Bukefalos 25 år!

Bli frisk från depression

Wille

Trådstartare
Det här!
Du måste försöka se att detta är till stor del en konstruktion av sjukdomen i din hjärna. Jag tror inte på att människor undviker dig för att de börjar hata dig.

Om de börjar dra sig undan tror jag tyvärr mer på att de inte riktigt kan hantera ditt mående för de inte vet hur de ska kunna hjälpa.
Du ber om tips och råd här, och vi försöker, och så skriver du att du i princip bara väntar på att vi ska hoppa på dig.
Sådant kan tyvärr få en del att bli rädda att göra mer skada än nytta, och därför kanske de drar sig tillbaka?
Jag har blivit påhoppad så många gånger av så många olika människor att jag alltid räknar med det. Det har varit avsiktliga tramp och slag mot mig. Är man någorlunda normalt funtad så vet man om man är elak eller inte.

Och allt verbalt våld som uttryckts har satt sina spår. Jag har blivit rätt skadad tyvärr.
 

Wille

Trådstartare
Men vissa farmaceuter överdriver något alldeles oerhört.
Jag har använt en medicin i fem år, en specialist skriver ut och jag vet precis vad jag ska göra. Jag är inte alls rädd för att ta den. Men ändå ska det tjatas så införbannat varannan gång jag hämtar medicinen.

Jag har löst det med att jag tackar för råden, struntar i vad apoteket säger, betalar och går.
Jag utgår från att farmaceuten vet vad hen pratar om. Denne har utbildning som jag saknar. Dessutom backas det upp av fass. Så jag utgår från att risken är verklig, om än liten.
 
Båda vet nog om risken, men läkaren säger inget. Läkaren bryr sig nog inte om jag hamnar på akuten och blir utsatt för hemsk vård. Denne tror väl att det är en skitsak att få vård.
Nej, så tror jag absolut inte att det är.

Min uppfattning är att läkare gör en realistisk bedömning av risk mot nytta av en medicin/behandling. Läkare vet vad som brukar fungera och vad andra patienter brukar säga om olika mediciner I TILLÄGG till vad FASS och andra källor säger. Sunt förnuft och omsorg om sina patienter tycker jag att präglar de flesta läkare.

Farmaceuter är lite väl överkänsliga ibland och verkar IBLAND tycka att det enda acceptabla är ett läkemedelsfritt liv. (En av mina släktingar är farmaceut och hen äter inte ens paracetamol 🙄🙄🙄).

Jag litar på de läkare jag har kontakt med, och jag känner åtminstone att de bryr sig om mig och de problem jag behöver hjälp med. Vi försöker lösa problemen tillsammans.
 
Jag äter en medicin som är toxisk för ögonen (kommer behöva opereras för att inte bli blind) och som ofta angriper de inre organen (lämnar blod med jämna mellanrum som de kollar).

Jag äter denna medicin eftersom jag är allergisk mot sol, värme och starkt ljus. Med andra ord så från april till september får jag bölder, brännsår och är suicidal. Utöver detta har jag testats positivt för SLE.

Jag vill desperat kunna ha ett något sånär normalt liv även under de ljusa månaderna så riskerna för ev biverkningar övertrumfas av chansen till ett liv.
 
Båda vet nog om risken, men läkaren säger inget. Läkaren bryr sig nog inte om jag hamnar på akuten och blir utsatt för hemsk vård. Denne tror väl att det är en skitsak att få vård.
Så är det garanterat inte, det där är något du intalar dig själv för att ytterligare förstärka den -inbillade- "farligheten" att ta medicinen som läkaren föreskrivit.

En för mig livsnödvändig medicin har den här texten på fass, men risken för en sån reaktion är med nöd ens att kalla för mikroskopisk och inte ens i närheten av nån rysk roulette som du tror.
Sluta att ta *medicinnamn* och kontakta omedelbart läkare om du får något av följande symtom (angioödem, förekommer hos ett okänt antal användare): svullnad av ansikte, tunga eller svalg; svårigheter att svälja; nässelutslag och andningssvårigheter
 
Båda vet nog om risken, men läkaren säger inget. Läkaren bryr sig nog inte om jag hamnar på akuten och blir utsatt för hemsk vård. Denne tror väl att det är en skitsak att få vård.
Oj... Jag blir ganska matt när jag läser ditt påstående om läkarna. Jag har provat all sköns mediciner mot min MS där biverkningarna är så allvarliga att det bara är att boka plats 2 feet down. Men jag har testat, jag har fått biverkningar utan dess like, jag har provat på ny medicin igen och igen och igen och till slut hittade vi en som både fungerade på min MS och inte gav så hemska biverkningar.

Jag vill inte vara sjuk och det tror jag inte att du heller vill. Alla mediciner har biverkningar! Det kommer man inte ifrån men för att du ska bli frisk så behöver du uppenbarligen en annan medicinering än det du har nu och det verkar även som att det är en bra ide att kombinera den med nån sorts behandling. Det är tyvärr så du blir frisk från din depression! Du kommer inte komma någon vart om du tror att läkarna skiter i dig!
 
Tillägg: sen måste man ju förstås ha en realistisk förväntning på vad läkaren kan göra också.
Läkaren är expert på medicinska lösningar, men kan inte fixa ens förflutna eller ens sociala nätverk.

Alla har ju också ett förflutet. Vissa har haft en underbar barndom, en stabil familjesituation andra inte alls.
Jag hade en anhörig som haft ”allt” men vars liv ändå präglades av psykisk sjukdom. Jag har också en kompis som haft en fruktansvärd barndom med övergrepp, fosterhem, mobbning osv men hen har idag ett väldigt rikt liv med bra relationer, god hälsa och är allmänt stabil. Men hen har ju jobbat sig dit ganska enträget. Jag tror inte att den gynnar en att ständigt referera till en jobbig uppväxt.
 
Varje gång jag tar ut mina divisun är apotekaren på mig om att de ger leverskador (någon ville ringa läkaren som skrev ut det). Jag är också, ge mig min d-vitamin usla människokryp! (ja kanske inte det sista) :angel: Jag litar på att min läkare vet vad han gör. Annars kan man lika gärna strunta totalt i vården och vägra all kontakt eller medicin. Vilket också är ett alternativ.
 
Varje gång jag tar ut mina divisun är apotekaren på mig om att de ger leverskador (någon ville ringa läkaren som skrev ut det). Jag är också, ge mig min d-vitamin usla människokryp! (ja kanske inte det sista) :angel: Jag litar på att min läkare vet vad han gör. Annars kan man lika gärna strunta totalt i vården och vägra all kontakt eller medicin. Vilket också är ett alternativ.
Jag kanske inte borde medge detta, men gör det ändå. När jag för några år sedan hade en livskris blev jag ifrågasatt när jag skulle hämta ut ett par recept som min ordinarie läkare skrivit ut.

Jag blev så rejält förbannad att jag på stående fot erbjöd farmaceuten att ringa läkaren och diskutera med honom. Om hon inte ville ringa var det onödigt att bjäbba och istället kunde hon sköta sitt jobb: expediera recepten.

För bövelen, farmaceuter. Ring utskrivande läkare istället för att plåga patienter om det finns "såå många frågor". Som pat/kund finns det väldigt lite man kan göra.
Jag förstår att det finns tillfällen då det är jättebra att apoteket kollar så dosen faktiskt är rätt, men igen: ta det med läkaren i så fall.
 
Alla har ju också ett förflutet. Vissa har haft en underbar barndom, en stabil familjesituation andra inte alls.
Jag hade en anhörig som haft ”allt” men vars liv ändå präglades av psykisk sjukdom. Jag har också en kompis som haft en fruktansvärd barndom med övergrepp, fosterhem, mobbning osv men hen har idag ett väldigt rikt liv med bra relationer, god hälsa och är allmänt stabil. Men hen har ju jobbat sig dit ganska enträget. Jag tror inte att den gynnar en att ständigt referera till en jobbig uppväxt.
Så är det ju.
Alla har gått igenom saker som format oss till de personer vi är idag.

Visst får man sörja att man gått igenom svåra saker. Men ett bra tips är att inte sätta precis ALLA svårigheter i livet på saker man varit med om som barn/ungdom.
 
Men tror du att läkaren eller farmaceuten vet bättre?
Nu tror jag ioförsig att farmaceuten har bäst koll på själva medicinen medan läkaren har bäst koll på kroppens funktion. Det är deras jobb att dubbelkolla så det verkligen blivit rätt föreskrivet. Sen finns det säkerligen både bra och dåliga farmaceuter såväl som läkare. Diskussionen känns dock inte så konstruktiv om man nu vill att TS ska lita på den vård som ges.
 
Båda vet nog om risken, men läkaren säger inget. Läkaren bryr sig nog inte om jag hamnar på akuten och blir utsatt för hemsk vård. Denne tror väl att det är en skitsak att få vård.
Det gör hen nog, om inte av omtanke om dig så åtminstone med omtanke om vårdens budget (läses med lite ironi). Jag fick rådet av en av mina läkare att inte läsa bipacksedeln eftersom många patienter upplevde den väldigt skrämmande speciellt om man inte medicinerade mycket i vanliga fall. Många av de bieffekter som beskrivs är ju väldigt otäcka allt från störtblödningar till plötslig död. Det sker ju dock så sällan att jag aldrig ens hört talas om att någon i modern tid drabbats. Det bästa är att helt enkelt prata med den föreskrivande läkaren eller sköterskan om din oro inför medicineringen, den är ju trots allt utskriven för att hjälpa dig.

Jag tycker att du kämpar på bra, du gör ju allt det här trots att det tar emot.
 
När jag gick i terapi som 35-40-åring insåg jag med terapeutens hjälp att jag varit deprimerad stora delar av mitt liv.

Att jag inte kunde känna glädje (men väl ha roligt) var en anledning till att allt till slut brast och jag sökte hjälp. Jag levde mitt liv som om jag ständigt hade mörka glasögon som dämpade alla ljusa, vackra färger och gjorde de mörka nattsvarta eller, mörkt grå om det var bra dagar. Egentligen har jag mycket energi, men när det gällde många saker - en del väldigt vardagliga och enkla - krävdes en nästan osannolik kraftansträngning för att komma igång.

Av terapin blev jag bättre. Ett tag, när jag mådde ännu sämre, åt jag medicin. Men jag slutade med den efter något år när måendet stabiliserat sig.

Det som till slut läkte mig - kan jag se nu, mer än tio år senare - var att jag en period arbetade på en kennel. Mitt tillfälliga jobb tog slut och då ringde en vän och bad mig rycka in en kort tid på kenneln. Det blev sju månader. Under denna tid jobbade jag 60-75 % och ägnade dagarna åt att sköta hundarna och kenneln. Jag gick långa promenader med olika gäng av hundar, pysslade med dem, trimmade, städade, fodrade, tog hand om valpar, tränade hundar. Det var rutiner, hundarna alltid glada när jag kom och den fysiska motionen och frisk luft gjorde nog sitt till. När jag kom hem var mina egna hundar också nöjda och vi kunde slappa tillsammans och bara gå ut och rasta. Deras träning skötte jag på kenneln efter arbetsdagens slut.

Jag var på kenneln hela vintern. Till våren fick jag ett jobb som jag var utbildad för. När jag började med det var inte allt en dans på rosor, men jag insåg förvånad att oförmågan att komma igång var borta. I årtionden hade depressionen förlamat mig. Nu var jag faktiskt frisk. Ibland märker jag att spår finns kvar än idag, men på det hela taget är det så otroligt mycket bättre.

Så jag blev frisk genom en kombination av långvarig terapi och en tid med ett stressfritt, enkelt jobb med mycket motion och samvaro med djur.
 
Alla har ju också ett förflutet. Vissa har haft en underbar barndom, en stabil familjesituation andra inte alls.
Jag hade en anhörig som haft ”allt” men vars liv ändå präglades av psykisk sjukdom. Jag har också en kompis som haft en fruktansvärd barndom med övergrepp, fosterhem, mobbning osv men hen har idag ett väldigt rikt liv med bra relationer, god hälsa och är allmänt stabil. Men hen har ju jobbat sig dit ganska enträget. Jag tror inte att den gynnar en att ständigt referera till en jobbig uppväxt.
Ja, någonstans måste man liksom ”bli klar” med sin psykiska ryggsäck. Att stoppa huvudet i sanden och inte ta tag i saker är inte bra. Men någonstans måste man bli klar med bearbetandet för att kunna gå vidare. Annars dras man ner av den där tyngden hela tiden och kommer liksom inte bli fri, ha energi och må bra.

Även jag har vänner som haft fruktansvärda uppväxter med horribla trauman som absolut sörjt, varit arga etc. Men som insett att de måste acceptera och släppa saker för att kunna bli fria och lyckliga. Oftast med tufft jobb ihop med psykolog för att klara det.
 
Men tror du att läkaren eller farmaceuten vet bättre?
Vad gäller medicin så har oftast farmaceuten bättre koll, det är liksom det utbildningen fokuserar på.

Dessutom har de en skyldighet att upplysa om vissa saker, även om man haft medicinen tidigare tex.

@Wille Så de behöver inte alltid göra det för att sannolikheten att drabbas är hög, utan endast för att de måste.
 
Jag vet att risken är liten att få den biverkningen. Men jag törs inte spela rysk roulette.

Rysk roulette innebär 33,3% risk för död.
Mindre vanliga biverkningar innebär en risk på 1 på 1000 eller 1 på 10 000 för, i nästan 100% av fallen, icke-dödliga biverkningar.

Ser du någon skillnad? Vill inte märka ord egentligen men detta med "rysk roulette" har du skrivit många gånger. Modern läkemedelsbehandling är INTE rysk roulette.

Vad är det för vård du inte vill vara med om vid denna särskilda biverkan?
 

Liknande trådar

Kropp&Själ Jag har efter att jag börjat jobba igen efter depression, starka mediciner och ECT insett att mitt minne har blivit betydligt sämre...
Svar
19
· Visningar
543
Relationer Jag skulle behöva lite hjälp att se på saker.. Bor i dagsläget tillsammans med min man och vårt barn på en liten hästgård. Det är ett...
7 8 9
Svar
176
· Visningar
13 602
Kropp&Själ Jag har mitt drömboende sedan flera år tillbaka. Trädgården är stor och har ett bra läge. Det var vad jag ville ha och jag har numera...
37 38 39
Svar
760
· Visningar
39 158
Kropp&Själ Läste här om folk som mått dåligt av minipiller. Det är helt nytt för mig, men har satt sig. Mina depressioner började förvisso innan...
2
Svar
31
· Visningar
1 429

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Bästa hästjobbet!

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vackra vinterord
Upp