Bukefalos 25 år!

Bli frisk från depression

Jag vet inte om jag skulle kalla mig frisk, men jag kan ha roligt och vara glad. Inte alltid, men i lagom doser. Jag orkar mer än innan och har om inte hopp om framtiden så iaf kul i väntan på vad som kommer härnäst.

Jag går på medicin, kommer nog alltid behöva den. Testade att dra ner på medicinen och hamnade i samma svarta hål igen. Gått i terapi (KBT) och fått verktyg att hantera de värsta dipparna.

Jag har GAD och depression, men jag ÄR inte mina sjukdomar. Ibland tar dom över och bestämmer, men det är alltmer sällan.

Så jag vet inte, kan man bli frisk? Man kan iaf må mycket bättre :-)
 
Vad är "frisk"? jag tror inte man ska fokusera så mycket på det för det kommer inte spela någon roll.

När du väl börjar må lite bättre (för dit kommer du absolut om du jobbar med det!) så kommer skillnaden bli enorm, det är som ett andningshål som öppnar upp sig. Bara att t.ex när man lägger sig på kvällen inser att man mår okej, och att man har mått okej hela dagen. Eller att vakna neutral istället för att allt känns nattsvart så fort man slår upp ögonen.

Åratal av dåligt mående sätter ju sina spår, och det är inget som bara kan utraderas. Vid något tillfälle kan även detta vara något man kan må dåligt över, alla "förlorade år", men även det går att hantera.

Jag är inte frisk, jag lider fortfarande av min depression. Men jag vet ju också skillnaden nu jämfört med hur det brukade vara, ska jag jämföra mig, ja då kan jag nästan känna mig "frisk" med tanke på hur illa det var då.

Vissa dagar är hemska, men jag vet att det passerar, det i sig är en hjälp. När det är nattsvart och inget av mina sätt att mota måendet fungerar, då vet jag att det bara är att hålla ut, vänta lite, så kommer det försvinna, typ som magknip.

Jag vet inte om man kan bli frisk, men jag vet att man kan känna glädje igen, vilja leva igen, och ärligt talat så är jag nöjd med det med tanke på var jag varit. Jag slutar inte jobba med mig själv, och ja, kanske kommer jag någon dag kunna se mig själv som 100% tillfrisknad, men jag har kommit så pass långt att det liksom känns som att det värsta är över? Jag mår oftast okej och det är helt underbart!

Så släpp tanken på att bli frisk, tänk istället att du ska bli friskare, små steg, som alltid vid stora förändringar :)
 

Wille

Trådstartare
Du hade väl nyss börjat med terapiformen? Och jag killgissar att om du kommer tillsätta med sakerna som triggar dig, (som den terapin väl är till för?) så tror jag att du kommer ha större potential att bli mindre deprimerad som en bieffekt.
Det vi behandlar i emdr har inget med min depression att göra. Det är bara en pain in the ass och har så varit i hela mitt liv. Med det problemet ur världen så har jag en sak mindre att bekymra mig om, men tror absolut inte att det kommer att påverka depressionen.
Mden hallå. Det där är ...sorry ... ljug.

Folk på buke har upprepade gånger uttryckt sin beunran för din trädgård och allt du gör. Vrkar högst osannolikt att etinte är lika i det verkliga livet. Du har ju skrivit att du fått uppskattande ord om trädgården av besökande. Och din klass km ju hem till dig och röjde i trädgården. Tror du att de skulle gjort det om de inte uppskattar dig?

Tror du lever i en skev verklighet. Du har bestämt dig för att du är illa omtyckt. Det är inte sant.
Jag kan inte minnas det alls. Min trädgård är ju fullständigt kaos. Finns inget att beundra. Och att någon udda filur uppskattar en ovårdad trädgård med fullt kaos betyder inget för mig.

Jag brukar säga att jag ger ett gott intryck i början när jag möter en ny människa, men sen när de lär känna mig så börjar de hata mig. Eller undvika mig för att jag på något sätt är obehaglig. Och här på Buke har jag fått så enorma mängder skit. Jag går runt på forumet som en strykrädd hund, slutar läsa i vissa trådar av rädsla för att bli slagen (verbalt) igen. Jag har mått enormt dåligt av saker som folk har skrivit till mig. Men när @Gunnar säger att han tänkt varna ett antal användare men inte gjort det ändå, då vet jag att jag är fritt villebråd. Det här forumet är inte tryggt för mig. Jag vet att jag inte borde vara här och har hört den åsikten även från en annan, som med öppna ögon sett vad som hänt. Men jag återkommer, precis som den som blir slagen i ett förhållande. För ensamheten är värre.
Den/de som trycker ner dig radera dem från ditt liv helt.
På nätet är det lätt, men i verkligheten är det inte det, särskilt om man faktiskt vill ha en fungerande relation med dem.
Har du blivit erbjuden ECT?

För vissa, svårt deprimerade hjälper det faktiskt.
Nej, jag har inte blivit erbjuden det. Är nog inte tillräckligt dålig och det finns annat att göra först.

Finns det ens landstingsanknutna sådana?
Trodde inte det var en erkänd vårdform hos dem? Men kan självklart ha fel. Inte påläst på vilka vårdformer som är subventionerade alls i nuläget.
Jag har fått hypnosterapi mot min fobi. Tyvärr var det en nyutbildad hypnosterapeut och terapin fungerade inte alls.
Kan det vara fel medicin? Har man provat många olika?
Var har du fått hjälp med medicin? Vanlig vc eller remitterats vidare?
Jag misstänker att jag kan behöva ändra min medicinering. Men jag är så jäkla rädd för mediciner. Det står liksom alltid om någon fruktansvärd biverkning på de mediciner jag fått och så har jag inte vågat ta dem. Det är allmänpsykiatrin som skrivit ut medicin till mig. Äter en antidepressiv medicin och en stämningsstabiliserare just nu.
Är du säker på att EMDR:en inte jobbar med något som kanske behöver gås igenom innan ni kan komma åt själva depressionen. Det kanske ligger och lurar under den på något vis och triggar själva depressionen? Och för att hitta katalysator jag skrev om till tanten måste man mildra det som man behandlar nu först?
Jag tror inte det kommer att påverka depressionen alls. Jag har haft problemet i hela mitt liv, men den har liksom flutit uppepå alla andra problem. Hela min uppväxt är ju liksom bara kaos, utsatthet, ensamhet, otrygghet, våld, mobbing, panikångest.
 
Ang mediciner kan de ju uppfattas på tex FASS som att en kan dö av en Alvedon. Tycker ofta att de friskriver sig ganska rejält när det gäller att lista biverkningar.

Sen så är det ju tyvärr så att vissa mediciner ger mer eller mindre biverkningar så det är ju alltid att väga för och nackdelar med medicinering tänker jag. Kanske i samråd med läkaren?
 

Wille

Trådstartare
Ang mediciner kan de ju uppfattas på tex FASS som att en kan dö av en Alvedon. Tycker ofta att de friskriver sig ganska rejält när det gäller att lista biverkningar.

Sen så är det ju tyvärr så att vissa mediciner ger mer eller mindre biverkningar så det är ju alltid att väga för och nackdelar med medicinering tänker jag. Kanske i samråd med läkaren?
När det står att man måste kontakta vården omedelbart om man får ett visst symptom, då är jag inte villig att prova.
 
När det står att man måste kontakta vården omedelbart om man får ett visst symptom, då är jag inte villig att prova.

Det står på mer eller mindre alla mediciner.
Men det är ju en avvägning som sagt. Klarar du dig utan kanske det är värt det? Om du känner dig orolig över eventuella biverkningar och det väger tyngre än eventuell effekt av medicinen.
Ingen läkare kommer tvinga dig att ta någon medicin, det står fritt att välja själv men du kanske kan diskutera upplägget med läkaren om du är osäker?
 
Det värsta som kan hända är inte att dö.

Också en avvägning du har rätten att göra själv :) Tex hade jag nog avstått en hård cellgiftsbehandling om prognosen inte var tillräckligt god samt att den inneburit en betydligt lägre livskvalitet med starka biverkningar. Men sånt tycker jag är bra att prata öppet om. Jag är inte rädd för döden men jag vill gärna leva så bra som möjligt om jag nu ska leva liksom. Jag tror inte att du ska vara rädd för att prata öppet om detta, bolla lite helt enkelt. Kanske får du lugnande besked om biverkningarna och känner att det är värt att testa? :)
 
Tänker att du kanske behöver stapla upp det. Tex:

MÅL:
Bli “frisk”/slippa symtom från depression

Du är skeptisk till de behandlingar som erbjudits och tycker inte att de haft effekt. Du är också skeptisk till medicinering. Du är motvillig till förändring generellt om jag uppfattar rätt? Iofs är det kanske ett symtom av din sjukdom men det bör ju ändå tas med i bilden.

Vad återstår? Vilka redskap har du själv? Om du räknar bort ovanstående som du inte tycker fungerat och som du inte vill gå vidare med? Är det ngt annat du tänker på spontant som kan hjälpa? :)
 

Wille

Trådstartare
Tänker att du kanske behöver stapla upp det. Tex:

MÅL:
Bli frisk/slippa symtom från depression

Du är skeptisk till de behandlingar som erbjudits och tycker inte att de haft effekt. Du är också skeptisk till medicinering. Du är motvillig till förändring generellt om jag uppfattar rätt? Iofs är det kanske ett symtom av din sjukdom men det bör ju ändå tas med i bilden.

Vad återstår? Vilka redskap har du själv? Om du räknar bort ovanstående som du inte tycker fungerat och som du inte vill gå vidare med? Är det ngt annat du tänker på spontant som kan hjälpa? :)
Jag har ju gått i terapi och tänkt att det kommer ge sig med tiden. Men nu när det gått några år och inget hänt så måste jag väl ändra på något. En annan sorts terapi kanske. Eller något annat. Vet inte vad som skulle få mig att må bättre. Därför startade jag den här tråden för att få veta vad som funkat för andra.
 
Jag har ju gått i terapi och tänkt att det kommer ge sig med tiden. Men nu när det gått några år och inget hänt så måste jag väl ändra på något. En annan sorts terapi kanske. Eller något annat. Vet inte vad som skulle få mig att må bättre. Därför startade jag den här tråden för att få veta vad som funkat för andra.
För mig har medicinering (har testat mig igenom 4-5 st olika) och IPT(intrapersonelpsykoterap) hjälpt. Ofta är det svåra inte att göra förändringarna utan att klara av att hålla fast vid dom så länge att det får effekt. Tex att gång på gång våga öppna sig för andra människor, trots att det kanske inte alltid går som man önskat. Sen tar det ju tid att ändra beteende och tankemönster när man lärt in dom under ett helt liv. Det händer liksom inte plötsligt utan successivt över tid och en dag inser man att det faktist var länge sedan man kände att man ville stoppa huvudet i regntunnan.
 
Jag vet att risken är liten att få den biverkningen. Men jag törs inte spela rysk roulette.
Det är upp till dig, men läs tornblommas inlägg här ovan en gång till och fundera lite kring vad som återstår som du är villig att prova.
För att bli frisk måste man vara öppen för nya saker... Om det inte är den medicinen måste det vara något annat man kanske inte tror är lösningen, men att man ger det en ärlig chans.
 
Rent generellt angående mediciner och deras "kontakta vården omedelbart om..." så får man som patient hålla i minnet att en stor del av medicinerna är utvecklade på marknader med en annan rättstradition.
Dvs. de skriver så för att det inte ska kunna gå att rättsligen kräva skadestånd IFALL den mikroskopiska risken att något som är osannolikt faktiskt sker.

Det är bra att det är bra att ha respekt för mediciner, men lika viktigt är det att förstå att om man inte är medicinskt utbildad så ska man försöka lita på sin läkare också. Ibland är det viktigt att överkomma sin rädsla och lita på den som är expert.

Depressionsmediciner har skrivits ut till miljoner människor och är väl utforskade.

När jag studerade höll vi på med väldigt mycket beräkningar kring läkemedelsstudier, och en medicin som ännu inte finns på marknaden ska testas på minst 30 000 personer för att få försäljningstillstånd. De siffrorna gör åtminstone mig trygg: jag kan lita på att allt farligt kommer fram under de studier som görs.

Och det ska väldigt mycket till för att man ska få en irreversibel skada av EN dos medicin om man testar något, i synnerhet om man håller sig till vad läkaren ordinerat. Kroppen tål bra mycket.
Biverkningar ÄR obehagliga, men de går ur kroppen.

Jag tänker så här: vill man ha en förbättring av sin situation måste man våga testa och se vad som händer, även om man kanske är rädd.
Det värsta som kan hända är att det inte blir bättre men då har man testat istället för att bara vara kvar i utgångspunkten.
 
Jag brukar säga att jag ger ett gott intryck i början när jag möter en ny människa, men sen när de lär känna mig så börjar de hata mig. Eller undvika mig för att jag på något sätt är obehaglig. Och här på Buke har jag fått så enorma mängder skit. Jag går runt på forumet som en strykrädd hund, slutar läsa i vissa trådar av rädsla för att bli slagen (verbalt) igen. Jag har mått enormt dåligt av saker som folk har skrivit till mig. Men när @Gunnar säger att han tänkt varna ett antal användare men inte gjort det ändå, då vet jag att jag är fritt villebråd. Det här forumet är inte tryggt för mig. Jag vet att jag inte borde vara här och har hört den åsikten även från en annan, som med öppna ögon sett vad som hänt. Men jag återkommer, precis som den som blir slagen i ett förhållande. För ensamheten är värre.
Det här!
Du måste försöka se att detta är till stor del en konstruktion av sjukdomen i din hjärna. Jag tror inte på att människor undviker dig för att de börjar hata dig.

Om de börjar dra sig undan tror jag tyvärr mer på att de inte riktigt kan hantera ditt mående för de inte vet hur de ska kunna hjälpa.
Du ber om tips och råd här, och vi försöker, och så skriver du att du i princip bara väntar på att vi ska hoppa på dig.
Sådant kan tyvärr få en del att bli rädda att göra mer skada än nytta, och därför kanske de drar sig tillbaka?
 

Wille

Trådstartare
Rent generellt angående mediciner och deras "kontakta vården omedelbart om..." så får man som patient hålla i minnet att en stor del av medicinerna är utvecklade på marknader med en annan rättstradition.
Dvs. de skriver så för att det inte ska kunna gå att rättsligen kräva skadestånd IFALL den mikroskopiska risken att något inträffar faktiskt sker.

Det är bra att det är bra att ha respekt för mediciner, men lika viktigt är det att förstå att om man inte är medicinskt utbildad så ska man försöka lita på sin läkare också. Ibland är det viktigt att överkomma sin rädsla och lita på den som är expert.

Depressionsmediciner har skrivits ut till miljoner människor och är väl utforskade.

När jag studerade höll vi på med väldigt mycket beräkningar kring läkemedelsstudier, och en medicin som ännu inte finns på marknaden ska testas på minst 30 000 personer för att få försäljningstillstånd. De siffrorna gör åtminstone mig trygg: jag kan lita på att allt farligt kommer fram under de studier som görs.

Och det ska väldigt mycket till för att man ska få en irreversibel skada av EN dos medicin om man testar något, i synnerhet om man håller sig till vaf läkaren ordinerat. Kroppen tål bra mycket.
Biverkningar ÄR obehagliga, men de går ur kroppen.

Jag tänker så här: vill man ha en förbättring av sin situation måste man våga testa och se vad som händer, även om man kanske är rädd.
Det värsta som kan hända är att det inte blir bättre men då har man testat och då är man kvar i sitt utgångsläge.
Det var en farmaceut som varnade mig när jag hämtade ut medicinen.

Det värsta som kan hända är att jag får den ovanliga biverkningen och måste underkasta mig vård som ger mig panik. Panik på riktigt alltså.
 
En annan sak: de flesta människor tror att människor tycker sämre om dem än vad som faktiskt är fallet.

Våra hjärnor är mästare på att upptäcka fara. Och att hitta faror där det inte finns några.

Jag har jobbat med en människa (som var lite märklig) och som skrek åt mig en gång att jag hatade hen. I själva verket tänkte jag inte speciellt mycket på hen eftersom jag hade fullt upp med mina arbetsuppgifter och efter jobbet tänker jag på familj och vänner, inte kollegor.
 
Det var en farmaceut som varnade mig när jag hämtade ut medicinen.

Det värsta som kan hända är att jag får den ovanliga biverkningen och måste underkasta mig vård som ger mig panik. Panik på riktigt alltså.
Men vissa farmaceuter överdriver något alldeles oerhört.
Jag har använt en medicin i fem år, en specialist skriver ut och jag vet precis vad jag ska göra. Jag är inte alls rädd för att ta den. Men ändå ska det tjatas så införbannat varannan gång jag hämtar medicinen.

Jag har löst det med att jag tackar för råden, struntar i vad apoteket säger, betalar och går.
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Jag har efter att jag börjat jobba igen efter depression, starka mediciner och ECT insett att mitt minne har blivit betydligt sämre...
Svar
19
· Visningar
543
Relationer Jag skulle behöva lite hjälp att se på saker.. Bor i dagsläget tillsammans med min man och vårt barn på en liten hästgård. Det är ett...
7 8 9
Svar
176
· Visningar
13 602
Kropp&Själ Jag har mitt drömboende sedan flera år tillbaka. Trädgården är stor och har ett bra läge. Det var vad jag ville ha och jag har numera...
37 38 39
Svar
760
· Visningar
39 158
Kropp&Själ Läste här om folk som mått dåligt av minipiller. Det är helt nytt för mig, men har satt sig. Mina depressioner började förvisso innan...
2
Svar
31
· Visningar
1 429

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Bästa hästjobbet!

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Höstföräldrar 2021, del 2
  • Sytråden 3
  • Favoritstilar och motsatsen!

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp