Berättade ni att ni försökte bli med barn?

[Voeux]

Jag upplever också att generationen över oss som önskar bli mor eller farföräldrar helt saknar restriktioner, takt och finkänsla. speciellt de som vill ha eller vill att andra får barnbarn.

Håller med. Mamma har berättat om vänner och bekanta till henne som kan sitta helt ohämmat och prata om "när de får barnbarn" i framtiden. Som om det vore en självklarhet och en rättighet, det är skrämmande. Jag kan ju tycka att även om man är en kvinna som själv blivit med barn av att nån viftat med kalsongerna så tycker man ju åtminstone att alla kvinnor 50+ bör ha tillräcklig insikt om hur det kan vara för andra kvinnor. Eller har de liksom levt under en sten och inte pratat med andra? Inte hängt med i samhällsdebatten och inte fattat att alla inte vill? Så märkligt.

Jag är glad över att mina egna föräldrar aldrig har frågat, och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.

 

[Miks]

Håller med. Mamma har berättat om vänner och bekanta till henne som kan sitta helt ohämmat och prata om "när de får barnbarn" i framtiden. Som om det vore en självklarhet och en rättighet, det är skrämmande. Jag kan ju tycka att även om man är en kvinna som själv blivit med barn av att nån viftat med kalsongerna så tycker man ju åtminstone att alla kvinnor 50+ bör ha tillräcklig insikt om hur det kan vara för andra kvinnor. Eller har de liksom levt under en sten och inte pratat med andra? Inte hängt med i samhällsdebatten och inte fattat att alla inte vill? Så märkligt.

Jag är glad över att mina egna föräldrar aldrig har frågat, och sannolikt aldrig kommer att göra det heller.

Rent generellt upplever jag att många är ganska trångtänkta, lever under stenar och bara intresserar sig i sina egna tankar och upplevelser. Egentligen inget konstigt men frustrerande.

Se bara på parallellen att många män inte tycker att kvinnoförnedring är ett problem, aldrig upplevt det och inte kan ta till sig något av resonemangen. Samtidigt som de sitter och drar skämt om hängpattar och slappa fi*tor. Typ inskränkt och under en jäkla stenbumling.

Så nej. Alla förstår inte att barn inte är en rättighet eller något man får när man vill ha. Tyvärr.

Mvh Miks

 

[Ninnurur]

Angående att berätta tidigt så visste närmaste familjen eftersom jag mådde så illa. Sambon berättade för betydligt fler. Sen fick jag MA i v 11 och då fick jag en massa "stackars dig"-meddelanden från folk jag knappt känner. Det kändes oerhört otrevligt, även om det var välment. Nästa gång fick han inte säga till några utom familjen förrän efter v 12.

 

[inverterad]

Nej, däremot berättade vi för familjen så fort vi fick plus på testet, det var väl i vecka 4 eller så. Det kändes skönt att de visste om det nu inte skulle gå vägen, men det gjorde det som tur var. På jobb och till vänner berättade vi efter v 12.

 

[Sleepan]

Jag får en del frågor pga har varit ihop med min man i nio år och är snart 33.
Kommer inte berätta för så många om vi blir gravida förrän det är aktuellt att berätta på jobbet, då jag måste byta arbetsuppgifter direkt när det kommer till chefens kännedom och det har jag ingen lust med att göra allt för tidigt, utan när jag själv vill.

Är ingen risk för eventuellt foster med mina vanliga arbetsuppgifter, inte till en början iaf, men man måste byta ändå, iaf hos oss.

 

[julgrisen]

En del av mig tänker att det skulle vara väldigt jobbigt om man berättat om en graviditet tidigt, och sedan får missfall. Att man då ska behöva meddela det till folk och inte bara få hantera sin sorg privat. En annan del av mig känner att jag absolut hade velat ha mina allra närmsta vänner nära om jag gick igenom en sådan sak.

Såhär tänkte jag med, tycker det är en svår avvägning. Jag berättade för min syster och min bästa vän att vi skulle börja försöka få barn och sen berättade jag för samma personer när jag blivit gravid. Sen fick jag missfall vilket upptäcktes i v 10 typ, och då kändes det rätt skönt att de visste eftersom jag ändå ville prata med dem. Det blev ju också så att jag då berättade för flera andra, både kina och min sambos föräldrar, min chef och mina närmsta kollegor. Därför visste de väl därefter att vi försökte få barn. Däremot väntade vi länge med att berätta när jag sen blev gravid igen men det berodde mer på en rädsla att jinxa det och att vi försökte skydda oss själva genom att inte riktigt tro på att det skulle bli något förrän vi sett det på ultraljud.

 

[Voeux]

Däremot väntade vi länge med att berätta när jag sen blev gravid igen men det berodde mer på en rädsla att jinxa det och att vi försökte skydda oss själva genom att inte riktigt tro på att det skulle bli något förrän vi sett det på ultraljud.

Våra nära vänner fick två missfall och när de blev med barn en tredje gång upplevde jag samma inställning från dem. Lite "here we go again" och "vi får väl se". Vi skulle vara tillsammans med dem flera dagar i sträck somras så vi fick även denna gång veta det tidigt. Det är svårt att veta vad man ska säga då, man vill ju inte jaga upp sig med ett stort grattis och samtidigt inte understryka rädslan för ytterligare missfall. Nu har de bf beräknat i februari och har vågat börja välja namn

 

[Rouise]

Eller försöker, just nu. Jag spinner vidare på min förra tråd om alkohol. Jag tycker att det verkar oerhört påfrestande att smussla med alkoholfritt, hitta ursäkter och ljuga. Särskilt om det visar sig ta lång tid. Ändå har ingen utav mina vänner delat med sig om att de försöker, utan berättat att de är med barn kring v. 10. En vän berättade i v. 6, de fick tyvärr sedan missfall och efter det visste vi att de fortsatte försöka. En av mina närmsta vänner pratade mycket om att hon ville ha barn för ett par år sedan, och hade dialog med sin man om detta. Efter det sa hon att hon och mannen kommit överens om att hålla det privat framöver så jag har inte hört något sedan dess, eller frågat (såklart).

Hur gjorde ni? Höll ni det för er själva? Berättade för någon närstående? Vad tror ni driver de olika valen?

vi berättade för hans familj, för att hans syster frågade ett par gånger om det inte var dags för oss snart. Och så berättade jag för en av mina närmsta vänner, för att få lite stöd och pepp. för oss tog det över ett år att bli gravid med första så lite kämpigt kändes det.

 

[BernT]

Var helt oplanerat så av naturliga skäl berättade vi inget före. Berättade heller inget på jobb före typ v 26. Magen var så himla liten så ingen hade ens misstänkt något
Om vi vill ha fler barn kommer iaf inte jag säga något på jobbet innan, tror inte min sambo heller kommer.

Skulle helst inte ens berätta omev graviditet före det är dags att gå hem typ. För så fort folk vet att man är gravid vill de prata bebisar och graviditet och jag är superointresserad av det.

 

[Elisha]

Med första barnet berättade vi tidigt p.g.a. bröllop i vecka 12, och då till följd av avsaknad av alkohol och viss mat för min del.

Med de andra barnet berättade vi inte förens hon var ute, det syntes ej då barnen kom tätt med 12 mån i mellan, och jag ej hade gått ner ett enda kilo av första graviditeten, och gått upp 20 kilo, så såg mest lite småtjock ut. Vet inte varför vi inte berättade tidigare om barn nr två.

 

[Elisha]

Med första barnet berättade vi tidigt p.g.a. bröllop i vecka 12, och då till följd av avsaknad av alkohol och viss mat för min del.

Med de andra barnet berättade vi inte förens hon var ute, det syntes ej då barnen kom tätt med 12 mån i mellan, och jag ej hade gått ner ett enda kilo av första graviditeten, och gått upp 20 kilo, så såg mest lite småtjock ut. Vet inte varför vi inte berättade tidigare om barn nr två.

Berättade för chefen såklart, att min föräldraledighet blev längre än planerat.

 

[Poison-heart]

Vi berättade ingen utav gångerna då jag fick missfall min första graviditet (den graviditeten var inte direkt planerad) men sen när vi bestämt oss för att försöka igen så lät jag bara någon enstaka vän få veta när jag blivit gravid men det blev inte officiellt förrän nästan halva graviditeten gått. Samma nu med andra. Vi berättade inte att vi planerade en till och fick även då ett missfall. Har dock varit rätt öppen om mina missfall så de flesta visste ju ändå då att vi kommer försöka igen och blev då gravid direkt efter igen men det blev inte heller då officiellt förrän typ vecka 16.

 

[Bri]

Nej, hade inte orkat med framför allt min mammas ojanden ifall det skulle dra ut på tiden eller sluta i missfall (vilket min första graviditet också gjorde).

 

[Madalitso]

Jag har alltid velat ha barn och varit öppen med det och efter jag träffade maken och vi diskuterat ihop oss så svarade jag om folk frågade att vi tänkte vänta tills efter rjag var klar med studierna. När vi sen börjat försöka svarade jag det kom upp att vi försökte, men jag kontaktade inte folk just för att berätta. Sen väntade vi med att berätta om graviditeten tills efter v. 12 för släkten och efter ultraljudet i vecka 20 för kompisar.

Sen har jag en vettig släkt och familj, där vissa själva haft problem med att få barn, så oroade mig aldrig för att det skulle leda till jobbiga kommentarer eller frågor om det hade dragit ut på tiden.

 

[Mumma]

Jag berättade inte för någon att vi försökte skaffa barn. För chefen berättade jag ganska tidigt, pga arbetets art. Därför blev jag tvungen att berätta också då jag fick missfall. Det gick väl an, men värst tyckte jag det var då den andra mellanchefen, som alltså inte var min chef och inte hade något med saken att göra, kom efter ett par månader och frågade mig om graviditeten. Då hade vår gemensamma chef berättat för henne om graviditeten, men inte missfallet.

Då jag var gravid med andra barnet väntade jag längre med att berätta för chefen, men hade inte berättat något alls för arbetskamraterna ännu. Då börjar den här samma mellanchefen prata om min graviditet mitt under en lunchrast med alla medarbetare närvarande. Då hade jag visserligen komit in i 4 månaden, så missfallsrisken var inte enorm, men tyckte ändå att det var väldigt gränslöst.

 

[Ceta]

Jag berättade inte för någon att vi försökte skaffa barn. För chefen berättade jag ganska tidigt, pga arbetets art. Därför blev jag tvungen att berätta också då jag fick missfall. Det gick väl an, men värst tyckte jag det var då den andra mellanchefen, som alltså inte var min chef och inte hade något med saken att göra, kom efter ett par månader och frågade mig om graviditeten. Då hade vår gemensamma chef berättat för henne om graviditeten, men inte missfallet.

Då jag var gravid med andra barnet väntade jag längre med att berätta för chefen, men hade inte berättat något alls för arbetskamraterna ännu. Då börjar den här samma mellanchefen prata om min graviditet mitt under en lunchrast med alla medarbetare närvarande. Då hade jag visserligen komit in i 4 månaden, så missfallsrisken var inte enorm, men tyckte ändå att det var väldigt gränslöst.

Men hjälp va olämpligt! Det hade jag nog försökt förklara för hen, eller lyft med hens chef. Det är ju verkligen någonting som du själv ska få berätta när du vill det!

 

[Eli]

Båda våra barn har blivit till innan vi ens börjat försöka så har inte hunnit berätta något. Däremot fick vi en del frågor om syskon efter första barnet och då sa jag ofta som det var "jag vill gärna ha fler men min man vet inte om han vill". Det tyckte folk var lite småjobbigt att svara på

När vi sedan blivit gravida har vi berättat ganska tidigt för våra närmaste. Vecka 8 berättade vi för våra närmaste vänner med första barnet. Andra barnet ännu tidigare Om det hade blivit missfall hade jag tyckt att det varit skönt att våra närmaste visste.

 

[Roheryn]

Jag förundras fortfarande över hur många som faktiskt måste kommentera och lägga sig i Det är ingen som vet vad som händer mellan två människor i en relation och vad som eventuellt kan vara känsligt. När min mamma fyllde år förra året var en utav hennes väninnor där som själv har en drös med barnbarn, och älskar livet som mormor. Hon frågade både mig och min storebror rakt ut om vi inte skulle skaffa barn snart? För min del är det inte en känslig fråga (ännu) så jag blev mest lite ställd och svarade "Ehhh... jo men det vill jag väl nog nån gång i framtiden kanske". Storebror var mer iskall och svarade "Jo, om exakt 2,5 år ska vi skaffa barn" med glimten i ögat, eftersom han nog tyckte att en fånig fråga förtjänar ett fånigt svar.

Dagen efter ringde mamma upp och kände att hon var tvungen att be om ursäkt å hennes väninnas vägnar, att det absolut inte är okej att fråga på det sättet. Men för mig rörde det som sagt inte upp några känslor just där och då så ingen skada skedd. Min misstanke är att de taktlösa personerna antingen är personer som inte har barn, eller försökt skaffa barn själva. De är alltså inte insatta i allt vad det innebär och hur känsligt det kan vara. Eller så är det personer som har egna barn men allt gick som på en räkmacka så de tänker inte heller på att det kan vara känsligt. Jag har väldigt svårt att tro att par som gjort en IVF-resa gör sådana intrång på folks privatliv.

Så totalt gränslöst och respektlöst!! Jag kan bara inte fatta hur man liksom kan tappa allt vett bara för att man får barnbarn och gillar det?? Människors enorma lust att lägga sig i det som jag uppfattar som mitt privatliv var faktiskt den jobbigaste delen i att vara gravid och få barn. Ville så ofta säga ifrån till alla som hade synpunkter på allt från vad jag åt till att vi faktiskt tänkte behålla hunden fastän vi fick barn (jodå, det ifrågasattes)!

För att svara på din ursprungsfråga, så var det aldrig riktigt aktuellt för vår del. Jag har exakt en gång i livet haft sex i avsikt att bli gravid, och det blev jag också. Så det fanns ju liksom inget att berätta förrän det var dags att berätta om graviditeten. Det berättade vi för de närmaste i vecka 12-13, och sen berättade jag på jobbet i typ vecka 17-18.

Nu är min dotter 20, jag närmar mig 50 och jag hoppas innerligt att det dröjer fleeeeera år innan jag blir mormor!

 

[Ninnurur]

Så totalt gränslöst och respektlöst!! Jag kan bara inte fatta hur man liksom kan tappa allt vett bara för att man får barnbarn och gillar det?? Människors enorma lust att lägga sig i det som jag uppfattar som mitt privatliv var faktiskt den jobbigaste delen i att vara gravid och få barn. Ville så ofta säga ifrån till alla som hade synpunkter på allt från vad jag åt till att vi faktiskt tänkte behålla hunden fastän vi fick barn (jodå, det ifrågasattes)!

För att svara på din ursprungsfråga, så var det aldrig riktigt aktuellt för vår del. Jag har exakt en gång i livet haft sex i avsikt att bli gravid, och det blev jag också. Så det fanns ju liksom inget att berätta förrän det var dags att berätta om graviditeten. Det berättade vi för de närmaste i vecka 12-13, och sen berättade jag på jobbet i typ vecka 17-18.

Nu är min dotter 20, jag närmar mig 50 och jag hoppas innerligt att det dröjer fleeeeera år innan jag blir mormor!

För att inte tala om alla som tyckte att de fick ta på magen bara för att det låg en bebis i den...

 

[Roheryn]

För att inte tala om alla som tyckte att de fick ta på magen bara för att det låg en bebis i den...

Gaaaah!