Bearbetar sterilisering

Jag har bokat en tid med en gynekologmottagning för att prata om sterilisering. Jag hade bestämt mig redan när jag var gravid med sonen, att han skulle bli mitt sista barn, och att jag lika gärna kunde skaffa en permanent lösning efter förlossningen. Nu är han 2,5 år och jag har ändå inte lyckats förmå mig. Det är konstigt det där, för jag vet om att jag inte ska ha fler barn. Ändå känns det enklare att bara inte fatta något beslut fram tills att jag når klimakteriet, och åldern blir det definitiva slutet. Om jag redan har bestämt mig, varför känns det så sorgligt att göra det nu?

Jag har haft den ofantliga turen att få två helt friska, starka och livsglada barn.

De är nära i ålder, och därför väldigt praktiskt. Man inte behöver planera livet efter fler behov än vuxna och barn i ålder X. De följer med varandra genom varje fas i livet.

Vi vill ha tid och ekonomi att uppleva livet, och världen, tillsammans med dem. Nu kan vi äntligen börja med det.

Jag vill inte gå igenom en till graviditet, förlossning, amning och sömnlöst år med bebis.

Jag vill inte riskera att gå igenom ett missfall, en traumatisk förlossning, ett sjukt eller skadat barn. Jag vill skydda det vi har i en glasbubbla.

Jag tror inte att jag har mental kapacitet att vara en bra förälder till fler. Jag förtjänar att kunna vara den mamma jag vill vara, till mina två. De förtjänar att få den mamman.

Så varför känns det svårare att skaffa ett permanent preventivmedel, än att låta det rinna ut i sanden? Att ha möjligheten, men aldrig ta den. Kan man vara 100 % säker, men ändå vara sorgsen över det?

 

[stjarnhimmel]

Ytterligare en aspekt är om det är du som ska sterilisera dig eller om mannen ska göra en vasektonomi. Vad jag förstått är det en enklare operation med färre risker än att kvinnan steriliserar sig.

Obs! Du behöver naturligtvis inte svara på det då det naturligtvis är väldigt privat. Men ville bara väcka tanken.

 

[FengurLaugar]

Jag går i exakt samma tankar och har gjort länge. Mina barn är ändå 10 och 13 år Vill absolut inte ha fler barn men ändå känns steget till att sterilisera sig lite skrämmande.

 

[Midsommarblomster]

Ytterligare en aspekt är om det är du som ska sterilisera dig eller om mannen ska göra en vasektonomi. Vad jag förstått är det en enklare operation med färre risker än att kvinnan steriliserar sig.

Obs! Du behöver naturligtvis inte svara på det då det naturligtvis är väldigt privat. Men ville bara väcka tanken.

Ja, det är enklare. Jag är mer övertygad än vad han är, har jag känt av, och min egen fertila ålder är kortare. Han däremot kan i praktiken träffa någon annan om 10 år, och ändra sig. Så jag har velat, både för min egen skull, att få fatta det definitiva beslutet om min egen kropp. Men också för att inte forcera ett permanent beslut på någon som inte känts lika övertygad (men nästan). Nu när jag dock bokat en tid så verkar det vara nytt ljud i lådan för honom, som kanske vill göra det själv och låta mig slippa. Men jag kanske vill ändå, kanske gör vi det båda två, jag vet inte? Vi får prata.

 

[Midsommarblomster]

Jag går i exakt samma tankar och har gjort länge. Mina barn är ändå 10 och 13 år Vill absolut inte ha fler barn men ändå känns steget till att sterilisera sig lite skrämmande.

Är det ingreppet som du tycker känns skrämmande, eller att beslutet blir definitivt?

 

[FengurLaugar]

Är det ingreppet som du tycker känns skrämmande, eller att beslutet blir definitivt?

För min del är det mest ingreppet faktiskt.

 

[Tantan]

För min del är det mest ingreppet faktiskt.

Jag fick titthål, det jag skulle tänkt på i mitt fall var att sätta in en spiral samtidigt. Jag har ju fortfarande mens.
Operationen var busenkel för mig och jag tog bussen hem efteråt.

 

[FengurLaugar]

Jag fick titthål, det jag skulle tänkt på i mitt fall var att sätta in en spiral samtidigt. Jag har ju fortfarande mens.
Operationen var busenkel för mig och jag tog bussen hem efteråt.

Jag är rädd för tanken att sätta in spiral också

 

[Tantan]

Ja, det är enklare. Jag är mer övertygad än vad han är, har jag känt av, och min egen fertila ålder är kortare. Han däremot kan i praktiken träffa någon annan om 10 år, och ändra sig. Så jag har velat, både för min egen skull, att få fatta det definitiva beslutet om min egen kropp. Men också för att inte forcera ett permanent beslut på någon som inte känts lika övertygad (men nästan). Nu när jag dock bokat en tid så verkar det vara nytt ljud i lådan för honom, som kanske vill göra det själv och låta mig slippa. Men jag kanske vill ändå, kanske gör vi det båda två, jag vet inte? Vi får prata.

Jag kände att jag var klar med småbarn, oavsett vad. För mig var det därmed enkelt.

 

[DarkInNight]

Vi var också klar med gemensamma barn. Jag var inte ett dugg sugen på att operera mig så mannen ordnade med vasektomi.
Verkade vara ett enkelt ingrepp, han var lite öm men det gick över på någon dag. Helt ärligt tror jag att de allra flesta kvinnors mensverk är värre.

 

[Tantan]

Jag är rädd för tanken att sätta in spiral också

Förstår det, det var en…upplevelse. Helt klart inte trevligt men jag älskade spiral. Noll problem, ingen mens.

 

[DarkInNight]

Vi var också klar med gemensamma barn. Jag var inte ett dugg sugen på att operera mig så mannen ordnade med vasektomi.
Verkade vara ett enkelt ingrepp, han var lite öm men det gick över på någon dag. Helt ärligt tror jag att de allra flesta kvinnors mensverk är värre.

Och jag var sorgsen över ingreppet till en början.
För jag ville egentligen ha fler barn, men när vi fått våra två så kändes det som att det var vad vi orkade med.

Just nu är det mest skönt att inte behöva tänka på preventivmedel. Men det behövde sörjas och bearbetas lite först.

 

[Midsommarblomster]

För min del är det mest ingreppet faktiskt.

Efter min andra förlossning så ville jag inte att någon skulle ta på mig igen. Jag hade fått nog av att folk klämde, kände, stack och skar i min kropp. Jag ville få vara ifred, vara orörd en tid och få läka från allt. Så jag skaffade p-piller, och när de tog slut efter ett år skaffade jag inte nya eftersom "det kanske är dags nu". Det var ett drygt år sedan nu. Jag känner mig redo att göra ingrepp igen, och jag har enbart positiva erfarenheter från den vård jag fått.

Däremot känns det plötsligt sorgligt. Jag tänker på mina barn, och den starka upplevelsen att få dem. Att få se dem formas från små urgulliga knytten till små, helt fantastiska, människor. Så tänker jag på vem den tredje skulle bli. Vem säger vi nej till? Vem är det, som jag skulle älska så högt, och som skulle bli lika underbar som de jag har, är det som inte får bli? Jag tänker på hur självklar sonen känns, och hur jag älskar honom så det gör fysiskt ont ibland, trots att han kom oplanerat och med smärre panik hos sina föräldrar. Tänk om han inte blivit. Men han blev, och oj vad hjärtat växte.

Och det märkligaste i det här är ju att den personen inte kommer att bli, ändå. Det känns bara sorgligare att besluta det så definitivt, än att liksom, inte tänka på det så mycket utan bara låta det rinna ut i sanden. Samtidigt som jag tror att det skulle vara en befrielse, efteråt? Att få göra den här separationen nu, även om den känns sorglig, och sen få gå vidare i livet med klarhet.

 

[FengurLaugar]

Förstår det, det var en…upplevelse. Helt klart inte trevligt men jag älskade spiral. Noll problem, ingen mens.

Det är just det med att slippa mensen som lockar för den slipper jag mer än gärna. Kanske jag vågar tillslut och vågar jag det och det blir bra kanske jag vågar ta steget med sterilisering sen också.

 

[Midsommarblomster]

Och jag var sorgsen över ingreppet till en början.
För jag ville egentligen ha fler barn, men när vi fått våra två så kändes det som att det var vad vi orkade med.

Just nu är det mest skönt att inte behöva tänka på preventivmedel. Men det behövde sörjas och bearbetas lite först.

Det låter som den sits jag är i. Skönt att inte vara ensam

 

[FengurLaugar]

Efter min andra förlossning så ville jag inte att någon skulle ta på mig igen. Jag hade fått nog av att folk klämde, kände, stack och skar i min kropp. Jag ville få vara ifred, vara orörd en tid och få läka från allt. Så jag skaffade p-piller, och när de tog slut efter ett år skaffade jag inte nya eftersom "det kanske är dags nu". Det var ett drygt år sedan nu. Jag känner mig redo att göra ingrepp igen, och jag har enbart positiva erfarenheter från den vård jag fått.

Däremot känns det plötsligt sorgligt. Jag tänker på mina barn, och den starka upplevelsen att få dem. Att få se dem formas från små urgulliga knytten till små, helt fantastiska, människor. Så tänker jag på vem den tredje skulle bli. Vem säger vi nej till? Vem är det, som jag skulle älska så högt, och som skulle bli lika underbar som de jag har, är det som inte får bli? Jag tänker på hur självklar sonen känns, och hur jag älskar honom så det gör fysiskt ont ibland, trots att han kom oplanerat och med smärre panik hos sina föräldrar. Tänk om han inte blivit. Men han blev, och oj vad hjärtat växte.

Och det märkligaste i det här är ju att den personen inte kommer att bli, ändå. Det känns bara sorgligare att besluta det så definitivt, än att liksom, inte tänka på det så mycket utan bara låta det rinna ut i sanden. Samtidigt som jag tror att det skulle vara en befrielse, efteråt? Att få göra den här separationen nu, även om den känns sorglig, och sen få gå vidare i livet med klarhet.

Finns flera anledningar till att jag absolut inte vill ha fler barn. Många av dom räknar du upp i ditt första inlägg. Jag fick också ett ganska sent MA mellan barnen som tog rätt hårt på mig psykiskt. Det är en sak jag verkligen aldrig mer vill gå igenom och det är ju en risk i att bli gravid. Jag kände direkt sen efter vi fått vår andra dotter och allt gått bra och båda är friska och hela så var det stopp, inga fler barn, inga fler risker. Nu ska det njutas av livet ihop med dom fina barnen som vi fått.

Känslan av att man inte vill att någon ska ta i en mer känner jag igen. Bara tanken på gynbesök gör mig illamående och då har jag aldrig haft någon dålig upplevelse och båda mina förlossningar gick väldigt bra. Men det är något i skallen som gör att jag finner det skrämmande. Men bara jag får läsa på mer och kanske boka ett möte med någon som förklarar för mig så kanske jag känner mig tryggare sen.

 

[Tantan]

Det låter som den sits jag är i. Skönt att inte vara ensam

Då skulle jag avvakta. Det kanske känns lika, det kanske känns som ni vill ha fler. Spiral är smidigt tycker jag. Jag var bombsäker på att jag var klar. Har inte ångrat mig en sekund.

 

[Midsommarblomster]

Då skulle jag avvakta. Det kanske känns lika, det kanske känns som ni vill ha fler. Spiral är smidigt tycker jag. Jag var bombsäker på att jag var klar. Har inte ångrat mig en sekund.

Jag är säker på att jag inte vill ha fler barn. Det är bara känslosamt att sterilisera mig, komplext nog. Samtidigt som jag vill ha friheten som kommer efteråt. Den mentala och fysiska.

 

[VLMF]

Min man steriliserade sig efter vårt andra barn. Vi är helt klara och det visste vi innan den andra föddes. Han erbjöd sig, och faktiskt känns det lite skönt för mig att jag slapp ta beslutet att sterilisera mig Så jag förstår att du tvekar. Jag slapp liksom ta det definitiva beslutet för mig, även om det såklart är ett definitivt beslut för oss ändå.
Själva ingreppet är ju otroligt mycket enklare för en man än för en kvinna. Och låt säga så här, vårdkön för mäns ingrepp är EXTREMT mycket kortare än för kvinnors ingrepp.

 

[monster1]

Jag är säker på att jag inte vill ha fler barn. Det är bara känslosamt att sterilisera mig, komplext nog. Samtidigt som jag vill ha friheten som kommer efteråt. Den mentala och fysiska.

Vilken fysisk skillnad menar du?