andra med samma intresse, i min egen bekantskap är intresset nämligen begränsat. Men oj vad jag tampas med tankar om hennes integritet. Jag tänker att kontot kanske får innehålla foton på söta prylar, saker vi gör, fötter, händer och bilder som inte visar ansiktet. Men.. räcker det? Är inte hennes saker och kläder också en del av hennes integritet? Eller övertänker jag saken nu?

Jag tycker för övrigt redan att jag fotar henne för mycket. Oftast inget som jag publicerar, mer än någon bild då och då på sluten Instagram och helst då stories (och någon här). Men jag vill spara, göra album, skicka till maken när han jobbar. Samtidigt vill jag inte att hon ska växa upp med en mobil i ansiktet. Jag måste verkligen sätta mig på händerna ibland och undra om jag verkligen måste fota detta.