Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Barnens kompisar

Status
Stängd för vidare inlägg.

Poxz

Trådstartare
Började fundera på en sak idag och kan inte riktigt släppa det av nån anledning.

Det finns ju ett antal personer som inte är så jätteförtjusta i barn, men ändå skaffar barn själva. Det här med "egna barn och andras ungar" har man ju hört ett antal gånger... Att man kan tycka att andras barn är jättejobbiga (ja, det beror ju så klart på hur barnen är också) men tycker att de egna är hur underbara som helst.

Hur gör man då när barnen börjar ta hem kompisar? "Stör man sig" (ursäkta uttrycket) mindre på andra barn när man har fått barn själv? Hur hanterar man om grannens lille Pelle som är uppkäftig och har sönder saker, hela tiden vill komma och leka med ens egna lille Kalle?

*svammel*
Jag har inga egna barn, så jag har verkligen ingen aning, men blev så enormt nyfiken! Har ni nån historia att berätta, eller är detta för "tabu"?
 
M

mizz

Sv: Barnens kompisar

Jag tror inte det har med om man velat från början ha barn eller inte. Jag har två olycksfall (mao kan jag räknas till den kategori som du åsyftar) och har inga som helst problem när det tas hem kompisar. Möjligen att jag är lite nervös över att inte kunna hantera en ev omöjlig situation.

Men däremot kan jag förundras över folk som inte bjuder barnens kompisar på fika/mat när de är där flera timmar och inte har möjlighet att ta sig hemmåt.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Barnens kompisar

Jag kan ärligt säga att det finns ungar som jag känner att jag verkligen inte tycker om... Trots att de är kompisar till Elin... Nu har inte hon ännu kommit upp i den åldern så hon vill ta hem kompisar, det är enbart en som följer med hem lite då och då och med henne och hennes familj umgås jag frivilligt! ;)

Samtidigt är det en liten otäck känsla av att man verkligen tycker illa om ett barn, jag skulle aldrig kunna göra eller säga något "elakt" men jag har kännt att jag har fått hejda mig ibland...
 
U

ulda

Sv: Barnens kompisar

Jag har börjat tycka att barn i allmänhet är sötare sen jag själv fick barn... Konstigt vad hormonerna kan ställa till med... :crazy:
 
Y

Yamaha

Sv: Barnens kompisar

Jag tillhör den kategorin som inte för allt smör i småland skulle ha några barn. Nu fick jag två biologiska och ett fosterbarn ändå..
Sedan jag fick egna barn tycker jag i allmänhet bättre om alla barn, det kanske beror på att det blir naturligare att umgås med dom.

MEN så finns det ju några stycken som jag bara inte kan med! :eek:
Uppkäftiga, falska och jag vet inte vad. En av dom kan driva mig till vansinne och då är det lite svårt ibland att försöka låta bli att visa hur man känner. Sedan blir det ju inte bättre om föräldern är en sådan där som ringer hem och skäller ner andras barn så fort dom petat lite på deras lilla prinsessa, men om något av hennes egna råkat fixa en hjärnskakning på en kompis är väl inte så farligt!!?
Så illa är det faktiskt och ibland kräks man nästan. Jag brukar intala mig själv att det är inte barnet - det är föräldern.

Jag kan komma på mig själv att jag ibland kör med undanflykter när det gäller ett visst barn som jag aldrig skulle göra med dom andra. Om tex mitt barn vill leka med det barnet så försöker jag undvika det.

Men om det barnet ändå är hos oss så gör jag ingen skillnad så, utan bjuder det barnet på allt som jag annars skulle bjudit andra på osv. Fast jag kan vara lite mer vaksam då. Det är det isf.
 
Sv: Barnens kompisar

Alltså, jag funkar som så att jag betraktar barn som personer. Och jag kan inte tycka om alla personer. Jag kan inte tycka om alla barn bara för att det är barn. Jag tycker ju inte om alla vuxna jag träffar på heller.
 
Sv: Barnens kompisar

Nu är jag iofs väldigt barnkär, och kallar alla barn för "ungar", även mina egna. Men visst finns det barn som jag känner att nej tack!

Men jag har märkt att det är oftast inte de barn som de andra föräldrarna har problem med som jag tycker mindre bra om. Jag ger dem oftast en chans och det märker de kanske och är i regel mindre bråkiga eller uppkäftiga här än vad de är i t ex skolan eller hemma hos andra kompisar.

Det finns egentligen två kategorier barn jag har svårare för att de kommer hem till oss, dels de som jag vet har dåligt inflytande över mina barn, dvs de gör saker de kanske inte skulle göra om de är med och dels finns det faktiskt barn som har en sån personlighet att jag bara ryser. Jag vet att de från kategori två oftast har fått sitt beteende hemifrån och jag brukar försöka se över det, men jaaa....jag är bara människa tyvärr.
 
Sv: Barnens kompisar

Precis som med vuxna, så finns det barn jag gillar och barn jag inte gillar. Till den senare kategorin hör två av grannbarnen (eller om jag skall vara ärlig så är det de två barnen som utgör hela den kategorin.....). De är något äldre än min dotter (flickan 2 år äldre, pojken 4 år äldre), och har vad jag kunnat se INGA andra kompisar än varandra och ibland min dotter. Flickan står ofta och spanar efter oss, och tar varje tillfälle i akt att leka med min dotter, vilket pojken inte gillar (då blir ju han ensam), så han står och gapar om att hon måste hem, alternativt terroriserar sin mamma med frågor "skall V verkligen leka med J", "får hon verkligen vara där" osv, osv. Är pojken med blir det jobbiga, bråkiga lekar. Flickan är hela tiden på min dotter om att "jag är väl din bästa vän" osv, osv. fastän de egengligen inte leker jättebra ihop.... Jag tycker det är otroligt jobbigt att vara så påpassad hela tiden (känns nästan som om flickan vaktar oss....), men har vi inget annat för oss, så får de ju leka. Jag föredrar dock de andra grannbarnen, samt dotterns dagiskompisar....
 
Sv: Barnens kompisar

Nu är ju inte jag förälder riktigt än, men har lite erfarenhet ändå. Har småsyskon som är 10 och 13 år yngre, samt har jobbat en del med barn på nära håll. Dom barnen jag jobbat med (Främst ett av dom :love: ) har jag kommit väldigt nära och tycker om extremt mycket. Däremot så har jag väldigt sällan kunnat förmå mig till att ens tycka om deras kompisar liiite liiite.. Jag gillar helt enkelt inte barn som inte är "mina" :crazy:

Förhoppningsvis blir jag lite mer barnkär med åren, så att sonen i magen får ta hem kompisar han med ;)
 
P

plura

Sv: Barnens kompisar

Det kan vara lite knepigt att säga till andras barn, ens egna är ju en annan sak..det kan faktiskt vara jobbigt när vissa barn kommer hem. Leken förändras beroende på vem de leker med så är det bara.
Och ibland funderar jag på om jag upplevs som en tjurkärring, som bara tillrättarvisar hela tiden. Jag brukar fundera på det, men samtidigt vill jag ju ha de på mitt viss i mitt hem.
´Jag kan ju inte ändra mina regler för att mina barn tar hem kompisar eller?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Hästmänniskan Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare...
2
Svar
31
· Visningar
4 161
Småbarn Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka)...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
8 898
Övr.Barn Har en son på 6 år. Han är utredd som 4,5 åring för autism,men då han fick normalt resultat på pappret så slogs det bort. Nu började...
2 3
Svar
45
· Visningar
4 258
  • Låst
  • Artikel
Dagbok “Känner du ingen i den här staden?”, frågade mina kollegor undrande när jag för ca 2 veckor sedan precis hade börjat på mitt nya jobb i...
Svar
9
· Visningar
1 350

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp