U
UrsusRex
beda skrev:Får jag lov att inflika en liten fråga till dig om münsterländer... En bekant till mig har tänkt köpa en sådan, kleiner tror jag. Jag vet ingenting om rasen, men det känns lite galet just eftersom det är en jakthund och min bekant inte alls tänkt jaga med den. Hon vill ha en allroundhund att motionera med, samt träna lite lydnad, spår och kanske agility... så jag fattar inte varför hon ska ha en jakthund.
Min fråga är - hur är münsterländer? (vassa, svåra, krävande osv)
Då jag för tolv år sedan skulle köpa münsterländer var det svårt att finna valpar som såldes till annat än jakt, men ändå har jag träffat ett par münsterländers som hållts som sällskapshundar. Vet inte om det är skillnad på avel ungefär som mellan Labbe och jaktlabbe i så fall?
Men jag skulle inte rekomendera en münsterländer till annat än jakthund. Särskillt inte liten münsterländer som är mer krävande än den stora.
Själv hade jag liten münsterländer (2st en tik en hanhund) och om man skulle jämföra jakthundar med bilar så är i mitt tycke liten münsterländer en Ferrari. (Vorsteh en porshe - Wachtell en Celica)
Det finns inget övrigt att önska ur rasen. Den stöter pälsvilt lika bra som den står för fågel. Den är skarp och mentalt hård för att klara rovdjursjakt. Den är lättlärd och apporteringsvillig. Men framförallt är den helt outstanding effektiv, inte en enda gång gick man som förare till de hundarna utan skottchans. De är helt enkelt ultimata allroundhundar för jakt.
Men så var det då mentaliteten. Jag hade enorma problem första 18 månaderna med min hanhund! Till sist blev jag tillsagd av en instruktör att en gång för alla sätta ner foten och visa var skåpet ska stå. Så det gjorde jag, och jag gjorde som jag blev instruerad.
Jag fattade tag i nackskinnet framifrån strax under öronen, sedan brottade jag ner honom på rygg och bokstavligt talat hängde med hela min tyngd för att hålla honom på rygg med greppet i nacken.
Han sprattlade, morrade och levde f*n i två timmar innan han började mjukna.
Detta är givetvis ingenting jag rekomenderar i vanliga fall men med den hunden tror jag det var nödvändigt! Han lyssnade helt enkelt inte till ett dugg innan han fick veta sin plats på det här rätt brutala viset och jag är ändå en som rätt snabbt visar valpen vem som bestämmer! Har aldrig haft problem med någon annan hund på det viset.
Tyvärr måste jag erkänna att det trots att det gick bättre efter detta ändå var fortsatt svårt och en ständig kamp om herraväldet. Vilket ledde till en hårdare mer handfast dressyr och en hund som lydde minsta vink men som nog aldrig var riktigt lycklig. Samt oerhört dominant och hierarkihävdande mot andra hundar.
Han gick jättebra ihop med både hanhundar och tikar men om någon bröstade upp sig det minsta så rök han på dom.
Som sagt mycket av det var mitt fel och tyvärr måste jag erkänna att jag förstörde den hunden genom att trycka ner honom i skolästen.
Sedan var det då tiken. Henne fick jag från uppfödaren vid fyra års ålder för att hon inte ansåg sig ha tid för hunden längre.
Hon var väl aldrig ordentligt injagad tror jag men var suverän på pälsvilt dock inte särskillt ståndfast och därför mindre bra på fält och fågel. Hon var också otroligt dominant men inte särskillt intreserad av andra hundar. Dock hade hon någon form av "judo grepp" där hon tog allt från mopsar till mastiffer i halsen knyckte till och sedan höll dem i ett strupgrepp mot halsen ilsket morrande om de gav sig på henne.
Båda hundarna var tränade att inte döda annat än på komandot "hämta rådjuret" så även om det låter barskt det jag berättar så var det aldrig någon fara. Den värsta historien är den om en liten dvärgpudel som alltid sprang lös och var vida känd för att vara aggresiv. Denna sprang givetvis på min hanhund och då tänkte jag att nu är det klippt, men icke. Min hund tog dvärgpudeln överryggen i ett stadigt grepp och lyfte helt sonika upp honom. Där sprattlade nu tantens pudel alldeles rabiat och ilsket. "Han dödar honom han dödar honom" skrek tanten. Jag komenderade sitt och hunden löd. Sedan loss.... ingenting. Loss sa jag! ingenting. SPOTT UT!!!! då släppte han, det var "komandot" för tjuvade saker som kycklingar halvruttna fåglar osv hemma på gården. *lol*
Nämen det var ju inte så konstigt att han inte löd eftersom pudeln var ilsk och maktlös så länge han satt i mun på min hund.
Vad gäller rovdjursskärpan så var de möjligen lite väl heta och gav sig in i närstrider istället för att ställa viltet (INTE BRA!
).Det är inte det lättaste att skjuta i de lägena om man säger plus att man givetvis är orolig för hunden som hänger i ett vildsvin eller björn!
Vad gäller aktivering så är de krävande! Jag la ner åtskilliga timmar per dag på mina hundar utom två dagar i veckan då det endast blev en timme på svenska hundklubben. Två timmar motion efter plugget; en timme cykel/skidor en halvtimme dressyr en halvtimme lek. Plus övriga promenader och vardagslydnad. Annars var det fullt program och mycket resande land och rike runt på kurser och tävlingar.
Samt förståss jakt!
Båda mina hundar meriterade sig högt inom såväl apell och jakt som mentalprov. De var väldigt duktiga men också stenhårt hållna och så är i efterhand inte "lyckliga" så som jag vill ha hund.
Det var min erfarenhet av Liten Münsterländer.
Så jag skulle svara; MKT vassa, MKT krävande, rätt svåra och allt annat än förarveka man ska ha lite på benen innan man dreserar en liten münsterländer eller mkt hjälp från kunnigt folk.
Samtidigt är de oerhört arbetsvilliga och tacksamma att arbeta med samt lättlärda till tusen.
Mvh
Björn
