Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Sissa

Trådstartare
Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra angående det. Min chef vet vad det handlar om och har vetat från det att jag anställdes.

Anledningen till att jag funderar på att berätta är att jag varit sjukskriven mycket på sistone. Jag har inte heller deltagit på representationsmiddagar på ett bra tag och de är mer eller mindre obligatoriska. Jag tänker att det kanske är bättre att de vet varför istället för spekulerar.

Det är min lilla grupp om tio personer som berörs som jag skulle berätta för.

Frågan är om det kan finnas nackdelar för mig att berätta. Det handlar om en psykisk sjukdom, bipolär 2. Jag skäms inte för min sjukdom men jag vet att det finns många negativa föreställningar än idag. Jag är till exempel rädd att de ska se mig som sjuk vad jag än gör och hur jag än mår. Att de ska analysera mig hela tiden.

Periodvis är jag väldigt uppåt, glad, pratsam, skojfrisk, alert, oerhört snabb och effektiv. Kanske något mer än de flesta på mitt jobb men fortfarande inom normalspannet, alltså utan att vara hypoman. Ibland är jag ganska låg. Ibland är jag hypoman på jobbet. Det får nog inga direkta konsekvenser för arbetskamraterna eftersom jag inte jobbar i lag med dem, jag sköter mitt. Däremot kan jag säkert ses som konstig då. Hej, vad det går undan där. Och oj, vad hon pratar, skrattar högt och går snabbt. Jag anstränger mig väldigt mycket för att vara så normal som möjligt. Ibland pendlar det väldigt mycket under en dag, men det tror jag inte arbetskamraterna märker. Det är känslorna som löper amok inom mig.

Jag tänkte berätta om vad bipolaritet är, hur sjukdomen yttrar sig för mig och vad jag gör för att må så bra som möjligt. Provar ut nya mediciner, äter och sover bra, motionerar osv. Vad mitt mål är, att komma upp i 75% men att det kanske inte går. Min grundtjänst är på 100%, men det har både FK och min läkare i princip avskrivit som en realitet. Nu jobbar jag 25% några veckor till. För tillfället är jag i en mixed state vilket är oerhört påfrestande. Jag har också märkt av kognitiva svårigheter på jobbet vilket gör mig livrädd. Jag har alltid varit superbra på jobbet när jag jobbat. Därför behöver jag ta det lugnt med upptrappningen.

Hur ska jag göra? Är det dumt att berätta? Är det bättre att de bara tycker det är konstigt med mina sjukskrivningar och låter dem spekulera bäst de vill? Vilket jag antar att de gör, det är självklart när någon helt plötsligt är borta på heltid och sedan kommer tillbaka på 25%. Alla är väldigt snälla. Ingen har någonsin sagt något eller kommit med gliringar så jag har inga problem på det sättet. Utan undantag möts jag av vänliga miner och kommentarer av arbetskamraterna.

Om jag ska berätta, hur personlig och detaljrik ska jag vara? Det verkar lite överkurs att jag legat inne för självmordsförsök, eller hur?

Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag hade inte berättat.

Man behöver inte redovisa allt. Psykiska sjukdomar är fortfarande väldigt stigmatiserande. Man kan bli ansedd för mer knäpp än man är...

Det är inte alla förundrat att kunna begripa, eller för den delen ens vilja begripa.

Det jag är rädd för är att det kan vändas emot dig. Om, säger OM, din arbetsplats börjar fungera sämre och människor mår sämre - då blir du en lätt syndabock, en måltavla.

Låt människor undra. Har de inget bättre för sig så är det inte ditt bekymmer.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det är svårt att säga utan du måste nog gå på din egen känsla!

Jag berättade på mitt dåvarande jobb, ca 25 personer på avdelningen, trots att jag blev avrådd bl a av en vän. Möttes dock av enbart positiva reaktioner, och ingen som på något sätt visat att de reagerat negativt. Fick en del frågor om sjukdomen och sen var det bra med det:cool:

Jag var då sjukskriven till och från, och det underlättade att de förstod vad det berodde på. Idag är jag symptomfri sen två år, och jag döljer inte att jag är bipolär, men ser heller ingen anledning att dra upp det i det här läget. Det påverkar ju varken mitt liv eller min arbetskapacitet (bortsett från att jag inte ska jobba skift mer)
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag hade inte berättat.

Man behöver inte redovisa allt. Psykiska sjukdomar är fortfarande väldigt stigmatiserande. Man kan bli ansedd för mer knäpp än man är...

Det är inte alla förundrat att kunna begripa, eller för den delen ens vilja begripa.

Det jag är rädd för är att det kan vändas emot dig. Om, säger OM, din arbetsplats börjar fungera sämre och människor mår sämre - då blir du en lätt syndabock, en måltavla.

Låt människor undra. Har de inget bättre för sig så är det inte ditt bekymmer.

Du kanske har rätt. Jag vet att det är stigmatiserat med psykiska sjukdomar, det är därför jag tvekar. Jag har faktiskt blivit illa behandlad i ett par fall på grund av det. I mycket pressade lägen, där den andre varit pressad.

Målet är ju att jag ska bli stabil och kunna arbeta en viss procent stadigvarande. När jag jobbade 75% en längre period innan den här senaste sjukskrivningen var jag väldigt frisk för övrigt. Ingen korttidsfrånvaro alls i princip. Och då behöver ju ingen undra.

Tack för input!
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det är svårt att säga utan du måste nog gå på din egen känsla!

Jag berättade på mitt dåvarande jobb, ca 25 personer på avdelningen, trots att jag blev avrådd bl a av en vän. Möttes dock av enbart positiva reaktioner, och ingen som på något sätt visat att de reagerat negativt. Fick en del frågor om sjukdomen och sen var det bra med det:cool:

Jag var då sjukskriven till och från, och det underlättade att de förstod vad det berodde på. Idag är jag symptomfri sen två år, och jag döljer inte att jag är bipolär, men ser heller ingen anledning att dra upp det i det här läget. Det påverkar ju varken mitt liv eller min arbetskapacitet (bortsett från att jag inte ska jobba skift mer)

Toppen att det funkar bra för dig nu! Jag önskar komma dit så snart som möjligt. Bra också att det togs emot väl på dit jobb.

Eftersom jag inte berättat hittills och tidigare bestämt mig för att inte berätta, kanske det rätta för mig är att inte berätta.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

För egen del så har det underlättat för mig att få veta om min kollegas sjukdom. Det innebär att jag kan planera vårt gemensamma arbete bättre eftersom vi delar på en del uppgifter som kan bli lidande.
Ingen big deal, men skönt att kunna ha chansen att förstå varför saker blir som de blir ibland med kollegan.

/V
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Svårt att säga.

Om du hade varit min arbetskamrat hade jag troligen redan gissat rätt. Och om du hade jobbat på min arbetsplats hade det inte varit något problem att berätta, utan alla hade tyckt att det är det bästa. Och sen hade det inte varit mer med det. Vi hade under en tid en kollega som hade psykotiska episoder, vilket hen berättade för alla så att vi skulle veta. Hen fick också vid något tillfälle akuta psykotiska symtom på jobbet, och då visste ju alla så då var det enkelt att se till att hen genast fick vård.

Jag möter aldrig någonsin de där fördomarna mot bipolaritet som tydligen fortfarande finns, men de bipolära jag känner säger att de möter dem (dock inte på min arbetsplats), så jag är övertygad om att fördomarna finns.

Jag tycker ändå att det är svårt att föreställa sig att det är bättre att kollegorna spekulerar - vilket ju är oundvikligt om någon har underligt mycket frånvaro - än att de vet. Men som sagt, eftersom jag inte är bipolär möter jag inte fördomarna, så jag vet inte hur illa det kanske kan vara på den punkten.

Är det allmänt sett högt i tak på din arbetsplats?
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Nja, skulle jag svara på om det är högt i tak. Diskussionerna går mycket på tomgång. Det är en blandad kompott bland arbetskamraterna. Chefen och tre till skulle jag säga är väldigt vettiga och skulle troligen ta det väldigt bra.

Jag kan tänka mig att det är högt i tak på din arbetsplats som väl är i den akademiska världen. Jag jobbar med tekniker, om nu folks utbildning har med det hela att göra :D När jag tänker efter så är nog några av dem väldigt inskränkta i sin syn på världen.

En kollega som också var min vän privat, visste. Hon fick också spel på mig en gång efter en sjukfrånvaro på fyra dagar. Att jag inte dog där och då, utan var lugn och förklarade min situation förundrar mig än idag. Hon hade nämligen läst på om min sjukdom hela helgen och kommit fram till att jag egentligen inte ville jobba. Det jag svarade var att hon fick tycka och säga precis vad hon ville men att hon hade fel i att jag inte ville jobba. Jobbet var (och är) det som håller ihop min tillvaro till ett fungerande liv. Då var jag sjukskriven 25 eller 50 procent, minns inte, men kollegans utbrott fick mig att omedelbart samma dag gå upp på 100. (Vilket inte var bra i längden) Så jo, jag har stött på fördomar. Av en av mina närmsta vänner.

När jag skriver så har jag så gott som bestämt mig. Jag har även fått några PM från personer som själva berörs av det här med bipolaritet. Deras omdömen och råd tackar jag mycket för och litar på.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

har själv en kronsik ledsjukdom. Valde att berätta när jag fick min diagnos, så att jag sedan kan berätta om jag har en dålig dag och kanske måste byta klienter, ta det lugnare mm
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

har själv en kronsik ledsjukdom. Valde att berätta när jag fick min diagnos, så att jag sedan kan berätta om jag har en dålig dag och kanske måste byta klienter, ta det lugnare mm

Bra att det funkar för dig! :):) Ledsjukdom, migrän, värk med flera fysiska besvär skulle jag nog inte tveka att berätta om. Jag tänker mig att människor inte har lika mycket fördomar kring den typen av sjukdomar som psykiska sjukdomar. Antagligen kan man få negativa reaktioner på mycket frånvaro men stigmatiseringen finns inte där. Fysiska sjukdomar är begripliga på ett annat sätt än psykiska. Trots att följderna på en arbetsplats kan bli de samma.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det där beror väldigt mycket på hur dina arbetskamrater är. Jag har valt att inte berätta för någon. Inte ens chefen har fått veta att jag är Asperger. Du måste fundera på om de kommer att se dig som din sjukdom/nidbilden av den eller om de kommer kunna se dig för den du är på ett mer nyanserat sätt.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Var alla som chefen och de ca tre vettiga till som finns skulle jag antagligen inte tveka. Men jag tvekar ju och har tidigare bestämt mig för att inte berätta. Berättar jag för min skull eller deras, måste jag också veta. Eller jag har ganska troligt bestämt mig för att inte berätta.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag har själv kroniska sjukdomar (fysiska). Jag har berättat kortfattat för arbetskamraterna, just för att undvika spekulationer som jag tycker är värre än att berätta och dels för att jag var nyanställd förra våren. Nu har jag dock varit sjukskriven väldigt länge på heltid och de enda som är insatta ordentligt är mina chefer, arbetskamraterna har jag inte träffat sedan julbordet som jag pallrade mej iväg till och då berättade jag lite kortfattat hur det gick med mej.

Min förra arbetsplats var lite av ett "Samhall light" eller vad man ska kalla det, alla har/hade någon form av funktionshinder (även arbetsgivarna som har som policy att ge folk en chans) och där var det VÄLDIGT öppet med vad som felade en, jag tyckte det kunde bli lite jobbigt. Men det va bara att visa var gränsen gick. Varje dag. :cool:

Man ska inte berätta mer än man är bekväm med! Vill man inte öppna sej så vill man inte. Man har inga skyldigheter att berätta allt, det viktigaste är ju att chefen vet läget.
Jag är inte speciellt öppen med mina besvär, jag läser av ifrån fall till fall och väljer vilka som får veta "allt" gäller både i yrkesliv och privatliv.
 
Senast ändrad:
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag är av helt motsatt åsikt. Du skriver att du blivit illa behandlad. Är det för att andra inte vet om din sjukdom och därmed blir beteendet svårbegripligt?

Min man led av panikångest (har det fortfarande men kan numera kontrollera det för det mesta). Men vi berättade för allt och alla, vad det var och hur det tog sig uttryck och vad som var bäst för andra att göra vid ett anfall eller när han var på väg in i ett. I princip alla visade förståelse och i stället frågade mycket. Någon fnös och tyckte det var larv, men den personen var mest rädd själv och vi la inte ner mer energi på det.

En fd arbetskamrat till mig hade epilepsi som yttrade sig att hon stirrade vilt och skrek som en vansinnig men eftersom det var ett anfall fick man inte kontakt med henne. Detta berättade hon inte för oss andra. Gissa hur rädd jag blev när jag en morgon kom till jobb och hon sitter i soffan på detta sätt!!! Det var riktigt obehagligt. Jag har arbetat med personer med epilepsi förr, dock inte som tagit sig sådana uttryck, men det har jag inget problem med. Inte med hennes heller OM JAG VETAT!

Så jag tycker du ska be om tid av chefen och samla dina arbetskamrater och berätta om din sjukdom, vad som händer och vad de kan göra/inte göra. Hur ska vi annars komma förbi denna rädsla och fördomar det finns kring psykiska sjukdomar om vi inte pratar om dem?
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Man kan ju också säga halva sanningen.
"jag har haft en del frånvaro på sistone och det beror på en kronisk sjukdom jag har och jag har mått sämre en tid. Jag vill att ni ska veta det, så ni inte behöver undra varför jag smiter undan ibland. Chefen är fullt införstådd och vet detaljerna, så det får räcka med den här lilla informationen för den här gången.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Man kan ju också säga halva sanningen.
"jag har haft en del frånvaro på sistone och det beror på en kronisk sjukdom jag har och jag har mått sämre en tid. Jag vill att ni ska veta det, så ni inte behöver undra varför jag smiter undan ibland. Chefen är fullt införstådd och vet detaljerna, så det får räcka med den här lilla informationen för den här gången.

Det är vad jag också skulle rekommendera. Alla behöver inte veta allt, men om man vet att det finns en sjukdomsbild behöver inte folk undra och spekulera själva.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Din bipolära sjukdom är med största sannolikhet inget som du kommer bli av med likt en förkylning. Alltså är den en del av din personlighet och en del av dig. Du är inte din bipolaritet, det är något du har och som visar sig genom en rad olika beteenden.

Om du ska kunna förlika dig med den delen av dig och acceptera den tror jag det är viktigt att du vågar berätta och gå förbi de normativa gränserna, precis som alkoholisterna som är ambitiösa i sitt tillfrisknande inte döljer det. Det betyder inte att du behöver berätta alla detaljer och att du har varit inlagd för suicidförsök. Men att låtsas som det handlar om något helt annat tror jag på sikt gör situationen jobbigare. Bipolariteten är en sak, konsekvenserna av den är en följd av det och det som skapar mer problem.

Att du skriver en tråd om det visar att det är konsekvenserna i sig som är ett problem, vad du gör av det får du avgöra själv utifrån vad du tror är bäst i just din situation.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag talar om för de som blir påverkade om jag blir sjuk.
Jag har whiplash och såna fysiska problem. Men jag har också adhd och har förr mått dåligt psykiskt. Jag skämdes över mina psykiska besvär och skyllde ofta på de fysiska till de som inte var mina absolut närmaste.

Idag kan jag lite mer tala om att jag tex känner mig slut om jag kört för hårt, vilket jag iom mina psykiska problem lätt gjort och ibland fortfarande gör.
Till de som jag tycker kan dra nytta av att veta att jag faktiskt har diagnoser kan jag tala om det. Annars är jag "bara lite slut, haft mkt etc".

En hel del andra har diagnoser och kan må bra av att man vågar stå för sina. Fler än man tror kommer med egna historier då. En del kan man lära sig något av. Andra kan man lära något själv.

Hade fler vågat tala om psykiska besvär hade jag inte skämts så länge som jag gjorde.

Men visst kan det bli snack! Dock måste man ju någon gång börja vända det.
Man är inte helt galen jämt för att man är bipolär eller har adhd eller likn. Kan man visa andra det så kommer folk släppa en del av sina fördomar. Ju mer kunskap desto bättre.
Men idag kan du möta på motstånd. Man får göra en övervägning..

Förmodligen kommer folk iaf inte tro du är lat eller bli förbannade för att du inte kommer till jobbet. Men de kan också börja se dig som ett offer eller ifrågasätta ditt omdöme i annat.
Det där får man själv känna av hur man tror personerna skulle göra och vad man tror blir bäst för en själv.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag är av helt motsatt åsikt. Du skriver att du blivit illa behandlad. Är det för att andra inte vet om din sjukdom och därmed blir beteendet svårbegripligt?

Tre gånger. Båda gångerna av personer som känner mig mycket väl och som visste om min sjukdom. Bådas omdöme litar jag väl på i vanliga fall. Det som hände och det som sades har jag inga problem med idag. Jag lägger det på deras konto, skyller det på deras eget mående just då. Aldrig någonsin annars. (Men jag vet ju inte vad folk tänker om mig. I början var jag lite väl öppen och berättade för folk som absolut inte behövde veta. Det hjärtat är fullt av talar tungan, eller vad man brukar säga.)

Min man led av panikångest (har det fortfarande men kan numera kontrollera det för det mesta). Men vi berättade för allt och alla, vad det var och hur det tog sig uttryck och vad som var bäst för andra att göra vid ett anfall eller när han var på väg in i ett. I princip alla visade förståelse och i stället frågade mycket. Någon fnös och tyckte det var larv, men den personen var mest rädd själv och vi la inte ner mer energi på det.

En fd arbetskamrat till mig hade epilepsi som yttrade sig att hon stirrade vilt och skrek som en vansinnig men eftersom det var ett anfall fick man inte kontakt med henne. Detta berättade hon inte för oss andra. Gissa hur rädd jag blev när jag en morgon kom till jobb och hon sitter i soffan på detta sätt!!! Det var riktigt obehagligt. Jag har arbetat med personer med epilepsi förr, dock inte som tagit sig sådana uttryck, men det har jag inget problem med. Inte med hennes heller OM JAG VETAT!

I båda de fallen verkar det helt rimligt att omgivningen vet så de kan agera och hantera situationen på lämpligt sätt. Mig behöver ingen hantera, om du förstår vad jag menar.


Så jag tycker du ska be om tid av chefen och samla dina arbetskamrater och berätta om din sjukdom, vad som händer och vad de kan göra/inte göra. Hur ska vi annars komma förbi denna rädsla och fördomar det finns kring psykiska sjukdomar om vi inte pratar om dem?


Alltså. De ska inte göra någonting! Det är det som är hela vitsen. Jag vill inte att de ska tassa runt mig eller behandla mig på något särskilt sätt alls.

När jag är riktigt låg, deprimerad, jobbar jag inte. Är jag lite låg men ändå jobbar, ja då ska de vara som vanligt ändå. Är jag speedad, hypoman, vill jag inte höra det från arbetskamraterna. Chefen är väl den som får sätta stopp i sådana fall. Nu var det ett tag sedan, men när jag jobbade 100% var jag ofta åt det hypomana hållet. Som jag skrev tidigare påverkar det ingen annan på arbetsplatsen att jag har ett högt tempo, går fort, gör tusen saker på en gång och får dem gjorda också samt ofta jonbbade övertid för att det var så kul. Det märks antagligen på att jag är mer pratsam och skrattar mer, men det skadar inte dem.

Måste jag vara ambassadör för psykiskt sjuka människor? Om jag inte vill? Det ÄR stigmatiserat och jag har ingen aning om hur det tas emot. Det skulle vara alldeles förskräckligt om jag på något sätt blev lidande på grund av min öppenhet. Jag kan inte riktigt tänka mig i vad för situation, men saker och ting och förhållanden på en arbetsplats kan ändras.
 
Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Man kan ju också säga halva sanningen.
"jag har haft en del frånvaro på sistone och det beror på en kronisk sjukdom jag har och jag har mått sämre en tid. Jag vill att ni ska veta det, så ni inte behöver undra varför jag smiter undan ibland. Chefen är fullt införstådd och vet detaljerna, så det får räcka med den här lilla informationen för den här gången.

Det här kan vara en lösning. Problemet är bara att jag är en så öppen person att om jag säger A säger jag antagligen B. Ska jag berätta att jag har en kronisk sjukdom men inte vilken, måste jag verkligen bestämma mig innan och ha en plan för vad jag ska säga och inte. Men absolut, det kan vara en lösning.

Jag behöver inte smita undan. När jag jobbar jobbar jag. Jag har mina egna arbetsuppgifter som bara jag har koll på. Dock har jag jag problematiskt nog märkt sista veckan att det är jobbigt att utföra dem. Ingen annan vet eller märker det. Det är inom mig det sker. Jag måste kontrollräkna och kontrollräkna, kolla och kolla osv. Det går helt enkelt långsammare. Förut har jag inte märkt av kognitiva svårigheter på jobbet. Inte alls. Jag hoppas det hänger samman med insättning av nya medicinen.
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Jag skulle vilja att det fanns olika länder där samhällena funkade på olika sätt - och att man kunde välja att bo i det land som passade...
Svar
8
· Visningar
1 205
Senast: Araminta
·
Kropp & Själ Hej! Har fått reda på att jag har en kronisk ögonsjukdom som tyvärr kommer att påverka mig resten av livet. Har extremt torra ögon som...
2
Svar
27
· Visningar
3 202
Senast: Gnist
·
Övr. Hund Personligen tycker jag att det allmänna debatt-klimatet börjar bli riktigt ruggigt, det har varit det ett tag också. Nu pratar jag...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 980
Senast: IngelaH
·
Hundhälsa Ska vi skapa oss en tröstetråd för oss som har hundar med kronisk sjukdom? Jag känner i vart fall att jag behöver det... Min förhoppning...
13 14 15
Svar
296
· Visningar
35 262

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Ännu en tråd om hundfoder
  • Uppdateringstråd 29
  • Black & tan?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp