Börjar bli gammal i förtid

Jag är inte alls lika smidig längre som jag alltid har varit. Vet inte om det kan skyllas på min övervikt eller att jag helt enkelt blivit äldre och stelare. Går jag ut nu så har jag broddar på skorna och ändå går jag försiktigt. Tantvarning på det liksom. Och jag vet inte om jag skulle kunna ta mig upp på en häst längre. Och skulle jag det så skulle jag nog vara rädd för att ramla av. Tycker att åldrandet kom fort mellan 40 och 50. Tycker det inte var länge sen jag red för fullt, åkte i backen då och då, men borstade av mig och hoppade upp igen. Där är jag nog inte längre. Tycker jag fått svårare att få på mig sockorna. När jag reser mig från stolen så är jag också så mycket stelare än förut. Och något som också blivit besvärlig är faktiskt att torka sig efter nummer två på toa. Mina armar är korta och jag lyckas inte längre flexa ryggen ordentligt så jag når obehindrat. Detta innebär att jag får stretcha en del när detta moment ska utföras. Då når jag nätt och jämt. Fasar för hur det kan tänkas bli när jag blir ännu äldre. Tänk om jag kommer till stadiet då jag inte kan själv? Vad händer då? Får jag sitta i timtal på toa innan någon kommer och hjälper mig? Kan ju liksom inte schemalägga det där.

Jag börjar fundera på något kosttillskott för att bli smidigare. Vet inte riktigt vad jag ska leta efter. Och så borde jag banne mig gå ner i vikt också. Vill ha tillbaka min kropp som den var för 10 år sedan.

 

[Wille]

Klart man måste äta, men jag har ju läst att du försöker lägga in matlagning istället för färdigmat till exempel - det är en utmaning.
Du försöker få ordning på städningen och hemmet - det är en utmaning.
Du söker arbete - det är en utmaning.
Du tar hand om katterna - det är en utmaning.
Jag förstår att alla dessa måste göras, men just nu jobbar du ju väldigt hårt med i alla fall tre av dem, plus terapin. Att då försöka lägga in regelrätta träningspass ovanpå det känns nästan kontraproduktivt om du inte känner att du blir piggare av det. Kroppen kan du ta hand om ändå. Ta in veden, pyssla i trädgården. Lägg energin där istället och slå två flugor i en smäll tänke rjag.

Det finns inte en chans att jag har råd med färdigmat. Jag måste laga maten själv om jag ska kunna äta lagad mat. Har egentligen inte råd att äta alls.

Att du kraschar handlar inte om att du inte är kapabel, det handlar om att det blev för mycket där och då. Ibland kan man göra x-antal grejer för att exakt allt annat fungerar, men vacklar något så måste man inse att något måste pausas (obs! Ej avslutas helt och aldrig komma tillbaka, utan pausas) ett tag. Ibland måste allt pausas. Jag ser det inte som att jag misslyckades under 2022 när jag slutade med i princip allt för att jag skulle hålla ihop som människa. Ser mig snarare som stark som insåg: det här måste jag göra för att komma framåt. Mitt mål är att komma tillbaka till att hantverka med glädje, och jäklar va fort alla "jag måste" tankarna kom tillbaka så fort jag började göra något. Så jag insåg att jag behövde ta ett djupt andetag och doppa tån, inte kasta mig handlöst in i projekt.
Du är sjukt stark som tagit dig såhär långt! Du har körkort, bil, klarat av en utbildning nu under 2022, du fick spisen att fungera, du provade på 15min grejen, du har vågat söka jobb (skitläskigt tycker jag), började borsta tänderna lite mer regelbundet, och en massa andra saker som jag inte vet om. Fan va bra du är!!

Tack. Jag försöker hela tiden göra livet bättre. (Gick utbildning 2021, inte 2022.) Men jobbsökandet är ett tvång. Och jag vet inte om allt är värt det. Är liksom i en kris efter besked förra veckan.

Försöker du gå på i samma banor som gjorde att du kraschade så lär du krascha igen, det krävs ofta att man ändrar på något för att rätta till att det gått snett.

Men som sagt, det är dit liv, du gör som du vill.

Ja, jag borde låsas in en lägenhet för förvaring och sen sättas i tvångsarbete. Att jag skulle kunna ha ett liv som är värt att leva verkar inte gå.

 

[DarkInNight]

Låter som att det är tunga tankar just nu.

Hoppas du hittar tillbaka till drivet och motivationen snart igen.
Nu är vi iaf på rätt sida året, snart blir det grönt och ljusare igen.

(Jag som eg. älskar snö längtar värre än någonsin till våren Och svär varje dag över kylan och allt krångel vintern medför... Snart så.)

 

[Wille]

Låter som att det är tunga tankar just nu.

Hoppas du hittar tillbaka till drivet och motivationen snart igen.
Nu är vi iaf på rätt sida året, snart blir det grönt och ljusare igen.

(Jag som eg. älskar snö längtar värre än någonsin till våren Och svär varje dag över kylan och allt krångel vintern medför... Snart så.)

Det är tungt för jag vet att kämpandet aldrig kommer att ta slut. Livet blir aldrig lättare. Känner att jag bara vill lägga mig ner och skita i allt.

 

[Lobelia]

Ja, jag borde låsas in en lägenhet för förvaring och sen sättas i tvångsarbete. Att jag skulle kunna ha ett liv som är värt att leva verkar inte gå.

Som sagt ditt liv, dina val om det det du vill så... inte för att jag anser det.

 

[Wille]

Som sagt ditt liv, dina val om det det du vill så... inte för att jag anser det.

Nej, inte mitt val alls. Utan det är vad livet tycks bjuda på. Mina gener klarar inte av ett bra liv.

 

[Lobelia]

Nej, inte mitt val alls. Utan det är vad livet tycks bjuda på. Mina gener klarar inte av ett bra liv.

Så dina gener säger att

"Ja, jag borde låsas in en lägenhet för förvaring och sen sättas i tvångsarbete. Att jag skulle kunna ha ett liv som är värt att leva verkar inte gå."

Det var väldigt specifika gener. Du har en något deterministisk livssyn.

 

[DarkInNight]

Det är tungt för jag vet att kämpandet aldrig kommer att ta slut. Livet blir aldrig lättare. Känner att jag bara vill lägga mig ner och skita i allt.

Tror jag kan relatera till känslan... frustration, maktlöshet, och bitterhet.

Livet är inte alltid en jäkla dans på rosor, och det ÄR orättvist att vissa verkar få dansa på brännässlor genom hela livet...

Men skit inte i allt.
Även om det kanske inte känns så för dig, så ser det utifrån som att du tagit enorma steg framåt senaste året (åren?). Du lär dig mer och mer vad du behöver för att möjliggöra en tillvaro och vardag du mår bra, du är på rätt väg.

 

[tornblomma]

Nej, inte mitt val alls. Utan det är vad livet tycks bjuda på. Mina gener klarar inte av ett bra liv.

Som kroniskt sjuk får jag helt enkelt inse att jag inte klarar allt, men jag klarar mer än förväntat. Och jag försöker att inte fastna på det jag inte klarar av utan det andra! Skulle jag fokusera på det jag vill men inte kan så hade jag hoppat från en bro

 

[ainasoja]

Som kroniskt sjuk får jag helt enkelt inse att jag inte klarar allt, men jag klarar mer än förväntat. Och jag försöker att inte fastna på det jag inte klarar av utan det andra! Skulle jag fokusera på det jag vill men inte kan så hade jag hoppat från en bro

Så tänker jag med. Jag är lycklig över det jag fixar. Så har jag tänkt under alla 22 åren som jag dragits med min MS.

 

[Sel]

Det finns inte en chans att jag har råd med färdigmat. Jag måste laga maten själv om jag ska kunna äta lagad mat. Har egentligen inte råd att äta alls.

Med färdigmat räknas även typ nudlar, pommes och rotfrukter i ugnen och liknande. Det behöver ju inte vara recept med femton olika faser menar jag. Har du det extra jobbigt just nu kan det vara dags att gå back to basics och är kanske inte läge att lägga till ytterligare ett kämpigt måste som yoga varje morgon, tänkte jag.

I slutänden är det bara du som känner vad du orkar och vad du vill prioritera, hoppas du tar hand om dig!

 

[Javan]

Beskedet du fick förra veckan handlar det om en eventuell omdiagnos? Det känns som vad som kom ut av det har kastat dig ner i ett mörkt hål. Jag tycker du ska ringa vården snarast och säga det.

Det är så stor skillnad på hur du skriver att du mår senaste veckan att jag misstänker att det hänger ihop.

Ta hjälp av den som gav beskedet för nu känns det som du faller fritt i ditt mående.

Hoppas du får må bättre!

 

[Luff]

Nyponpulver är bra för lederna. Du får plocka nästa sommar.

 

[bettysmatte]

Mina gener klarar inte av ett bra liv.

Det kan ju vara bra att tänka på att man kan ha anlag för en hel massa saker som sedan aldrig uttrycks/syns i livet.

 

[hundtant]

Mina svårigheter försvinner inte. De går inte att ändra på. Och jag känner att jag inte orkar kämpa när det inte blir bättre. Tycker att det nog vore bättre om jag bara dog. Då slapp jag kämpa mer till ingen nytta.

Nej, dina svårigheter försvinner inte. Och jag förstår att vetskapen om det gör allting kaosartat. Men: du kommer att kunna lära dig att jobba runt dem. Svårigheterna försvinner inte, men konsekvenserna av dem kan du minska. Andra i samma situation kan tipsa. Häromdagen pratade vi om kontakter som du kan ta, hoppas du kan fortsätta på det spåret när den värsta kaoskänslan lagt sig.

 

[Wille]

Så dina gener säger att

"Ja, jag borde låsas in en lägenhet för förvaring och sen sättas i tvångsarbete. Att jag skulle kunna ha ett liv som är värt att leva verkar inte gå."

Det var väldigt specifika gener. Du har en något deterministisk livssyn.

Ja, så är det. Allt annat blir för svårt för mig.

Tror jag kan relatera till känslan... frustration, maktlöshet, och bitterhet.

Livet är inte alltid en jäkla dans på rosor, och det ÄR orättvist att vissa verkar få dansa på brännässlor genom hela livet...

Men skit inte i allt.
Även om det kanske inte känns så för dig, så ser det utifrån som att du tagit enorma steg framåt senaste året (åren?). Du lär dig mer och mer vad du behöver för att möjliggöra en tillvaro och vardag du mår bra, du är på rätt väg.

Jag upplever att jag bara kämpar hela tiden och det blir aldrig lättare. Precis allt är så jävla tungrott.

Beskedet du fick förra veckan handlar det om en eventuell omdiagnos? Det känns som vad som kom ut av det har kastat dig ner i ett mörkt hål. Jag tycker du ska ringa vården snarast och säga det.

Det är så stor skillnad på hur du skriver att du mår senaste veckan att jag misstänker att det hänger ihop.

Ta hjälp av den som gav beskedet för nu känns det som du faller fritt i ditt mående.

Hoppas du får må bättre!

Ja, jag fick en diagnos. Jag har kontaktat vården och fått en tid men det är inte förrän på fredag nästa vecka.

Det kan ju vara bra att tänka på att man kan ha anlag för en hel massa saker som sedan aldrig uttrycks/syns i livet.

Men nu är det sådant som syns som gett mig en diagnos.

 

[Wille]

Som kroniskt sjuk får jag helt enkelt inse att jag inte klarar allt, men jag klarar mer än förväntat. Och jag försöker att inte fastna på det jag inte klarar av utan det andra! Skulle jag fokusera på det jag vill men inte kan så hade jag hoppat från en bro

Jag vill inte leva i kaos och bara äta musli med flingor. Orkar inte ha det så. Men bättre än så klarar jag inte utan en jävla massa kamp. Och jag orkar inte kämpa hela tiden.

 

[DarkInNight]

Ja, så är det. Allt annat blir för svårt för mig.


Jag upplever att jag bara kämpar hela tiden och det blir aldrig lättare. Precis allt är så jävla tungrott.


Ja, jag fick en diagnos. Jag har kontaktat vården och fått en tid men det är inte förrän på fredag nästa vecka.

Men nu är det sådant som syns som gett mig en diagnos.

Jag hoppas att diagnosen kommer att hjälpa dig till en lättare och mer glädjefylld vardag kanske inte direkt, men på sikt.

 

[Wille]

Jag hoppas att diagnosen kommer att hjälpa dig till en lättare och mer glädjefylld vardag kanske inte direkt, men på sikt.

Det verkar vara vanligt att krisen aldrig går över hos dem som fått diagnosen.

Jag har inget hopp alls om att livet kommer att bli bättre. Trodde ju det förut att bara jag kämpade tillräckligt mycket så skulle det bli bättre. Men jag hade fel.

 

[skiesabove]

Det verkar vara vanligt att krisen aldrig går över hos dem som fått diagnosen.

Jag har inget hopp alls om att livet kommer att bli bättre. Trodde ju det förut att bara jag kämpade tillräckligt mycket så skulle det bli bättre. Men jag hade fel.

Jag vet ju att mina filosofiska utlägg inte alltid uppskattas, men...

Jag har själv ofta liknande tankar som dig, jag uttrycker dom däremot sällan öppet, men dom finns där, och jag får jobba med dom konstant. Jag har "problem" med både kropp och knopp och långa journalinlägg på 1177.

Jag är inne på spåret att det är som en sån där kinesisk fingerfälla, eller kvicksand, att tänka att livet är en kamp och man ska kämpa på. Ju mer man härjar ju hårdare sitter man. Jag menar inte att man inte ska fortsätta sträva, utan det är just det där ordet KAMP.

Det blir liksom att slåss mot väderkvarnar. Man kan slå sig blodig och svettig men det ändrar ingenting. Jag kan inte byta ut mitt huvud eller min kropp, jag vill faktiskt inte det heller. Jag gillar mig själv, fast jag har väldigt svårt att finna min plats i samhällsbygget. Om jag hetsar upp mig och får panik över att det känns som ett ständigt Sisyphus-projekt, så mår jag bara ännu sämre, så jag får försöka ha strategier för att inte fastna i tankespåret "det är en hopplös kamp".

För mig är det som funkar bäst att ständigt försöka ha lite helikopterperspektiv, att ha en del av mig som får agera "snäll förälder". Som får säga "jag förstår att du mår dåligt idag, men nu ska vi se till att du åtminstone får i dig lite näring och tar en dusch. Det kan kännas bättre efteråt, eller så gör det inte det, men då har kroppen fått sitt åtminstone."

Och den "snälla föräldrern" kan också påminna om att idag är faktiskt bättre än januari 2020, eller januari 2018, eller etc etc. Att det faktiskt går framåt, att jag har fixat saker. Att jag försöker så gott jag kan, utefter de förutsättningar jag har. Varje dag är inte en bra dag, varje vecka är inte en bra vecka, och så är det bara. Så verkar livet funka, det har ju varit så hittills. Det får jag acceptera. Men jag kan samtidigt också fortsätta sträva, fortsätta drömma, fortsätta fundera på möjligheter och lösningar.

 

[MiaMia]

Det verkar vara vanligt att krisen aldrig går över hos dem som fått diagnosen.

Jag har inget hopp alls om att livet kommer att bli bättre. Trodde ju det förut att bara jag kämpade tillräckligt mycket så skulle det bli bättre. Men jag hade fel.

Fast nu vet du att det inte är kämpa du ska göra utan anpassa dig på ett snart sätt till de förutsättningar du har. Dvs. möjligheten till ett nytt angreppssätt som är mer ändamålsenligt i förhållande till dina behov.

Och du kommer att få hjälp får ex. habiliteringen. Samt att boendestödet ska kunna instrueras att bemöta dig på ett mer passande sätt.

Du har fått ny kunskap och genom den har dina chanser förbättrats, jämfört med innan. Ju mer rätt man träffar i sin problemformulering, desto bättre kan man träffa med åtgärderna.
Du har slitit på grund av att du inte vetat och jobbet utifrån en felaktig problemformulering.