Break ups?

[lisabeth]

Berättade för min make att jag ville gå isär för ca 1,5 vecka sedan. Maken är helt förkrossad, gråter panikångest mm Hur hanterar man detta? När blir det bättre? Vad kan jag göra för att lindra? Känner nästan för att strunta i det bara för det är så jobbigt men detta är något jag tänkt på länge och vi passar inte ihop längre, även om vi vart gifta i över 10 år och det såklart är jobbigt.

Hur har era breakups sett ut? Hur överlevde ni?

 

[Diabetikern]

Det är lika jobbigt att vara den som läämnar som den som vill gå.

Håll ut det blir bättre. Du kan inte göra något för att lindar det brukar bara bli värre då.

Det blir lättare med tiden men det är ganska stormigt i början.

 

[Sleepy]

Vad kan jag göra för att lindra?

Det är inte din uppgift och kan vara kontraproduktivt. Bättre att låta honom vända sig till någon annan för stöd. Han behöver ta sig igenom det själv och på sitt sätt. Ägna dig åt det du behöver göra för att ta dig vidare.

 

[Voeux]

Mina upplevelser av uppbrott har varit lite olika, men gemensamt har nog varit att det är vad det är, tills det blir bättre. Jag tror alltså inte att det är någon kan kan, eller bör, göra åt gråt. Det måste få vara där, så länge det behövs 1,5 vecka är väldigt kort tid, för mig tog det upp till ett år att komma över mitt senaste ex.

 

[SaraXX]

Den som lämnar har ju haft månader, kanske år på sig att fundera på detta. Om teorin att det är lika illa för båda parter ska hålla så är det väl inte konstigt att den som blir lämnad får mycket häftigare reaktioner. Hen ska ju hantera allt inom kanske veckor.

 

[sjoberga]

Den som lämnar har ju haft månader, kanske år på sig att fundera på detta. Om teorin att det är lika illa för båda parter ska hålla så är det väl inte konstigt att den som blir lämnad får mycket häftigare reaktioner. Hen ska ju hantera allt inom kanske veckor.

Nu kan såklart det vara en orsak till att ett uppbrott blir av, men om en part funderat på att bryta upp i månader eller år, så borde väl en livspartner inte vara helt överraskad? Det borde i alla fall inte vara normalfallet, att man liksom går i tysthet i åratal och säger absolut ingenting och lyckas hålla bedrägeriet fullkomligt gömt mot sin livspartner, som därmed får en total överraskning. Jag tänker att ofta har man väl pratat om framtiden tillsammans och tillsammans försökt förändra det som skaver.

 

[SaraXX]

Nu kan såklart det vara en orsak till att ett uppbrott blir av, men om en part funderat på att bryta upp i månader eller år, så borde väl en livspartner inte vara helt överraskad? Det borde i alla fall inte vara normalfallet, att man liksom går i tysthet i åratal och säger absolut ingenting och lyckas hålla bedrägeriet fullkomligt gömt mot sin livspartner, som därmed får en total överraskning. Jag tänker att ofta har man väl pratat om framtiden tillsammans och tillsammans försökt förändra det som skaver.

Det vore ju det bästa tycker jag också, men ett antal trådar här verkar ju tyda på motsatsen.

 

[Cambrie]

Nu kan såklart det vara en orsak till att ett uppbrott blir av, men om en part funderat på att bryta upp i månader eller år, så borde väl en livspartner inte vara helt överraskad? Det borde i alla fall inte vara normalfallet, att man liksom går i tysthet i åratal och säger absolut ingenting och lyckas hålla bedrägeriet fullkomligt gömt mot sin livspartner, som därmed får en total överraskning. Jag tänker att ofta har man väl pratat om framtiden tillsammans och tillsammans försökt förändra det som skaver.

Är inte det ganska vanligt? Att partnern anser att det kommer out of the blue och blir helt förstörd och inte förstått alla eventuella hintar?

Kl Jag håller inte heller med om att det skulle vara lika jobbigt att lämna som att bli lämnad. Ts skriver ju själv att hon tänkt på det länge och att mannen är helt förkrossad. Däremot är skilsmässor aldrig roliga och det är ju som andra skriver, bara att ta sig igenom. Har förhållandet inte varit bra brukar väl partnern inse det efter vägen.... Min erfarenhet är väl att många är rädda för att bli ensamma och för förändring, när förändringen väl är accepterad blir det bättre.

 

[tanten]

För att vara krass - det är inte ditt problem! @lisabeth
Var och en har ansvar för sitt eget liv.

Att man har en historia ihop innebär inte att man övertar ansvaret för den endres bekymmer. Han får tugga i sig det och hantera det som en vuxen. Det finns samtalshjälp att få. Det är inte din sak.

 

[sjoberga]

Är inte det ganska vanligt? Att partnern anser att det kommer out of the blue och blir helt förstörd och inte förstått alla eventuella hintar?

Kl Jag håller inte heller med om att det skulle vara lika jobbigt att lämna som att bli lämnad. Ts skriver ju själv att hon tänkt på det länge och att mannen är helt förkrossad. Däremot är skilsmässor aldrig roliga och det är ju som andra skriver, bara att ta sig igenom. Har förhållandet inte varit bra brukar väl partnern inse det efter vägen.... Min erfarenhet är väl att många är rädda för att bli ensamma och för förändring, när förändringen väl är accepterad blir det bättre.

Ok, det är kanske vanligare än vad jag tänkte nyss. Känns bara lite tragiskt på nåt vis.

Att man trots försök att förändra inte har samma bild av hur det lyckats och samma önskan om att fortsätta, är nog också vanligt.

 

[Görel]

Berättade för min make att jag ville gå isär för ca 1,5 vecka sedan. Maken är helt förkrossad, gråter panikångest mm Hur hanterar man detta? När blir det bättre? Vad kan jag göra för att lindra? Känner nästan för att strunta i det bara för det är så jobbigt men detta är något jag tänkt på länge och vi passar inte ihop längre, även om vi vart gifta i över 10 år och det såklart är jobbigt.

Hur har era breakups sett ut? Hur överlevde ni?

Det blir aldrig bra när man som den lämnande partern ska försöka kompensera för att man inte vill fortsätta relationen. Har själv försökt det tidigare för att det kändes så jobbigt när någon annan blev så nere på grund av mitt beslut. I mitt fall ledde dit till att han fick förhoppningar om att jag skulle komma tillbaka, vilket jag absolut inte ville.

Förklara sakligt utan att vara elak eller nedvärderande vad det är som gör att du inte vill fortsätta relationen, låt honom sedan söka stöd och hjälp på egen hand.

 

[Lovisaleonora]

Berättade för min make att jag ville gå isär för ca 1,5 vecka sedan. Maken är helt förkrossad, gråter panikångest mm Hur hanterar man detta? När blir det bättre? Vad kan jag göra för att lindra? Känner nästan för att strunta i det bara för det är så jobbigt men detta är något jag tänkt på länge och vi passar inte ihop längre, även om vi vart gifta i över 10 år och det såklart är jobbigt.

Hur har era breakups sett ut? Hur överlevde ni?

Lindra kan du göra genom att hålla dig till klara besked och tydliga handlingar. D v s inte göra saker som kan tolkas som att du vacklar, att det finns en chans, att du överlåter till honom att övertala dig att stanna - för hans skull.

Det du kan vara behjälplig med är att hänvisa till vårdcentral eller annan samtalsterapi där maken kan få proffshjälp. Det är inget du kan hjälpa till med, det kommer att bli såååå fel. Att du stöttar är som att kissa i byxorna. Varmt och skönt till att börja med, men djävligt kallt och djäkligt sedan. Banden ska ju klippas, inte stärkas genom en obalanserad och ny typ av relation där du ska vara den stöttande axeln att gråta ut mot.

 

[Lovisaleonora]

Nu kan såklart det vara en orsak till att ett uppbrott blir av, men om en part funderat på att bryta upp i månader eller år, så borde väl en livspartner inte vara helt överraskad? Det borde i alla fall inte vara normalfallet, att man liksom går i tysthet i åratal och säger absolut ingenting och lyckas hålla bedrägeriet fullkomligt gömt mot sin livspartner, som därmed får en total överraskning. Jag tänker att ofta har man väl pratat om framtiden tillsammans och tillsammans försökt förändra det som skaver.

Jag håller helt med om att om man lever ihop vill man i så fall inte se att det är på väg att skita sig. Har sett detta på nära håll och det var inte vackert. Den lämnade parten visste att det varit dåligt i +10 år, men ansåg att det väl inte är ett skäl att lämna...

Well, jag tror inte att två olyckliga personer kan få ihop en lycklig relation.

 

[Bapelsin]

Jag går emot vad alla andra skrivit och säger att det går bra att separera och samtidigt vara varsam om den andres känslor.

När jag berättade för min numer ex-make att jag ville skiljas reagerade han precis som din make. Han fick uppsöka läkare och få antidepp och ångestdämpande medicin. Eftersom vi har barn ihop och jag inte ville att de skulle se honom klappa igenom helt så anpassade jag mig mycket efter hans känslor. Jag flyttade ut ganska direkt så det var inget jag förhandlade kring, men i övrigt anpassade jag mig så gott jag kunde. Han fick tex ha barnen mer än halva tiden, för att han ville ha dem nära. Vi bor några hundra meter ifrån varandra så jag kunde träffa dem ändå. Det dämpade dessutom deras ångest över omställningen. Skilsmässopappren skrev vi på först ett år efter att jag flyttat ut, när han hade återhämtat sig tillräckligt.

Jag hade inga problem med att anpassa mig efter honom och ta stor hänsyn till hans känslor. Jag hade ändå älskat honom i många år och han är far till mina barn.

 

[Exile]

Jag var med om ett uppbrott i långt förhållande som kom väldigt plötsligt. Han hade träffat en annan då. Visst hade jag haft misstankar under en längre tid och också tagit upp detta, men blivit väl försäkrad om att allt var bra och det var helt andra saker som låg bakom förändringarna. Man vill ju inte misstro sin livspartner så jag litade på det helt enkelt. Sedan kom sanningen fram en dag, pang bom. Jag hade ju redan kommit över och avfärdat det, så det var helt oväntat just då.

Det här var många år sedan nu men jag är fortfarande "märkt" av det här. Jag är på riktigt osäker på om jag någonsin kommer kunna ha den här typen av tillit till någon igen, det är liksom förbrukat. Alla lögner, alla löften. Jag har liksom hört allt redan så oavsett hur mycket jag försöker så finns den där lilla, gnagande rösten inom mig som säger att det ändå finns en risk.

Så att det skulle vara lika svårt att lämna känns mest som något man säger för att få folk att må lite bättre över att de sårar andra tror jag. För det är ju det man gör. Det är nödvändigt, det måste göras för att man själv ska må bättre och man gör inget "fel", men det går liksom inte att låtsas som att man inte gör någon annan illa, eller att man själv skulle vara lika utsatt för så är det bara inte.

Den som lämnar har ju tid på sig. Det är det här som (för mig) gjort mest ont under längst tid efteråt. Det jag kunnat vara så ARG över. Att han hade så mycket tid på sig att tänka, utvärdera, fundera att när tillfället väl kom så hade han liksom noga övervägt ett beslut och kommit fram till en lösning medan jag blev tvungen att hantera alla konsekvenser och alla känslor på en gång.

Jag var så arg att jag lyckades hålla mig själv från någon kontakt utöver det nödvändiga och jag är såhär i efterhand tacksam (även om jag fortfarande är bitter) över att han gjorde samma sak. Just då gjorde det så fruktansvärt ont att han bara kunde släppa mig som om jag vore skräp. Men nu när så lång tid har gått så tror jag inte att det blivit bättre om han försökt hålla sig kvar till viss del.

Så mitt råd är att följa ditt eget val typ. Du bestämde dig för att du inte ville leva med honom längre så nu är det det du ska göra. Bryt kontakten helt bortsett från den ni måste ha med varandra. Var saklig och kort i kommunikationen. Förklara tydligt varför det är såhär och gör klart att det redan är bestämt och inte kommer bli ogjort. Det kommer bli enklast för er båda i längden.

 

[cirkus]

Den som lämnar har ju tid på sig. Det är det här som (för mig) gjort mest ont under längst tid efteråt. Det jag kunnat vara så ARG över. Att han hade så mycket tid på sig att tänka, utvärdera, fundera att när tillfället väl kom så hade han liksom noga övervägt ett beslut och kommit fram till en lösning medan jag blev tvungen att hantera alla konsekvenser och alla känslor på en gång.

Jag tror just det här är både en kärnpunkt och mycket svårt att få ihop det på något annat sätt.

Den som vill lämna har ofta redan processa och den som blir lämnad har varit helt utestängd från att påverka processen

 

[Voeux]

Den som lämnar har ju haft månader, kanske år på sig att fundera på detta. Om teorin att det är lika illa för båda parter ska hålla så är det väl inte konstigt att den som blir lämnad får mycket häftigare reaktioner. Hen ska ju hantera allt inom kanske veckor.

Det beror väl på hur man menar. Jag skulle gissa att reaktionen blir häftigare för den som blir lämnad eftersom det sannolikt kommer som en chock, och det blir mycket känslor att hantera på en och samma gång. Men det innebär ju inte att det inte, i det stora hela, är precis lika jobbigt för den som lämnar även om processen kanske blir mer utdragen. Att bära på dessa känslor, tankar, tvivel och att sedan förmå sig att göra det är ju enormt påfrestande. För att inte tala om de skuldkänslor som ofta kommer med saken. Så nej, jag skulle inte säga att det är enklare eller svårare för någon part, det beror nog på paret. Däremot kan det ju, som brytande part, vara bra att vara medveten om att reaktionen kan bli stark hos den som varit ovetande och ge denne utrymme att reagera. Men en stark reaktion är ju inte heller ett kvitto på att det är jobbigare.

Själv gick jag in i en djup depression kring mitt senaste uppbrott, i all tysthet. Ex-sambon tog sönder halva lägenheten, sig själv och alla sina relationer i fallet. Vi reagerade olika, men det var nog lika tufft för oss båda.

 

[Voeux]

Så att det skulle vara lika svårt att lämna känns mest som något man säger för att få folk att må lite bättre över att de sårar andra tror jag. För det är ju det man gör. Det är nödvändigt, det måste göras för att man själv ska må bättre och man gör inget "fel", men det går liksom inte att låtsas som att man inte gör någon annan illa, eller att man själv skulle vara lika utsatt för så är det bara inte.

Fast det vet du ju inte, hur utsatta andra är i sina situationer.

 

[Breaktown]

Ok, det är kanske vanligare än vad jag tänkte nyss. Känns bara lite tragiskt på nåt vis.

Att man trots försök att förändra inte har samma bild av hur det lyckats och samma önskan om att fortsätta, är nog också vanligt.

För mina föräldrar var det absolut så. Den ena hade funderat på det i flera år och den andre blev helt tagen på sängen. Även nu med distans när det gått typ 15 år har båda samma uppfattning. I grunden berodde det på väldigt olika bild och förväntningar på hur livet och deras förhållande skulle vara (vilket båda har insikt om idag).

 

[Breaktown]

Jag tror just det här är både en kärnpunkt och mycket svårt att få ihop det på något annat sätt.

Den som vill lämna har ofta redan processa och den som blir lämnad har varit helt utestängd från att påverka processen

Exakt. Plus att den som lämnar, hur jobbigt det än är just då, har ett slutmål som är något den personen bedömt vara det bästa alternativet. För den lämnade blir ju "målet" en tillvaro man inte alls vill ha. (Insikter om att det var bra kanske kommer senare, men där och då).