Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

[lil-sis]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Duktig flicka?
Borde kunna bättre?

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Sedan slår det mig förresten, att jag tror att den här tråden kanske hänger ihop med den förra. Den som handlade om ditt dåliga samvete för att du är sjukskriven. Den känslan tycker jag märks i den här tråden också.

Att du funderar så mycket kring att berätta, beror det på det där dåliga samvetet?

Det som gör att jag funderar på det är att jag kan känna igen mig i det. Sedan i somras har jag varit sjukskriven från och till på heltid eller halvtid och haft en massa sjukfrånvaro däremellan, jag håller på att förgås av känslan att inte vara 'fullvärdig' som arbetskraft, det stämmer inte med min självbild.

Så trots att jag hatar att prata om min migrän berättar jag noga och detaljerat om hur mina anfall går till. Egentligen tror jag folk är måttligt intresserade men mitt dåliga samvete driver mig att förklara precis hur jävligt det är så att alla ska förstå att jag inte bara är hemma för 'lite huvudvärk'...

Såg inte det här igår.

Jo visst hänger det ihop. Självklart har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet och presterar på heltid. Jag skrev det i den tråden, att jag kom in på det här jobbet från sidan. Under ifrån kan man säga. Jag var sjukskriven för tillfället och blev utförsäkrad. Damen från FK ringde på förmiddagen och berättade det. Beskedet resulterade i total paralysation från min sida. Jag kunde knappt andas. På eftermiddagen samma dag ringde min kompis och frågade om jag ville komma och jobba på hennes arbetsplats typ dagen efter. De var i högsäsong och i akut behov av arbetskraft. Visst ville jag det. Två månader på timme blev sedan heltid provanställning som löpte över i en tillsvidareanställning.

Jobbet passar mig extremt bra. Jag har 125 högskolepoäng från en icke avslutad högskoleutbildning på 180 poäng samt praktisk erfarenhet från arbetsuppgifterna eftersom jag jobbat som amanuens på universitetet under utbildningen. Hållit i grundkurser osv.

Att det skulle kastas ett sånt jobb efter mig på ett av Sveriges största konsultföretag inom den tekniska branschen är för bra för att vara sant.

Så ja, jobbet betyder massor för mig. Att prestera, vara duktig och driftig känns extra, extra viktigt för mig. Jag måste bevisa att jag klarar det trots min diagnos. De första två åren var det heller inga problem.

Nu har jag hamnat där att jag måste hantera och acceptera att jag inte klarar av hundra procents arbete. Och som du skriver, det går inte ihop med min självbild.

Jag är ganska säker på att det dåliga samvetet skulle plåga mig oavsett anledning till frånvaro. Migrän eller vad som helst.

Jag känner att jag sviker chefen som anställde mig trots att han visste om diagnosen. Då var jag ju fri från symptom och stabil. Min kollega och vän som "headhuntade" mig.

Har din migrän förvärrats med tiden? Jag har svårt att sätta mig in i hur det känns men jag förstår att det måste vara ett helvete. Jag tror det är bra att du berättat för arbetskamraterna. INGEN kan ju tycka att vafan, vilken underlig människa det där är. Migrän! Det kan man verkligen inte rå för att man har.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Så bra. Då har du ju fattat ett beslut som gäller just nu i alla fall




Nu har jag visserligen 'bara' migrän, vilket inte går att jämföra med t ex ångest och depressioner - men oj vad jag känner igen det där!

Jag har världens snällaste chef som varje morgon när jag kommer noggrant förhör sig om hur jag mår för dagen. (Jag har alltså sjukfrånvaro nästan varje vecka). Hon visar verklig omsorg - men jag önskar mest att hon inte gjorde det! Jag vill inte bli granskad, när jag är där så är jag där, bara. Precis som alla andra.

Och jag vill heller inte att hon lyfter av mig jobb för att jag inte ska bli dålig...

Att du och jag känner så lika kanske inte har med sjukdom att göra, utan med personlighet. Vi är nog båda hyggligt ambitiösa och har bilden av oss själva som 'duktiga' och presterande. Då tar det hårt att plötsligt inte vara det. Fast det kanske skulle vara nyttigt för både din ångest och min migrän att acceptera läget, och vara nöjda med det vi gör när vi faktiskt mår bra.

Du har rätt! Det är en lång process att ändra sin självbild.

Jag pratade kort med chefen idag och tog upp mina farhågor med att berätta. Han trodde absolut inte att någon skulle reagera negativt. Han sa att de "i princip" fattat vad det handlar om. Sist jag blev heltidssjukriven, i februari, hade han sagt att jag hade problem med sömnen. Så var det ju då, jag sov ingenting.

Jag luftade mina farhågor över att de skulle ifrågasätta varför jag blev anställd från första början (det var fler om jobbet). Då sa han bara mycket bestämt att ingen ifrågasätter min kompetens och kapacitet när jag väl jobbar. Det känner jag själv också, så där är självförtroendet gott. Jag är en jävel på att få saker ur händerna, och det vet alla. Idag gick det föresten jättebra. Förra veckan bar jag lite orolig över min förmåga. Hoppas att den nya medicinen börjat verka och stabilisera mig.

Att bli analyserad är det jag är rädd för. Precis som du. Vi ska prata vidare om det här, chefen och jag, och sedan ta ett beslut.

Men fan vad knäpp sjukdom det här är. Idag på jobbet var jag full av energi och så nära mitt normala glada jag kan vara. Nu på eftermiddagen kom ångesten från helvetet. Varifrån då, och varför?

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det låter som om du har väldigt lite tilltro till att dina arbetskamrater kan hantera en sjukdom. Men är det egentligen inte dina egna känslor och din egen självbild du projekterar på dem?

Kanske. Men jag kan inte veta. Därför iakttar jag försiktighet och avvaktar tills jag verkligen vet.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Din beskrivning av din situation med sjukskrivningar, att du måste missa roliga saker, ligga i sängen vissa dagar på dina älskade resor osv ger mig perspektiv. Jag har inte skrivit det tror jag, men det betyder mycket att du delar med dig.

Det där med att vara tvungen att vila en dag på världens roligaste resa skulle vara lika trist oavsett orsak. Jag har aldrig tänkt på det ut den synvinkeln förut. Orsakerna skiljer sig men konsekvenserna blir de samma. Tack för att du breddar min syn!

 

[No1]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Vad grundar du ditt påstående i? Arbetar du i arbetsledande ställning eller med personalfrågor?

Information i mitt fall, skulle det vara tillräckligt att berätta att jag lider av återkommande depressioner eller är det all in som gäller?

Svar ja, och jag arbetar bland annat med rehabilitering och samordnande med fk/af när det gäller att hjälpa människor med olika problem att komma ut på arbetsmarknaden.


Det som i regel är av betydelse är att i kort enkelhet förklara för kolleger vilken typ av problem man har, hur problematiken yttrar sig/kan påverka arbetet och samspelet med andra människor.

 

[No1]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Spekulationer väcker misstro och en massa andra knepiga slutsatser hos människor som tycker att livet går ut på att dra slutsatser om andra människors beteenden. Och de finns på varje arbetsplats. Och på Buke :-)

Ofta får hela situationen en positiv skjuts där man får både förståelse och hjälp med att underlätta när det behövs.

Så är det absolut.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Svar ja, och jag arbetar bland annat med rehabilitering och samordnande med fk/af när det gäller att hjälpa människor med olika problem att komma ut på arbetsmarknaden.


Det som i regel är av betydelse är att i kort enkelhet förklara för kolleger vilken typ av problem man har, hur problematiken yttrar sig/kan påverka arbetet och samspelet med andra människor.

Människor med olika problem. Vd kan det röra sig om? Jag tänker mig att de har så synliga problem att de verkligen kräver förklaring.

I mitt fall påverkar inte min sjukdom arbetet eller samspelet med andra människor (på jobbet). Jag har aldrig gått över gränsen och varit på de andra när jag är åt det hypomana hållet. Det kan lätt bli att jag då ställer stora krav på snabbhet, ruljans och snabba beslut och kör över folk eftersom jag är så långt framme i tankekedjan medan andra inte hänger med. Det har hittills bara yttrat sig hemma. På jobbet är jag inom normalspannet för uppåt/nedåt, i alla fall så att det inte påverkar andra negativt.

När jag totalkrisade i samband med pappas död grät jag på jobbet ibland men då visste de vad det handlade om. Nu är jag inte ens i närheten av att gråta även om jag känner mig nere på jobbet.

Hur det påverkar arbetet är genom sjukskrivningar på heltid eller deltid. Hittills har det fungerat bra genom att en kollega hjälpt mig med backup av mig från sjuksängen. Om jag måste fortsätta jobba så här lite, 25 eller 50% när vår högsäsong snart drar igång blir det problem. Då måste en resurs tas från den andra verksamheten på avdelningen.

 

[No1]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Människor med olika problem. Vd kan det röra sig om? Jag tänker mig att de har så synliga problem att de verkligen kräver förklaring.

Det kan vara allt från att du är invandrad till någon typ av fysiskt/psykiskt handikapp, eller bägge och.
Det behöver inte vara så allvarligt, det kan röra sig om person med enklare diagnos ex bokstavs.

I mitt fall påverkar inte min sjukdom arbetet eller samspelet med andra människor (på jobbet). Jag har aldrig gått över gränsen och varit på de andra när jag är åt det hypomana hållet. Det kan lätt bli att jag då ställer stora krav på snabbhet, ruljans och snabba beslut och kör över folk eftersom jag är så långt framme i tankekedjan medan andra inte hänger med. Det har hittills bara yttrat sig hemma. På jobbet är jag inom normalspannet för uppåt/nedåt, i alla fall så att det inte påverkar andra negativt.
.

Frågan är om dina kolleger inget märker eller om du tror att de inget märker? Där kan din chef gå in och råda, eller annan objektiv ärlig som du anser pålitlig.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det kan vara allt från att du är invandrad till någon typ av fysiskt/psykiskt handikapp, eller bägge och.
Det behöver inte vara så allvarligt, det kan röra sig om person med enklare diagnos ex bokstavs.

Ok.

Frågan är om dina kolleger inget märker eller om du tror att de inget märker? Där kan din chef gå in och råda, eller annan objektiv ärlig som du anser pålitlig.

Helt klart märker de att min sinnesstämning varierar. Men jag hävdar säkert att det inte påverkar dem i deras arbete och deras arbetsmiljö. Dock kan det fär all det vara et bra sak att ta upp med chefen. Han har hittills inte sagt något.

 

[Björk]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Frågan är om det kan finnas nackdelar för mig att berätta. Det handlar om en psykisk sjukdom, bipolär 2. Jag skäms inte för min sjukdom men jag vet att det finns många negativa föreställningar än idag. Jag är till exempel rädd att de ska se mig som sjuk vad jag än gör och hur jag än mår. Att de ska analysera mig hela tiden.
-----------------------------
Hur ska jag göra? Är det dumt att berätta? Är det bättre att de bara tycker det är konstigt med mina sjukskrivningar och låter dem spekulera bäst de vill? Vilket jag antar att de gör, det är självklart när någon helt plötsligt är borta på heltid och sedan kommer tillbaka på 25%. Alla är väldigt snälla. Ingen har någonsin sagt något eller kommit med gliringar så jag har inga problem på det sättet. Utan undantag möts jag av vänliga miner och kommentarer av arbetskamraterna.

Om jag ska berätta, hur personlig och detaljrik ska jag vara? Det verkar lite överkurs att jag legat inne för självmordsförsök, eller hur?

Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.

Jag (tror att jag) skulle berätta. Av flera skäl. Dels för att jag som person har svårt att i ett arbetslag liksom hålla tyst om något som är en ganska påtaglig del i mitt liv. För mig ser jag hellre att folk vet och inte behöver fundera än att det kanske funderas och undras och byggs upp "värre" föreställningar än den sanning som är.

Sen finns ett skäl till för mig; jag skulle känna att det vore viktigt för mig att avdramatisera just området psykiskt sjukdom. Att jag kan vara en del av den avdramatiseringen genom att berätta och att folk som inte vet tillräckligt kan få fördjupade kunskaper om vad det innebär. (Av precis samma skäl har en kollega till mig berättat för oss alla att hennes båda föräldrar har bipolär sjukdom och hur det påverkat och påverkar henne.).

Men; jag är ju jag. Och du är du. Visst kan du ha rätt i dina farhågor om att du riskerar bli "analyserad". Så kan det visst bli. Å andra sidan; om dina arbetskamrater är "bra folk" (vilket du ju verkar tycka) så bör ett sådant "analyserande" egentligen inte påverka just dig. Att/om de inom sig själva tänker "oj, är det där en signal nu.." och sen inte frågar dig så är det ju liksom deras helt egna problem. Man kan ju aldrig styra över vad människor tänker om en; vare sig man meddelat dem sin eventuella diagnos eller inte.

Hur du ska göra måste bli ditt eget beslut.

 

[Björk]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Måste jag vara ambassadör för psykiskt sjuka människor? Om jag inte vill? Det ÄR stigmatiserat och jag har ingen aning om hur det tas emot. Det skulle vara alldeles förskräckligt om jag på något sätt blev lidande på grund av min öppenhet. Jag kan inte riktigt tänka mig i vad för situation, men saker och ting och förhållanden på en arbetsplats kan ändras.

Nej! Det måste du INTE. Det är helt upp till dig själv att avgöra om du är beredd att bli just "ambassadör". Generellt är det ju jättebra om fler med psykiska sjukdomar vågar/kan/vill vara "ambassadörer", MEN jag tycker inte att t ex du som individ har något ANSVAR eller någon SKYLDIGHET alls. Det är ditt liv och ditt mående och därför måste det ställningstagandet göras av dig.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det där med att vara tvungen att vila en dag på världens roligaste resa skulle vara lika trist oavsett orsak. Jag har aldrig tänkt på det ut den synvinkeln förut. Orsakerna skiljer sig men konsekvenserna blir de samma. Tack för att du breddar min syn!

Bra att du ser det så. Det är inte helt oproblematiskt för jag vill ju inte att dina trådar ska handla om min migrän (som för övrigt: ja, den har blivit värre, beroende på att mina hormoner utkämpar sin sista strid).

När jag tar upp min migrän gör jag det för att kanske 'avdramatisera' just psykisk sjukdom lite grand. Oavsett sjukdom kan ju konsekvenserna för t ex arbetsförmågan bli desamma.

Och vad gäller arbetsförmåga tänkte jag på en annan sak: din sjukdom är ju inte bara ett problem på din arbetsplats. Den kanske också bidrar till att göra dig så handlingskraftig och presterande när du är mer uppåt - du skriver ju att du är bra på att få saker ur händerna. Jag har flera gånger sett intervjuer med folk med bipolaritet eller adhd som säger att de inte skulle vilja vara utan de faserna, för de blir så kreativa och får mycket gjort.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Men; jag är ju jag. Och du är du. Visst kan du ha rätt i dina farhågor om att du riskerar bli "analyserad". Så kan det visst bli. Å andra sidan; om dina arbetskamrater är "bra folk" (vilket du ju verkar tycka) så bör ett sådant "analyserande" egentligen inte påverka just dig. Att/om de inom sig själva tänker "oj, är det där en signal nu.." och sen inte frågar dig så är det ju liksom deras helt egna problem. Man kan ju aldrig styra över vad människor tänker om en; vare sig man meddelat dem sin eventuella diagnos eller inte.

Hur du ska göra måste bli ditt eget beslut.

Jo, tänker gör de ju oavsett vad de vet eller inte. Huvudsaken är ju att det inte går ut över mig genom att de öppet analyserar mig eller ger mig blickar.

KL

Efter att ha diskuterat med chefen igen berättade jag igår. Mina farhågor förutom att bli analyserad och särbehandlad (kanske även på snällt sätt, avlastad, som mandalaki beskrev) var att bli utsatt i ett eventuellt skarpt läge. I pressade situationer, om det går dåligt ekonomiskt för gruppen eller vad som helst. Chefen kunde inte tänka sig en enda situation där det skulle inträffa. Egentligen kan jag själv inte komma på någon konkret situation. Han poängterade att ingen i gruppen ifrågasätter min kompetens eller arbetsförmåga. Jag tror det avgjorde.

Berättandet gick helt odramatiskt. Kollegan som har ett barn med adhd ställde många frågor om likheter med ditten och datten mellan sjukdomarna och dess följder, medicinering och hur lång tid det tar att ställa in sig på nya mediciner osv. Det kändes på hans frågor som att han inte gjorde skillnad på sjukdomen adhd och bipolaritet. Stämningen i rummet kändes varm och snäll. För mig var det helt odramatiskt och osentimentalt att berätta.

Det känns bra. Samtidigt finns en liten, liten oro för eventuella följder. Tänker jag logiskt kan jag inte komma på vad det skulle vara.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Bra att du ser det så. Det är inte helt oproblematiskt för jag vill ju inte att dina trådar ska handla om min migrän (som för övrigt: ja, den har blivit värre, beroende på att mina hormoner utkämpar sin sista strid).

Mina tusen trådar om mig och mitt

Tråkigt att höra att migränen blivit värre. Kan den lugna sig när hormonerna stabiliserats?

När jag tar upp min migrän gör jag det för att kanske 'avdramatisera' just psykisk sjukdom lite grand. Oavsett sjukdom kan ju konsekvenserna för t ex arbetsförmågan bli desamma.

Exakt.

Och vad gäller arbetsförmåga tänkte jag på en annan sak: din sjukdom är ju inte bara ett problem på din arbetsplats. Den kanske också bidrar till att göra dig så handlingskraftig och presterande när du är mer uppåt - du skriver ju att du är bra på att få saker ur händerna. Jag har flera gånger sett intervjuer med folk med bipolaritet eller adhd som säger att de inte skulle vilja vara utan de faserna, för de blir så kreativa och får mycket gjort.

Så är det faktiskt. Jag kan utan att känna mig stöddig säga att jag är bra på mitt jobb. Effektiv, planerande, snabb, letar lätt och gärna upp ny information, social osv. Ibland blir det lite för mycket eftersom det hör till sjukdomsbilden. Under den här sjukskrivningen har jag jobbat mycket med att landa lite. Bestämma mig för var fokus i livet ska ligga. Jag vill jobba och vara duktig på mina troliga 75% men jag måste ha ork och lust över till annat.

Jag tror att mitt goda självförtroende gällande min prestation på jobbet var avgörande för att jag vågade berätta.

Jag, jag och jag! Jag känner mig egocentrisk med mina trådar men buke är en fantastisk plats för möten med människor med så många olika erfarenheter. Vilket effektivt sätt att kommunicera på! Du vet ju, kanske andra också, att jag tack vare buke tog mig ur mitt förra dåliga förhållande med barnens far. Jag kanske hade gjort det ändå, javisst, men det underlättade enormt med det stöd jag fick. Jag menar, min första fråga här: Är det OK att min man träffar och har kontakt med sin fd älskarinna? Eeeh? Måste man ställa en sådan fråga har man lite problem med sin inre kompass. I sådana fall kommer bukegänget till undsättning på ett toppensätt.

Ursäkta konstigt och rörigt inlägg. Skriver från mobilen i en stressad situation. Kan inte granska.

 

[mandalaki]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Det känns bra. Samtidigt finns en liten, liten oro för eventuella följder. Tänker jag logiskt kan jag inte komma på vad det skulle vara.

Sådan oro är livet fullt av. Kan man inte släppa den får man lära sig leva med den, bara.

Så bra att det gick bra

Vad gäller dina egocentriska trådar: jag har aldrig uppfattat dem sådana. Dels spammar du inte forumet med dem, dels innebär dina trådar nästan alltid en utveckling för dig själv, de slutar alltid med du gör något - som blir bra för dig själv. Det är imponerande, och roligt att följa med i.

 

[Dentaku]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Skönt att det gick bra, jag hoppas det fortsätter vara lika odramatiskt. Och jag får erkänna att jag blir lite glad varje gång en kompetent och "välanpassad" person vågar gå ut med att de lider av en psykisk sjukdom, vi behöver minska fördomarna om den typen av tillstånd.

 

[Sissa]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

+ mandalaki


Jag blir jätteglad över era kommentarer. Tack!

 

[athena_arabians]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Jag är så glad att höra att du vågade berätta och det gick så bra!

 

[FreSus]

Sv: Berätta för arbetskamrater om kronisk sjukdom?

Läser denna tråd med stort intresse, sonen som blir 19 i år har för 6 mån sedan fått diagnos bipolär, adhd, panikångest.

Självklart har vi föräldrar stor oro för hur hans arbetsliv kommer att se ut, än har han inte hittat någon medicin som fungerar (läs: som han gett möjlighet att börja verka, kommer det en manisk period när han känner sig odödlig slutar han medicinera)

Han går på gymnasiet och tänker bli förskolelärare, vilket passar honom ypperligt eftersom det är ett aktivt arbete.

I veckan började han praktik på en ny praktikplats och började med att vara helt öppen om sina diagnoser. Vi bor på en liten ort där ALLA vet så han ville klargöra vad som är sant och vad som inte är det.
Han fick ett väldigt gott bemötande.

Om du vill får du gärna berätta hur och när din sjukdom började och hur du kalrade av skolan.