Jo, om man känner sin vet och vet vad den har för meriter, men det är svårt. Första vet jag ringde och som kom ut påstod att shettisvalacken jag hade då förmodligen hade försökt betäcka, fastnat med hoven(!) i slidan och rivit upp ett sår, dvs att det faktiskt var blod! Men han varken frågade efter senaste stelkrampssprutan eller gav någon.
Nästa dag ringde jag en annan vet och vi körde upp med stoet till dennes klinik. Och h*n var tvärsäker på att det livminfl, vilket undersökningen även visade: UL + spolade livmodern med sulfalösning + bakterieprov. En dunderkur Hippotrim tog hand om eländet och sen var stoet desto piggare, gladare och tog sig snabbt pga ökad aptit. Sen blev hon dessutom dräktig på första försöket...och enl förra ägaren (= uppf) var hon "alltid" svår att få dräktig, det tog minst två, tre gånger innan det tog. Tacka f-n för det!
Visst hade jag kunnat tro på första vets förklaring, men det kändes inte helt rätt. Shettisvalacken hade dessutom aldrig visat intresse för ston i sitt 6åriga liv (kastrerad som 1åring). Om jag inte ordnat med ett andra utlåtande hade jag troligtvis inte fått stoet dräktigt. Och den andra vetten litar jag desto mer på bl.a. pga anställning på ett av Sveriges största och bästa djursjukhus + i sin egenskap av både uppfödare och hingsthållare/seminstation. H*n har förmodligen sett och behandlat fler ston än första vetten (och många andra vettar med)!
Livminfl är vanligt förekommande (både enl vet2 och bok) och enligt boken "Hästavel" den största anledningen till att ston inte blir dräktiga, alternativt kastar eller resorberar. Obehandlad livminfl blir lätt kronisk och för varje omgång blir livmslemhinnan tjockare och kan även bli ärrig = sämre förutsättningar för dräktighet och för fostret. Enl Agrias hemsida kallas dessa ston + foster för högriskston och högriskfoster/föl. Fölen kan tydligen även avlida ganska snabbt (inom några dagar) utan synbar orsak, och har då blivit försvagade i fosterstadiet pga försämrad livmoder = försämrat näringsupptag etc.
Jag sitter inte här och kommer med lösa påståenden! Men man väljer ju själv huruvida man vill kolla upp sitt sto närmare eller inte. Det kostar en hel del att få stoet ordentligt undersökt med UL, livm sköljd + sulfaspruta, bakterieprov taget och analyserat på lab och sen behandla med rätt antibiotika.
Det är mycket möjligt att vissa ston är kladdigare än andra vid normal brunst, mina är det i alla fall inte. Allt jag vet är att utsöndringarna vid livminfl ser ut som blod och kan vara mycket rikliga! Men det luktar konstig, väldigt speciellt och nästan kräkframkallande (för mig i alla fall). Sötaktigt, vämjeligt. Och det blir tjocka klibbiga klumpar som fastnar bak i svansen och kan ses som intorkade flagor alt klumpar kring könsöppningen.
Veterinärer är ju som läkare i allmänhet. Somliga är duktiga på vissa områden och mindre intresserade av andra. Som med allt annat (kvällstidningar tex) måste man försöka bilda sig en egen uppfattning om personen i fråga verkligen vet vad h*n säger/sysslar med! I en perfekt värld skulle man slippa behöva tvivla på läkare, veterinärer och andra välutbildade sk proffessionella, men vi lever inte i en perfekt värld.
Och jag påstår inte heller att just trådskaparens sto har livminfl! Eller något annat sto för den delen. Jag vill bara göra uppmärksam på att det finns något som heter så och har dessa symptom! Och att tydligen inte alla veterinärer är så insatta...