Craycray far- och morföräldrar

[MJLee]

Jag har aldrig riktigt fattat det där faktiskt. Jag har ju en relation till mina syskonbarn, och den relationen hänger inte på att de beter sig på rätt sätt. De kan vara gnälliga eller arga eller ledsna och jag kommer inte "lämna tillbaka dem" för det.

Vårt umgänge står inte och faller med att de ska vara glada och snälla hela tiden.

Du missförstod. Naturligtvis lämnar jag inte 'tillbaka' pga att de är kinkiga, gnälliga osv. Men, jag har inte det övergripande ansvaret för dem och kan istället vara den där extra vuxna i deras liv de behöver som hjälper med läxor och lyssnar tålmodigt när tonåringen anser att hens föräldrar är de värsta som någonsin levt i världshistorien. Och som gör roliga saker tillsammans. Ibland, särskilt när det är flera syskon, är det bra med en faster/moster som man kan göra något speciellt med ensam. Jag har ett bra förhållande till samtliga syskonbarn, några närmare än andra beroende på olika omständigheter. Men nej, skulle aldrig falla mig in att inte tex vara barnvakt ibland, och tro mig, då handlar det inte alltid om att de är små änglar. Men vid slutet av dagen så går jag hem och det är mamma/pappa som har ansvar inte jag. Plus då att som barnvakt kan man bli övertygad om att jodå, vi äter glass som efterrätt varje dag.

Jag har inte en massa bilder på syskonbarn jag måste visa alla, faktum är att jag inte har bilder på några i min familj jag någonsin visar någon, däremot bilder på min katt visar jag alla.

 

[tanten]

Normer?

Man bara "ska" älska barn. I alla former.
Alltså är det fullt legitimt att visa bilder på barnbarnen och till och med visa bilder för människor man nyss träffat - på tåget, bussen eller restaurangen.

I veckan satt jag på ett möte när deltagare får mess. Hon tar upp telefonen och börjar titta och meddelar sedan oss andra glatt att det var om barnbarnet

En del börjar redan med barnen. Fick en gång i tiden länkar på mailen från en bekant med uppdateringar från barnens album på nätet. Jag inbjöds att titta på nya bilder och förväntades vara glad över det. Mailen kom ofta, varje gång det fanns nya bilder. Jag blev till slut irriterad och förklarad att jag ju inte kände barnen så det var onödigt att jag skulle förväntas titta på bilder av dem. Det var vännen jag ville umgås med och träffa. Där tog vår vänskap slut. Hen startade till och med en buketråd om hur hemsk jag var.
Suck.

 

[Hyacinth]

Jag har mina föräldrar 5 timmar bort typ, min partner har inga närvarande. Jag saknar som f-n att ha mor- och farföräldrar nära som kan dyrka mina avkommor.

 

[Tassetass]

Jag hoppas att jag blir en craycray-mormor, för min treåring säger att hon ska ha sex barn (och 15 barnbarn).

 

[Miao]

Jag är sån där! Fast jag är moster, inte mormor, och jag skulle aldrig drömma om att prata om (någons) bajs.

Men jag ÄLSKAR mina ungar, jag pratar mycket om dem och jag har deras teckningar uppsatta på mitt kontor. Vad som är så speciellt? Ja du, de är två små individer som jag älskar mer än allt annat och skulle göra vad som helst för. Det är väl det som är speciellt antar jag.

Har också teckning från 3-årige systersonen uppsatt på kontoret. Smälte totalt när han ritat mina hundar och skrivit deras namn, ett sånt mästerverk gjort med sån omtanke måste upp så man kan titta på det och bli glad varje dag

 

[Luff]

Vissa blir ju så galna i barn och ska ha de i famnen även om de skriker och fri för att de inte vill... Känns nästan som att vissa är "smygpedofiler" och kan vara mer gränslös bara för att man är gammal....
Känner igen beteendet från min uppväxt när vi lämnades hos ett barn älskar de par i släkten. Då var vi tvungna att ligga i deras säng osv fast vi var obekväma...

Jäkligt obehagligt inlägg. Du kanske har varit med om något i din barndom som traumatiserat dig men att i en tråd som handlar folks känslor för sin barnbarn dra in pedofili!?!

 

[Lenis]

Det är ju en lite udda frågeställning egentligen, hur man kan vara så förtjust i något/någon. Kärlek är ju inte alltid så lätt att förklara. Och vadå normer @tanten ? Man kan faktiskt älska personer utan att det är för att man förväntas.

Jag har ju inga barnbarn men bästa vännen har barn och jag hade noll förväntningar/tankar om att känna ngt alls för hennes små, bara casual glad för vännens skull att få bli gravid. (Jag är inte ens barnkär själv och är lite såndär "egna barn o andras ungar" liksom.) Men när ettan kom föll jag pladask. Jag skulle inte kalla det moderskänslor eftersom det är mammans område, men definitivt beskyddande och kärlek. Jag skulle riskera mitt liv för min bästa vän anyday och förvånande nog kände jag nästan lika starkt för hennes barn. Det blev väldigt tydligt för mig att emotionellt kopplade jag ihop vännen med barnet och därmed tillhörde båda direkt min innersta krets som jag skulle göra allt för. Det kanske är starkare för att vi växt upp i en väldigt tuff miljö sedan vi var små och klarat oss mycket för att vi haft varann, så vi vet verkligen att blod inte är tjockare än vatten.

Sen det där med att visa bilder osv, innan tyckte jag mest det var dötrist men sen jag fick barn själv fattar jag. När barnen/barnbarnen/hästen/drömbilen är ens stora stolthet, som ens värld kretsar kring, ens stora glädjeämne, då är det rent mänskligt att vilja visa det. Som det lilla barnet som hittat finaste blomman och kommer tultande för att glatt visa vad de har, som lilla ponnybarnet som vunnit sin första rosett, när vi har något riktigt fint som är så oerhört starkt för oss- då vill vi gärna dela med oss. Innan visade jag mest hundbilder. Jag behärskar mig med barnet eftersom jag vet att omgivningen kan vara måttligt road men som nu i helgen i Falsterbo började jag prata med en man och vi kom in på våra barn, och snart satt vi där och tittade på varandras barnbilder och var närapå tårögda. Det kan ju verka superkuf och ohyggligt ointressant för många. Men jag fattar inte grejen med veteranbilar eller fotboll heller. Alla måste inte och kan inte fatta. Men det är väl jäkligt fint att det finns saker som gör människor så glada Gläds med dem istället (och åt barnen som har människor runt sig som bryr sig så mycket).

 

[Jozze]

Jag har mina föräldrar 5 timmar bort typ, min partner har inga närvarande. Jag saknar som f-n att ha mor- och farföräldrar nära som kan dyrka mina avkommor.

Inte gilla på att dina avkommor inte har dyrkande far- och morföräldrar, men gilla på din önskan. Min avkomma har en dyrkande farmor som hon träffar ofta och en något svalare mormor som hon träffar mer sällan. Men båda två älskar verkligen sina barnbarn; de bara uttrycker det på lite olika sätt utifrån personlighetsdrag. Själv minns jag den oerhört starka kärleken till min mormor och morfar och önskar mina barn detsamma.

 

[Jozze]

@kolblakkur Vad betyder egentligen craycray?

 

[mandalaki]

Jag har mina föräldrar 5 timmar bort typ, min partner har inga närvarande. Jag saknar som f-n att ha mor- och farföräldrar nära som kan dyrka mina avkommor.

Min systerson har också sina föräldrar på det avståndet. Och de har alltid slitit rumpan av sig för att komma och barnvakta när det verkligen behövs, som vid t ex weekendresor, de har sett det som en förmån.

Och för ungarna har det varit så stort att de ibland annonserat det på dagis redan på måndagen: ”på torsdag är det farmor och farfar som hämtar oss”.

Mvh tror att man både kan ha eget liv och tokälska sina barnbarn. Eller sin systers

 

[Bison]

Alla människor tycker väl om att gå något att engagera sig i och lägga fokus på?
Att det blir barn och/eller barnbarn känns naturligt.

Jag saknar tydligen den där barngenen helt.
Har noll intresse av mina syskonbarn, vet knappt vad de heter. Den ena bor nära men har sett den kanske tre gånger totalt på tre år. Går inte på kalas osv.
Däremot älskar jag min brors hund och visar gärna bilder på honom för alla som råkar vara i närheten.

 

[Milosari]

Båda mina föräldrar är stolta och glada morföräldrar. Men är inte överdrivet engagerade. Min moster är däremot HELT uppslukad av sitt barnbarn. Den ungen är allt hon pratar om. Faktiskt lite tröttsamt för mig som inte har någon direkt relation till barnet.

 

[tanten]

Det är ju en lite udda frågeställning egentligen, hur man kan vara så förtjust i något/någon. Kärlek är ju inte alltid så lätt att förklara. Och vadå normer @tanten ? Man kan faktiskt älska personer utan att det är för att man förväntas.

Tror jag uttrycker mig luddigt?

Det jag menar är att detr accepterat att visa sina barnbilder för kreti och pleti och inte anses udda.

Om jag skulle gå runt och med samma entusiasm visa bilder på min farfar, min bästa kompis eller chef - då skulle jag nog anses rätt ...udda

Som medmänniska förväntas man vara superglad över att få se de där bilderna på helt okända (små) människorna. Normen är att man förväntas gilla att titta på andra människors släktingar. Av den enda anledningen att de är barn.

Självklart älskar folk sina närmaste. Men detta att helt oreflekterat visa bilder på sina barnbarn för i stort sett vem som helst som kommer inom kommunicerbart avstånd - den är för mig väldigt udda.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag har tittat på helt okända ansikten och glatt ljugit fram ett "så söt"

 

[Lipperta]

@kolblakkur Vad betyder egentligen craycray?

Variation av crazy Fast typ dubbelt

 

[Emtherlia]

Jag träffade en kvinna som sa "barnbarn är livets efterrätt" och jag tycker det är himla fint sagt.

Barnets farföräldrar är verkligen så himla glada i henne och det är fantastiskt att se, för hon är ju jätteglad i dem med. Allt hon gör är fantastiskt i deras ögon.

Visst tycker mina föräldrar om henne med men det är inte riktigt på samma sätt (kanske för att de har fler barnbarn, detta är makens föräldrars första barnbarn).

Jag älskar att frökens farföräldrar är helt craycray i henne, det är väldigt fint att sitta och se hur de samspelar och njuter av varandras sällskap.

 

[Lipperta]

Jag änskar att folk var mer hänsynsfulla generellt. Två barn galna personer kan ju sitta och prata barn i all oändlighet, men utgå inte från att alla andra vill se bilder på ditt barn eller barnbarn.
Det finns inget jag avskyr mer än ''Åh min dotters kusin fick barn förra veckan kolla så söt!'' Det är en knölig tjock bebis, den är inte söt, inte gullig. Jag vill inte se.

Har svårt att se någon hund eller hästgalen människa utgå från att just den där människan som står framför dig väldigt gärna vill titta på din häst/hund och höra om deras knasigheter.

Jag har inget emot barn men jag hatar att få dom upptryckta i näsan.

 

[em-pirre]

Jag träffade en kvinna som sa "barnbarn är livets efterrätt" och jag tycker det är himla fint sagt.

Barnets farföräldrar är verkligen så himla glada i henne och det är fantastiskt att se, för hon är ju jätteglad i dem med. Allt hon gör är fantastiskt i deras ögon.

Visst tycker mina föräldrar om henne med men det är inte riktigt på samma sätt (kanske för att de har fler barnbarn, detta är makens föräldrars första barnbarn).

Jag älskar att frökens farföräldrar är helt craycray i henne, det är väldigt fint att sitta och se hur de samspelar och njuter av varandras sällskap.

Ja men alltså självklart gillar många sina barnbarn. Men varför tror nån att jag eller nån annan är intresserad av vad något främmande barn gjort/sagt/ätit o.s.v?

 

[jarakamandan]

Det jag menar är att detr accepterat att visa sina barnbilder för kreti och pleti och inte anses udda.

Om jag skulle gå runt och med samma entusiasm visa bilder på min farfar, min bästa kompis eller chef - då skulle jag nog anses rätt ...udda

Som medmänniska förväntas man vara superglad över att få se de där bilderna på helt okända (små) människorna. Normen är att man förväntas gilla att titta på andra människors släktingar. Av den enda anledningen att de är barn.

Självklart älskar folk sina närmaste. Men detta att helt oreflekterat visa bilder på sina barnbarn för i stort sett vem som helst som kommer inom kommunicerbart avstånd - den är för mig väldigt udda.

Jag kan inte räkna antalet gånger jag har tittat på helt okända ansikten och glatt ljugit fram ett "så söt"

Det där har jag verkligen funderat över. Var iväg på jobbresa för ett tag sen och insåg då hur fullständigt självklart det är för alla som har barn att det är BARNEN man ska prata om hela tiden. Jag har inga barn och alltså inget att bidra med i de samtalen. När jag däremot pratade om min häst med en av kollegorna som också har häst så var det ju mycket tydligt att det inte är okej. För det är inte intressant för andra. Nähä? Jag är verkligen rätt ointresserad av allas barn också, faktiskt.

Jag brukar visa bilder på min häst när de andra visar bilder på sina barn. Ingen är direkt intresserad, men ingen förstår heller poängen Ska testa att prata hästbajs nästa gång någon pratar bebisbajs! Hästen är ändå bara ett år.

 

[Emtherlia]

Ja men alltså självklart gillar många sina barnbarn. Men varför tror nån att jag eller nån annan är intresserad av vad något främmande barn gjort/sagt/ätit o.s.v?

Jag tror att när man är så glad och stolt över något (någon) så pratar man om det, även med kollegor och liknande.

 

[Hyacinth]

Ja men alltså självklart gillar många sina barnbarn. Men varför tror nån att jag eller nån annan är intresserad av vad något främmande barn gjort/sagt/ätit o.s.v?

Jaa, för att om de är en stor del av ens liv så pratar man gärna om dem?
Jag har en kollega som alltid visar film på barnbarnet, hon dyrkar sitt barnbarn. Jag tycker om kollegan, alltså tittar jag på filmer av främmande barn och kollegan lyser som sola i Karlsta. Vi småpratar och umgås på jobbet, jag skulle Aldrig säga att jag är ointresserad. Däremot kan jag ju sen leda in samtalet på annat.