Boxeravel utbruten ur Oseriös avel 2022

[Gnist]

Schäferns problem består (delvis) av otydliga formuleringar som "välvinklad", vilket ju tyvärr tolkats som "ju mer vinklad, desto bättre".

Lustigt att du tycker den katastrofexteriören har problem, men inte ser några problem alls med brakycefala raser.

Många schäfermänniskor försvarar ju sina räkor precis på samma sätt som du försvarar trubbnosarna..

 

[Linda_A]

Lustigt att du tycker den katastrofexteriören har problem, men inte ser några problem alls med brakycefala raser.

Många schäfermänniskor försvarar ju sina räkor precis på samma sätt som du försvarar trubbnosarna..

Inga problem? Du kan ju sluta överdriva.

 

[Dentaku]

Här finns ju dock ett tydligt angivet måttförhållande. Schäferns problem består (delvis) av otydliga formuleringar som "välvinklad", vilket ju tyvärr tolkats som "ju mer vinklad, desto bättre".



Ja det är ju tydligt.

Schäferns rasstandard är proppfull av mått! Man blir matt av att läsa den.

Om du tittar på de bilder som vi båda lagt upp om hur boxerns huvud "ska" mätas så ser du att de inte är särskilt konsekventa heller. Det är väldigt mycket tolkning av var ögonvrån faktiskt sitter, för att inte tala om var nackknölen faktiskt är...

 

[WildWilma]

Och tittar man på dessa bilder, speciellt de från USA, så kanske man tänker "oj vilken bra noslängd de har, varför använder inte alla amerikanska linjer i aveln?". Tja, det kan man ju, om man inte tycker boxern ska vara en brukshund längre. Den amerikanska boxern är en ren sällskaps- och utställningshund. Det stora dilemmat för de som vill avla bruksboxrar är att de bästa kommer från Tyskland, som också har mest hälsostatistik, och där är nospartierna åt det kortare hållet. Så hos boxer är det inte så att utställningsavlad automatiskt betyder kortare nos och arbetsavlad betyder längre nos, utan det är väldigt beroende av var hundarna kommer ifrån. Grovt generaliserat kan man t.ex säga att utställningslinjer från sydeuropa är övertypade, utställningslinjer från USA är snarare undertypade och arbetslinjer från Tyskland är något övertypade.

Vill man ha en ras som kan finnas kvar långsiktigt så fungerar inte den prioriteringen. Jag är absolut för att arbetande hundar ska ha bruksegenskaper men det finns annat som måste prioriteras högre om det ens ska finnas en ras som kan ha dessa egenskaper i framtiden.

Både uppfödare och rasklubb måste för rasens överlevnad långsiktigt prioritera:

1. Populationen (en sund genetisk variation är nödvändigt för rasens överlevnad långsiktigt annars är risken stor för inavelsdepression och kommer man dit är rasen så gott som utdöd).
2. Hälsa (Hur bra arbetsegenskaper en hund än har så kvittar det om den inte är frisk nog tillräckligt många år. Denna är starkt kopplad till punkt 1. I rasen med låg genetisk variation finns ofta sjukdomar som blir "rastypiska". Jag antar att spondylos och cancer hos boxrar är två sådana.)
3. Mentalitet (Hur bra arbetsgemenskaper en hund har så måste de flesta (undantag finns) ha en mentalitet som gör att den fungerar och mår bra i vårt moderna samhälle.)
4. Arbetsegenskaper (Hos arbetande raser)
5. Exteriör (ovanstående punkter får inte bli lidande av jakten på den "perfekta" exteriören.)

Men sanningen i många raser är nog att punkt 5 kommer högst upp på agendan och punkt 1 längst ner och sen en vissa blandning av resten däremellan. Detta gör att många raser idag har en så liten genetisk variation att de i princip kan klassas som utrotningshotade.

Hur länge detta experiment med stängda stamböcker kan fortgå kan vi bara gissa men i procent av den tiden vi haft hunden som "husdjur/följeslagare" har detta experiment pågått mindre än 1 % av tiden.

I min ras hemland är rasen främst en sällskaps/utställningshund, i sverige en brukshund. Ändå tar några av rasens mest framgångsrika uppfödare regelbundet in hundar därifrån för att få in lite mer genetisk variation i den svenska populationen. Har dessa uppfödare sämre arbetshundar än andra uppfödare? Nej. De har sådan kunskap och intresse i rasen att de letar reda på hundar i rasens hemland som de tror på och sedan kombinerar med bra "svenska" linjer av arbetande hundar.

 

[Linda_A]

Schäferns rasstandard är proppfull av mått! Man blir matt av att läsa den.

Ok, jag har aldrig läst den utan bara sett diskussionerna om exteriörschäfrarna och deras vinklar.

Om du tittar på de bilder som vi båda lagt upp om hur boxerns huvud "ska" mätas så ser du att de inte är särskilt konsekventa heller. Det är väldigt mycket tolkning av var ögonvrån faktiskt sitter, för att inte tala om var nackknölen faktiskt är...

Jag vill nog ändå vidhålla att det är mer konkret än "välvinklad", där får domarnas fria skön lite väl mycket utrymme. Sen är det ju tyvärr fortfarande så att mer extrema huvuden premierats under många år och det har att göra med hur man tolkat den önskvärda nosbredden. Fick nyligen kritik på Winter av en italiensk domare som klagade på avsaknaden av bredd i nospartiet, vilket med andra ord innebar att hon önskade ett övertypat huvud där med nosvolym lades på bredden snarare än längden. Trist.

Men sanningen i många raser är nog att punkt 5 kommer högst upp på agendan och punkt 1 längst ner och sen en vissa blandning av resten däremellan. Detta gör att många raser idag har en så liten genetisk variation att de i princip kan klassas som utrotningshotade.

Punkt 1 är ju i stort sett omöjlig att arbeta effektivt med på nationell nivå om rasen inte är väldigt stor. Jag skulle nog säga att det största problemet med boxeraveln i Sverige är avsaknad av en plan hos många uppfödare. Bruksuppfödarna kan nog räknas på ena handens fingrar, utställningsuppfödarna lika så.

I min ras hemland är rasen främst en sällskaps/utställningshund, i sverige en brukshund. Ändå tar några av rasens mest framgångsrika uppfödare regelbundet in hundar därifrån för att få in lite mer genetisk variation i den svenska populationen. Har dessa uppfödare sämre arbetshundar än andra uppfödare? Nej. De har sådan kunskap och intresse i rasen att de letar reda på hundar i rasens hemland som de tror på och sedan kombinerar med bra "svenska" linjer av arbetande hundar.

Nu har jag inte koll på vilken ras du har och varifrån den kommer, men förutsättningarna där skiljer ju sig åt väldigt mycket från ras till ras. Om man bara ser till brakycefaliproblematiken är den ju minst uttalad i USA och utbytet mellan USA och Europa är otroligt begränsat. Att man vänder sig till rasens hemland blir ju betydligt mera naturligt.

 

[Dentaku]

Ok, jag har aldrig läst den utan bara sett diskussionerna om exteriörschäfrarna och deras vinklar.



Jag vill nog ändå vidhålla att det är mer konkret än "välvinklad", där får domarnas fria skön lite väl mycket utrymme. Sen är det ju tyvärr fortfarande så att mer extrema huvuden premierats under många år och det har att göra med hur man tolkat den önskvärda nosbredden. Fick nyligen kritik på Winter av en italiensk domare som klagade på avsaknaden av bredd i nospartiet, vilket med andra ord innebar att hon önskade ett övertypat huvud där med nosvolym lades på bredden snarare än längden. Trist.

Fast det står ju inte bara välvinklad! Det anges alltså specifika, ideala vinkelförhållanden på flera ställen i schäferns rasstandard. Där kan man snacka om konkret. Och ändå ser det ut som det gör.

Schäfern har f ö precis lika specifika måttangivelser för huvudförhållandet som boxern har. Bara mängder med måttangivelser, i procent och gradantal, även för andra exteriöra detaljer.

Edit: Kollade precis, och ordet "välvinklad" finns inte i schäferns rasstandard. Däremot som sagt mängder av specifika gradtal för vinklar.

 

[WildWilma]

Punkt 1 är ju i stort sett omöjlig att arbeta effektivt med på nationell nivå om rasen inte är väldigt stor. Jag skulle nog säga att det största problemet med boxeraveln i Sverige är avsaknad av en plan hos många uppfödare. Bruksuppfödarna kan nog räknas på ena handens fingrar, utställningsuppfödarna lika så.

Det är det inte alls. I min ras föds inte ens hälften så många valpar per år som det görs hos boxer, ändå har rasen genom målmedvetet arbete från rasklubb och flera uppfödare kunnat öka den effektiva populationen väldigt mycket på bara 5 år (från gränsen till utrotningshotad till en livskraftig population). Eftersom extrem matadoravel snarare är regel än undantag i både rasens hemland (Australien) och den europeiska kontinenten så har Norden/Sverige troligen den största effektiva populationen av rasen i världen. MEN för att rasen ska ha en chans i framtiden måste vi sprida detta arbete internationellt men man måste ju börja någonstans som med allt annat.

Som sagt arbetar ingen för punkt 1 kommer rasen sannolikt att dö ut, sen är frågan hur lång tid det tar? 20, 30, 40, 50 eller 60 år? Personligen vill jag kunna köpa en frisk och fungerade arbetshund av min ras när jag går i pension om drygt 30 år. Det har varit min stora motivation i det engagemang jag har lagt ner i rasen (tusentals timmar, utan att vara uppfödare eller ens äga en avelshund).

Nu har jag inte koll på vilken ras du har och varifrån den kommer, men förutsättningarna där skiljer ju sig åt väldigt mycket från ras till ras. Om man bara ser till brakycefaliproblematiken är den ju minst uttalad i USA och utbytet mellan USA och Europa är otroligt begränsat. Att man vänder sig till rasens hemland blir ju betydligt mera naturligt.

Australian kelpie som syns på min bild. Hade det funnits bra hundar av rasen som varit mindre besläktade med våra svenska kelpies på andra kontinenter än Australien och Europa så hade dessa drivna uppfödare letat även där. Nu är det en extremt liten ras som i princip bara finns i Australien och Europa där Sverige har världens näst största population näst efter rasens hemland.

Sen kan jag tänka att det är oerhört mycket mer bekvämt att åka ner till Europa om man har den möjligheten än att göra sig besväret att undersöka utbudet i USA eller Kanada närmare. Men som du konstaterat så bidrar ju inte det varken till att uppnå en noslängd enligt rasstandard (1:2 av huvudets längd, huvudet = ögonvrå-nackben) i och med att detta verkar extremt ovanligt i Europa. Sen gissar jag att det är så mycket europeiska linjer i Sverige att det knappast kommer bättra på statistiken för spondylos eller cancer heller eller för den delen öka den genetiska variationen särskilt mycket.

 

[Linda_A]

Fast det står ju inte bara välvinklad! Det anges alltså specifika, ideala vinkelförhållanden på flera ställen i schäferns rasstandard. Där kan man snacka om konkret. Och ändå ser det ut som det gör.

Schäfern har f ö precis lika specifika måttangivelser för huvudförhållandet som boxern har. Bara mängder med måttangivelser, i procent och gradantal, även för andra exteriöra detaljer.

Edit: Kollade precis, och ordet "välvinklad" finns inte i schäferns rasstandard. Däremot som sagt mängder av specifika gradtal för vinklar.

Väldigt intressant, tack.

 

[Dentaku]

Det är det inte alls. I min ras föds inte ens hälften så många valpar per år som det görs hos boxer, ändå har rasen genom målmedvetet arbete från rasklubb och flera uppfödare kunnat öka den effektiva populationen väldigt mycket på bara 5 år (från gränsen till utrotningshotad till en livskraftig population). Eftersom extrem matadoravel snarare är regel än undantag i både rasens hemland (Australien) och den europeiska kontinenten så har Norden/Sverige troligen den största effektiva populationen av rasen i världen. MEN för att rasen ska ha en chans i framtiden måste vi sprida detta arbete internationellt men man måste ju börja någonstans som med allt annat.

Som sagt arbetar ingen för punkt 1 kommer rasen sannolikt att dö ut, sen är frågan hur lång tid det tar? 20, 30, 40, 50 eller 60 år? Personligen vill jag kunna köpa en frisk och fungerade arbetshund av min ras när jag går i pension om drygt 30 år. Det har varit min stora motivation i det engagemang jag har lagt ner i rasen (tusentals timmar, utan att vara uppfödare eller ens äga en avelshund).



Australian kelpie som syns på min bild. Hade det funnits bra hundar av rasen som varit mindre besläktade med våra svenska kelpies på andra kontinenter än Australien och Europa så hade dessa drivna uppfödare letat även där. Nu är det en extremt liten ras som i princip bara finns i Australien och Europa där Sverige har världens näst största population näst efter rasens hemland.

Sen kan jag tänka att det är oerhört mycket mer bekvämt att åka ner till Europa om man har den möjligheten än att göra sig besväret att undersöka utbudet i USA eller Kanada närmare. Men som du konstaterat så bidrar ju inte det varken till att uppnå en noslängd enligt rasstandard (1:2 av huvudets längd, huvudet = ögonvrå-nackben) i och med att detta verkar extremt ovanligt i Europa. Sen gissar jag att det är så mycket europeiska linjer i Sverige att det knappast kommer bättre på statistiken för spondylos eller cancer heller eller för den delen öka den genetiska variationen särskilt mycket.

Det finns flera anledningar till varför jag anser att australian kelpie är en toppkandidat för att utöka genbasen hos collie...

 

[Linda_A]

Eftersom extrem matadoravel snarare är regel än undantag i både rasens hemland (Australien) och den europeiska kontinenten så har Norden/Sverige troligen den största effektiva populationen av rasen i världen. MEN för att rasen ska ha en chans i framtiden måste vi sprida detta arbete internationellt men man måste ju börja någonstans som med allt annat.

Såpass mycket har gjorts även inom boxeraveln i Sverige. Matadoraveln har rasklubben gjort sitt bästa för att minska och inavelsgraden är låg. Dock är matadoravel väldigt vanligt på kontinenten, i Storbritannien och i USA.

Sen kan jag tänka att det är oerhört mycket mer bekvämt att åka ner till Europa om man har den möjligheten än att göra sig besväret att undersöka utbudet i USA eller Kanada närmare.

Det är ju en fråga om ekonomi också. Tror inte vi har så många uppfödare som har råd att åka till USA regelbundet. Dessutom är hälsoläget på andra punkter sämre, så det blir lite som att korsa in dobermann -- man får bara andra problem.

 

[WildWilma]

Såpass mycket har gjorts även inom boxeraveln i Sverige. Matadoraveln har rasklubben gjort sitt bästa för att minska och inavelsgraden är låg. Dock är matadoravel väldigt vanligt på kontinenten, i Storbritannien och i USA.

Det är inte att ha en låg inavelsgradsökning som ger en större effektiv population utan att så många olika hundar som möjligt används i avel och att antalet tikar och hanar i avel är så lika som möjligt. I min ras har inavelsgradsökningen varit låg länge även under de år då det matadoravlades friskt på några importerade hanar. Men den hade inte gått att fortsätta hålla låg om inte nya importer tillkommit efter det. I min ras är nu avelsmatadorer med för många barnbarn ett större problem än de med gör många avkommor.

Eftersom Boxer har en medelkullstorlek på endast 5 valpar de flesta åren så undrar jag om inte den genetiska likriktningen inte redan påverkar fertiliten?

De är ju ganska mycket större i kroppen än kelpies som har 6 som medelkullstorlek.

Det är ju en fråga om ekonomi också. Tror inte vi har så många uppfödare som har råd att åka till USA regelbundet. Dessutom är hälsoläget på andra punkter sämre, så det blir lite som att korsa in dobermann -- man får bara andra problem.

Det finns säker de som skulle ha råd att åka vart tredje till fjärde år men säkert inte ens har tänkt tanken. När ett kontaktnät väl finns så kan man säkert få hjälp att hitta hundar från någon eller några som har koll på vad man är ute efter.

Att de har andra sjukdomar (de flesta troligen ressecciva) ger troligen inte märkbara problem om man undviker att matadoravla på de individerna och det är väl knappast tanken. Samma vid inkorsning. Inte sagt att dobermann skulle vara den lämpligaste ändå. Men jag tror dig att det inte kommer ske att man använder amerikanska boxrar eller korsar in någon annan ras men hoppas att du förstår att det mest största sannolikhet betyder att rasen kommer tvingas till inkorsning eller dö ut tillslut. Det gäller så gott som alla raser utom kanske de numerärt största.

 

[Fetaost]

HD har ju visat sig vara allt annat än lätt att lösa om man ser till hur länge det varit ett avelsprogram.



Fast då är vi tillbaka på hur kort nos pratar vi om? En bulldogsliknande boxer? Absolut, det skulle jag aldrig riskera. Winters nos med hans A-höfter och 0:a på spondylos och 0:a på hjärtat över en hund med en helt korrekt 1/3 nos och C-höfter? Nja, då tar jag Winter. Skulle däremot kunna tänka mig para honom med en sådan tik om hennes familjebild är bättre än hennes egna höfter.

Jodå, HD är ganska snabbrenoverat i linjer. Det syns tydligt i de raser som har index. Problemet är de uppfödare som fortfarande inte bryr sig så mycket. Dessvärre verkar dessa inte ta till sig information och ny kunskap öht.

 

[Linda_A]

Eftersom Boxer har en medelkullstorlek på endast 5 valpar de flesta åren så undrar jag om inte den genetiska likriktningen inte redan påverkar fertiliten?

Det är möjligt, jag har inte koll på om den har sjunkit de senaste decennierna eller ej.

Att de har andra sjukdomar (de flesta troligen ressecciva) ger troligen inte märkbara problem om man undviker att matadoravla på de individerna och det är väl knappast tanken.

Andra sjukdomar var fel uttryckt. Problem med andra sjukdomar än här, dvs att de är vanligare men de finns även här. Som t.ex DCM. Och man kollar ju inte HD, knän eller spondylos alls, så det finns ju ingen familjebild på hälsa. Det togs in en amerikansk hane för ett år sen men inga röntgenresultat har dykt upp än, så jag misstänker ju att det inte var så bra.

Jag är i grunden absolut med på vad du säger om inavelsdepression i stängda stamböcker. Det har ju dock egentligen inget att göra med brakycefali som sådant.

Om man bortser från den längre nosen som i huvudsak finns i USA så finns det gott om hundar i Europa som är obesläktade med de svenska. Eller ja, obesläktade inom ett visst antal generationer, alla går ju tillbaka på samma ursprungspopulation. Ett större utbyte över landsgränserna är något jag väldigt gärna hade sett och jag sitter själv och letar en importvalp av den anledningen. Men det är inte roligt att chansa med hälsan när det saknas hälsotest på föräldrar och ibland i hela linjer. Jag vet inte hur det ser ut hos kelpien, om det är en hälsomässig chansning att ta in amerikanska hundar.

Jodå, HD är ganska snabbrenoverat i linjer. Det syns tydligt i de raser som har index. Problemet är de uppfödare som fortfarande inte bryr sig så mycket. Dessvärre verkar dessa inte ta till sig information och ny kunskap öht.

Vi har bara haft index i ett par år så kan inte säga så mycket om det, men innan dess låg fördelning väldigt stilla trots avel på bara A och B.

 

[Dentaku]

Det är möjligt, jag har inte koll på om den har sjunkit de senaste decennierna eller ej.



Andra sjukdomar var fel uttryckt. Problem med andra sjukdomar än här, dvs att de är vanligare men de finns även här. Som t.ex DCM. Och man kollar ju inte HD, knän eller spondylos alls, så det finns ju ingen familjebild på hälsa. Det togs in en amerikansk hane för ett år sen men inga röntgenresultat har dykt upp än, så jag misstänker ju att det inte var så bra.

Jag är i grunden absolut med på vad du säger om inavelsdepression i stängda stamböcker. Det har ju dock egentligen inget att göra med brakycefali som sådant.

Om man bortser från den längre nosen som i huvudsak finns i USA så finns det gott om hundar i Europa som är obesläktade med de svenska. Eller ja, obesläktade inom ett visst antal generationer, alla går ju tillbaka på samma ursprungspopulation.

Det här är det stora problemet med stängda stamböcker. Man kan luras av att inavelsgraden inte ökar eller att kombinationer som görs har 0% inavelsgrad, men SKK räknar bara 5 generationer bakåt.
Men tidigare matadoravel och inavel påverkar fortfarande, även om den inte längre syns i stamtavlan. Finns det en population som avlats någorlunda separat kan den vara värdefull för att ge ett genetiskt tillskott.

Långhårscollien är ett bra exempel. Där blev det en rejäl flaskhals på 60-talet, då det bedrevs extrem matadoravel i Europa på en specifik hanhund och hans avkommor. Det är mycket svårt att hitta någon europeisk långhårscollie som inte har denna hund i stamtavlan, om det ens finns någon. Ofta utgör hans blodslinjer en betydande del av gentillskottet. Men i USA hade collieaveln separerats från den europeiska eftersom man utvecklat en egen typ, så där finns gott om hundar utan hans gener.

Naturligtvis behöver man hitta amerikanska uppfödare att samarbeta med som har samma syn på uppfödning som en själv och linjerna kommer att vara långt ifrån så utvärderade som svenska.

Sedan är förstås även import från isolerade populationer bara konstgjord andning. Så länge man inte mönstrar in hundar som är helt obesläktade med de hundar - ofta väldigt få - som rasen skapades av är det egentligen inte några nya gener man får(om det inte skett spontana mutationer).

Vi har bara haft index i ett par år så kan inte säga så mycket om det, men innan dess låg fördelning väldigt stilla trots avel på bara A och B.

Avel på A- och B-höfter utan att också titta på släktens resultat gör möjligtvis nytta om förekomsten av HD är extremt hög i rasen. Om inte krävs att uppfödare tar hänsyn till släktbilden vid avel, t ex med hjälp av index, om man vill minska andelen HD-belastade individer.

 

[WildWilma]

Det är möjligt, jag har inte koll på om den har sjunkit de senaste decennierna eller ej.



Andra sjukdomar var fel uttryckt. Problem med andra sjukdomar än här, dvs att de är vanligare men de finns även här. Som t.ex DCM. Och man kollar ju inte HD, knän eller spondylos alls, så det finns ju ingen familjebild på hälsa. Det togs in en amerikansk hane för ett år sen men inga röntgenresultat har dykt upp än, så jag misstänker ju att det inte var så bra.

Jag är i grunden absolut med på vad du säger om inavelsdepression i stängda stamböcker. Det har ju dock egentligen inget att göra med brakycefali som sådant.

Om man bortser från den längre nosen som i huvudsak finns i USA så finns det gott om hundar i Europa som är obesläktade med de svenska. Eller ja, obesläktade inom ett visst antal generationer, alla går ju tillbaka på samma ursprungspopulation. Ett större utbyte över landsgränserna är något jag väldigt gärna hade sett och jag sitter själv och letar en importvalp av den anledningen. Men det är inte roligt att chansa med hälsan när det saknas hälsotest på föräldrar och ibland i hela linjer. Jag vet inte hur det ser ut hos kelpien, om det är en hälsomässig chansning att ta in amerikanska hundar.

Nu kommer våra importer/importsperma främst från Australien och inte Usa men ja det är en chansning hälsomässigt och mentalt. De har inga som helst krav på röntgen där. Några mer nogräknade uppfödare röntgar avelsdjuren iaf. De som används i sverige röntgas oftast i Australien och läses av här. Man måste såklart utvärdera (röntgen och mh för samtliga avkommor) vad dessa hundar lämnat i Sverige efter en eller två kullar innan man ev. tar någon mer kull. Annars kan det bli riktigt fel. Men långsiktigt är det en oerhört mycket större chansning att inte göra dessa mindre chansningar nu. Insatsen blir då intebara en eller två sämre kullar utan hela rasens fortlevnad. Tyvärr tänker få uppfödare långsiktigt i sin avel.

Min senaste hund är tillverkad med importsperma från Australien. Tyvärr har en i kullen en slapp höft, resten är fria. Men mentalt har de mh-resultat som är bättre än rasens medel och deg lilla de tävlat och testats så verkar de absolut hålla måttet.

Detta berör inte specifikt hundar med brachycefali men ju sjukare ras desto mer relevant borde det vara och boxer liksom några andra raser verkar ha en rejält portion hälsoproblem.

 

[Linda_A]

Det här är det stora problemet med stängda stamböcker. Man kan luras av att inavelsgraden inte ökar eller att kombinationer som görs har 0% inavelsgrad, men SKK räknar bara 5 generationer bakåt.
Men tidigare matadoravel och inavel påverkar fortfarande, även om den inte längre syns i stamtavlan. Finns det en population som avlats någorlunda separat kan den vara värdefull för att ge ett genetiskt tillskott.

Absolut, håller med om att man måste kolla betydligt längre tillbaka än fem generationer. Och i Europa är det tyvärr väldigt vanligt med inavel fortfarande, så det utesluter en massa kuller.

Naturligtvis behöver man hitta amerikanska uppfödare att samarbeta med som har samma syn på uppfödning som en själv och linjerna kommer att vara långt ifrån så utvärderade som svenska.

Och det tror jag är jättesvårt eftersom rasen ses på ett helt annat sätt där och man i fråga om hälsotester bara förlitar sig på gentester. Vilket ju är ytterst tveksamt. De enda jag stött på som har en mer "europeisk" syn på hälsan är de som importerat europeiska hundar (och de korsar inte in amerikanska).

Sedan är förstås även import från isolerade populationer bara konstgjord andning. Så länge man inte mönstrar in hundar som är helt obesläktade med de hundar - ofta väldigt få - som rasen skapades av är det egentligen inte några nya gener man får(om det inte skett spontana mutationer).

Det är ju dock fullt möjligt för en djurart att härstamma från ett begränsat antal djur och ändå må bra. Så vitt jag vet mönstrar man inte in hästar i lipizzaneraveln? Jag köper inte riktigt idén att alla hundraser kommer att dö ut i slutänden utan inmönstring.

 

[Migo]

Absolut, håller med om att man måste kolla betydligt längre tillbaka än fem generationer. Och i Europa är det tyvärr väldigt vanligt med inavel fortfarande, så det utesluter en massa kuller.



Och det tror jag är jättesvårt eftersom rasen ses på ett helt annat sätt där och man i fråga om hälsotester bara förlitar sig på gentester. Vilket ju är ytterst tveksamt. De enda jag stött på som har en mer "europeisk" syn på hälsan är de som importerat europeiska hundar (och de korsar inte in amerikanska).



Det är ju dock fullt möjligt för en djurart att härstamma från ett begränsat antal djur och ändå må bra. Så vitt jag vet mönstrar man inte in hästar i lipizzaneraveln? Jag köper inte riktigt idén att alla hundraser kommer att dö ut i slutänden utan inmönstring.

Lipizzaner har vad jag vet stora bekymmer med inavelsgrad.

 

[Dentaku]

Absolut, håller med om att man måste kolla betydligt längre tillbaka än fem generationer. Och i Europa är det tyvärr väldigt vanligt med inavel fortfarande, så det utesluter en massa kuller.



Och det tror jag är jättesvårt eftersom rasen ses på ett helt annat sätt där och man i fråga om hälsotester bara förlitar sig på gentester. Vilket ju är ytterst tveksamt. De enda jag stött på som har en mer "europeisk" syn på hälsan är de som importerat europeiska hundar (och de korsar inte in amerikanska).

Man röntgar väl även där, även om man har ett annat avläsningssystem(OFA)? Även många rena utställningslinjer brukar röntga. Ett enkelt sätt att se om en boxer har ok höfter är annars om den har titeln ZTP.

Det är ju dock fullt möjligt för en djurart att härstamma från ett begränsat antal djur och ändå må bra. Så vitt jag vet mönstrar man inte in hästar i lipizzaneraveln? Jag köper inte riktigt idén att alla hundraser kommer att dö ut i slutänden utan inmönstring.

De raser där man har tillräcklig genetisk variation och tillräckligt stor population kommer att klara sig. En studie av lipizzanerns gener i de olika stolinjerna visar stor variation, troligtvis eftersom de ston som användes för att grunda rasen hade så olika ursprung geografiskt. Antalet founders är i praktiken också större än vad som anges, eftersom det faktiskt varit accepterat att tillföra nytt blod, t ex genom inkorsning araber. Hästar har dessutom fördelen att utseende väldigt sällan gått före brukbarhet.

Så lipizzaner är faktiskt ett bra exempel på hur man borde gjort för att få friskare hundraser...

 

[Dentaku]

Lipizzaner har vad jag vet stora bekymmer med inavelsgrad.

Men har, tack vare tidigare tillskott av nytt blod, alltså ändå stor genetisk variation. Ibland är det tidigare uppfödare som tänkte rätt.

 

[Linda_A]

Man röntgar väl även där, även om man har ett annat avläsningssystem(OFA)? Även många rena utställningslinjer brukar röntga. Ett enkelt sätt att se om en boxer har ok höfter är annars om den har titeln ZTP.

Ja, det är väl OFA eller PennHIP som används i USA? Jag ser dock få avelsdjur som annonseras i boxergrupperna på nätet där man anger röntgenresultat, men ska undersöka det vidare. I och med att ZTP testar försvarslust och bett så är det inget man gör med amerikanska linjer.

De raser där man har tillräcklig genetisk variation och tillräckligt stor population kommer att klara sig.

Ser man till hela världen är boxern en väldigt stor ras, även om den gått nedåt något även i andra länder. Men den ligger ju topp tjugo i popularitet USA och Storbritannien. Däremot är det såklart samma smala ursprung.

En studie av lipizzanerns gener i de olika stolinjerna visar stor variation, troligtvis eftersom de ston som användes för att grunda rasen hade så olika ursprung geografiskt. Antalet founders är i praktiken också större än vad som anges, eftersom det faktiskt varit accepterat att tillföra nytt blod, t ex genom inkorsning araber. Hästar har dessutom fördelen att utseende väldigt sällan gått före brukbarhet.

Kan man fortfarande korsa in arab, eller menar du att det gjorts under rasens tillkomst? Jag trodde de råkade ut för en ganska rejäl flaskhals vid någon tidpunkt också, men det kanske var mest på hingstsidan?