Barnlös slash barnfri i ett samhälle/kontext där normen är att ha barn

Status
Stängd för vidare inlägg.

ledsenfundering

Trådstartare
Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns flera som valt av en eller annan anledning att leva utan barn här på forumet, och ni brukar ha kloka tankar och inputs. Kanske jag egentligen mest av allt behöver skriva av mig med utomstående?

Jag vill börja med att skriva att jag undanber mig alla kommentarer om hur underbart det är att ha barn och att det är det som ger livet mening, eller kommentarer i stil med "jag var helt ointresserad av barn tills jag fick egna", för det har jag full förståelse för att föräldrar tycker utan att någon behöver skriva det. I mitt fall är det inte helt och hållet självvalt att inte ha några barn. För att göra en lång historia kort så finns det så klart personer som "alltid" har vetat eller tidigt bestämt sig för att förbi barnfri/barnlös. Jag har aldrig varit typen som verkligen längtat efter att bli förälder, men jag har nog någonstans alltid tänkt att någon gång i framtiden och med rätt man så kommer jag att ha barn. Kanske för att normen om att ha barn är extremt, verkligen extremt, stark i de omgivningskretsar jag har runt mig? Även påtvingade umgängeskretsar som på arbetsplatsen, vilket inte gör det helt lätt att heller bryta med dessa.

På min arbetsplats har det varit en väldigt stark barnkultur. Jag som inte har några barn har förväntats ställa upp och arbeta övertid, ta semesterveckorna ingen vill ha för att de som har barn ska få de bästa och förväntats arbeta i mellandagarna år efter år eftersom jag ändå inte har familj. Vissa av de här delarna har jag inget problem med, andra (främst sommarsemestern) kan jag bli frustrerad över då det alltid är jag som förväntas flytta på mig. Då har jag oftast bemötts med "men du kommer ju få igen det när du får barn?!" i ett oförstående tonläge. Som att man förväntar sig att jag ska få barn, inte om utan när. Därtill har det varit obetänksamma kommentarer slängda över fikabordet om "att nu börjar det väl ändå brinna lite i knutarna, ska du inte sätta fart snart?" oftast med någon blinkning om att det finns en ungkarl på någon annan avdelning som man tycker att jag kan bli ihop med.

Detta ska jag ärligt säga att det har blivit mycket bättre de senaste året. Kanske för att jag nu så gammal att de tycker att det är pinsamt att föra det på tal, och helt enkelt väljer att inte prata om det i min närvaro. Vilket definitivt är bättre för mig. För det var så det blev för mig, åren gick och det kom aldrig rätt man. Självklart är det aldrig för sent att träffa rätt partner, men för att få egna, biologiska barn är loppet inom ett par år helt kört. Jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, när jag tänkte mig ett familjeliv så tänkte jag mig ett traditionellt familjeliv, så att skaffa barn på egen hand är inte ett alternativ för mig.

I takt med att mina kollegor taggat ner sitt antydande och tjatande har jag ändå kommit till en punkt i livet där jag kände mig... om inte nöjd så i alla fall tillfreds? Jag har ett arbete jag trivs med, flera kollegor som jag faktiskt genuint gillar, ett boende jag trivs med och jag har häst. Jag hade någonstans accepterat att det här med man och barn tydligen inte var för mig. Jag har mycket, mycket svårt för att bli förälskad och det är sex år sen jag ens träffade någon som väckte det minsta lilla intresse trots att jag om inte annat via jobbet träffar mycket människor.

Då kom nästa smäll. Jag har en syster, som är mycket yngre. Nu ska hon ha barn. Det är naturligtvis väldigt roligt för henne, och jag är glad för hennes skull. Men hon kan inte låta mig bara vara och vara glad för hennes skull, utan i samma stund som hon fick ett plus på sin graviditetssticka började tjatandet igen. Åldersskillnaden mellan oss är som sagt stor. Hon är ung. Utan överdrift har hon minst 15 fertila år framför sig. Ändå framhäver hon konstant att det var minsann i sista sekunden hon blev gravid, följt av alla skräckhistorier hennes barnmorska matat henne med om att vara en "gammal" mamma (jag tror alltså verkligen inte att barnmorskan har sagt så till henne men hen kan ju ha nämnt riskerna med att vara äldre då vi har en äldre släkting som fick barn närmare 40 och där det tillstötte komplikationer) och att hon är glad att hon ändå är "relativt" ung (det är hon inte, hon är fortfarande i allra högsta grad enbart ung utan något relativt inblandat).

Varje gång jag träffat henne efter gravidbeskedet måste hon också påpeka hur underbart det är för mamma och pappa att de "äntligen" ska få bli mormor och morfar, att de äntligen ska få vara "normala" och ha en "normal" avkomma som ger dem vad alla människor vill ha. Nu när jag tydligen inte var kapabel att göra det. Dessutom ska det påpekas att hennes sambo förvisso har ett syskon med två barn, som då kommer bli den här ungens kusiner, men de bor 35 mil bort och att det är så tråkigt att hennes barn aldrig kommer få några kusiner på nära håll. Barnet är alltså inte ens fött än och hon bråkar redan om att ungen inte kommer få några kusiner. Sist sa hon att det bara var nyttigt för mig att dråsa ner från min piedestal som främst pappa ska ha placerat mig på och äntligen inse att jag inte är universums mittpunkt.

Vissa gånger närmar hon sig problemet från en annan synvinkel, genom att nämna den ena mer horribla ungkarlen efter den andra som hon tycker att jag borde bli tillsammans med och se till att bli på smällen med fortare än kvickt. Då med slutklämmen att möjligheten att vara kräsen och att välja någon man verkligen är kär i, den försvann för tio år sen för min del, jag ska bara vara glad och tacksam om någon kan tänka sig att dra över mig i princip.

Jag var glad och nöjd med mitt liv, innan hon började så här. Jag vill vara glad för hennes skull för att hon bevisligen får något hon vill ha. Jag vill inte att mamma och pappa ska klämmas mellan en dotter som ger dem barnbarn (och som de självklart är glada för!) och en som inte gjorde det men blir sårad av det (för jag märker att de inte helt odelat kan vara glada när deras ena barn hela tiden ska hacka på det andra). Men hon gör det extremt svårt för mig när hon hela tiden ska påpeka att mitt liv inte är gott nog, att jag är andrasorteringen, att jag aldrig kommer räknas på samma sätt som alla andra. Och det gör mig dessutom extra känslig för andra delar som har med detta att göra, exempelvis springa på en gammal klasskamrat i affären som frågar "men du har inga barn?" medan deras högstadiegamla avkomma står bredvid och uttråkat tittar ner i sin mobil, något som jag inte ens reflekterade över för ett halvår sen.

Ni som valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat av ett eller annat skäl. Känner ni att ni ändå har ett meningsfullt liv? Hur hanterar ni kommentarer och förväntningar från omgivningen om att det enda rätta sättet att leva sitt liv är att yngla av sig? Jag hade närt en svag förhoppning om att de här kommentarerna var över nu, att "alla" skulle resonera som mina kollegor och sluta kommentera det när åldern indikerar att det om inte redan så väldigt snart ändå är försent, men det verkar ju uppenbart inte fungera helt. Ni som fått tråkiga kommentarer och som är lite äldre, slapp ni dem när det blev uppenbart att det verkligen var för sent att skaffa barn?
 
Jag är 41 och självvalt barnfri, har aldrig varit intresserad av att skaffa barn. När jag läser din text så känner jag spontant att problemet är inte din barnfrihet som det verkar som om du nu är ganska tillfreds med som är problemet utan din extremt gränslösa syster! Du måste verkligen dra en gräns och säga ifrån. Vad ger henne rätten att sätta sig till doms över dina livsval? Dessutom på ett sådant elakt sätt!

Jag upplever att kommentarerna har lugnat sig med åren, jag har inga problem med att diskutera mitt val på ett sansat sätt med folk men får jag taskiga kommentarer eller påhopp så markerar jag kraftigt att de gått över gränsen.
 
Om jag vore du så skulle jag markera HÅRT mot min syster och säga att allt det där hon vräker ur sig är sårande och att det inte är hon som bestämmer hur du ska leva ditt liv. SJÄLVKLART kan man leva ett fullvärdigt, rikt liv oavsett om man har barn eller inte. Ditt liv ser ut som det gör och det är bara för din syster att acceptera det!!!
 
Jisses varför umgås du med någon som terroriserar dig på det sättet?
Tack och lov har antalet idioter som försökt pracka på mig ett behov av en unge varit lågt. Det har hänt men den typen av idioter vill jag inte ha i mitt liv så jag umgås inte med dem.
 
Jag är enormt nöjd med mitt liv och vill absolut inte förstöra det med att skaffa barn eller behöva inkludera andras barn i det mer än nödvändigt. Sen har jag iof heller aldrig umgåtts med någon som riktigt vågar ifrågasätta det i ansiktet på mig heller. Frågar någon så säger jag bara att nej, jag har aldrig velat ha barn eftersom världen är på väg åt helvete och jag inte vill utsätta barn för det om jag kan låta bli 😇 då brukar det inte bli några följdfrågor eftersom föräldrar genast börjar noja övar sina egna barns framtid…
 
Fy vad jobbigt du har det ❤️
Har du pratat med din syster om hur du känner och tänker?
Jag hade personligen blivit riktigt jävla skitförbannad på henne.
Vad säger du till kollegorna när de drar igång med tjatet?

Jag har aldrig velat ha barn, är totalt ointresserad av ungar och undviker i största möjliga mån att umgås med barn under 10 år pga svinjobbiga 😅
Är dessutom misantrop och ogillar mänskligheten överlag 🤷
Har alltid varit öppen med det. Fått en del skit för det under åren men det bli bättre ju äldre jag blir. Fyller 38 i år.
Är ganska udda som person och ingen verkar ens bli förvånad längre när jag säger att jag inte vill ha barn 😆
Crazy cat lady for life 😻
 
Alltså shit, vilken jäkla korkad omgivning du verkar ha. Jag hade blivit fullständigt rabiat om någon sade sådana saker till mig!:rage:

Ni som valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat av ett eller annat skäl. Känner ni att ni ändå har ett meningsfullt liv? Hur hanterar ni kommentarer och förväntningar från omgivningen om att det enda rätta sättet att leva sitt liv är att yngla av sig? Jag hade närt en svag förhoppning om att de här kommentarerna var över nu, att "alla" skulle resonera som mina kollegor och sluta kommentera det när åldern indikerar att det om inte redan så väldigt snart ändå är försent, men det verkar ju uppenbart inte fungera helt. Ni som fått tråkiga kommentarer och som är lite äldre, slapp ni dem när det blev uppenbart att det verkligen var för sent att skaffa barn?

Jag har inga barn och inte heller några planer på att skaffa några, blir 36 år i höst. Jag tycker att jag har ett jättebra och väldigt meningsfullt liv. Är väldigt nöjd med att lägga min tid på jobb, häst och vila. Klämmer in lite vänner ibland när jag hinner också ;)

Jag har människor i min omgivning som anser att barn är meningen med livet, men det är inget de brukar prata med mig om. Vet inte riktigt om det är för att jag har sagt ifrån eller om folk har gett upp under årens gång.. Nu är ju egentligen inte jag i "icke-fertil" ålder än, men har för mig att det kom fler kommentarer när jag var yngre så gissar att jag är för gammal i en del människors ögon ;)

Det enda jag stör mig på ibland är att jag tror att min bror + fru förklarat min barnlöshet på ett lite (i mina ögon) konstigt sätt till sina barn. Barnen har i förbifarten vid något tillfälle sagt något om att jag inte tycker om barn eller liknande, och minns att jag då undrade vad deras föräldrar egentligen sagt till dem. Deras mamma är en sådan "barn är meningen med livet" och dessutom väldigt konservativt religiös, hon har garanterat en del tankar om mitt sätt att leva.
(Nu är jag inte så förtjust i att umgås med barn som jag inte har en relation till, men jag vill ju inte att mina brorsdöttrar ska tro att jag inte gillar dem)

Men om någon skulle säga korkade saker till mig så skulle jag definitivt säga ifrån. Jag kan vara rätt skarp/hård om folk går över mina gränser så det brukar inte upprepas. Det kanske är så du också behöver göra?
Man behöver ju inte vara elak tillbaka men det brukar vara effektivt att vara väldigt tydlig utan att linda in saker.
 
Först och främst reagerar jag på din systers tondövhet! Har du pratat med henne och sagt att hon sårar dig när hon håller på som hon gör och säger indirekt att ditt liv är meningslöst? Jag hade också blivit både sårad och arg!

Hennes barn kommer ju få andra vänner, det är ju inte avhängt att absolut ha kusiner omkring sig. Det är ju inget som säger att de skulle ha utbyte av varandra bara för att det är släkt. Jag har kusiner som jag inte ens har träffat under mina år som jag levt!

Jag själv är 38 år nu, gift och har egentligen alla ekonomiska och generella förutsättningar för att ha barn men har aldrig riktigt känt att jag har den där mamma-genen. En person som inte vill ha hund är det ingen som tjatar på och säger ”Du vet inte vad du går miste om!” men med barn är det helt plötsligt OK att tjata ohemult mycket, det är en märklig logik. Men normen är stark, speciellt på kvinnor upplever jag. Min man får aldrig det typen av frågor eller gliringar.

I perioder har jag vacklat i barnfrågan och framförallt känt mig utanför när alla i bekantskapskretsen fick barn samtidigt, samt vid olika tillställningar där alla runt omkring fastnar i barnsnack som jag inte kan relatera eller tillföra något i samtalet. Det var varit tungt att känna att jag inte passar in i sammanhanget, men efter att ha funderat mycket själv så har jag alltid landat tillbaka i att jag är nöjd med hur min livssituation ser ut nu. Jag hade fått göra avkall på mycket frihet om jag skulle bli förälder, mer än vad jag är beredd på att offra.

Det var också jobbigt när min äldre syster fick barn och mycket kretsade (och gör delvis fortfarande) kring dem varje gång hela familjen ses. Mina föräldrar har dock varit duktiga på att ”se” mig också och inte enbart försvinna in i barnbarns-dimman. Allt eftersom barnbarnen har blivit äldre så tycker jag det har återgått till en mer normal nivå, eller så kanske jag har vant mig?

Allt eftersom jag har blivit äldre så tycker jag också att tjatet och ifrågasättandet har minskat bland vänner och på arbetsplatsen, men vid stiftandet av nya bekantskaper dyker frågan ofta upp fortfarande. Jag har tränat på att bara svara ”Nej” och inte komma med ursäkter eller förklaringar när folk frågar om jag har barn. Då brukar jag slippa följdfrågor.

Ursäkta ett långt svar på din fråga, men jag ville bara säga att jag hör dig och känner igen mig. Det är irriterande att normen ska vara så stark och att folk inte har fingertoppskänslan att sluta ifrågasätta andras livsval!
 
En person som inte vill ha hund är det ingen som tjatar på och säger ”Du vet inte vad du går miste om!” men med barn är det helt plötsligt OK att tjata ohemult mycket, det är en märklig logik. Men normen är stark, speciellt på kvinnor upplever jag. Min man får aldrig det typen av frågor eller gliringar.
DETTA!!! För min del anser jag ju att livet inte är helt komplett utan en hund i huset och minst en häst i stallet. Men det innebär ju inte att jag för ett ögonblick tror att alla andra också vore lyckligast om de hade hund och häst. Jag förstår inte varför barnfrågan behandlas annorlunda? Det är väl ändå bäst om de som vill ha barn skaffar barn (om de kan) och att de som inte vill helt enkelt låter bli?
 
Det var också jobbigt när min äldre syster fick barn och mycket kretsade (och gör delvis fortfarande) kring dem varje gång hela familjen ses. Mina föräldrar har dock varit duktiga på att ”se” mig också och inte enbart försvinna in i barnbarns-dimman. Allt eftersom barnbarnen har blivit äldre så tycker jag det har återgått till en mer normal nivå, eller så kanske jag har vant mig?
Mina föräldrar brukar kalla min häst och katt för sina barnbarn, jag uppskattar ändå den gesten :)
En gång när farmor skulle ge en peng till alla sina barnbarnsbarn tvingade pappa henne att göra ett kuvert till min häst också, och påtalade att hästen faktiskt också kostade mycket pengar :D

Jag bryr mig inte så mycket om just pengadelen men kan verkligen uppskatta att mina föräldrar anstränger sig där. Tror dock de har mer dåligt samvete än de borde ha kring att de hjälper min bror med så himla mycket tid och pengar (alltså tid med barnen och betalar mycket saker till barnen). Det kommer en extrapresent till mig då och då som kompensation. Senast ett sadelskåp till min hästtransport :love:
 
Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns flera som valt av en eller annan anledning att leva utan barn här på forumet, och ni brukar ha kloka tankar och inputs. Kanske jag egentligen mest av allt behöver skriva av mig med utomstående?

Jag vill börja med att skriva att jag undanber mig alla kommentarer om hur underbart det är att ha barn och att det är det som ger livet mening, eller kommentarer i stil med "jag var helt ointresserad av barn tills jag fick egna", för det har jag full förståelse för att föräldrar tycker utan att någon behöver skriva det. I mitt fall är det inte helt och hållet självvalt att inte ha några barn. För att göra en lång historia kort så finns det så klart personer som "alltid" har vetat eller tidigt bestämt sig för att förbi barnfri/barnlös. Jag har aldrig varit typen som verkligen längtat efter att bli förälder, men jag har nog någonstans alltid tänkt att någon gång i framtiden och med rätt man så kommer jag att ha barn. Kanske för att normen om att ha barn är extremt, verkligen extremt, stark i de omgivningskretsar jag har runt mig? Även påtvingade umgängeskretsar som på arbetsplatsen, vilket inte gör det helt lätt att heller bryta med dessa.

På min arbetsplats har det varit en väldigt stark barnkultur. Jag som inte har några barn har förväntats ställa upp och arbeta övertid, ta semesterveckorna ingen vill ha för att de som har barn ska få de bästa och förväntats arbeta i mellandagarna år efter år eftersom jag ändå inte har familj. Vissa av de här delarna har jag inget problem med, andra (främst sommarsemestern) kan jag bli frustrerad över då det alltid är jag som förväntas flytta på mig. Då har jag oftast bemötts med "men du kommer ju få igen det när du får barn?!" i ett oförstående tonläge. Som att man förväntar sig att jag ska få barn, inte om utan när. Därtill har det varit obetänksamma kommentarer slängda över fikabordet om "att nu börjar det väl ändå brinna lite i knutarna, ska du inte sätta fart snart?" oftast med någon blinkning om att det finns en ungkarl på någon annan avdelning som man tycker att jag kan bli ihop med.

Detta ska jag ärligt säga att det har blivit mycket bättre de senaste året. Kanske för att jag nu så gammal att de tycker att det är pinsamt att föra det på tal, och helt enkelt väljer att inte prata om det i min närvaro. Vilket definitivt är bättre för mig. För det var så det blev för mig, åren gick och det kom aldrig rätt man. Självklart är det aldrig för sent att träffa rätt partner, men för att få egna, biologiska barn är loppet inom ett par år helt kört. Jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, när jag tänkte mig ett familjeliv så tänkte jag mig ett traditionellt familjeliv, så att skaffa barn på egen hand är inte ett alternativ för mig.

I takt med att mina kollegor taggat ner sitt antydande och tjatande har jag ändå kommit till en punkt i livet där jag kände mig... om inte nöjd så i alla fall tillfreds? Jag har ett arbete jag trivs med, flera kollegor som jag faktiskt genuint gillar, ett boende jag trivs med och jag har häst. Jag hade någonstans accepterat att det här med man och barn tydligen inte var för mig. Jag har mycket, mycket svårt för att bli förälskad och det är sex år sen jag ens träffade någon som väckte det minsta lilla intresse trots att jag om inte annat via jobbet träffar mycket människor.

Då kom nästa smäll. Jag har en syster, som är mycket yngre. Nu ska hon ha barn. Det är naturligtvis väldigt roligt för henne, och jag är glad för hennes skull. Men hon kan inte låta mig bara vara och vara glad för hennes skull, utan i samma stund som hon fick ett plus på sin graviditetssticka började tjatandet igen. Åldersskillnaden mellan oss är som sagt stor. Hon är ung. Utan överdrift har hon minst 15 fertila år framför sig. Ändå framhäver hon konstant att det var minsann i sista sekunden hon blev gravid, följt av alla skräckhistorier hennes barnmorska matat henne med om att vara en "gammal" mamma (jag tror alltså verkligen inte att barnmorskan har sagt så till henne men hen kan ju ha nämnt riskerna med att vara äldre då vi har en äldre släkting som fick barn närmare 40 och där det tillstötte komplikationer) och att hon är glad att hon ändå är "relativt" ung (det är hon inte, hon är fortfarande i allra högsta grad enbart ung utan något relativt inblandat).

Varje gång jag träffat henne efter gravidbeskedet måste hon också påpeka hur underbart det är för mamma och pappa att de "äntligen" ska få bli mormor och morfar, att de äntligen ska få vara "normala" och ha en "normal" avkomma som ger dem vad alla människor vill ha. Nu när jag tydligen inte var kapabel att göra det. Dessutom ska det påpekas att hennes sambo förvisso har ett syskon med två barn, som då kommer bli den här ungens kusiner, men de bor 35 mil bort och att det är så tråkigt att hennes barn aldrig kommer få några kusiner på nära håll. Barnet är alltså inte ens fött än och hon bråkar redan om att ungen inte kommer få några kusiner. Sist sa hon att det bara var nyttigt för mig att dråsa ner från min piedestal som främst pappa ska ha placerat mig på och äntligen inse att jag inte är universums mittpunkt.

Vissa gånger närmar hon sig problemet från en annan synvinkel, genom att nämna den ena mer horribla ungkarlen efter den andra som hon tycker att jag borde bli tillsammans med och se till att bli på smällen med fortare än kvickt. Då med slutklämmen att möjligheten att vara kräsen och att välja någon man verkligen är kär i, den försvann för tio år sen för min del, jag ska bara vara glad och tacksam om någon kan tänka sig att dra över mig i princip.

Jag var glad och nöjd med mitt liv, innan hon började så här. Jag vill vara glad för hennes skull för att hon bevisligen får något hon vill ha. Jag vill inte att mamma och pappa ska klämmas mellan en dotter som ger dem barnbarn (och som de självklart är glada för!) och en som inte gjorde det men blir sårad av det (för jag märker att de inte helt odelat kan vara glada när deras ena barn hela tiden ska hacka på det andra). Men hon gör det extremt svårt för mig när hon hela tiden ska påpeka att mitt liv inte är gott nog, att jag är andrasorteringen, att jag aldrig kommer räknas på samma sätt som alla andra. Och det gör mig dessutom extra känslig för andra delar som har med detta att göra, exempelvis springa på en gammal klasskamrat i affären som frågar "men du har inga barn?" medan deras högstadiegamla avkomma står bredvid och uttråkat tittar ner i sin mobil, något som jag inte ens reflekterade över för ett halvår sen.

Ni som valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat av ett eller annat skäl. Känner ni att ni ändå har ett meningsfullt liv? Hur hanterar ni kommentarer och förväntningar från omgivningen om att det enda rätta sättet att leva sitt liv är att yngla av sig? Jag hade närt en svag förhoppning om att de här kommentarerna var över nu, att "alla" skulle resonera som mina kollegor och sluta kommentera det när åldern indikerar att det om inte redan så väldigt snart ändå är försent, men det verkar ju uppenbart inte fungera helt. Ni som fått tråkiga kommentarer och som är lite äldre, slapp ni dem när det blev uppenbart att det verkligen var för sent att skaffa barn?

Först vill jag säga att jag tycker du blir fruktansvärt behandlad av din omgivning! Det är ju hemskt att säga sådant till någon en ska föreställa vara omtänksam om.

Sedan vill jag säga att mitt liv har en massa mening utan att jag har barn (och jag är frivilligt barnfri). Jag ser fenomenet barn på samma sätt som en partner, de ska tillföra något till ens tillvaro. Inte bara vara något en bockar av i en ruta som saker en "ska" ha. Ingendera är en accessoar.

Vad gäller din syster hade jag satt ner foten och sagt att även om du är glad för hennes skull så tänker du inte tolerera hennes pikar om att du inte är "normal" samt att du skulle vara någon form av "andrasortering". Det är faktiskt helt vidrigt att säga något sådant om en annan människa. Ska hon nu bli mamma är det dags att hon beter sig som en vuxen och inte någon fjortis som kör med mobbing a la grundskolan (för det är exakt det hon gör).

Jag är inte konflikträdd av mig och jag har fått antydningar tidigare vad gäller barn osv (jag har fått antydningar gällande särbo också...) och har anpassat mitt svar efter vem antydningarna kommit ifrån men alltid varit extremt kristallklar med att det är mitt liv och jag gör som jag vill, norm eller inte.

Numera kommer det inga antydningar om barn pga min ålder (jag blir 50 i år) och de har gett upp att jag kommer att flytta ihop med särbon, dvs jag får i godan ro fortsätta vara "den märkliga" :p
 
Holy shit - vilken oskön omgivning du har.
Jag blir lika förvånad varje gång jag hör såna här historier och det värsta är att de verkar vara många. Jag har hört några korkade kommentarer om att bli morfar/farfar på jobbet och jag sa ganska brutalt ifrån att fan ta den som påpekar mina barns eventuella val att bli förälder eller inte. Sjukt respektlöst att ens kommentera sånt.
Hade mitt syskon betett sig så respektlöst som din syster gör hade jag sagt ifrån med hela mitt batteri. Fy fan så taskig hon är, varför? vart ska det leda tänker hon?
 
DETTA!!! För min del anser jag ju att livet inte är helt komplett utan en hund i huset och minst en häst i stallet. Men det innebär ju inte att jag för ett ögonblick tror att alla andra också vore lyckligast om de hade hund och häst. Jag förstår inte varför barnfrågan behandlas annorlunda? Det är väl ändå bäst om de som vill ha barn skaffar barn (om de kan) och att de som inte vill helt enkelt låter bli?

Ja, bara för att jag är kattägd tänker jag ju inte lobba för att alla ska ha katt. Vill en verkligen inte ha katt ska en inte ha det. Det blir liksom inte bra för någon inblandad och samma gäller ju barn.
 
Ja, bara för att jag är kattägd tänker jag ju inte lobba för att alla ska ha katt. Vill en verkligen inte ha katt ska en inte ha det. Det blir liksom inte bra för någon inblandad och samma gäller ju barn.
Själv har jag väl haft svårt att bestämma mig eller nåt, eller så vill jag bara ha "extra allt", för jag har katt, hund, häst och barn (det senare numera vuxet) :D Och jag inbillar mig inte på något sätt att alla skulle vilja ha det så - folk brukar himla med ögonen liksom.... Kan för övrigt intyga att det där tjatet som drabbar många av er barnfria även i hög grad drabbar ettbarns-föräldrar (men SKAA ni inte skaffa syskon snart?). Den där barnnormen är snäv - det ska liksom vara två stycken med lagom långt mellanrum för att det ska ses som okej.... Suck! 🙈
 
Märkligt hur ofta det här med att styra och ställa med andras liv dyker upp. Hur kan folk vara så galet upptagna av vad andra gör eller inte gör? Hur kan det spela någon som helst roll för random kollegor om du har 0 barn eller 7? Och systern borde väl ha mer än tillräckligt att tänka på med sin egen graviditet, räcker inte det?
 
Din syster är ju helt gränslös! Säg ifrån skarpen! Att du trivs alldeles utmärkt med ditt liv som det är och hon ska skita i om du har barn eller inte! Fokusera på att du är nöjd med ditt liv och det är faktiskt det enda som räknas!

Jag har barn så jag kan inte svara på dina andra frågor. Men lite inflika att tjatet slutar inte för att man skaffar barn. "När är det dags för syskon?", "Va?! Barn MÅSTE ha syskon!", "Så elakt att ni inte skaffar syskon till ert barn!", "Då kommer ert barn ensam behöva ta hand om er när ni blir gamla!" och de som skaffar många barn får ju säkert höra att de skaffat för många. En del människor går inte att göra nöjda. Man kan bara leva sitt liv så som man vill leva det och markera för andra att de får ta hand om sina liv.

Kontentan är att det finns gränslösa personer! Det är väldigt jobbigt för dig att din syster är sån. Kan du prata med era föräldrar om hur hon får dig att känna och förklara att du är nöjd med ditt liv men att hennes kommentarer sårar dig? Så kanske de kan prata med henne och hjälpa dig i de situationer då hon börjar hacka på dig. Eller bit ifrån rejält en gång och hoppas att det räcker! Du ska absolut inte behöva ta sån skit från henne!
 
Jag hade ett jobb för en hel del år sedan där den kvinnliga chefen offentligt på ett möte sa att det största i en kvinnas liv är barn - några medarbetare var gravida på samma gång. Men tack för det! Numera är jag för gammal för att någon ska snattra om barn så det har slutat frågas.

Jag har aldrig brytt mig om det utan bara sagt att jag är med katt inte barn. Dessutom har jag en herrans massa syskonbarn eftersom mina syskon ynglat av sig rejält och jag är fullt nöjd med att vara moster/faster och göra roliga saker och sedan lämna tillbaka dem.

Någon gång när det var en riktigt närgången och integritetskränkande person som tjatade om jag skulle ha barn, just med argumentet när du väl får barn så kommer du upptäcka hur underbart det är. Jag bara sa att hur kan man vara så självisk att man skaffar barn på en redan överbefolkad jord som går åt helvete klimatmässigt. Jag vill inte ha barn som kommer bli klimatflyktingar och lever sitt liv i fattigdom och elände och förbanna mig för att de existerar. Hon sa inte mer även om jag fick några blickar.

En annan gång när det togs upp just det att barnlösa naturligtvis måste anpassa sig till de som har barn vad gäller semester, sa jag bara att utan barnlösa som jobbar och inte ligger samhället till last så skulle föräldrar aldrig få ta del av de enorma förmåner och kostnader som ett barn är. Så varför skulle vi förfördelas när vi bär upp föräldrar. Återigen blev det lite besvärad stämning som jag ignorerade.
 
Själv har jag väl haft svårt att bestämma mig eller nåt, eller så vill jag bara ha "extra allt", för jag har katt, hund, häst och barn (det senare numera vuxet) :D Och jag inbillar mig inte på något sätt att alla skulle vilja ha det så - folk brukar himla med ögonen liksom.... Kan för övrigt intyga att det där tjatet som drabbar många av er barnfria även i hög grad drabbar ettbarns-föräldrar (men SKAA ni inte skaffa syskon snart?). Den där barnnormen är snäv - det ska liksom vara två stycken med lagom långt mellanrum för att det ska ses som okej.... Suck! 🙈

Men nåde den som till äventyrs får för sig att skaffa fler än två barn, då blir det ju för många! :D

Det är så sjukt, på en Monty Python-nivå, hur många som anser sig kunna komma med krav på hur andra ska göra och bete sig :rofl: Speciellt när det gäller något som är så stort i ens liv som att skaffa barn.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
916
Senast: Crossline
·
Skola & Jobb Det finns ju vissa rättigheter som barnen har via sina föräldrar. Föräldraledighet t.ex. som kan tas ut när barnen behöver sina...
44 45 46
Svar
912
· Visningar
28 265
Senast: cirkus
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 648
Senast: Ramona
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 775
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp skäller på män
  • Kattbilder #9
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp