Bemöta ständigt bitter förälder som tycker synd om sig själv

Flixies

Trådstartare
Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta min pappa längre. Han är ständigt sur, bitter och tycker extremt synd om sig själv. För ett par år sedan lämnade mamma honom och han tog på sig den tyngsta möjliga offerkoftan. Innan de skildes pratade faktiskt inte pappa och jag så mycket, utan allt gick liksom genom mamma och så har det varit under hela min uppväxt. Jag hade det ganska tufft under flera år då jag var mobbad och sjuk (ätstörningar) men jag kan faktiskt inte minnas att pappa var involverad i det där alls. Han har nog aldrig under hela mitt liv frågat mig hur jag mår. De enda gångerna han under min uppväxt gav mig uppmärksamhet var när jag hade fått bra betyg på något prov eller presterat på annat sätt. Då var han nästan överdrivet glad och stolt. Så jag satte förstås väldigt höga mål gällande precis allt i livet så att jag kunde berätta om dem och få bekräftelse från pappa när jag lyckades med dem. Det är sånt där jag har fattat i efterhand nu som vuxen, att det kanske inte är så konstigt att jag har fått kämpa som tusan med prestationsångest och låg självkänsla.

När pappa blev ensam så blev vi ju tvungna att prata när vi träffades. Och jösses vad han pratade. Om sig själv, om hur synd det var om honom som blivit lämnad, om hur han skulle orka, och extremt mycket skit om mamma. Detta blandat med en massa gråt och jag kände mig SÅ klumpig när jag skulle försöka lyssna och stötta honom, för jag ville liksom inte alls höra om saker som hänt mellan mina föräldrar, jag ville inte höra skit om min mamma (som är min bästa vän) och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera min gråtande far, då han nog aldrig har tröstat mig när jag varit ledsen som barn eller aldrig frågat hur jag har mått. Trots att det har gått ett par år sedan skilsmässan nu så har pappa fortsatt att vara fruktansvärt självömkande och sur varje gång vi träffas. Det känns nästan som att det är mitt fel, och jag känner mig skyldig för att jag är så bra vän med mamma och umgås mycket med henne. Då har jag och mina syskon ändå valt att tillbringa precis varenda liten högtid tillsammans med pappa, även om vi hellre hade varit på annat håll. Vi försöker hitta på saker med pappa och hålla honom på gott humör men han lyckas ändå få åtminstone mig att känna mig fruktansvärt skyldig över att inte göra mer, att inte få honom glad.

Jag har satt ned foten ett par gånger och talat om att jag absolut inte vill höra något mer skitsnack om mamma och jag har försökt förklara att det är jobbigt att höra pappa prata om diverse saker. Han har reagerat med att vara totalt oförstående och tycka att jag är orättvis, "att jag aldrig kommer kunna förstå hur han har det", och sedan har han varit ännu surare och tyckt ännu mer synd om sig efteråt. MEN efter sist snack så har han faktiskt låtit bli att prata illa om mamma inför mig. All annan självömkan fortsätter dock och han ser alltid sur och ledsen ut när vi ses, det är nästan som att han gör sig till för att jag ska tycka synd om honom. Typ som ett litet barn som försöker fejk-hosta för att slippa gå till skolan. Blir så väldigt ynklig på rösten. Det gamla mönstret fortsätter, trots att jag har många järn i elden så frågar han aldrig någonsin hur det går med mitt liv eller hur jag mår. Vissa grejer i mitt liv har gått väldigt bra det senaste men jag har lärt mig att inte berätta sådant, även om det är lockande för att äntligen få den där bekräftelsen. Jag har jobbat hårt med mig själv för att bli av med min prestationsångest, så jag tänker inte berätta om mina prestationer. Och först nu när jag inte har gjort det på ett tag så har jag verkligen märkt hur han absolut inte bryr sig, om jag inte själv kommer springande med en fantastisk prestation på papper.

Jag har nu som vuxen förstått att min far är narcissistisk och typ omöjlig att leva med, att han inte har blivit sån här efter att ha blivit lämnad utan att han alltid har varit sån här och det är därför han blev lämnad. Jag förstod inte det förrän mamma lämnade honom och han öste sitt bekräftelsebehov och sitt tyck-synd-om över mig istället för över henne, men nu är det solklart och det förklarar en del saker under min uppväxt, en insikt som känns som en lättnad. Men jag vet inte hur jag ska göra nu! Att prata är ju nyckeln till allt men jag orkar verkligen inte prata ordentligt med honom mer. Det känns liksom som att det bara blir värre och det kommer alltid in på mamma vilket jag absolut inte vill höra om. Läkare går han hos titt som tätt men jag tror att han har nobbat psykologhjälp helt, han äter något ångestdämpande tror jag. Men visst har jag lite mer "ordentliga" snack med honom ibland men de slutar aldrig bra, känns bara värre som sagt. Till exempel har jag vid ett flertal tillfällen försökt prata om hur han enligt mig har en osund relation till alkohol, något jag förklarade min oro över redan som tonåring när jag själv valde att bli total nykterist (och är fortfarande) på grund av att jag såg hur förändrad och läskig man (han) kunde bli. Då tycker han ännu mer synd om sig själv. Han kanske dricker "lite mindre" vid nästa högtid men då talar han väldigt högt om det inför alla på middagen och berättar om hur fruktansvärt jobbigt det är att hålla igen lite på drickat. Han vill ha en klapp på axeln och få höra att han är duktig, men jag klarar verkligen inte av det. Mina syskon kommer lite lindrigare eftersom de bor längre bort och endast träffar honom på högtider.

Jag har själv funderat på att flytta bara på grund av detta, men jag bor med min drömsambo i vårt drömhus, har jobb, vänner och allt annat här - jag vill verkligen inte flytta. Och jag bor dessvärre väldigt nära min far, så jag måste liksom träffa honom flera gånger i veckan. Sen vill jag väl egentligen träffa honom också, jag vet att många skulle bryta helt med en sådan förälder men han har verkligen sina bra sidor också (även om jag bara skriver om de dåliga här) och jag vill inte bli av med relationen till honom, även om den är långt ifrån den bästa. Finns det någon som känner igen sig? Hur ska man bemöta sådan självömkan? Ska jag ignorera den och vara överdrivet glad (det är den linjen jag kör med just nu, och jag har märkt att han spelar ännu mer olycklig, nästan så att han ber om att jag ska sluta vara så glad och istället tycka synd om honom)? Eller ska jag faktiskt tycka synd om honom och ge honom en massa bekräftelse? Jag inbillar mig att det bara blir värre då men nu när jag har kört glad-linjen i några månader så kan jag inte påstå att det har blivit bättre av det heller, mer än att jag själv har lite lättare att inte dras med ned i hans djupa svarta hål, vilket i och för sig är väldigt bra. Det måste finnas någon mer som har en sådan här person i sin närmsta krets och som kanske har lite tips på hur man kan hantera det. Om inte annat fick jag ju skrivit av mig (rejält), vilket är skönt i sig.
 
Du kunde bo granne med honom, du behöver fortfarande inte träffa honom mer än du vill. Han tankar energi ur dig. Stäng kranen.

Nej, du ska inte bekräfta honom. Det är inte ditt jobb. Det är HANS jobb att ta hand om sig själv. Be honom kamma sig och komma igen. Själv hade jag bemött det med en rätt glad inställning, och när han surar hade jag markerat att om det inte passar honom att umgås nu (surar) så kan han väl ringa när han är i form för umgänge? Och sedan gått.

Du hade väl inte själv förväntat dig att dina vänner hade velat umgås med dig om du var en evig surmule? Vem vill hänga med en sådan.
 
Enormt klokt inlägg. Enormt!

Men jag tycker inte att du ska försöka klura ut hur du ska hantera honom bäst, utan hur du ska hantera dig. Hur du ska sätta gränser. Han har själv ansvar för sitt liv och kan inte räkna med att du och resten av omgivningen ska lösa det åt honom. Sätt gränser.
 
Jag tycker du verkar på tok för tålmodig och generös med din tid. :heart
Jag hade sagt upp mig för länge sen. :o

Särskilt som ni inte verkar haft en bra grund att stå på innan som du själv beskriver.
Din far ser uppenbart inte hela bilden utan bara fram till sin nästipp, diagnos eller ej. ;)

Personligen skulle jag tycka att det varit lättare om ni hade investerad tid för varandra sedan tidigare, men det beskriver du det som att det är något ni inte haft.

Du ska inte ha dåligt samvete för dina känslor. :heart
På din beskrivning låter det som din far har fastnat i "gnällfasen" och att han är enormt gränslös som vältrar allt på dig.
Jag tycker du ska sätta gränser och vara extremt tydlig när du gör det.
Med det menar jag att du till exempel kan säga "att nu har du gått för långt. Stopp, jag vill inte lyssna på det där. Jag går härifrån"
Jag tycker också du kan säga att han inte har någon rätt att kräva allt det här av dig, särskilt med tanke på att relationen inte verkar vara särskilt ömsesidig.

Och jag tycker inte heller att du ska få dåligt samvete om du säger till honom.
Jag tror faktiskt det är bättre för hans skull också.
Ibland stämmer det inte alls med det gamla uttjatade, "men han behöver prata av sig". Snarare tror jag han behöver vara tyst eftersom det pratet hittills inte har hjälpt honom eller er relation.
 
Trots att det har gått ett par år sedan skilsmässan nu så har pappa fortsatt att vara fruktansvärt självömkande och sur varje gång vi träffas.
Han är sån; det kommer inte att gå över. Det kommer inte att förändras för att tiden går eller för något du säger eller gör. Han är sån.
 
Sätt upp gränser. Sluta vara snäll och sätt dig själv först.

Tala om för honom vad i hans beteende som du tycker är outhärdligt och tala om att om han inte slutar så kommer du inte att umgås med honom längre.

Det låter hårt men det är enda sättet för den sortens personlighet. De saknar insikt i hur deras beteende ses av andra, att de är påfrestande för sin omgivning och riktiga energitjuvar. Problemet med den här personlighetstypen är att de har få vänner eftersom inga står ut med dem i längden. Därför blir familjen oftast hårt belastade. Enda sättet att förhålla sig är att ta kommando över situationen. Har gjort det själv medan mitt syskon fortsatt försökt att vara snäll men istället blivit uppäten.
 
Man väljer tyvärr inte sin familj men man kan faktiskt välja vem man umgås med. En person som suger så mycket energi är outhärdlig i slutändan. Jag hade varit extremt tydlig med att antingen får ni prata när han har en vettig attityd eller så pratar ni inte alls. Min egen mamma kan spinna loss när hon är på det humöret och bara ösa galla, senast igår hade jag ett samtal med henne där jag lugnt och stilla förklarade för henne att jag förstod att hon var upprörd över A, men att det inte behöver uppta hela vårt samtal för jag finner det inte speciellt givande att lyssna på.
Accepterar de inte det så har de gjort sitt val, faktiskt.

Jag kanske låter osympatisk men jag är extremt trött på energislukare, framför allt inom familjen, jag har haft gott om dem.
 
@Flixies - det han gör är oförlåtligt!

Barn ska aldriug aldrig aldrig någonsin behöva vara sin förälders SLASKTRATT!

Han får skräpa sig och tala om annat än sig själv - annars behöver du inte lyssna eller träffa honom.
Om hans enda utbyte av dig är någon att lämpa av gnället på så får han faktiskt byta sopstation.
Han är vuxen. Behöver inte curlas eller förlåtas. Han ska som alla vuxna ta ansvar för sig själv.

Morr

/tant-mamman
 
Jag hade haft jättesvårt att säga åt en av mina föräldrar att sluta gnälla/vara bitter annars slutar vi umgås.
Nu har jag en bra relation till dem, men det finns ju andra... jag försöker hantera dylikt oavsett vem det är som fastnat genom att föreslå aktiviteter när vi ses, att vänligt säga: vore det inte skönt att prata om något annat än hur dum ditt ex är? Fråga om annat och styra bort samtalet i den mån det går.
En del är ju oemottagliga, men det funkar ofta över förväntan.


Inte nödvändigtvis bästa sättet, men ett jag kan hantera utan att gå sönder själv.
 
Tack för alla era kloka svar. Så otroligt skönt att läsa att jag förmodligen tänker åt rätt håll! I början hade jag en bild av att jag skulle vara pappas stöttepelare och få honom på fötter igen, men det är först nu, cirka två år efter att mamma lämnade honom och jag fick upptäcka hur han egentligen är, som jag har börjat inse att det faktiskt är sån han är och alltid har varit. Och som sagt det förklarar så himla mycket från min uppväxt, mammas och pappas relation m.m.

Det känns så svårt att sätta gränser och vända på klacken när han surar. Jag tror att jag har lyckats ganska bra de senaste månaderna när jag har kört "ignorera och var glad"-stilen, men då har det känts som att vår relation har blivit ännu sämre eftersom han har blivit surare och spelat ännu mer olycklig. Jag förstår ju att han bara försöker få mig att tycka synd om honom, och det kommer inte att ske. Men som sagt, det känns väldigt svårt för mitt uppe i allt är jag en sån som vill vara alla till lags (inte så himla konstigt att jag har blivit sån börjar jag ju förstå nu) och jag kan få så otroligt dåligt samvete och känna mig taskig mot honom. Jag är ju så långt ifrån att vara den där stöttepelaren som jag trodde att jag skulle bli. Men jag måste verkligen försöka inse att det är omöjligt. Vår relation måste vara ytlig och jag måste acceptera att han aldrig kommer att fråga hur det är med mig etc., om jag jagar efter någon djupare relation än så kommer jag att dras med ned i hans självömkan och mörka prat och det skulle ändå inte hjälpa - han skulle inte bli nöjd ändå! Och han skulle inte visa mer empati eller visa intresse för mitt liv för det. Jag inser redan allt detta, jag förstår verkligen att det är så. Rent logiskt förstår jag det, men sedan blir det problem när känslorna kommer och blandar sig i det hela. Och det blir även väldigt svårt när han själv är totalt oförstående över anledningen till dessa gränser, trots att han har fått höra dem. Han förstår inte själv hur självcentrerad, självömkande, sur och jobbig han är - nu har jag väl inte sagt precis de orden rakt ut till honom men jag har förklarat flera gånger att vissa saker kan han inte prata med mig om, och jag vet även att mamma hade mååånga snack med honom efter skilsmässan (alltså sansade sådana, med syfte att hjälpa honom), väldigt ärligt om hur han är och att folk inte vill umgås med någon som beter sig så. Han har fått höra det så många gånger, men han verkar ändå inte kunna ta till sig det och han har total avsaknad av självinsikt. Det gör att det känns ännu svårare att vara "tuff" mot honom, han förstår liksom inte varför. Som att inte kunna förklara för ett djur varför det har ont och man behandlar det på ett visst sätt när det är skadat eller sjukt. :crazy: Jag skulle väl kunna säga rakt ut till honom hur jag uppfattar honom och även att jag upplever att han själv inte förstår det, men just nu orkar jag verkligen inte med mer än ytliga hälsningsfraser till honom och försök till att prata om väder och annat som håller en viss distans. Bara tanken på djupare samtal än så med honom ger mig ångest nu, men kanske kommer jag ha ork till det i framtiden.

Jag önskar så att han bara kunde vakna en dag och ha kommit till insikt. Att det äckliga, dammiga, tjocka spindelvävet framför hans ögon och öron bara hade blåst bort. Men visst ser jag mer och mer hur det faktiskt alltid har suttit där, och att det aldrig kommer att försvinna. Mamma lyckades liksom dölja det ganska bra och jag har haft en bild av pappa som nu visar sig verkligen inte stämma. Det är nog lite svårt att ta in antar jag, trots att jag är vuxen och egentligen helt oberoende av honom.
 
Hm ... det låter som om du också måste ta in och acceptera att han inte är riktigt den pappa du verkar önska dig.
 
@Flixies du behöver säga upp dig som hans psykolog omedelbart. Varje gång han nämner något om hur olycklig han är eller pratar illa om din mamma o.s.v. så säg att vill du prata om det får du gå till en psykolog, jag är ditt vuxna barn och har varken tid eller ork att lyssna på detta. Ibland får man komma till den punkten att man helt enkelt inte umgås alls på ett tag och sen kan man försöka igen och se om något blivit bättre.
 
Som du beskrier din relation till din pappa låter det som att du är medberoende. Du vill hjälpa och du har ett hopp om förändring. Att han inte förstår tror ja kan var en del av en strategi för att få dig att fortsätta tycka synd om honom.

Jag förstår att det kan vara svårt att själv hitta hållbara strategier för hur du ska förhålla dig till honom. Kanske kan du söka hjälp av en kurator på vårdcentralen? Jag tror att en utomstående professionell som inte är känslomässigt berörd av situationen kan hjälpa dig att trassla dig ur situationen du befinner dig i.
 
Tack för alla era kloka svar. Så otroligt skönt att läsa att jag förmodligen tänker åt rätt håll! I början hade jag en bild av att jag skulle vara pappas stöttepelare och få honom på fötter igen, men det är först nu, cirka två år efter att mamma lämnade honom och jag fick upptäcka hur han egentligen är, som jag har börjat inse att det faktiskt är sån han är och alltid har varit. Och som sagt det förklarar så himla mycket från min uppväxt, mammas och pappas relation m.m.

Det känns så svårt att sätta gränser och vända på klacken när han surar. Jag tror att jag har lyckats ganska bra de senaste månaderna när jag har kört "ignorera och var glad"-stilen, men då har det känts som att vår relation har blivit ännu sämre eftersom han har blivit surare och spelat ännu mer olycklig. Jag förstår ju att han bara försöker få mig att tycka synd om honom, och det kommer inte att ske. Men som sagt, det känns väldigt svårt för mitt uppe i allt är jag en sån som vill vara alla till lags (inte så himla konstigt att jag har blivit sån börjar jag ju förstå nu) och jag kan få så otroligt dåligt samvete och känna mig taskig mot honom. Jag är ju så långt ifrån att vara den där stöttepelaren som jag trodde att jag skulle bli. Men jag måste verkligen försöka inse att det är omöjligt. Vår relation måste vara ytlig och jag måste acceptera att han aldrig kommer att fråga hur det är med mig etc., om jag jagar efter någon djupare relation än så kommer jag att dras med ned i hans självömkan och mörka prat och det skulle ändå inte hjälpa - han skulle inte bli nöjd ändå! Och han skulle inte visa mer empati eller visa intresse för mitt liv för det. Jag inser redan allt detta, jag förstår verkligen att det är så. Rent logiskt förstår jag det, men sedan blir det problem när känslorna kommer och blandar sig i det hela. Och det blir även väldigt svårt när han själv är totalt oförstående över anledningen till dessa gränser, trots att han har fått höra dem. Han förstår inte själv hur självcentrerad, självömkande, sur och jobbig han är - nu har jag väl inte sagt precis de orden rakt ut till honom men jag har förklarat flera gånger att vissa saker kan han inte prata med mig om, och jag vet även att mamma hade mååånga snack med honom efter skilsmässan (alltså sansade sådana, med syfte att hjälpa honom), väldigt ärligt om hur han är och att folk inte vill umgås med någon som beter sig så. Han har fått höra det så många gånger, men han verkar ändå inte kunna ta till sig det och han har total avsaknad av självinsikt. Det gör att det känns ännu svårare att vara "tuff" mot honom, han förstår liksom inte varför. Som att inte kunna förklara för ett djur varför det har ont och man behandlar det på ett visst sätt när det är skadat eller sjukt. :crazy: Jag skulle väl kunna säga rakt ut till honom hur jag uppfattar honom och även att jag upplever att han själv inte förstår det, men just nu orkar jag verkligen inte med mer än ytliga hälsningsfraser till honom och försök till att prata om väder och annat som håller en viss distans. Bara tanken på djupare samtal än så med honom ger mig ångest nu, men kanske kommer jag ha ork till det i framtiden.

Jag önskar så att han bara kunde vakna en dag och ha kommit till insikt. Att det äckliga, dammiga, tjocka spindelvävet framför hans ögon och öron bara hade blåst bort. Men visst ser jag mer och mer hur det faktiskt alltid har suttit där, och att det aldrig kommer att försvinna. Mamma lyckades liksom dölja det ganska bra och jag har haft en bild av pappa som nu visar sig verkligen inte stämma. Det är nog lite svårt att ta in antar jag, trots att jag är vuxen och egentligen helt oberoende av honom.

Jag har haft en snarlik relation till en av mina föräldrar. Det blev totalt ohållbart att försöka vara till nytta för någon som bara var bitter och inte gick att hjälpa, så jag blev tvungen att fundera på först och främst om jag ville ha fortsatt kontakt med personen(det kom jag fram till att jag ville) och sen hur jag skulle kunna skydda mig och träffa hen utan att själv ta alltför stor skada. Nu ses vi emellanåt och då alltid för att göra utflykter av en typ vi båda uppskattar. Jag får ut något av det också, med andra ord.

Sedan har jag fått sätta ned foten ordentligt, upprepade gånger: jag vill inte höra ett ord om min andra förälder och hur dum hen är. Den konstanta bitterheten och offerkoftan hanterar jag hyfsat numera, främst för att jag själv är beredd på den och inte tror att jag ska kunna göra något åt den, men också genom att påpeka att nu är vi här igen och snurrar och då händer det att hen ser det absurda. Jag försöker mest att inte underblåsa bitterheten, men utan att bli klämkäck och peppig. Däremot är jag gärna konstruktivt bollplank och bekräftar att jag ser att hen mår dåligt.

Något som helt oväntat har visat sig fungera är att jag har fortsatt att berätta om mitt liv, envist som en åsna och trots uppvisat ointresse från min förälders sida. Detta har jag såklart kunnat göra utifrån en grundtrygghet i att omtanke trots allt finns någonstans under offerkoftan, men även min förälder har tidigare konstant bytt ämne och aldrig självmant frågat hur jag har det. Det händer fortfarande, men när jag själv hamnade i en livskris visade det sig att min förälder, som jag hittills i livet aldrig bett om något, faktiskt förmådde vara vuxen till sist.

Om mitt sätt är rätt för någon annan eller om jag alltjämt går för mycket i någon form av medberoende vet jag inte, men det har förbättrat vår relation och gjort att jag ser klarare på det hela och mår bättre. Jag hör att det låter som att jag anstränger mig en massa för att förhålla mig till min förälder, men så upplever jag det faktiskt inte. Det är mer så att jag dragit upp lite gränser kring mig själv och bestämt(för mig själv) under vilka premisser jag är beredd att umgås.
 
Jag önskar så att han bara kunde vakna en dag och ha kommit till insikt.
Vad svarar han om du frågar ifall han verkligen vill leva sitt liv sådär sur och bitter?
För jag tror inte att någon som är sådan vaknar upp en dag av sig själv, någon måste liksom påpeka för dem att deras beteende är ohälsosamt för de själva - inte bara för omgivningen.
 
Tack för alla era kloka svar. Så otroligt skönt att läsa att jag förmodligen tänker åt rätt håll! I början hade jag en bild av att jag skulle vara pappas stöttepelare och få honom på fötter igen, men det är först nu, cirka två år efter att mamma lämnade honom och jag fick upptäcka hur han egentligen är, som jag har börjat inse att det faktiskt är sån han är och alltid har varit. Och som sagt det förklarar så himla mycket från min uppväxt, mammas och pappas relation m.m.

Det känns så svårt att sätta gränser och vända på klacken när han surar. Jag tror att jag har lyckats ganska bra de senaste månaderna när jag har kört "ignorera och var glad"-stilen, men då har det känts som att vår relation har blivit ännu sämre eftersom han har blivit surare och spelat ännu mer olycklig. Jag förstår ju att han bara försöker få mig att tycka synd om honom, och det kommer inte att ske. Men som sagt, det känns väldigt svårt för mitt uppe i allt är jag en sån som vill vara alla till lags (inte så himla konstigt att jag har blivit sån börjar jag ju förstå nu) och jag kan få så otroligt dåligt samvete och känna mig taskig mot honom. Jag är ju så långt ifrån att vara den där stöttepelaren som jag trodde att jag skulle bli. Men jag måste verkligen försöka inse att det är omöjligt. Vår relation måste vara ytlig och jag måste acceptera att han aldrig kommer att fråga hur det är med mig etc., om jag jagar efter någon djupare relation än så kommer jag att dras med ned i hans självömkan och mörka prat och det skulle ändå inte hjälpa - han skulle inte bli nöjd ändå! Och han skulle inte visa mer empati eller visa intresse för mitt liv för det. Jag inser redan allt detta, jag förstår verkligen att det är så. Rent logiskt förstår jag det, men sedan blir det problem när känslorna kommer och blandar sig i det hela. Och det blir även väldigt svårt när han själv är totalt oförstående över anledningen till dessa gränser, trots att han har fått höra dem. Han förstår inte själv hur självcentrerad, självömkande, sur och jobbig han är - nu har jag väl inte sagt precis de orden rakt ut till honom men jag har förklarat flera gånger att vissa saker kan han inte prata med mig om, och jag vet även att mamma hade mååånga snack med honom efter skilsmässan (alltså sansade sådana, med syfte att hjälpa honom), väldigt ärligt om hur han är och att folk inte vill umgås med någon som beter sig så. Han har fått höra det så många gånger, men han verkar ändå inte kunna ta till sig det och han har total avsaknad av självinsikt. Det gör att det känns ännu svårare att vara "tuff" mot honom, han förstår liksom inte varför. Som att inte kunna förklara för ett djur varför det har ont och man behandlar det på ett visst sätt när det är skadat eller sjukt. :crazy: Jag skulle väl kunna säga rakt ut till honom hur jag uppfattar honom och även att jag upplever att han själv inte förstår det, men just nu orkar jag verkligen inte med mer än ytliga hälsningsfraser till honom och försök till att prata om väder och annat som håller en viss distans. Bara tanken på djupare samtal än så med honom ger mig ångest nu, men kanske kommer jag ha ork till det i framtiden.

Jag önskar så att han bara kunde vakna en dag och ha kommit till insikt. Att det äckliga, dammiga, tjocka spindelvävet framför hans ögon och öron bara hade blåst bort. Men visst ser jag mer och mer hur det faktiskt alltid har suttit där, och att det aldrig kommer att försvinna. Mamma lyckades liksom dölja det ganska bra och jag har haft en bild av pappa som nu visar sig verkligen inte stämma. Det är nog lite svårt att ta in antar jag, trots att jag är vuxen och egentligen helt oberoende av honom.
Jag tycker du verkar ha bra självinsikt ändå.
Du har väldigt bra koll på dig själv och varför det är som det är för dig.
Du har också ganska bra koll på honom och hans mönster vilket antagligen är mer än vad din far någonsin kommer uppnå.
Det du behöver göra nu är bara (vilket inte är så bara) att "gränsa" honom.
Det är inte lätt, men om man övar så går det bättre och bättre. Det låter knasigt men det funkar, faktiskt. ;)

Jag har en mamma som är lite som din pappa.
Samma situation, pappa lämnade efter 50 år. I början tyckte jag jättesynd om mamma och jag tyckte att pappa var dum i huvudet.
Jag hade ingen jättebra relation till någon av mina föräldrar innan, men om jag skulle välja någon så var det väl mamma. Idag är det pappa, lätt!

Efter skilsmässan började pappa ändra sig mer och mer, eller han pratade själv istället för att låta mamma föra hans talan som han gjort tidigare.
Han blev trevligare och mer öppen. Han återupptog kontakt med sina syskon och deras barn och barnbarn, dvs min faster, farbror och kusiner med familjer. Jag har saknat dom så under många år, så jag är jätteglad för det.

Mamma är likadan som innan och lite till, bitter och ogin, men jag tycker ändå om min mamma. Det går att säga till henne, eller rättare sagt jag kan det och ett syskon till. Dom andra två kan inte.
Först nu har jag egentligen fattat hur dom två haft det ihop och man fattar också varför pappa lämnade. :crazy:

Jag tror inte din pappa kommer "överge" dig om du sätter gränser. :heart
Man kan säga ifrån utan att vara taskig. Det handlar om att värna om sig själv. Ett bra sätt är att prata utifrån sig själv snarare än att tala om för någon hur den personen uppfattas. Jag tror inte han ens förstår om du skulle beskriva hur du upplever honom. Skulle han fatta det så skulle han inte bete sig som han gör.

Han behöver dig antagligen mer än vad du behöver honom.
Du har inte mycket att förlora på om du sätter gränser för vad du orkar med. Tvärtom, ert umgänge blir antagligen trevligare. Så blev det för mig när jag satt ner foten för min mamma.
 
Något som helt oväntat har visat sig fungera är att jag har fortsatt att berätta om mitt liv, envist som en åsna och trots uppvisat ointresse från min förälders sida. Detta har jag såklart kunnat göra utifrån en grundtrygghet i att omtanke trots allt finns någonstans under offerkoftan, men även min förälder har tidigare konstant bytt ämne och aldrig självmant frågat hur jag har det. Det händer fortfarande, men när jag själv hamnade i en livskris visade det sig att min förälder, som jag hittills i livet aldrig bett om något, faktiskt förmådde vara vuxen till sist.

Om mitt sätt är rätt för någon annan eller om jag alltjämt går för mycket i någon form av medberoende vet jag inte, men det har förbättrat vår relation och gjort att jag ser klarare på det hela och mår bättre. Jag hör att det låter som att jag anstränger mig en massa för att förhålla mig till min förälder, men så upplever jag det faktiskt inte. Det är mer så att jag dragit upp lite gränser kring mig själv och bestämt(för mig själv) under vilka premisser jag är beredd att umgås.

Vad kul att läsa om hur du har gjort för jag har hanterat min mamma på precis samma sätt och det har också funkat. :)
Ibland har jag till och med avbrutit henne i en mening och bytt ämne och pratat om något allmänt som trädgård eller inredning, eller något annat "icke brännbart".
Bästa avledningsmanövern ever. :idea: :bow:
 
Tack för alla era kloka svar. Så otroligt skönt att läsa att jag förmodligen tänker åt rätt håll! I början hade jag en bild av att jag skulle vara pappas stöttepelare och få honom på fötter igen, men det är först nu, cirka två år efter att mamma lämnade honom och jag fick upptäcka hur han egentligen är, som jag har börjat inse att det faktiskt är sån han är och alltid har varit. Och som sagt det förklarar så himla mycket från min uppväxt, mammas och pappas relation m.m.

Det känns så svårt att sätta gränser och vända på klacken när han surar. Jag tror att jag har lyckats ganska bra de senaste månaderna när jag har kört "ignorera och var glad"-stilen, men då har det känts som att vår relation har blivit ännu sämre eftersom han har blivit surare och spelat ännu mer olycklig. Jag förstår ju att han bara försöker få mig att tycka synd om honom, och det kommer inte att ske. Men som sagt, det känns väldigt svårt för mitt uppe i allt är jag en sån som vill vara alla till lags (inte så himla konstigt att jag har blivit sån börjar jag ju förstå nu) och jag kan få så otroligt dåligt samvete och känna mig taskig mot honom. Jag är ju så långt ifrån att vara den där stöttepelaren som jag trodde att jag skulle bli. Men jag måste verkligen försöka inse att det är omöjligt. Vår relation måste vara ytlig och jag måste acceptera att han aldrig kommer att fråga hur det är med mig etc., om jag jagar efter någon djupare relation än så kommer jag att dras med ned i hans självömkan och mörka prat och det skulle ändå inte hjälpa - han skulle inte bli nöjd ändå! Och han skulle inte visa mer empati eller visa intresse för mitt liv för det. Jag inser redan allt detta, jag förstår verkligen att det är så. Rent logiskt förstår jag det, men sedan blir det problem när känslorna kommer och blandar sig i det hela. Och det blir även väldigt svårt när han själv är totalt oförstående över anledningen till dessa gränser, trots att han har fått höra dem. Han förstår inte själv hur självcentrerad, självömkande, sur och jobbig han är - nu har jag väl inte sagt precis de orden rakt ut till honom men jag har förklarat flera gånger att vissa saker kan han inte prata med mig om, och jag vet även att mamma hade mååånga snack med honom efter skilsmässan (alltså sansade sådana, med syfte att hjälpa honom), väldigt ärligt om hur han är och att folk inte vill umgås med någon som beter sig så. Han har fått höra det så många gånger, men han verkar ändå inte kunna ta till sig det och han har total avsaknad av självinsikt. Det gör att det känns ännu svårare att vara "tuff" mot honom, han förstår liksom inte varför. Som att inte kunna förklara för ett djur varför det har ont och man behandlar det på ett visst sätt när det är skadat eller sjukt. :crazy: Jag skulle väl kunna säga rakt ut till honom hur jag uppfattar honom och även att jag upplever att han själv inte förstår det, men just nu orkar jag verkligen inte med mer än ytliga hälsningsfraser till honom och försök till att prata om väder och annat som håller en viss distans. Bara tanken på djupare samtal än så med honom ger mig ångest nu, men kanske kommer jag ha ork till det i framtiden.

Jag önskar så att han bara kunde vakna en dag och ha kommit till insikt. Att det äckliga, dammiga, tjocka spindelvävet framför hans ögon och öron bara hade blåst bort. Men visst ser jag mer och mer hur det faktiskt alltid har suttit där, och att det aldrig kommer att försvinna. Mamma lyckades liksom dölja det ganska bra och jag har haft en bild av pappa som nu visar sig verkligen inte stämma. Det är nog lite svårt att ta in antar jag, trots att jag är vuxen och egentligen helt oberoende av honom.
Försök inte rädda. Försök inte vara stöttepelare.(det är en förälders jobb till sina barn, inte tvärtom')
Förälder - barn är man fortfarande oavsett hur man behandlar varann och oavsett vad man säger. Om du ryter i eller förklarar på ett tuffare sätt så är ni fortfarande förälder/barn. Föräldraskap går inte att säga upp.

Det finns ingen anledning till att tassa på tå för en förälder. Snarare tvärtom.
 
Han är sån; det kommer inte att gå över. Det kommer inte att förändras för att tiden går eller för något du säger eller gör. Han är sån.

Det kan visst ändras . Särskilt inför faktumet att dottern inte vill träffas längre om det inte ändras.

Tills dess, bör dottern inte lägga massa energi på den självömkande föräldern.
 

Liknande trådar

S
Relationer Hej. Jag har har en relation med en man sedan 21 månader. Väldigt mkt kärlek mellan oss. Vi bor på olika orter men träffas så ofta vi...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
4 152
Senast: Sassy
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 859
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 992
Senast: mars
·
Relationer Jag undrar hur det ser ut hos andra familjer under middagen. Jag har två typer av middagar jag undrar över. 1. middag med mina...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
5 172
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp