Berätta om era lyckade distansförhållanden! (utbruten från Dejtingtråden 25)

ekra

Trådstartare
Visst är det en hel del personer i tråden som någon gång inlett LYCKADE distansförhållanden med folk de lärt känna under mycket kort tid innan relationen startat? Alltså typ nätbekantskaper?

Jag vill inte höra olyckliga historier och att det bara är en dum idé. ;)

Men jag vill höra om era erfarenheter, det hör väl i högsta grad till trådämnet. Man träffar ju varandra som blanka ark i datingvärlden. Hur har ni gått framåt? Alltså hur ofta har ni setts, hörts osv.

Och om ni flyttade ihop, hur länge dröjde det?
 
Visst är det en hel del personer i tråden som någon gång inlett LYCKADE distansförhållanden med folk de lärt känna under mycket kort tid innan relationen startat? Alltså typ nätbekantskaper?

Jag vill inte höra olyckliga historier och att det bara är en dum idé. ;)

Men jag vill höra om era erfarenheter, det hör väl i högsta grad till trådämnet. Man träffar ju varandra som blanka ark i datingvärlden. Hur har ni gått framåt? Alltså hur ofta har ni setts, hörts osv.

Och om ni flyttade ihop, hur länge dröjde det?

Jag är ju numera gift, men smygläser alla dejting-trådar ändå.

Jag och mannen träffades på Tinder i april-16, han var i min stad på jobb. Vi skulle ses en tisdag och ligga, han stannade till fredag och jag fick inte ligga alls under de dagarna 🤷🏼‍♀️

Han kom o hälsade på helgen efter igen och så sågs vi intensivt varannan vecka när jag inte hade jobbhelg. Hade tre veckor semester ihop och bestämde då att det var vi på allvar.
Pratade i telefon nån timme varje kväll och sågs efter sommaren en gång i månaden.
Första året la vi närmre 50tkr på flyg/tåg.

Han flyttade till mig mars -17.
Maj -17 förlovade vi oss, sept -17 gifte vi oss och köpte hus. Väntar tillökning i januari -20.

Distans går om båda två är lika dedikerade och vill att det ska funka. Vi pratade praktiska detaljer tidigt, han var beredd att flytta, inte jag.
Han bodde i Umeå när vi första gången träffades, jag i Malmö.
 
Vi har väl inte kommit så långt än men berättar ändå. Jag finns i Sverige och han i USA.

Maj 2018 - vi får kontakt för första gången i en app där man skickar flaskpost. Min flaska hamnade hos honom, han plockade upp den och vi började prata. Ingen av oss letade relation och använde appen bara för att det var kul. Vi klickade redan från början med samma typ av humor och med intressanta diskussioner. Vi skojade om en road trip och jag som aldrig någonsin har velat träffa någon från nätet sa till min kompis att jag önskar att jag kunde träffa honom för jag visste att vi skulle ha så kul. Jag tänkte också still för mig själv att om jag någonsin skulle vilja ha en pojkvän så skulle det vara någon som honom. Vi pratar under sommaren och kör lite frågelekar och börjar väl gå lite mer på djupet än tidigare, "fiskar" och börjar väl ha mer flirtiga samtal.

September 2018 - när saker väl börjat hända går det undan.. :D Först inser jag det inte direkt men halvvägs in i månaden inser jag att jag gått och blivit kär. Jag har ALDRIG varit kär förut och trodde aldrig det skulle hända. Vi har ändå kommit så nära nu och jag erkänner det i princip direkt. Han säger att han är kär i mig med. Oh happy days, där inleddes en bubblande glad period. Runt den här tiden får jag för första gången se en bild på honom också :D

Hösten rullar på och vi pratar väldigt mycket. Från att bara chatta så går vi över till att prata i telefon. Jag har aldrig tidigare vågat prata engelska, det har varit en av mina största rädslor, men redan från sekunden jag svarade gick det bara så bra, det kändes inte jobbigt eller läskigt alls. Efter det började vi videochatta, det tyckte jag var lite jobbigt i början men det gick över först.

Hösten går över till vinter och allt är bara bra. Vi kommer snabbt fram till att vi är mer än vänner, men jag ville inte inleda en relation med någon jag inte träffat och det håller han med om. Men känslomässigt så är vi nog där, ändå.

Mars 2019 - vi träffas för första gången här i Sverige. Allt känns bara toppen redan från start. Han stannar 4 dagar och hinner träffa mina föräldrar lite snabbt samt mina vänner. Nu vet vi med säkerhet att vi är vi och med stor sorg säger vi farväl. Han åker hem och berättar för sin familj. Drama drama. Vi pratar vidare.

Juni 2019 - min tur att åka dit, 10 dagar. Den bästa tiden i mitt liv, allting var helt fantastiskt. Jag träffade hans familj och några vänner, fick följa med på bröllop och träffa släkten osv. Gick ut lite mer offentligt med att det är vi nu.

Sen åkte jag hem. Och nu är vi här och väntar desperat på att julen ska komma så att vi kan ses igen. Det kommer ha gått ett halvår, skittufft men det är vad det är. Vi studerar båda två och därför finns det ingen tid att åka under terminerna. Förmodligen kommer vi träffas under sommar och jul under de kommande två åren, eventuellt någon gång på våren.

Distansförhållande är tufft men för oss är det värt det. Communication is the key för att det inte ska uppstå spänningar eller missförstånd, det är så lätt att bli osäker annars. Vi pratar så mycket vi kan och det är absolut bäst när vi kan prata i telefon ofta, men vissa perioder är det svårt. Vi har dock stadig kontakt hela tiden förutom när vi sover och pratar så mycket vi hinner. Vissa dagar blir det mer, vissa mindre. Men vi litar på varandra och vet var vi har varandra.

Framtidsplaner: vi tar examen båda två, han flyttar hit, vi trollar fram en lägenhet och lever lyckliga i alla våra dagar. The End. :D
 
Jag och sambon träffades på grillkväll hos gemensamma vänner 06. Efter lite misslyckade kontaktförsök fick vi till en fikadejt innan jag för hem.
Sedan träffades vi ungefär var femte vecka tills han flyttade 75 mil till mig i februari 10.
 
Visst är det en hel del personer i tråden som någon gång inlett LYCKADE distansförhållanden med folk de lärt känna under mycket kort tid innan relationen startat? Alltså typ nätbekantskaper?

Jag vill inte höra olyckliga historier och att det bara är en dum idé. ;)

Men jag vill höra om era erfarenheter, det hör väl i högsta grad till trådämnet. Man träffar ju varandra som blanka ark i datingvärlden. Hur har ni gått framåt? Alltså hur ofta har ni setts, hörts osv.

Och om ni flyttade ihop, hur länge dröjde det?

Vi träffades inte via nätet men kände varann i några månader innan vi blev ihop. Vi träffades på jobbet men ville inte inleda något under kampanjen. Han bjöd upp mig till sig över påsk när vi var färdiga och jag åkte upp utan att veta hur det skulle sluta eller att vi hade varit på dejt innan :D Vi blev ihop på skärtorsdagen (som det året också råkade vara 1:a april) :love:

Det här var 2010 och jag sitter och skriver det här i huset jag åkte till då :heart Det är tufft med ett distansförhållande men det fungerar. Vi har inga planer på att flytta ihop (det skulle förhållandet inte klara av, vi är så gamla att vi utvecklat en drös ovanor :angel:) men eventuellt kommer jag att flytta närmare när jag blir äldre och inte orkar med mitt hus. Skulle vi mot förmodan flytta ihop skulle jag kräva att vi båda säljer och köper något nytt tillsammans.

Vi är nästan konstant i örat på varandra (Tele2 Unlimited FTW!) så det är så vi upprätthåller förhållandet. Ibland är det så jobbigt att jag bara inte vill längre... men det är bara att bita ihop för jag vet att den känslan går över. Vi har jobbat ihop flera gånger efter vi blev ihop också och det fungerar bra, vi kan hålla isär jobb och privatliv.
 
