SpanskaLoppan

Trådstartare
Jag måste byta jobb. Älskar mitt nuvarande jobb som undersköterska i äldreomsorgen men orkar inte mer. Framför allt mår jag för dåligt av att möta alla ledsna, sjuka, ensamma och oroliga äldre människor och vara tvungen att skynda ifrån dem igen. Jag orkar inte komma hem gråtfärdig efter nästan varje arbetsdag.

Men vad jag ska göra istället är en gåta...
Skulle helst jobba med djur men det känns avlägset i dagsläget.

Jag tänker att det finns ju säkert massor av yrken som man inte reflekterar över till vardags. Inte har jag någonsin planerat att jobba på t ex återvinningscentral men varför inte?

Vad har ni för jobb där ute i Sverige? Ni som inte syns och hörs så mycket? Och vad gör ni på jobbet? Trivs ni? Hur kom ni in på arbetsplatsen?
 
Tänker som ovan att du kan ju byta arbetsplats istället för yrke? Har du annars funderat på ssk? Kanske djurvårdare (eller vad heter de som hjälper till på djursjukhus men som inte är vet?)
 
Som undersköterska har du många möjligheter! Om det är just att möta riktigt sjuka människor som känns tungt så skulle jag fundera på tex:

Vårdcentral, mest relativt friska människor i alla åldrar.
Operation, då träffar du knappt patienter för de är ju sövda.
BB, nästan bara friska kvinnor och friska barn.
 
Jag håller med trazel då det inom LSS ofta finns mer personal, en annan tillgänglighet.
Jag trivdes väldigt bra inom omsorgerna, även då jag arbetade på ställen med högfrekventa hot och våldsituationer vilket också förekommer. Även arbetat inom rättspsykiatrin med självskadebeteende och trivs bra även där.
Har också jobbat på hvb-hem för lvuplacerade ungdomar, det är ganska tufft mentalt.
Jag är uska i botten och sedan pluggat vidare. Sjuksyrra och socionom, nu jobbar jag på Försäkringskassan som personlig handläggare och det är definitivt inte glamoröst. Ganska hårt arbetstryck, många samtal och möten med oroliga, ledsna, arga människor. Förekommer hot i olika omfattning, riktade mot mig, mot myndighet eller suicidala. Men icke att förglömma de som är jättetrevliga och faktiskt tackar mig för bemötande och insats i deras ärende.
Kontentan sammanfattningsvis är att man bör vara stresstålig.
Också arbetat på arbetsförmedlingen, inte alls så stressigt mentalt som på fk men även där möter man ibland förtvivlan och hot eller som i mitt fall tre frierier från olika personer. ( fast fick ett frieri från en kund på den tiden jag arbetade på Folksam också ...)
Att arbeta på myndighet kräver dock högskoleutbildning men ingen särskild. Det är poängen som räknas.

Funderar vidare, kan elevassistent vara något? Jag hade nog precis som amdra redan.nämnt, testat att ta ett steg i sidled yrkesmässigt, testa annan enhet eller omsorg om du nu är osäker på vad du vill göra. Kanske behövs det inte så stora förändringar för att du ska känna att det funkar. För min del är det min sjukdom som tvingat mig att tänka om, vidareutbilda för att jag ska klara rent fysiskt ett arbete fram till pensionen.
 
Jag har arbetat inom LSS i nästan tio år och är nu inom äldreomsorg.

Jag orkar inte med något av det längre, vårdtagarna är okej men anhöriga....jisses! De är dessutom hundra gånger värre inom LSS enligt min erfarenhet.

Läser en tvåårig universitetsutbildning inom administration på distans för att kunna sitta ifred vid en dator, utan så mycket mänsklig kontakt :D
 
Svarar alla samtidigt då ni är inne på samma spår allihop

Jag är medveten om möjligheterna som uska men känner inte nåt större sug att vara kvar. Hade praktik inom LSS verksamhet under utbildningen men nej, det är inte alls min grej. Provade även några veckor på sjukhus och jo... arbetsuppgifterna är ju roliga men vårat sjukhus har varit uppe en hel del i media de senaste åren just angående de usla arbetsförhållandena och det faktum att personal på alla nivåer flyr :(
BB här sätter jag inte min fot på efter att sonen föddes:yuck: Blir det fler barn råkar vi nog vara på semester där kring BF:grin:

Hade egentligen bestämt mig för att plugga till tandsköterska men hann inte in på utbildningen. Nu är det ett år till den startar igen så antingen får jag plugga nåt annat eller jobba med något okvalificerat tills utbildningen startar igen eller på obestämd tid.
De utbildningar jag tittar på är vanliga yrkesutbildningar på runt 3 terminer. Vi behöver byta till större boende nån gång de närmaste åren så högskolestudier funkar inte just nu. Jag har heller inte obegränsat med CSN kvar.

Det är därför jag försöker tänka lite utanför boxen:D
Kanske kan jag få jobb på någon av mataffärerna, borde ju finnas nån befattning där som inte kräver annat än intern utbildning?
 
Jag har testat att vara patient. Just en sådan som skakar och gråter och håller på :laugh:

Ja det är ju ett ställe som är stressande och speciellt och många är i en väldigt utsatt situation.

Jag har jobbat som usk på op och det är ett jätteroligt jobb, verkligen! Men om du känner att det är jobbigt med människor som råkar illa ut och som är ledsna blir det nog jobbigt för dig där också.
 
Ja det är ju ett ställe som är stressande och speciellt och många är i en väldigt utsatt situation.

Jag har jobbat som usk på op och det är ett jätteroligt jobb, verkligen! Men om du känner att det är jobbigt med människor som råkar illa ut och som är ledsna blir det nog jobbigt för dig där också.
Det är inte att patienterna är ledsna som är mitt problem. Det är att jag i nuvarande yrke inte har tid att hjälpa dem må bättre. Har jag 30 min enligt schema att hjälpa personen upp ur sängen, fixa hygien, frukost och städa av så är det i verkligheten kanske halva tiden som finns. Att trösta eller stötta finns inte en sekund över till. Jag måste ju vidare till nästa och be om ursäkt för att jag är sen och fråga om hen kan duscha nån annan dag eftersom jag inte hinner det idag... Att bara lämna en gammal människa vid frukostgröten när jag vet att gröten kommer vara kvar när nästa kommer vid lunch och jag brukaren redan är orolig för vem det är och om hen kanske blir bortglömd igen, det gör ont i mig.
Jag har haft fantastiska kollegor men vi räcker inte till. Än värre blir det när allt fler kommer in i yrket som egentligen inte vill vara där och inte bryr sig eller de som är underbaraboch kunniga men inte kan göra sig förstådda pga språket. Då får resten av oss täcka upp så vi jobbar för 2 istället.
 
Det är inte att patienterna är ledsna som är mitt problem. Det är att jag i nuvarande yrke inte har tid att hjälpa dem må bättre. Har jag 30 min enligt schema att hjälpa personen upp ur sängen, fixa hygien, frukost och städa av så är det i verkligheten kanske halva tiden som finns. Att trösta eller stötta finns inte en sekund över till. Jag måste ju vidare till nästa och be om ursäkt för att jag är sen och fråga om hen kan duscha nån annan dag eftersom jag inte hinner det idag... Att bara lämna en gammal människa vid frukostgröten när jag vet att gröten kommer vara kvar när nästa kommer vid lunch och jag brukaren redan är orolig för vem det är och om hen kanske blir bortglömd igen, det gör ont i mig.
Jag har haft fantastiska kollegor men vi räcker inte till. Än värre blir det när allt fler kommer in i yrket som egentligen inte vill vara där och inte bryr sig eller de som är underbaraboch kunniga men inte kan göra sig förstådda pga språket. Då får resten av oss täcka upp så vi jobbar för 2 istället.
Jag sitter i samma tankar och sits som du nästan förutom att jag efter många år i vården dessutom håller på att validera upp till uska. Vilket jag även funderar på att ev avbryta.
Jag inser att med den belastningen som är på mitt jobb kommer jag inte klara ens tio år till inom yrket utan att gå sönder.
Hos oss är vikarier ett stort problem och det är ju inte svårt att räkna ut varför, få vill arbeta inom äldreomsorgen i dag med den stora belastning som är.
Jag är som du sugen på att jobba med annat. Jag vet bara inte med vad. Jag har en djurvårdarutbildning bakom mig men här är svårt att få annat än tidsbegränsade vikariat.
 
Jag sitter i samma tankar och sits som du nästan förutom att jag efter många år i vården dessutom håller på att validera upp till uska. Vilket jag även funderar på att ev avbryta.
Jag inser att med den belastningen som är på mitt jobb kommer jag inte klara ens tio år till inom yrket utan att gå sönder.
Hos oss är vikarier ett stort problem och det är ju inte svårt att räkna ut varför, få vill arbeta inom äldreomsorgen i dag med den stora belastning som är.
Jag är som du sugen på att jobba med annat. Jag vet bara inte med vad. Jag har en djurvårdarutbildning bakom mig men här är svårt att få annat än tidsbegränsade vikariat.
Det är så synd att det ska vara såhär. Snart finns väl ingen äldreomsorg kvar alls. Mina föräldrar lär jag få ta hand om själv...

Det är svårt att hitta ett nytt yrke. Särskilt när man egentligen hittat "sitt" yrke men inte kan vara kvar pga sånna här saker. Det är ju inte mig(/oss/alla uskor)det är fel på utan arbetsbelastningen. Frustrerande!

Djursjukvårdare hade varit en dröm! :love: Men även här i min kommun är de jobben väldigt begränsade. En smådjursklinik sökte receptionist för ett år sedan, utan krav på utbildning. Det hade varit ett riktigt drömjobb men då var jag höggravid så det var inte läge att börja nytt jobb :cautious:
 
Det är så synd att det ska vara såhär. Snart finns väl ingen äldreomsorg kvar alls. Mina föräldrar lär jag få ta hand om själv...

Det är svårt att hitta ett nytt yrke. Särskilt när man egentligen hittat "sitt" yrke men inte kan vara kvar pga sånna här saker. Det är ju inte mig(/oss/alla uskor)det är fel på utan arbetsbelastningen. Frustrerande!
Visst är det synd. Jag trivs ju egentligen jättebra i mitt yrke. Det är ju som du säger den ökade belastningen som kör slut på oss. Vi är dessutom utbytbara, eller var förr, nu för tiden är det inte lika lätt att få tag i vikarier längre.
I stället för att se över arbetssituationen i min kommun har dom börjat införa att nyinkomna ska erbjudas fasta tjänster i gengäld mot att dom läser till uska. Tyvärr ställer stora språkbarriärer till det i stället och vi andra får täcka upp ännu mera för att dom gamla inte ska hamna i kläm.
 
Visst är det synd. Jag trivs ju egentligen jättebra i mitt yrke. Det är ju som du säger den ökade belastningen som kör slut på oss. Vi är dessutom utbytbara, eller var förr, nu för tiden är det inte lika lätt att få tag i vikarier längre.
I stället för att se över arbetssituationen i min kommun har dom börjat införa att nyinkomna ska erbjudas fasta tjänster i gengäld mot att dom läser till uska. Tyvärr ställer stora språkbarriärer till det i stället och vi andra får täcka upp ännu mera för att dom gamla inte ska hamna i kläm.
Undrar om vi bor i samma kommun :grin: Nej skämt å sido, det är väl likadant överallt.
Utbytbar är man verkligen. Och det känns ju lagom bra, att det ska klämmas ur så många arbetstimmar som möjligt ur en innan man tar slut. Då kastar man in nästa. Nu är vikarierna slut, här är panik nu och kollegor ringer mig och gråter och ber mig komma tillbaka:cry:
Jag började jobba i vården för sex år sedan. Då fanns det okej med vikarier till sommaren. Nu finns inte tillräckligt med vikarier längre, alla ordinarie kan inte få 4 sammanhängande veckor semester. Av de vikarier som finns borde hälften inte släppas i närheten av arbete med/kring människor... En del för att de inte förstår sig på människor och andra för att de är elaka och saknar empati.
Jag saknar mitt jobb! Jag har längtat tillbaka sedan jag slutade hösten -15. Jag saknar mina underbara kollegor och "mina" tanter och farbröder. En del hälsar jag fortfarande på hos fast som privatperson då, de har blivit mina vänner:love: Men bortsett från att jag har jobbat mig sjuk 2 gånger på 6 år så ställer jag fasiken inte upp på att behandla folk så som krävs för att hinna. Och jag ställer inte upp på att själv vara en förbrukningsvara när jag faktiskt gör ett bra jobb! 36 arbetsplatser inom hemtjänsten, äldreboende/demensboende och korttidsboende och inte ett enda klagomål på mig från någon, varken personal eller brukare. En gång har anhöriga t o m jagat rätt på min chef för att berätta vilket bra jobb jag gjort när deras gamla förälder gick bort ganska hastigt och dramatiskt. Det fick jag veta av en annan person Som trodde att chefen sagt det till mig:meh: När jag 6 mån senare blev sjukskriven 4 veckor efter ett missfall i v 22 var det sura miner och "såhär kan det ut inte fortsätta förstår du va?" Åhh tack för den...:wtf:
 
Får jag fråga vad det var inom LSS du inte trivdes med? Det LSS-boende jag jobbade på var för psykiskt sjuka där de boende var relativt välfungerande, det var en fantastisk arbetsplats där vi kunde åka ner på stan och ta en fika, gå på bio eller lägga pussel, utöver de vardagliga sysslorna som att hjälpa till med städning och hålla tider till aktiviteter. LSS är ju väldigt brett :)
 
Får jag fråga vad det var inom LSS du inte trivdes med? Det LSS-boende jag jobbade på var för psykiskt sjuka där de boende var relativt välfungerande, det var en fantastisk arbetsplats där vi kunde åka ner på stan och ta en fika, gå på bio eller lägga pussel, utöver de vardagliga sysslorna som att hjälpa till med städning och hålla tider till aktiviteter. LSS är ju väldigt brett :)
Jag var på ett boende för personer med utvecklingsstörning. Alla var jättetrevliga och men jag trivdes inte. Kan inte sätta fingret på vad som inte kändes rätt men det var verkligen inte min grej, tyckte mest det var tråkigt och segt liksom oavsett hur trevliga alla var. Jobba med psykiskt sjuka vill jag absolut inte.
Av någon anledning har jag oändligt (nästan...)tålamod med barn och gamla. Men med vuxna människor(ja jag vet att gamla människor är vuxna...)tryter tålamodet. Även om jag vet att personen har en utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom så river irritationen i mig ganska fort när det krånglar. Givetvis agerar jag aldrig på känslan men det håller ju inte att gå runt och känna så hela arbetsdagen.
 
Jag var på ett boende för personer med utvecklingsstörning. Alla var jättetrevliga och men jag trivdes inte. Kan inte sätta fingret på vad som inte kändes rätt men det var verkligen inte min grej, tyckte mest det var tråkigt och segt liksom oavsett hur trevliga alla var. Jobba med psykiskt sjuka vill jag absolut inte.
Av någon anledning har jag oändligt (nästan...)tålamod med barn och gamla. Men med vuxna människor(ja jag vet att gamla människor är vuxna...)tryter tålamodet. Även om jag vet att personen har en utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom så river irritationen i mig ganska fort när det krånglar. Givetvis agerar jag aldrig på känslan men det håller ju inte att gå runt och känna så hela arbetsdagen.
Haha okej, nej då förstår jag att det inte passar dig.
 
Haha okej, nej då förstår jag att det inte passar dig.
Det är märkligt hur det kan bli så då jag har jobbat mycket med dementa, väldigt dementa till och med, och bara blivit tappat tålamodet en när en brukare gav sig på mig med en stol. Enda gången jag varit "arg" på jobbet.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har ända sedan jag började jobba på reception för ca 2 år sedan känt att det inte var rätt val, men har velat ge det en chans. Min...
Svar
1
· Visningar
1 091
Senast: Eurydome
·
  • Artikel
Dagbok Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir...
2 3
Svar
44
· Visningar
7 778
Senast: Dimmoln
·
Skola & Jobb Kort backstory: Jag är förtidspensionär, har inte jobbat innan så jag har en fjuttig garantiersättning på 7600 kr/månad efter skatt (pga...
2
Svar
20
· Visningar
5 333
Senast: gul_zebra
·
  • Artikel
Dagbok Ännu en skriva av sig tråd. Jag mår inte bra och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Det känns som att jag är i ett moment...
Svar
17
· Visningar
1 967
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp