Barnlösa vet inget om barn?

[Jippo]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Nähä? Så man har inte känslor för sina småsyskon? Mysko inställning... Du har väl ingen aning om *mina* känslor för *mina* syskon??? Eller hur jag kände det när de föddes??? Suck.

Nä det vet jag ju inte förståss, men du har ju heller ingen erfarenhet på hur det känns att föda egna barn... så jämföra kan du inte heller göra.

Jag tror säkert att du har väldigt starka känslor för dina syskon, men dem har/hade DU inte ensamt ansvar för 100% av tiden, det ansvaret delade du med dina föräldrar, och DE hade huvudansvaret. Det är mycket du sluppit tänka på, kan jag lova

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

*lånar knapp*

Jag tycker att det är synd att generalisera, för ingen mer än Francess vet vad hon kände/känner inför sina syskon.

Alla mödrar känner inte heller det det som man "ska" känna, instinkten - som många så vackert kallar den.

Vi är alla individer och människan har ett komplext känsloliv. Att säga att man inget vet därför att man inte fött barn själv är ett hån mot alla älskande adoptivföräldrar.

Vi vet inte heller i vilken utsträckning Francess tog på sig rollen som vårdare över sina syskon. Kanske fungerade hon som en mamma som adopterat ett barn? Kanske fanns inga biologiska föräldrar att lämpa över barnen på? (möjligen fysiskt, men känslomässigt?)

Alla som haft och har djur vet hur otroligt viktiga djuren är för oss. Vi har varken fött dem eller delar deras art - ändå är banden så oerhört starka.

Varför skulle inte Francess känna detsamma för sina älskade syskon?

Älskar man djur, så tror jag att man kan föreställa sig hur det känns att älska barn! Alla ni som hade en älskad häst, katt, hund eller kanin som barn - var era känslor för djuren oäkta eftersom ni hade föräldrar att förlita er på om ni tröttnade?

Förlåt om jag kanske talar för Francess nu (egentligen borde hon skriva själv), men jag kan inte hjälpa att jag reagerar på generaliseringarna. Det finns så många usla föräldrar så biologi betyder ingenting. Jag ger inte mycket för "instinktiva" beteenden. Jag tror vi är mer formade av socialt tryck och psykologiska faktorer.

 

[Jippo]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

*lånar knapp*

Jag tycker att det är synd att generalisera, för ingen mer än Francess vet vad hon kände/känner inför sina syskon.

Alla mödrar känner inte heller det det som man "ska" känna, instinkten - som många så vackert kallar den.

Vi är alla individer och människan har ett komplext känsloliv. Att säga att man inget vet därför att man inte fött barn själv är ett hån mot alla älskande adoptivföräldrar.

Vi vet inte heller i vilken utsträckning Francess tog på sig rollen som vårdare över sina syskon. Kanske fungerade hon som en mamma som adopterat ett barn? Kanske fanns inga biologiska föräldrar att lämpa över barnen på? (möjligen fysiskt, men känslomässigt?)

Alla som haft och har djur vet hur otroligt viktiga djuren är för oss. Vi har varken fött dem eller delar deras art - ändå är banden så oerhört starka.

Varför skulle inte Francess känna detsamma för sina älskade syskon?

Älskar man djur, så tror jag att man kan föreställa sig hur det känns att älska barn! Alla ni som hade en älskad häst, katt, hund eller kanin som barn - var era känslor för djuren oäkta eftersom ni hade föräldrar att förlita er på om ni tröttnade?

Förlåt om jag kanske talar för Francess nu (egentligen borde hon skriva själv), men jag kan inte hjälpa att jag reagerar på generaliseringarna. Det finns så många usla föräldrar så biologi betyder ingenting. Jag ger inte mycket för "instinktiva" beteenden. Jag tror vi är mer formade av socialt tryck och psykologiska faktorer.

Du har många bra poänger med det du skriver, och jag håller med dig i mångt och mycket. Men för min del (obs att jag skriver för "min" del nu!) så ställdes många saker på sin spets när jag själv fick barn. En JÄTTEKLYSCHA, jag VET, men icke desto mindre sant. Jag hade väldigt klart för mig precis hur barn funkar, hur de skulle skötas, vad man skulle och inte skulle göra, men många saker har jag redan fått äta upp... Principer och åsikter har jag fortfarande, och jag strävar efter att göra saker så "rätt" som möjligt (för mig och min familj), men jag kan ändå inte komma ifrån att mycket saker har jag lärt mig efter att barnet kom, som jag inte förstod eller visste innan. Och dessa saker, hävdar jag, kan man inte veta eller förstå, innan man egna barn har/får. Det är min åsikt. Rätt eller fel, vet jag inte. Djur och syskon i all ära, och instinkter till höger eller vänster, en del ändrar sig inte, andra till 100% när de får barn, det är helt individuellt precis som du skriver!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Du har många bra poänger med det du skriver, och jag håller med dig i mångt och mycket. Men för min del (obs att jag skriver för "min" del nu!) så ställdes många saker på sin spets när jag själv fick barn. En JÄTTEKLYSCHA, jag VET, men icke desto mindre sant. Jag hade väldigt klart för mig precis hur barn funkar, hur de skulle skötas, vad man skulle och inte skulle göra, men många saker har jag redan fått äta upp... Principer och åsikter har jag fortfarande, och jag strävar efter att göra saker så "rätt" som möjligt (för mig och min familj), men jag kan ändå inte komma ifrån att mycket saker har jag lärt mig efter att barnet kom, som jag inte förstod eller visste innan. Och dessa saker, hävdar jag, kan man inte veta eller förstå, innan man egna barn har/får. Det är min åsikt. Rätt eller fel, vet jag inte. Djur och syskon i all ära, och instinkter till höger eller vänster, en del ändrar sig inte, andra till 100% när de får barn, det är helt individuellt precis som du skriver!

Det är klart att man lär sig! Jag var absolut ingen supermamma när jag fick mitt första barn. Snarare tvärtom

Men det jag syftade på är att Francess kanske har erfarenheter på ett djupare plan, på ett sätt som vi "vanliga dödliga" inte fått oss till del. jag har tex. aldrig passat barn eller varit särskilt intresserad innan jag fick egna. den som hyser ett intresse lär sig ofta mycket!

Sedan är klart att man får rucka på principer, prova sig fram osv - men det kallar jag finlir. Jag hoppas att Francess får bli mamma en dag. Hon verkar ha både erfarenhet och engagemang som många (inklusive jag själv) saknar/de så där i starten av det nya livet som förälder.

Jag tror jag reagerade som jag gjorde på ditt och Smulis27s inlägg eftersom det kan kännas väldigt sårande - att man "inget vet" trots brinnande intresse och önskan om barn.

 

[Jippo]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Det är klart att man lär sig! Jag var absolut ingen supermamma när jag fick mitt första barn. Snarare tvärtom

Men det jag syftade på är att Francess kanske har erfarenheter på ett djupare plan, på ett sätt som vi "vanliga dödliga" inte fått oss till del. jag har tex. aldrig passat barn eller varit särskilt intresserad innan jag fick egna. den som hyser ett intresse lär sig ofta mycket!

Sedan är klart att man får rucka på principer, prova sig fram osv - men det kallar jag finlir. Jag hoppas att Francess får bli mamma en dag. Hon verkar ha både erfarenhet och engagemang som många (inklusive jag själv) saknar/de så där i starten av det nya livet som förälder.

Jag tror jag reagerade som jag gjorde på ditt och Smulis27s inlägg eftersom det kan kännas väldigt sårande - att man "inget vet" trots brinnande intresse och önskan om barn.

Francess skrev ett mycket bra första inlägg och hon kommer verkligen bli en bra mamma om/när (?) hon får förmånen. Och jag känner så väl igen mig i det hon skriver, men det är ändå inte förrän nu när jag själv fått barn som jag fått insikt i vad mångt och mycket handlar om... Det är bara ett faktum.

 

[Cillavan]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Det jag inte kan om bebisar och småbarn har nog inte uppfunnits ännu.

Fram för mer ödmjukhet bland alla föräldrar!

Dessa två uttalanden får jag inte riktigt ihop...

Själv känner jag inte en enda person som kan allt om något! SOm Bamse sa i ett nummer jag läste när jag var liten: "Ingen kan veta allt om allt, men någon kan veta lite om något."

 

[Stollan]

Sv: Barnlösa vet inget om barn?

Jag är storasyster till 7 syskon varav flera av dom upplevts från babystadium och jag minns mycket tydligt alla utom dom 2 första under just när dom var baby + att jag har en egen dotter och skillanden i känslan är stor.
Det är så rent kemiskt av den enkla anledningen att man inte skall gå ifrån sitt barn innan det är stort nog att klara sig. En överlevnadsprocess som arten människan (homo sapiens) hade dött ut totalt utan.
Det är faktiskt till viss del en skrämmande och hissnande känsla. Det är mycket lättare att klara av andra barn som skadar sig (inkl. syskon) än sitt egna barn.
Därför är det lättare att säga "gör bara så och så", "det är väl inte så svårt", om man inte har/har haft egna barn (been there done that). Det var inte det minsta svårt att stå emot mina syskon och inte heller dom barn jag har jobbat med utan det har varit rätt lätt men min dotter oj vad jag har fått lägga band på mitt modershjärta när hon gråtit av besvikelse när hon inte fått det hon velat ha.
Det är också lättare att förstå den frustration som har lett till att föräldrar har skadat sina barn för det finns inget som kan göra en så frustrerad och få en att känna sig så maktlös som det egna barnet just pga dom starka känslorna man har för det.

Jag anser att dom som inte har egna barn har svårare att sätta sig in i känslan hur maktlös man känner sig när det egna barnet gråter och är besviken. Varför man som förälder så lätt ger efter ibland.
Däremot så blir man inte automatiskt bra på barn bara för man har egna, det är bara att se på min mamma som är mamma till 6 och fortfarande inte bra på att förstå och fostra barn (fast det anser hon själv).
Det finns folk utan barn som är bra mycket bättre på barn än dom som har egna barn och ibland kan man behöva lite hjälp att se saker objektivt vilket kan vara svårt när man är mitt i.
Dom som har egna barn men inte jobbat med dom har ofta den begränsingen att dom har erfarenhet på väldigt få barn men i ett djupare spektrum medans dom utan barn som jobbar med barn har ett bredare spektrum men går inte in på samma djup i varje barn. Gäller även dom som umgås mycket med barn i största allmänhet.
Det bästa är när man har både bredd och djup givetvis och inte ens det hjälper ibland då det även krävs en vilja att förstå och en ödmjukhet att se när man gör fel och ändra på sig och sin uppfattning när barnet visar en vägen. För visar när man gör rätt och fel gör den så det är bara vår förmåga som vuxen att se/förstå den som begränsar.