Jag träffade min man på en semesterresa 1999, vi blev ihop typ direkt och hade ett distansförhållande fram till 2005 tills vi flyttade ihop, gifte oss 2008 och har nu tre barn och villa (samt volvo men ingen vovve). Vi har känt varandra i lite över 20 år! Helt crazy.
 
Mina föräldrars äktenskap hade nog inte hållit i över 40 år om de för mesta inte bott o arbetat på olika kontinenter.
 
Jag träffade min make via nätdejting och vi hade distansförhållande i ca 1,5 år innan vi flyttade ihop. Han bodde då i Schweiz men var ifrån samma del av Sverige som jag och planerade att flytta hem inom något eller några år.

Vi började skriva i mars tror jag och sen träffades vi första gången i juni. Detta var 2010. Sågs några gånger under en ganska kort tidsperiod när han var på semester i Sverige, bestämde att vi ville vara tillsammans och efter det sågs vi med ca 4-6 veckors mellanrum, 3-5 dagar åt gången. Sommaren efteråt (2011) åkte jag ner till Schweiz och bodde hos honom i 3 månader innan vi fortsatte att ses en gång i månaden. Sen lyckades han skaffa jobb i Sverige och flyttade hem i februari 2012.

Sen dess har vi bott ihop, gifte oss 2015 och väntar barn till hösten. Det som gjorde att vi pallade avståndet tror jag var just vetskapen om att det hade ett slut, att han skulle flytta hem till Sverige. Annars tror jag att det hade blivit svårt. Men visst var det jobbigt! Vet inte hur många gånger jag bröt ihop i gråt på flygplatsen när han skulle åka tillbaka igen. Vi var ju unga också, 22 år när vi träffades.
 
Träffade ju min man på Malta 2012 när jag precis separerat från min dåvarande, flög dit en gång varannan månad, han kom till mig varannan månad. 2016 fick han uppehållstillståndet i Sverige och sedan dess bor han där men vi spenderar fortfarande en hel del tid ifrån varandra, han är ju skriven på min adress men ofta jobbar han i sin brors företag i Slovakien och just nu jobbar jag på Västbanken, när jag kommer hem åker han till Kairo i några månader, när han kommer tillbaka åker jag ut igen till Västsahara och så vidare. Det fungerar för oss då vi båda vill vara gifta men även ha friheten att satsa på företag/karriär.
 
Vi träffades via Badoo när jag var på island och jobbade som guide på en hästgård. Ville lära känna ngn från landet som kunde visa en runt på lediga dagar.
Hann ses max 2 dagar i veckan (ibland inte alls på 2-3 veckor) under 3 månaders tid.
Sedan åkte jag hem, han hälsade på en tid senare efter det så sågs vi 3 gånger till innan jag flyttade tillbaka till island och nu bor vi i Sverige tillsammans.
Tidsskillnaden på sommaren var det som gjorde det svårast och med olika dygnsrytmer..
 
En kompis hävdar att jag och hennes arbetskompis borde prata med varandra. Efter några veckors kampanj så okej då.

Vi pratade lite på messenger, en hel massa I telefonen och sågs sedan efter kanske 1.5 månads prat. Det var i början på december 2017 vi sågs första gången.

Vi bor fortfarande 20 mil ifrån varandra, av praktiska orsaker men träffas 3 helger av 4. Han kommer nästan uteslutande hit pga djuren.

Jag hatar eg distansförhållanden, jag har tidigare sagt att jag vägrar acceptera ett sådant utan ett tydligt slut osv.

Och här sitter jag. Med världens bästa N. Och ja jag skulle hellre se att vi bodde ihop. Verkligen. Men mellan slippa distansen och förlora honom eller ha det som vi har det är det plötsligt ett lätt val! ❤️
 
Året var 2011 och det var mitt i natten när jag, efter att tidigare på dagen blivit så där lite halvt om halvt dumpad (jävligt grann grabb som tyvärr tyckte att Umeå - nånstans i södra Norge var för långt), surfade runt på Spray Date för att sondera terrängen inför kommande flytt. 2012 skulle nämligen flyttlasset gå 80 mil söderut, så jag tänkte att jag kunde se vad jag hade att arbeta med. :p Var in på en lång radda profiler, kände att det fanns potential och somnade med lite hopp om livet.

Dagen därpå kom det ett mail där det stod att han tyckte att jag verkade vara en fin tjej, men att det var synd att jag bodde så långt bort. Jag svarade glatt "Men jag ska flytta till din stad nästa år!", varpå jag fick något i stil med "Kul! Hör av dig när du flyttat hit!". :meh: Jag hade dock fått vittring, så jag gav mig inte, och efter en veckas mailade (för grabben var i fjällen med en kompis, återkommer för övrigt om den kompisen längre ner) pratade vi i telefon. Tror det var en onsdag eller torsdag, minns att det var precis när terrordåden i Oslo och på Utöya hade skett. Natten mellan lördag och söndag samma vecka bokade han en flygbiljett (enkel väg) till mig och anlände på söndag eftermiddag. Han blev kvar nästan en vecka och hade det inte varit för att hans semester var slut hade han blivit kvar längre. Efter det var det vi. Jag fattade dock inte riktigt vad som hände och det tog mig några månader att landa. Han visste typ direkt att han hade träffat mamman till hans framtida barn.

Vi hade distansförhållande i lite drygt ett år, träffades i snitt var tredje-fjärde vecka (han jobbar skift och är ledig var tredje vecka). 2012 flyttade jag, enligt plan, ner till hans stad, januari 2013 blev vi sambos, december 2014 gifte vi oss och i april 2015 fick vi vår dotter, i november flyttar vi (äntligen) till hus.

Och hans kompis som han var i fjällen med, han var lite avundsjuk på karlns och mitt mailande, så han började också ragga, och träffade en tjej som han nu är gift och har två barn med. :D
 
Vi började skriva på tinder i mars 2015 och konstaterade rätt snabbt att det Inte skulle bli något pga distansen. Inte jättelångt men typ 18 mil. Vi fortsatte dock att skriva intensivt och klickade jäkligt bra i skrift. I maj bestämdes vi ändå för att ses, hade inte ens pratat i telefon innan! :o Sen fortsatte vi skriva och sågs typ varannan, var tredje helg men det kretsade mest kring liggandet och framför allt han var väldigt tydlig att det aldrig skulle leda till nåt seriöst :meh: Sen började jag dejta en annan kille i december samma år och efter ett tag berättade jag det för N då, och då blev det plötsligt annat ljud i skällan. Då blev han väldigt ledsen och det kom långa känslosamma mejl och vi bestämde oss efter ett tag att satsa men mer seriöst denna gång, gå på dejter osv. 1 september 2016 bestämde vi att det är vi på riktigt, det gick inte fort fram! :rofl:

Vi fortsatte ses typ varannan, var tredje vecka och messade mycket och pratade i telefon. I augusti 2017 flyttade vi ihop i hans stad pga att jag skulle plugga i en grannort men ett år senare fick jag flytta tillbaka till Sthlm pga jobb. Nu sen en vecka tillbaka bor jag här hos honom igen permanent! Och vi letar hus :love: så en rätt brokig väg som lett rätt till slut!
 
Vad härligt med så många lyckliga historier! Jag är så himla orolig att avståndet mellan mig och den jag träffat ska göra att allt går åt helvete, rinner ut i sanden, och aldrig kan bli något. Fortsätt mata med era berättelser. De gör att jag känner försiktigt hopp!
 
Jag och särbon är inne på vårt nionde år nu. Vi skulle egentligen inte vara särbos riktigt såhär länge, men livet hände och har det funkat bra såhär långt kan det gott funka finfint ett tag till, liksom. :D

Vi träffades på nätet när vi båda var studenter, jag tänkte först inte ens svara nåt mer än tack men du bor för långt borta på hans första meddelande, men det var något med hur han skrev som gjorde mig intresserad. Vi träffades efter några månaders intensivt mailande och det kändes liksom självklart redan från första början.

Vi bor ca 50 mil från varandra nu och ses kanske en gång i månaden i snitt. Vi skulle givetvis gärna umgås mer, men med dagligt skypande kan vi ändå få någon sorts vardagsliv ihop. Det tror jag är skitviktigt för att förhållandet ska fungera. Vi är involverade i varandras liv även om vi inte är fysiskt närvarande.
 
Vad härligt med så många lyckliga historier! Jag är så himla orolig att avståndet mellan mig och den jag träffat ska göra att allt går åt helvete, rinner ut i sanden, och aldrig kan bli något. Fortsätt mata med era berättelser. De gör att jag känner försiktigt hopp!

Någonstans tycker jag inte man får "fega" vad gäller ens liv. På papperet kanske det ser helt åt skogen ut men om det fungerar ändå då? Personligen tycker jag att det är så himla svårt att hitta en person man kan tänka sig att ha som partner så att backa pga avstånd känns dumt. Att inte ha ett vardagsliv kan jag sakna men samtidigt vet jag att jag behöver rätt mycket egentid. Familj har aldrig varit aktuellt i vårt fall men hade barn funnits på tapeten hade vi fått ta ställning till det och anpassa oss till vad som skulle fungera i ett sådant läge. Livet är ju inte statiskt utan förändras hela tiden.

Om det sedan skiter sig ändå så har man fått den tid som var. Skulle det av någon anledning ta slut med min partner imorgon ångrar jag inte en sekund. Livet är för kort för det.

Som @asfaltsflickan säger är det viktigt att på något sätt ha del i varandras vardag (Tele2 Unlimited och blåtandsheadset FTW som sagt!). Sedan tror jag att det blir väldigt jobbigt att vara svartsjukt lagd, då tror jag inte det fungerar.
 
Någonstans tycker jag inte man får "fega" vad gäller ens liv. På papperet kanske det ser helt åt skogen ut men om det fungerar ändå då? Personligen tycker jag att det är så himla svårt att hitta en person man kan tänka sig att ha som partner så att backa pga avstånd känns dumt. Att inte ha ett vardagsliv kan jag sakna men samtidigt vet jag att jag behöver rätt mycket egentid. Familj har aldrig varit aktuellt i vårt fall men hade barn funnits på tapeten hade vi fått ta ställning till det och anpassa oss till vad som skulle fungera i ett sådant läge. Livet är ju inte statiskt utan förändras hela tiden.

Om det sedan skiter sig ändå så har man fått den tid som var. Skulle det av någon anledning ta slut med min partner imorgon ångrar jag inte en sekund. Livet är för kort för det.
Jag håller fullständigt med!

Jag vill bara hugga tag i den här mannen, krama honom stenhårt och säga att nu släpper jag inte förrän vi lärt känna varandra ordentligt och SEN kan vi eventuellt veta om det är en god idé eller inte, men NU när vi just fått upp ögonen för varandra kan vi ju inte bara låta det passera och tänka, ”jomen detta var ju trevligt, men avståndet, bla bla...” Men jag är ju (liv)rädd att skrämma bort, eller pressa honom.

Jag försöker att vara rimlig i tankarna, men eftersom det är så galet sällan jag hittar någon som jag gillar som gillar mig tillbaka blir jag ju väldigt ivrig. Nu har vi inte hörts på ett par dagar, och jag vet att han är på resa med kompisar. Jag tänker att han bör få vara lite ifred också. Vi måste ju inte höras ständigt. Men har jag inte hört något imorgon (eller kanske ikväll 😊) så hör jag av mig. Jag saknar hans plingande i telefonen.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Relationer Vad är hemligheten bakom att lyckas i långa relationer? Alltså inte att bara vara i en långvarig relation utan att faktiskt trivas i...
13 14 15
Svar
287
· Visningar
34 422
Senast: monster1
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp