Saigon
Trådstartare
Hur skulle ni göra? Vi har tagit över en underbar omplacerings-hund (1-årig dalmatiner-hane). Det har fungerat väldigt bra och han är helt underbar på alla sätt och vis. Men, det finns ett litet problem som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera på bästa sätt. Hos förra ägaren har han i princip aldrig haft kontakt med andra hundar. Och de få hundar som han hittills hunnit träffa sen han kom till oss har han varit väldigt positiv till, om än lite klumpig och ovan vid mötena. Han blir också gärna lite väl het på gröten. Och det märks tydligt att han helt enkelt inte vet/har fått lära sig vett och etikett och inte vet hur han ska uppföra sig vid möten. Men som sagt de hundar han haft kontakt med hittills har haft överseende med honom och mötena har varit lyckade.
Idag så träffade han en hanhund i stallet. Han var då kopplad (kunde heller inte släppa honom då pga att han även än så länge är lite het på gröten med hästar och katter) vilket nog var lite olyckligt ur underlägsenhetssynpunkt. Ganska så omgående började han morra ganska rejält på den andra hunden när de luktade på varandra. Men samtidigt så viftade han på svansen emellanåt och verkade inte direkt aggressiv utan mer förvirrad för han ville samtidigt hemskt gärna få mer kontakt med den andra hunden. Jag avvaktade läget lite för att se hur det utvecklade sig men han morrade bara mer och mer. Visade dock inga tänder men stelnade till rejält emellanåt.
Den andra hunden tog det hela med ro och sa varken bu eller bä (men enligt ägaren brukar den vara het på andra hundar).
Vi höll väl på i ca 5-10 min tid och ibland tystnade han och luktade (båda pissade en skvätt) och man trodde att nu hade det löst sig, men så började han igen.
Jag stod på helspänn ett par gånger och var beredd på att dra bort honom ifall han skulle attackera, men som tur var gjorde han inte det. Men det kändes som att det var otroligt nära ett par gånger. Men samtidigt så känner jag inte honom helt ännu så jag är inte helt hundra säker på att jag avläste honom helt rätt (men vi har haft väldigt mga hundar, även dalmatiners, förut så jag är inte ovan)
Men det var iaf uppenbart att han var förvirrad för han ville så gärna prata med den andra egentligen. När den andre drog sig undan ett par steg så hoppade våran i kopplet, gnydde och sa " -kom tillbaka!" Vilket den andre också gjorde (vilket jag tolkade som att han inte kände sig speciellt orolig för att min skulle bli agressiv). Men som sagt trots försök så slutade det inte helt lyckligt utan vi fick gå därifrån utan ngn större framgång. Vilket ju inte kändes bra.
Så hur göra nu? Helt klart är ju att han borde få släppas ihop med ngn annan hund som kan lära honom lite hyffs och där han kan få vara lös så att han inte känner sig underlägsen/trängd. Men vågar man det? Nu när man sett tendenser så känns det lite otäckt att släppa ihop honom med ngn annan. Och vilken typ ska man i så fall släppa honom med? Guda-snäll eller ngn som tål lite tuffa tag och som kan läxa upp honom om det behövs? Men samtidigt känns det ju då som att risken ökar för att det ska sluta negativt. Och det vill man ju absolut inte. Det är ju så lätt hänt att en ond cirkel startar.
Ngn som har erfarenhet och tips? Han är för övrigt rejält könsmogen och är enormt intresserad av att "porra" så tanken har redan lutat lite grann åt en ev. kastrering. Ngn som har erfarenhet utav det?
Han har så otroligt bra psyke förövrigt så vi är väldigt måna om att han inte ska bli "förstörd" utan ska bli en fungerande social individ.
Som sagt, mga tankar just nu... Ska man bara ha is i magen och låtsas som att det hela inte hänt och gå in i nya möten med siktet inställt på att han är guda-snäll eller är det oansvarigt? Jag är ju egentligen för att djur ska få klara upp saker och ting utan allt för mkt inblandning från ägare men samtidigt så vill jag ju absolut inte riskera att han ska skada ngn annan hund...
