Bo ödsligt/lantligt med barn.

[Ainon]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

 

[kryddelydd]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Jag är uppväxt på en bondgård, 3-4km från närmsta samhälle. I byn, någon kilometer bort, fanns en jämnårig när jag var liten.

 

[Carand]

Japp! Men våra barn e bara 2 och 4 än så länge så kompisbehovet är inte så stort. Men annars har det funkat jättebra!

 

[Evenstar]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Jag är uppvuxen på landet, ca 5 km till närmsta samhälle och där fanns också närmsta busshållplats. Att cykla dit som barn var egentligen inget alternativ då det var en smal 70-väg (men hastigheterna ofta låg högre än så) och det inte fanns någon cykel/gångväg eller gatlampor.
I samhället fanns förskola och skola upp till åk 6. Sedan fick man åka buss därifrån ca 20 min till högstadiet och ännu lite längre till gymnasiet.

Nån period fanns det barn i grannhuset som vi lekte lite med (nån halvkilometer bort ) men oftast ville man leka med sina klasskompisar osv så då fick föräldrarna köra helt enkelt. Många bodde precis som jag utspritt på landet runt samhället så det var inget konstigt.

 

[Roheryn]

Ja, min dotter är uppvuxen mer eller mindre så fram till 11-12 års ålder. Inte direkt ödsligt, men varken dagis/skola eller kompisar inom gång/cykelavstånd. Vi körde henne dit hon skulle, upplevde aldrig det som ett problem. Sedan, när vi flyttade in till "centralorten", så hade hon ju fortfarande kompisarna på landet, så vi fick köra henne då också, fram tills hon fick moppe!

 

[lil-sis]

Vi har 800m till förskolan men inga barn inom det avståndet utan det är på ”bilavstånd”.

 

[Poison-heart]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Japp! 6 km ifrån närmsta samhälle är jag uppvuxen. Hade dock ett par jämnåriga kompisar inom ett par km avstånd som jag lekte med. Och kusiner som bodde inom typ 1 km avstånd där en var två år yngre än mig. Man höll sig sysselsatt utan problem vi red och cyklade.

 

[WBanna]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Vi bor och har bott så sedan sonen föddes (5,5 år + 2 år innan sonen föddes). Jag tycker att det är helt värdelöst när det gäller sonens umgängesliv; det är ett litet arrangemang varje gång han ska leka med en kompis och det blir alldeles för sällan som han leker med kompisar (förutom på dagis). I oktober flyttar vi in till stan och ska bo i ett villaområde, och det ska bli så skönt och så himla kul att han bara kommer att kunna gå utanför dörren för att hitta kompisar att leka med.

 

[Thalia]

Jag är uppvuxen på landet runt 5 km ifrån skolan. Alla mina klasskamrater utom två bodde inom gångavstånd från skolan. Jag hatade att åka skolskjuts och upplevde utanförskap. I vår by fanns ett barn som var ett år äldre och ett barn som var två år äldre, men jag tycker inte att det ersatte att leka med klasskamraterna. Dessutom ville inte klasskamraternas föräldrar att barnen skulle leka med mig för det betydde att de var tvungna att skjutsa sina barn, annars hade barnen gått hem själva. Mina föräldrar hade inget problem med att skjutsa mig.
Jag vill inte att mina barn ska växa upp på landet och har valt att bosätta mig i ett villaområde och hoppas att det ska bli enklare och smidigare med vänner.

 

[Magnum]

Vi bor på landet, så våra barn växer upp så. Det gjorde jag också.
Det är inget gångavstånd, inte heller cykelavstånd till någon, utan skjuts som gäller isf. Så är det för alla här. Dvs ingen by utan alla barn har det liksom lite lika på så vis.

Det är säkert en vanesak, jag ser inte på landet som begränsande. Inte när jag var yngre/liten heller.


När jag var liten skjutsade föräldrarna mej, nånstans kring tonåren tog vi oss ofta själva till varandra via moppe, cykel eller till fots.

 

[sassiball]

Vi har det så och det är vissa nackdelar med det. Fördelar också, man slipper spring i dörrarna med kompisar som kommer och går (minns att min mor hatade det fenomenet när vi bodde i villaområde, senare flyttade vi till landet)

Jag tycker lite synd om barnen, det blir omständligt att leka med kompisar så de leker inte mycket med sina klasskamrater, utan syskonen leker mest ihop. Jag är glad att de har varandra och leker så bra ihop. De kan cykla till kompisar, men vi har en farlig väg de måste över … inget för 9 åringen, men 12 åringen får cykla över vägen själv. 12 åringen träffar sina klasskamrater varje dag genom datorn. Det är faktiskt lite sorgligt.

 

[ameo]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Vi bor så. Kanske inte ödsligt, men lantligt och utan andra barn i byn.
7 km till skolan och alla klasskamrater bor i byn där skolan ligger, eller längre bort.
ca 1 mil till kommunens tätort och 2½ mil till grannkommunens lite större tätort.
Skolbussar och "lantturen" några ggr/dag som kollektivtrafik. 3½ km till riksvägen där de större bussarna går.

Vad vill du veta?

 

[ako]

Vi bor och har bott så sedan sonen föddes (5,5 år + 2 år innan sonen föddes). Jag tycker att det är helt värdelöst när det gäller sonens umgängesliv; det är ett litet arrangemang varje gång han ska leka med en kompis och det blir alldeles för sällan som han leker med kompisar (förutom på dagis). I oktober flyttar vi in till stan och ska bo i ett villaområde, och det ska bli så skönt och så himla kul att han bara kommer att kunna gå utanför dörren för att hitta kompisar att leka med.

Vi gjorde likadant. Sålde hästgård och flyttade till villaområde. Smidigt med dagis, skola, kompisar etc etc. Hade vi bott på landet men mer tillgängligt och dessutom i ett något större hus hade vi kanske bott kvar, men som vi bodde så var man tvungen att åka på en 90- väg utan varesig cykelbana eller bussförbindelser så barnen hade verkligen inte kunnat ta sig någonstans alls själva förrän de fått körkort och då är man ju rätt stor... Sedan hade jag ändå bara en häst och då kändes det smidigare med villa och inackordering än hästgård med fixade hästkompisar och allt vad det innebär med eget stall. Men visst kan jag sakna det också- särskilt nu när barnen börjat visa hästintresse. Är dock ändå mycket nöjd med vårt val och har bott där vi bor nu i 6 år.

Om man väljer att bosätta sig off så får man helt enkelt ta med i planen att det blir mycket körande, för barnens sociala liv ska ju inte behöva begränsas av föräldrarnas val tänker jag.

Å andra sidan har jag flera kompisar som bor på landet med bilavstånd till kompisar och det verkar gå fint. Några av dem har satsat lite extra på att ha kul grejer att göra hemma; rejäl klätterställning, pool, pingisbord etc så att såväl barnen ska tycka att det är kul att vara hemma och att de ska ha kul grejer att göra när de har kompisar där och inte t ex kan sticka ut och cykla eller knata till lekplatsen och gunga

 

[Ainon]

Vad vill du veta?

Mest om barn i olika faser av barndommen upplever det mycket negativt eller om det har fått negativa konsekvenser mht socialt samspel och kompisar.

Är rädd för det @Thalia beskrivit i sitt inlägg om utanförskap
Vi skulle inte ha något mot att skjutsa till vänner och aktiviteter flera gånger i veckan/varje dag men det kanske inte räcker...

 

[Ainon]

Jag är uppväxt på en bondgård, 3-4km från närmsta samhälle. I byn, någon kilometer bort, fanns en jämnårig när jag var liten.

Hur upplevde du det som barn/tonåring?

 

[Omega]

Någon som har erfarenhet av att bo lantligt ödsligt antingen med barn eller som barn?
Exempelvis utanför by/stad med 7-10km in till dagis/skola och inga barn inom gå/cykelavstånd utan man måste i princip in till byn/staden för att finna jämnåriga.

Vi har typ 12-13 km in till tätorten. Ca 7 km in till en mindre by där det finns mataffärer, badhus och lekplatser och lite sånt.
Nu är sonen bara 14 månader än, så det återstår att se hur det kommer att fungera. Vi har tagit med i beräkningen att vi kommer att få skjutsa en hel del och det är okej för oss, vi åker mycket in till stan som det är nu också och det känns inte jobbigt.

Jag är själv uppvuxen i ett typiskt villakvarter ganska centralt och visst finns det fördelar med det. Det jag tycker känns lite jobbigt med det är att det var mycket spring hos oss när jag var barn. Brorsan hade t ex jättemycket kompisar som bara dök upp i tid och otid. Jag stördes av det redan då och skulle nu som vuxen tycka att det var jättejobbigt (men brorsan tyckte nog att det var bra ). Dessutom gillar jag att vi inte har grannar som kan se allt vi gör nu när vi bor lantligt Det finns dock några andra hus/gårdar här nära. I dagsläget bor det enbart äldre personer där, över pensionsålder i alla fall, men man vet ju aldrig om det flyttar in barnfamiljer när/om nuvarande ägare säljer. Skulle förstås vara roligt med nån kompis till sonen på nära håll, men givetvis svårt att veta om han skulle ha intresse av att umgås med just de barnen ändå. Trots att jag bodde centralt som barn så var det ändå långt till de kompisar jag helst umgicks med (bästis på andra sidan stan t ex) och brorsan tränade hockey typ 5 dagar per vecka 1,5 mil bort så föräldrarna fick nog skjutsa en del ändå.

 

[KarinStarfighter]

Jag är uppvuxen på landet. 5 km till 1-3 skola och mindre affär. 1 mil till 4-6 och större affär, 2 mil till högstadie och 2,5 mil till gymnasiet i stan.

Jag hade hästarna hemma och relativt många vänner inom 10 minuter med bil, men var ju alltid beroende av skjuts. Tyckte det var okej fram till gymnasiet. Då blev det väldigt mkt tid på bussen, kompisar i stan, kände mig utanför .
Är kluven till hur jag ska bo i framtiden. Även om jag egentligen älskar att bo på landet och ha nära till naturen så är det inte den bekväma vägen. Nu bor vi i välbärgat villaområde nära stan. Skönt att slippa pendlingen. Kommande barn kommer ha mängder med potentiella lekkamrater på cykelavstånd.

Vi får se var vi hamnar.

 

[Kattennizze]

Jag har bott så med mina ungar. Vi flyttade. Det var helt värdelöst tyckte jag. Jag växte upp i en by på landet men tyckte inte det var så kul när man började närma sig tonåren och inga bussar gick.

 

[lady_vip]

Mest om barn i olika faser av barndommen upplever det mycket negativt eller om det har fått negativa konsekvenser mht socialt samspel och kompisar.

Är rädd för det @Thalia beskrivit i sitt inlägg om utanförskap
Vi skulle inte ha något mot att skjutsa till vänner och aktiviteter flera gånger i veckan/varje dag men det kanske inte räcker...

Jag har växt upp så. Vi bodde 5 km utanför samhället där vi gick hos dagmamma/skola, inga grannar och inga barn inom gångavstånd.

Jag har en syster, vi lekte nog ganska mycket tillsammans när vi var yngre än skolålder, men jag vet att släktingar och familj sagt att vi var duktiga på att roa oss själva. När vi blev äldre lekte vi en hel del med kompisar, gärna inne i samhället eftersom det fanns fler kompisar där än hemma hos oss, våra föräldrar har alltid skjutsat mycket till allt.
Varken jag eller min syster har tagit någon som helst skada, vi är sociala och har alltid haft lätt att få vänner.

Min syster led lite i tonåren, hon tyckte det var värdelöst att bo på landet när hon ville ut och röja med kompisar. När hon själv skulle köpa hus senare letade hon efter hus som låg på landet ändå

 

[ako]

Mest om barn i olika faser av barndommen upplever det mycket negativt eller om det har fått negativa konsekvenser mht socialt samspel och kompisar.

Är rädd för det @Thalia beskrivit i sitt inlägg om utanförskap
Vi skulle inte ha något mot att skjutsa till vänner och aktiviteter flera gånger i veckan/varje dag men det kanske inte räcker...

Hur off tänker ni? Cykel- eller bussmöjligheter för äldre barn eller ”tvär- off”?
Barn har ju förskola och fritids också, men visst, när de blir för stora för fritids i 10- 12-årsåldern så kanske det inte är så muntert att åka hem ensam med skolbuss och vara ensam hemma länge om det inte finns något alternativt färdmedel som gör att det blir mer flexibelt.

Och det är nog bra att kunna både skjutsa och hämta barnet själv som att kunna tänka sig att t ex skjutsa hem en kompis som följt med från skolan om föräldrarna har svårt att hämta så att man underlättar för lek.

Det finns för- och nackdelar med allt - även med villaområden och ned obygd