Hej kära buke.
Jag har så ledsen och förkrossad att jag behöver skriva av mig och ha någon som lyssnar.
För åtta år sedan träffa jag Alex. Attraktionen till Alex har alltid varit speciell på alla nivåer, bara lukten av honom gör mig lugn och att jag känner mig hemma. Under den tiden var vi ihop i ett år, det hände en grej och det tog abrupt slut.
Jag träffade en annan kille som jag var tillsammans med i sju år. Grejen var att jag aldrig glömde Alex och de senaste två åren har jag dagligen chattat med honom. Jag förstod att relationen jag hade saknade något och jag valde att göra slut.
Självklart börjad jag och Alex att träffas. Han sa att han hade väntat på mig i åtta år och att jag skulle bli mor till hans barn en dag. Problemet är dock att han både håller på med droger, kriminalitet plus att han har ADHD och en till diagnos där man har svårt att förstå att man gör fel samt har svårt för att känna empati. Jag visste om det till en viss del när jag chattade med honom, men när jag började träffa honom visade han mig en värld med droger som jag var helt ovetandes om. Redan från början var det struligt och jag lämnade honom otaliga gånger och sa att jag aldrig ville veta av något av det han höll på med. Han lyssnade delvis och under sommaren hade vi det väldigt bra i skärgården. Han rökte gräs, vilket jag inte störde mig så mycket på, utan jag såg det som hans medicin mot hans ADHD.
När sommaren började lida mot sitt slut hade vi bestämt att jag skulle flytta in i hans lägenhet. Han hade börjat på ett nytt jobb i samma veva som jag flyttade in, ett jobb där han hade mycket ansvar över sin egen tid och kunde jobba mycket hemifrån. Jag sa till honom att jag tyckte det var jobbigt att han rökte och det kändes som han rökte för att slippa undan verkligheten. Han sa att det delvis vart sant, men att det hjälpte honom att ta udden av hans ADHD, att det blev enklare för honom att tänka klart. Han sa att han ville sluta och ha ett normalt svensson liv med mig där han inte behöver drogerna så han boka en tid för att få medicin. Han har fått en diagnos tidigare så han behövde bara gå ditt och prata med läkaren för att få Ritalin och sömnmedel utskrivet. Han förvarande mig om att det är två veckors inställnings tid och att det kommer bli två väldigt jobbiga veckor.
Det är nu allt brakar ihop totalt. Ritalinet har samma effekt som om han hade tagit kokain. Han får svårt att sova och är ute hela nätterna med sina vänner. I samma veva målar vi om hans vardagsrum och vi hade bestämt att vi skulle göra det tillsammans. Jag får måla om hela hans vardagsrum i stort sätt själv, blir arg och skriker för jag känner mig sårad och övergiven för att jag inte får någon hjälp. Jag blev dessutom orolig för att han var ute hela nätterna och jag kunde inte sova. Han sa att han kände sig värdelös och inte dög och flydde därför ut på nätterna. Jag märker även att han flörtade med andra tjejer på nätet, vilket gjorde mig väldigt ledsen och han sa att han gjorde det för att känna sig uppskattad och för att få uppmärksamhet.
Det hela eskalerar och jag tar mitt pick och pack och flyttar hem till mig själv igen. Vi blir ihop igen och vi båda säger att vi ska bli bättre, att han ska sluta med droger och att jag ska försöka förstå hans ADHD bättre. Han hade även bokat in en tid hos läkare för KBT träning för par med ADHD. Vi båda såg i fram emot det. Läkare får då reda på att han håller på med droger och säger att de inte vill hjälpa honom något mer och vår KBT träning blir inställd. Han får dock en remiss för sitt drogmissbruk. Alex kände sig väldigt hjälplös och han sa att det är ingen som vill hjälpa mig. Jag kan förstå honom, jag gissar på att han inte alls haft det lätt när han växte upp och att han många gånger känt sig sviken.
Nu börjar han även missköta jobbet och försvinna ut på nätterna igen. Jag får självklart svårt att sova, blir både arg och ledsen. Dessutom håller jag på att avsluta en lång utbildning och skolan blev svår att sköta när jag blir orolig för honom när han är ute och ränner. Han är även riktigt smart och värsta data hackern så han tar full kontroll över min dator, min padda och mobil. Han börjar hålla kolla på allt jag gör och när jag är i skolan så blev han svartsjuk och konfererade allt jag sa till mina vänner. Jag gör slut igen och flyttar hem, men vi blir ihop igen och båda lovar att bättra oss. Ja så där har vi hållit på otaliga gånger.
Både jag och hans mamma bryter ihop totalt. Har bra kontakt med henne och vi stöttar varandra. Hon ordnar en tid hos en psykolog till honom som han går hos. Han har även ett nytt jobb på g också då han struntade i sitt gamla jobb så han inte fick vara kvar. Så det kändes som allt började gå åt rätt håll igen. Vi bestämde att jag skulle bo hos mig för att jag skulle få studie- och andrum. Men sen eskalerar det igen, den här gången är det att stjäla bilar och letar efter en polis att köra ifrån, utan körkort. Jag klarar inte de här mer.
Jag har försökt göra slut så många gånger, men jag klarar det inte. Jag blir helt förkrossad och faller tillbaka. Varför ska det vara så svårt att göra slut med honom, jag förstår att mitt liv skulle vara mycket enklare utan honom.
Han blir ju självklart jätte ledsen och mår jätte dåligt. När jag gör slut hotar han med att köra ihjäl sig, hotar att bli yrkeskriminell för han har ingen framtid utan mig och ibland hotar han även med att göra illa mina vänner. Jag har försökt att radera honom ur mitt liv, men han kan block upp sig själv. Jag tycker ändå om honom och faller så lätt tillbaka. Jag hatar honom lika mycket som jag älskar honom. Det är så svårt att lämna och det gör så fruktansvärt ont. Det är så svårt att se han med tårar i ögonen och säga att det är ingen som vill hjälpa mig, jag behöver dig.
Den här gången har jag ställt ett ultimatum att han måste sluta med allt, göra slut med sina dåliga vänner, ta jobbet, och bli en Svensson med mig. För det finns ingen framtid att bygga annars. Jag sa att gör du det här för mig lovar jag att jag kommer stötta honom, men inte annars. Hans mamma är helt på min sidan. Men jag är så rädd för att förlora honom och jag tror att jag kommer göra det den här gången. För han säger att han vill sluta och att han har försökt sluta helt, men jag förstår inte när han skulle gjort det. Det är alltid hans sätt, när han gör något fel skyller han alltid på alla andra, slutar lyssna och säger att det är ingen som förstår honom. Jag inser att jag inte har varit den bästa flickvännen heller, men det är så svårt att vara snäll och trevlig när han håller på som han gör.
Mitt hjärta gör så fruktansvärt ont, jag är så ledsen och känner mig helt handlingsförlamad L. Jag vill ju hjälpa honom, men han förstår inte det. Vad ska jag göra, snälla hjälp mig…..
Jag har så ledsen och förkrossad att jag behöver skriva av mig och ha någon som lyssnar.
För åtta år sedan träffa jag Alex. Attraktionen till Alex har alltid varit speciell på alla nivåer, bara lukten av honom gör mig lugn och att jag känner mig hemma. Under den tiden var vi ihop i ett år, det hände en grej och det tog abrupt slut.
Jag träffade en annan kille som jag var tillsammans med i sju år. Grejen var att jag aldrig glömde Alex och de senaste två åren har jag dagligen chattat med honom. Jag förstod att relationen jag hade saknade något och jag valde att göra slut.
Självklart börjad jag och Alex att träffas. Han sa att han hade väntat på mig i åtta år och att jag skulle bli mor till hans barn en dag. Problemet är dock att han både håller på med droger, kriminalitet plus att han har ADHD och en till diagnos där man har svårt att förstå att man gör fel samt har svårt för att känna empati. Jag visste om det till en viss del när jag chattade med honom, men när jag började träffa honom visade han mig en värld med droger som jag var helt ovetandes om. Redan från början var det struligt och jag lämnade honom otaliga gånger och sa att jag aldrig ville veta av något av det han höll på med. Han lyssnade delvis och under sommaren hade vi det väldigt bra i skärgården. Han rökte gräs, vilket jag inte störde mig så mycket på, utan jag såg det som hans medicin mot hans ADHD.
När sommaren började lida mot sitt slut hade vi bestämt att jag skulle flytta in i hans lägenhet. Han hade börjat på ett nytt jobb i samma veva som jag flyttade in, ett jobb där han hade mycket ansvar över sin egen tid och kunde jobba mycket hemifrån. Jag sa till honom att jag tyckte det var jobbigt att han rökte och det kändes som han rökte för att slippa undan verkligheten. Han sa att det delvis vart sant, men att det hjälpte honom att ta udden av hans ADHD, att det blev enklare för honom att tänka klart. Han sa att han ville sluta och ha ett normalt svensson liv med mig där han inte behöver drogerna så han boka en tid för att få medicin. Han har fått en diagnos tidigare så han behövde bara gå ditt och prata med läkaren för att få Ritalin och sömnmedel utskrivet. Han förvarande mig om att det är två veckors inställnings tid och att det kommer bli två väldigt jobbiga veckor.
Det är nu allt brakar ihop totalt. Ritalinet har samma effekt som om han hade tagit kokain. Han får svårt att sova och är ute hela nätterna med sina vänner. I samma veva målar vi om hans vardagsrum och vi hade bestämt att vi skulle göra det tillsammans. Jag får måla om hela hans vardagsrum i stort sätt själv, blir arg och skriker för jag känner mig sårad och övergiven för att jag inte får någon hjälp. Jag blev dessutom orolig för att han var ute hela nätterna och jag kunde inte sova. Han sa att han kände sig värdelös och inte dög och flydde därför ut på nätterna. Jag märker även att han flörtade med andra tjejer på nätet, vilket gjorde mig väldigt ledsen och han sa att han gjorde det för att känna sig uppskattad och för att få uppmärksamhet.
Det hela eskalerar och jag tar mitt pick och pack och flyttar hem till mig själv igen. Vi blir ihop igen och vi båda säger att vi ska bli bättre, att han ska sluta med droger och att jag ska försöka förstå hans ADHD bättre. Han hade även bokat in en tid hos läkare för KBT träning för par med ADHD. Vi båda såg i fram emot det. Läkare får då reda på att han håller på med droger och säger att de inte vill hjälpa honom något mer och vår KBT träning blir inställd. Han får dock en remiss för sitt drogmissbruk. Alex kände sig väldigt hjälplös och han sa att det är ingen som vill hjälpa mig. Jag kan förstå honom, jag gissar på att han inte alls haft det lätt när han växte upp och att han många gånger känt sig sviken.
Nu börjar han även missköta jobbet och försvinna ut på nätterna igen. Jag får självklart svårt att sova, blir både arg och ledsen. Dessutom håller jag på att avsluta en lång utbildning och skolan blev svår att sköta när jag blir orolig för honom när han är ute och ränner. Han är även riktigt smart och värsta data hackern så han tar full kontroll över min dator, min padda och mobil. Han börjar hålla kolla på allt jag gör och när jag är i skolan så blev han svartsjuk och konfererade allt jag sa till mina vänner. Jag gör slut igen och flyttar hem, men vi blir ihop igen och båda lovar att bättra oss. Ja så där har vi hållit på otaliga gånger.
Både jag och hans mamma bryter ihop totalt. Har bra kontakt med henne och vi stöttar varandra. Hon ordnar en tid hos en psykolog till honom som han går hos. Han har även ett nytt jobb på g också då han struntade i sitt gamla jobb så han inte fick vara kvar. Så det kändes som allt började gå åt rätt håll igen. Vi bestämde att jag skulle bo hos mig för att jag skulle få studie- och andrum. Men sen eskalerar det igen, den här gången är det att stjäla bilar och letar efter en polis att köra ifrån, utan körkort. Jag klarar inte de här mer.
Jag har försökt göra slut så många gånger, men jag klarar det inte. Jag blir helt förkrossad och faller tillbaka. Varför ska det vara så svårt att göra slut med honom, jag förstår att mitt liv skulle vara mycket enklare utan honom.
Han blir ju självklart jätte ledsen och mår jätte dåligt. När jag gör slut hotar han med att köra ihjäl sig, hotar att bli yrkeskriminell för han har ingen framtid utan mig och ibland hotar han även med att göra illa mina vänner. Jag har försökt att radera honom ur mitt liv, men han kan block upp sig själv. Jag tycker ändå om honom och faller så lätt tillbaka. Jag hatar honom lika mycket som jag älskar honom. Det är så svårt att lämna och det gör så fruktansvärt ont. Det är så svårt att se han med tårar i ögonen och säga att det är ingen som vill hjälpa mig, jag behöver dig.
Den här gången har jag ställt ett ultimatum att han måste sluta med allt, göra slut med sina dåliga vänner, ta jobbet, och bli en Svensson med mig. För det finns ingen framtid att bygga annars. Jag sa att gör du det här för mig lovar jag att jag kommer stötta honom, men inte annars. Hans mamma är helt på min sidan. Men jag är så rädd för att förlora honom och jag tror att jag kommer göra det den här gången. För han säger att han vill sluta och att han har försökt sluta helt, men jag förstår inte när han skulle gjort det. Det är alltid hans sätt, när han gör något fel skyller han alltid på alla andra, slutar lyssna och säger att det är ingen som förstår honom. Jag inser att jag inte har varit den bästa flickvännen heller, men det är så svårt att vara snäll och trevlig när han håller på som han gör.
Mitt hjärta gör så fruktansvärt ont, jag är så ledsen och känner mig helt handlingsförlamad L. Jag vill ju hjälpa honom, men han förstår inte det. Vad ska jag göra, snälla hjälp mig…..
Tyvärr kan du inte rädda honom, det kan han bara göra själv. Och verkar han inte nått sin personliga botten ännu. Det låter hemskt - men för din egen skull - rädda dig själv från det här! Det är du värd! 
