Blir man en helt annan person när man fått barn?

[Takire]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

 

[Lingon]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Ja och nej. Jag är jag. Men precis som med alla andra stora händelser en människa kan gå igenom i sitt liv så påverkar det en att få barn.

 

[Teilani]

Annan person är väl att ta i, men visst förändras man.

Prioriteringarna måste ju bli annorlunda, för barnets skull, så det som var väldigt viktigt innan kanske helt får stryka på foten beroende på hur krävande man upplever föräldraskapet.

Själv kände jag att jag blev blödigare, aldrig gillat våld på film tex, men nu går det verkligen helt bort.

 

[LadyCovergirl]

Jag kan helt ärligt säga att jag inte känner mig ett dugg förändrad. Inte nervösare, känsligare eller blödigare än innan.

 

[Manji]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Efter att ha blivit förälder har jag extremt svårt för berättelser/händelser som handlar om barn som far illa eller dör. Fiktiva eller verkliga, spelar ingen roll. Det får hela min insida att vrida sig.

Jag är mycket tröttare och mindre spontan, mindre aktiv generell. Tyvärr lite av en nej-sägare från att varit en kanske-sägare.

Inte lika skarp i huvudet längre, sämre stresstålighet.

Annars är jag nog samma människa. Har barn under 5 år, hoppas på att iaf det sistnämnda är en fas.

 

[Hedinn]

Tror inte heller jag förändrats som person efter jag fått barn (men lätt för mig att säga, såklart) dock har i allra högsta grad mina prioriteringar ändrats! Jag kan även se saker i samhället något annorlunda eller mer nitiskt kanske är korrekt (lite oftare att jag reagerar på saker ur perspektivet ”vill jag att mitt barn lär sig det där/anser att det är normalt”).

Lite tröttare och mindre stresstålig som någon skrev är jag nog, pga sämre möjlighet till återhämtning och vila, men jag var inte en sån som gjorde en massa aktiviteter innan jag fick barn heller så tror inte att det är direkt något som folk märker av och reagerar på (förutom min sambo då).

 

[Hedinn]

Jag tänker spontant att de som blir väldigt annorlunda är såna som upplever föräldraskapet lite tufft? Det kan det ju ofta vara, speciellt om man har ett lite mer krävande barn, dåliga möjligheter till avlastning, inte har tid/ork (eller råd) till saker man gärna vill göra för sig själv och mår bra av.

Heltidsjobb, hushåll som ska skötas och barn som kräver aktivering/engagemang kan ju bli rätt tufft att orka med för många och jag tror inte det är helt ovanligt att man kan känna att man ”tappar bort” sig själv lite som förälder för att tiden och orken helt enkelt inte finns.

 

[cambodia]

Jag har vuxit, men också blivit äldre. Tror inte bara det har med barnet att göra. Jag har separerat, bytt jobb, det har varit en pandemi… Tror allt detta har påverkat mig mer.

Sen tycker jag det är tufft att vara förälder och det är jobbigt med alla sjukdomar, vab, bråk och känslor. Barnveckan är jag väldigt trött och planerar oftast inget den veckan, förutom på helgen eventuellt.

 

[clusia]

Alltså både jag och nej. Jag är nog egentligen lika tramsig som innan men absolut att mina prioriteringar har förändrats. Har blivit starkare i mig själv och mindre brydd om omgivningen. Men jag har ju också åldrats 7år liksom så det vore väl tråkigt om inget skett på den tiden.


Jag tycker dock inte att föräldraskapet är särskilt jobbigt, förutom magsjukan då, den är fruktansvärd.

 

[Voeux]

Absolut. Främst har jag ett mer distanserat perspektiv till mycket. Snack om andra och skvaller, pengar, utseende, prylar. Jag känner lite ”ja ja”, håll på ni. Det är svårt att få mig särskild brydd just nu. Inte för att jag och mina barn är universums centrum och ingenting annat är viktigt, jag har bara inte det utrymmet i mitt liv just nu så jag måste välja med omsorg.

Sen är jag såklart jag. Jag har samma personlighet, humor, intressen, mål i livet. Men att barn rubbar en fundamentalt skriver jag under på. Det finns ett innan och ett efter. Sen går väl det där i faser också. Att föda, amma och sen ha småbarn är fasen en extremsport. Den tiden kanske man är på ett visst sätt. När barnen blir större ett annat.

 

[clusia]

Sen går väl det där i faser också. Att föda, amma och sen ha småbarn är fasen en extremsport. Den tiden kanske man är på ett visst sätt. När barnen blir större ett annat.

Nu fulklippte jag lite i ditt inlägg men det här tror jag också.

Jag var säkert rätt självupptagen och inte skitkul när mitt barn var nyfött och jag ammade och hela baletten. Men nu när mitt barn är 6år och man får sova på nätterna så har jag nog återgått mer till mitt gamla vanliga jag igen.

 

[Voeux]

Tillägger också att ingen vill väl förändras. Jag hör nästan alla blivande förstagångsmammor prata om hur de ska upprätthålla sina liv på olika sätt. Man ska hinna med sina hobbys, vårda relationen, komma igång med träningen. Man ska inte bli tråkig, prioritera sina vänner precis som vanligt osv. Jag vet ingen som inte velat allt det där, trott på det och sen även kämpat för det när barnet väl är där. Vissa lyckas bättre och för andra, som mig själv, var det som att bli träffad av tåget när verkligheten kom ifatt.

 

[Roheryn]

Jag vill inte ha barn själv men många andra vill ju det. Och jag har fått en så stark känsla av att när man fått barn så är man en annan människa än man varit innan. Det gör att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till vänner som får barn. Det känns bara konstigt (även om jag såklart är glad för förälderns skull när den önskat sig ett barn).

Det är skillnad när kompisen hade barn redan när vi träffades, för då finns det ju inget innan för mig.

Blev du som är förälder en annan person efter att ha fått barn?

Nej, jag blev inte en annan person. Jag var och är samma individ, samma jag, med samma drömmar, önskningar, intressen osv. Däremot var det ju en period i livet med ett litet barn (jag har "bara" ett barn) som TID var en bristvara. Och med brist på tid kommer prioriteringar. Jag var fast besluten att hinna med mitt barn, min häst och mitt jobb. ALLT annat fick stryka på foten under några år, vilket innebar väldigt lite spontanitet, väldigt lite tid med vänner (annat än de i stallet), inga AW-kvällar med jobbet, inga eller väldigt få resor osv, vilket säkert kan ha tolkats av omgivningen som att jag förändrades eller blev tråkig. Men det gjorde jag ju inte, jag tvingades bara prioritera hårdare och alla de där sakerna jag prioriterade bort under den perioden var saker som inte var så högt prioriterade från början men som jag ändå hann med innan jag hade barn. Tufft, kanske, för de personer som kände sig bortprioriterade, men de var aldrig SÅ viktiga att jag t.ex. hade offrat att ha häst för dem.

 

[Kaching]

Mina vänner säger att jag inte har förändrats särskilt mycket och jag håller med. Att ha barn är mer som ett DLC än ett helt nytt spel, för min del. Gäller även nästan alla mina vänner. Det finns personer som helt upptas av sina barn, men det är en viss typ av personlighet och jag tycker att det går att förutse vilka som det kommer att hända. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är i personligheten som gör det dock.

 

[miumiu]

Både ja och nej för egen del. Tänker också att det är individuellt beroende på vilken typ av liv du har haft innan du fick barn. En del handlar säkert också om att man blir äldre och som dom flesta redan påpekat får andra prioriteringar i livet.

Jag levde väl ganska mycket ”ungdomsliv” innan jag fick barn och då blir ju kontrasten i en betraktares ögon kanske ganska stor, eller jag vet inte. Men jag pluggade när jag blev gravid. Var ganska social på den tiden och ute mycket på lokal, minst en gång i veckan iaf. Ingen i mitt umgänge hade barn, och då fick jag ändå inte barn supertidigt (var 29).

Jag minns dock att jag runt 25-26 började känna någon slags frustration och tomhet, som att någonting liksom saknades mig. Jag började se på mina egna föräldrar på ett helt annat sätt, började tänka på vad som kommer hända när dom är borta osv. Och fundera på hur jag ville att livet skulle se ut när jag är 40, 50, 70 år. Så förändringen i mig skedde nog redan innan jag fick barn? Barn blev mer ett resultat av att nånting i livet skavde i mig, och behövde få utforskas. Och det har verkligen tagit mig på en jäkla resa måste jag säga. Säkert förändrat mig på vissa sätt, men framför allt gjort mig medveten om vem jag är och vad jag sas ”för vidare” till nästa generation.

 

[SiZo]

Som barnfri blir detta otroligt tydligt när jag har sett vänner och bekanta få barn. Jag skulle säga ja, de flesta blir helt annorlunda när de får barn. Vissa så pass att jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta bekantskapen. Oftast kan man dock återta kontakten när barnen börjar bli ungefär i skolåldern. Men långt ifrån med alla.

Exakt varför det blir såhär vet jag inte. Jag är bara innerligt glad över att jag inte vill ha barn och därmed inte kommer gå igenom denna förändring mot min vilja. För det verkar absolut inte vara med vilje, det bara blir så liksom.

Det handlar liksom inte om att de blir tröttare och inte vill hitta på saker. De ändrar humor, hur de kommunicerar och liksom hela sitt förhållningssätt. Det blir som att lära känna en helt ny person och första åren är den personen ofta 100% fokuserad på barnet. Sedan släpper det lite, och man kan lära känna personen igen och se om man vill vara vän med denna nya person eller inte.

Jag ser inte detta som något konstigt. Det är väl rätt välkänt att hjärnan ändrar utseende under graviditeten - självklart är det saker som ändras då.

 

[hastflicka]

Alltså både jag och nej. Jag är nog egentligen lika tramsig som innan men absolut att mina prioriteringar har förändrats. Har blivit starkare i mig själv och mindre brydd om omgivningen. Men jag har ju också åldrats 7år liksom så det vore väl tråkigt om inget skett på den tiden.
<snip>

Precis ... Jag fick helt andra prioriteringar efter forsta barnet. Jag var tamligen omogen innan barnet ... jag vaxte mycket, och fort, for det fanns ju inget annat val. Jag blev mindre "fladdrig" och sjalvupptagen och mycket mer sjalvstandig och mindre brydd om omgivningen.

 

[cambodia]

Som barnfri blir detta otroligt tydligt när jag har sett vänner och bekanta få barn. Jag skulle säga ja, de flesta blir helt annorlunda när de får barn. Vissa så pass att jag inte skulle kunna tänka mig att fortsätta bekantskapen. Oftast kan man dock återta kontakten när barnen börjar bli ungefär i skolåldern. Men långt ifrån med alla.

Exakt varför det blir såhär vet jag inte. Jag är bara innerligt glad över att jag inte vill ha barn och därmed inte kommer gå igenom denna förändring mot min vilja. För det verkar absolut inte vara med vilje, det bara blir så liksom.

Det handlar liksom inte om att de blir tröttare och inte vill hitta på saker. De ändrar humor, hur de kommunicerar och liksom hela sitt förhållningssätt. Det blir som att lära känna en helt ny person och första åren är den personen ofta 100% fokuserad på barnet. Sedan släpper det lite, och man kan lära känna personen igen och se om man vill vara vän med denna nya person eller inte.

Jag ser inte detta som något konstigt. Det är väl rätt välkänt att hjärnan ändrar utseende under graviditeten - självklart är det saker som ändras då.

Detta låter extremt, skulle inte se detta som allmängiltigt…

 

[Modest]

Vilken spännande trådstart, har funderat mycket på exakt detta senaste tiden. En av rädslorna med potentiellt barnaskaffande för mig är absolut det här. Utan att låta förmäten så är jag på det stora hela nöjd med vem jag är, mitt liv och mina prioriteringar och vill absolut inte att de ska förändras på något radikalt sätt. Jag förstår att det är individuellt men det är ju inget man kan veta på förhand.

 

[Hedinn]

Vilken spännande trådstart, har funderat mycket på exakt detta senaste tiden. En av rädslorna med potentiellt barnaskaffande för mig är absolut det här. Utan att låta förmäten så är jag på det stora hela nöjd med vem jag är, mitt liv och mina prioriteringar och vill absolut inte att de ska förändras på något radikalt sätt. Jag förstår att det är individuellt men det är ju inget man kan veta på förhand.

Vill man inte att ens prioriteringar ska ändras är nog barn en dålig idé.