Ett annat problem är också att vi saknar lämpliga hundar i området. De flesta är ganska morriga och störiga av sig (vilket han inte alls reagerat på när han mött dem under promenad) och jag vet faktiskt ingen lämplig kompis så här på rak arm...
Vad göra?
Idag så träffade han en hanhund i stallet. Han var då kopplad (kunde heller inte släppa honom då pga att han även än så länge är lite het på gröten med hästar och katter) vilket nog var lite olyckligt ur underlägsenhetssynpunkt. Ganska så omgående började han morra ganska rejält på den andra hunden när de luktade på varandra. Men samtidigt så viftade han på svansen emellanåt och verkade inte direkt aggressiv utan mer förvirrad för han ville samtidigt hemskt gärna få mer kontakt med den andra hunden. Jag avvaktade läget lite för att se hur det utvecklade sig men han morrade bara mer och mer. Visade dock inga tänder men stelnade till rejält emellanåt.
Den andra hunden tog det hela med ro och sa varken bu eller bä (men enligt ägaren brukar den vara het på andra hundar).
Vi höll väl på i ca 5-10 min tid och ibland tystnade han och luktade (båda pissade en skvätt) och man trodde att nu hade det löst sig, men så började han igen.
Jag stod på helspänn ett par gånger och var beredd på att dra bort honom ifall han skulle attackera, men som tur var gjorde han inte det. Men det kändes som att det var otroligt nära ett par gånger. Men samtidigt så känner jag inte honom helt ännu så jag är inte helt hundra säker på att jag avläste honom helt rätt (men vi har haft väldigt mga hundar, även dalmatiners, förut så jag är inte ovan)
Men det var iaf uppenbart att han var förvirrad för han ville så gärna prata med den andra egentligen. När den andre drog sig undan ett par steg så hoppade våran i kopplet, gnydde och sa " -kom tillbaka!" Vilket den andre också gjorde (vilket jag tolkade som att han inte kände sig speciellt orolig för att min skulle bli agressiv). Men som sagt trots försök så slutade det inte helt lyckligt utan vi fick gå därifrån utan ngn större framgång. Vilket ju inte kändes bra.
Så hur göra nu? Helt klart är ju att han borde få släppas ihop med ngn annan hund som kan lära honom lite hyffs och där han kan få vara lös så att han inte känner sig underlägsen/trängd. Men vågar man det? Nu när man sett tendenser så känns det lite otäckt att släppa ihop honom med ngn annan. Och vilken typ ska man i så fall släppa honom med? Guda-snäll eller ngn som tål lite tuffa tag och som kan läxa upp honom om det behövs? Men samtidigt känns det ju då som att risken ökar för att det ska sluta negativt. Och det vill man ju absolut inte. Det är ju så lätt hänt att en ond cirkel startar.
Ngn som har erfarenhet och tips? Han är för övrigt rejält könsmogen och är enormt intresserad av att "porra" så tanken har redan lutat lite grann åt en ev. kastrering. Ngn som har erfarenhet utav det?
Han har så otroligt bra psyke förövrigt så vi är väldigt måna om att han inte ska bli "förstörd" utan ska bli en fungerande social individ.
Som sagt, mga tankar just nu... Ska man bara ha is i magen och låtsas som att det hela inte hänt och gå in i nya möten med siktet inställt på att han är guda-snäll eller är det oansvarigt? Jag är ju egentligen för att djur ska få klara upp saker och ting utan allt för mkt inblandning från ägare men samtidigt så vill jag ju absolut inte riskera att han ska skada ngn annan hund...
Ett annat problem är också att vi saknar lämpliga hundar i området. De flesta är ganska morriga och störiga av sig (vilket han inte alls reagerat på när han mött dem under promenad) och jag vet faktiskt ingen lämplig kompis så här på rak arm...
Vad göra?
Han var precis likadan. Var inte van vid andra hundar. Blev stel och morrade men skulle ändå hälsa. Han fick hälsa så på vår tik ett par gånger och sen så släppte det. (F.ö. så gik de alltid med en ridpisk i handen om han skulle anfalla någon hund 
