Barn som rymmer och inte lyssnar

[BusBarro]

Har en väldigt påhittig finurlig 3-årig liten kille hemma som har börjat att sticka iväg.
Han öppnar dörren och går ut innan vi hinner få tag i honom. Lyssnar inte när vi säger stanna och vänta. En period tog han sin cykel och drog iväg, vi har nu börjat låsa in den så den inte är tillgänglig.
Han sticker när vi är i affärer, totalt orädd för att bli ensam.
Och idag när min man var ute på promenad med vagnen (vi har en 7 månaders bebis också) stack han två ggr med cykeln och lyssnade inte. Mannen fick stopp på honom efter att han rusat med vagnen..
Vi försöker förklara att man inte får göra såhär. Det kan hända något allvarligt etc etc men han bara skrattar åt oss.

Vad ska man göra?

 

[skiesabove]

Har en väldigt påhittig finurlig 3-årig liten kille hemma som har börjat att sticka iväg.
Han öppnar dörren och går ut innan vi hinner få tag i honom. Lyssnar inte när vi säger stanna och vänta. En period tog han sin cykel och drog iväg, vi har nu börjat låsa in den så den inte är tillgänglig.
Han sticker när vi är i affärer, totalt orädd för att bli ensam.
Och idag när min man var ute på promenad med vagnen (vi har en 7 månaders bebis också) stack han två ggr med cykeln och lyssnade inte. Mannen fick stopp på honom efter att han rusat med vagnen..
Vi försöker förklara att man inte får göra såhär. Det kan hända något allvarligt etc etc men han bara skrattar åt oss.

Vad ska man göra?

Treåringar kan ganska mycket, men har typ noll konsekvenstänk och impulskontroll.

Skratt i såna situationer brukar jag läsa som en lugnande signal. Tänk på hur vuxna kan försöka deeskalera med skratt. Eller som ett föl som tuggar. Han förstår att ni är upprörda, men inte riktigt varför. Han kan inte förstå det riktigt ännu.

Jag hade ärligt talat satt ett litet lås på dörren utom räckhåll, och sele+koppel ute. Finns fina ryggsäckar med sele inbyggt så känns det inte som hundutrustning. Olyckor med bil kan lätt hända.

Sen hade jag tränat mer på "stick to me", det är hålla handen som gäller på alla platser där det kan finnas bilar. Jag befäster beteenden med positiv förstärkning, dvs att jag blir glad och berömmer (men inte "va duktig du är", snarare "tack för att du lyssnade på mig och håller mig i handen, nu blir mamma glad. Vill du ha en glass sen?").

Och så kan det nog vara värt att fundera på varför han drar. Jag har förstått att det kan bli ganska komplext när småsyskon kommer, men jag har själv bara 1 barn så kan inte uttala mig om vad man ska tänka på där. Men antagligen är det väl något i stil med mer kvalitetstid och riktad uppmärksamhet, fokusstunder för bara han och inte bebis.

 

[rosapantern]

Vår 3-åring är precis likadan, snabb som en vessla. Försvinner och rymmer typ jämt, och blir skogstokig när man hämtar honom. Har dock blivit något bättre sista halvåret. Har inga superbra tips men det som ibland funkar är att hela tiden prata om något intressant och sysselsätta honom mentalt liksom om vi är ute och går tex.

När jag är iväg med båda barnen så har jag senaste tiden bett honom att se efter lillebror, och det funkar nästan alltid. Då håller han järngrepp i hans hand och säger att de måste gå försiktigt och lyssna på mamma (jag går alltså jämte när de håller hand, och ibland vill även någon av dom hålla i mig också men oftast vill de gå "själva"). Han älskar att få lite ansvar och känna sig stor, samtidigt som jag slipper jaga åt 2 olika håll. Så nu går de nästan alltid hand i hand så fort jag tar ur dom ur bilen. Nu är ju dock lillebror 2 år så det är lite väl tidigt för er, men ett tips för framtiden att testa ifall problemet kvarstår