Därför vill ingen längre revoltera mot Svensson-livet

Voeux

Trådstartare
https://www.gp.se/ledare/därför-vil...tcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?
 
Jag har inte läst artikeln.
Spontan tanke angående revolution och "dagens ungdom": det är ingen kamp i "dem".

Jag är bara 32, uppväxt med kamp och revolution. Men samtidigt lite mesig och knyter gärna näven i fickan istället för att kämpa själv.

Det löser sig, mitt mantra genom livet. Och det gör det, löser sig alltså. Allting. Kanske inte som jag hoppas och tänker, men det löser sig alltid.
 
Bara en sådan sak att det knappast finns kommunala bostadsbolag. Som fattigpensionär eller sjukpensionär kan du knappast få ett hyreskontrakt - din pension blir inte 3,5 gånger hyran vilket är ett vanligt krav. Du kan också få problem om du inte är tillsvidare anställd. Jag bor i Stockholmsförort - även människor med jobb (inom t.ex. barnomsorgen) har svårt att hitta bostäder de får hyra även när de har tillräcklig kötid. Förlora sin bostad kan man ju om man bryter med en sambo, huset brinner ned etc.

Och förr kunde samhället hjälpa om man blev bostadslös - de flesta kan numera med "tak över huvudet garantin" räkna med ett rum på ett vandrarhem, som man i många fall får ansöka om varje dag .

Avgrunden har blivit djupare.
 
Varför ska man revoltera mot svenssonlivet? Det är ett jäkla bra liv trots allt.

Fotnot: "Wiedekke", haha.

"Politiken har inte brytt sig om att bygga småhus, trots att det är så folk vill bo."
Ska politiken bygga villor i ett visst format, huh?

"Man skulle kunna säga att bohemerna på 1970-talet fick som de ville, men det är vi i millenniegenerationen som får leva med konsekvenserna. Upplösta normer, ”kanske-män” och en kärleksmarknad där man får förlika sig med att bli behandlad som en vara - och därmed finna sig i att bli ratad från en dag till den andra."
Faktiskt väldigt sant, och nått som många inte vill prata om. Baksidan med "normbrytning" är denna konsekvens.
 
Läste artikeln och känner att den är skriven ur ett storstadsperspektiv. Problemet är inte att det inte byggs småhus (som skribenten anser), problemet är att vi har glesbygder utan jobb men med massor med billiga hus - precis tvärtom än storstäderna. Det är alldeles för ojämnt fördelat.
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vil...tcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?
Jag håller med. Curling har ökat mastodont. Ungarna söker information på Google vilket innebär att de snabbt får specialkunskap. De ”vet” mer än vissa föräldragrupper som inte är uppvuxna med internet. Vi hade en tung finanskris 2008 vilket innebar att många ungdomar i sin ungdom fick lära sig pengars värde eftersom det bråkades om ekonomi i många familjer. Bilderna på insta skapar en bild av perfektionism som tydligen är uppnås med kunskap från Google. Etc, etc.
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vill-ingen-längre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?

Jag är nog en Jack :D Vill inget av det där ”svenssoniga”. Och det är väl tur - för jag skulle aldrig ha råd eller orka jobba så mycket att jag skulle ha råd. Så artikeln har definitivt en poäng.

Men jag är i princip ensam om detta i bekantskapskretsen i min ålder. Gamla skolkompisar osv har alla barn hus riktiga jobb och trivs med det.
Det enda problemet med ett Svensson-liv som jag ser det är om man gör det på nåt sätt mot sin vilja, att man blir itutad att detta är enda vägen och att normer tvingar en till att leva på ett visst sätt. Den normen är väl inte lika stark nu, men den finns (speciellt barn-normen!). De flesta i mina föräldrars generation hade väl det så att det förväntades av dem (och att det kanske inte fanns några alternativ?).

Sen är ju all denna valfrihet lite jobbig också. Unga idag kan bli vadsomhelst varsomhelst, klart man då söker sig till det man känner till.
 

Voeux

Trådstartare
"Politiken har inte brytt sig om att bygga småhus, trots att det är så folk vill bo."
Ska politiken bygga villor i ett visst format, huh?

Kommunerna påverkar såklart detaljplanen. I de områden vi gärna vill bo finns knappt några små hus alls, utan tomterna har fått bygglov för stora hus och då bygger folk stora hus eftersom de får och är ekonomiskt gynnsamt när de sedan säljer. Här hade ju kommunen kunnat styra hur området ser ut, och det villaområde som jag älskade för 15 år sedan är idag ett ställe med enbart lyxvillor. Nu drar de kommunalt vatten och avlopp ännu längre ut, och ökar byggrätten även på dessa tomter.
 
Beror det kanske vars man bor i Sverige och umgänget till stor del. Upplever inte att de äldre generationerna runt mig önskade något annat än ’vanligt villa liv med barn’, varken de födda 50-60 talet som mina föräldrar eller de födda 20-30 talet som deras föräldrar. Målet verkar för de flesta varit familj, bostad och stabilt arbete.

Liksom målet för de flesta idag är det samma. Känner inte att det är så stor skillnad mellan generationerna.

Däremot är det inte så svåruppnåligt med just bostad om man kommer utanför storstäderna. De flesta av min mans vänner köpte eget hus i 20 års åldern tom innan de skaffat partner och familj, de flesta med klassiska arbetaryrken.

(Bor på norrbottenskusten.)
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vill-ingen-längre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?
För några år sedan var mina föräldrar på mig om att jag inte sparade mer till boende då. När de var i min ålder hade de minsann redan kontantbetalat sin första lägenhet.

Vi räknade lite på det och kom fram till att jag varje månad sparade drygt 30 % av min månadsinkomst, de sparade knappt 5 % när de var i min ålder, och kunde leva betydligt mer frivolöst, och ändå räckte det till lägenhet, så småningom hus, flera bilar, båt och utlandssemestrar. Deras situation var precis lik den dina föräldrars. Vi konstaterade att om jag hade jag betalat lika mycket för motsvarande lägenhet som de gjorde på 70-talet hade jag behövt betala ungefär 250 000 nu, om man justerar för inflation och pengavärde. Problemet är att de lägenheterna (just precis exakt den lägenheten till och med, den finns ju kvar; fast i betydligt sämre skick i dag dessutom) går för ungefär 3.5 miljon.

Detta gör mig oändligt ledsen. Både jag och min sambo är akademiker och relativa medel-höginkomsttagare men ändå känner jag att de där livet jag som liten trodde var en självklarhet bara man utbildade sig och kämpade lite, faktiskt kanske inte alls är nåbart. Det känns superdeppigt att "hårt arbete" aldrig riktigt komma löna sig för att ta mig dit jag vill.

Framför allt känns det så jävla sårbart. Hade jag och min fästman gått isär idag hade jag inte haft råd att köpa ut honom ur vår lägenhet, jag hade inte haft råd att bo kvar i stan, jag hade inte kunnat få tag på en hyresrätt eftersom jag la alla ködagar (10 år!) på vårt förra boende.

Bostadsmarknaden är så jävla skev.
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vil...tcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?

Det är lätt att tänka att det löser sig när bostandsmarknaden såg helt annorlunda ut, husen var billigare och hyresrätterna tillräckligt många.
 
Kommunerna påverkar såklart detaljplanen. I de områden vi gärna vill bo finns knappt några små hus alls, utan tomterna har fått bygglov för stora hus och då bygger folk stora hus eftersom de får och är ekonomiskt gynnsamt när de sedan säljer. Här hade ju kommunen kunnat styra hur området ser ut, och det villaområde som jag älskade för 15 år sedan är idag ett ställe med enbart lyxvillor. Nu drar de kommunalt vatten och avlopp ännu längre ut, och ökar byggrätten även på dessa tomter.
Fine, nog gör de det. Det går förstås även att bo utanför detaljplanelagt område samt köpa äldre mindre hus.

Säger inte att det inte ser ut som det gör där du bor, vet vad du menar och vet såna områden. Men vi får komma ihåg att vi inte bara pratar om storstäder nu heller.
 

Voeux

Trådstartare
Detta gör mig oändligt ledsen. Både jag och min sambo är akademiker och relativa medel-höginkomsttagare men ändå känner jag att de där livet jag som liten trodde var en självklarhet bara man utbildade sig och kämpade lite, faktiskt kanske inte alls är nåbart. Det känns superdeppigt att "hårt arbete" aldrig riktigt komma löna sig för att ta mig dit jag vill.

Lite så känner jag också med våra husdrömmar. Vi kan såklart flytta en bit ifrån Stockholm, men med konsekvensen att flytta ifrån våra familjer och alla våra vänner. Det känns inte så lockande heller att bo en timmes bilväg ifrån alla, eller mer.
 
Jag känner inte alls igen det där från mina barn som är födda 90-95.
Döttrarna födda 90 är allt annat än Svensson. Båda bor i kollektiv, har ingen partner (eller flera) har inga planer på barn, men båda har katt ;) ingen av dom har för tillfället fast jobb. Sonen född 95 är väl lite mer åt Svenssonhållet just nu med flickvän och lägenhet
 

Voeux

Trådstartare
Fine, nog gör de det. Det går förstås även att bo utanför detaljplanelagt område samt köpa äldre mindre hus.

Säger inte att det inte ser ut som det gör där du bor, vet vad du menar och vet såna områden. Men vi får komma ihåg att vi inte bara pratar om storstäder nu heller.

Vi hade tänkt köpa utanför detaljplanelagt område men det växer i en rasande fart kring Stockholm, så de områden vi hade i tanke kommer vara detaljplanelagt om ett par år. De äldre småhusen har vid den tiden jämnats med marken och nya hus tillkommit som maxar bygglovet på tomterna, som är ca 200 kvm ofta.

Jag utgår från mitt eget perspektiv lite här och då blir det ju storstad, tyvärr har jag begränsad kunskap om trådens ämne på landsbygd och småstad men är nyfiken. Därav trådstarten!
 

Voeux

Trådstartare
Sen är ju all denna valfrihet lite jobbig också. Unga idag kan bli vadsomhelst varsomhelst, klart man då söker sig till det man känner till.

Jag tror, utöver bostadsmarknaden, att det här är en intressant aspekt också. Både att man kan "bli vad som helst", men jag tänker även på hur läget i världen ser ut och nyhetsrapporteringen. Jag själv känner mig ofta stressad och uppgiven. Det blir lätt att drömma dig tillbaks till mormors trädgård och hemmagjord vinbärssaft. Så jag tror absolut att den konservativa trenden som drar genom vissa kretsar absolut kan komma där ifrån. Man söker trygghet och saker som är bekant, i en annars orolig och kaotisk värld.
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vill-ingen-längre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?
För min del upplever jag framför allt att G-P är oerhört mycket mer konservativ än för 15 år sedan (i praktiken sedan vintern 2015). Tidningen gjorde ju en rätt radikal högersväng och med den kommer, förstås, mer eller mindre uttalat värdekonservativa ledarskribenter.

Hur som helst, jag tycker att texten är litet kluven. Skribenten raljerar konservativt över upplösta normer på kärleksområdet samtidigt som grundstenen för hela trygghetsresonemanget utgörs av ökande osäkerhet på arbetsmarknaden och minskande tillgänglighet på bostadsmarknaden - två processer som drivits hårt av just den marknadsliberala politik som G-P numera dyrkar.
 
Detta gör mig oändligt ledsen. Både jag och min sambo är akademiker och relativa medel-höginkomsttagare men ändå känner jag att de där livet jag som liten trodde var en självklarhet bara man utbildade sig och kämpade lite, faktiskt kanske inte alls är nåbart. Det känns superdeppigt att "hårt arbete" aldrig riktigt komma löna sig för att ta mig dit jag vill.

Framför allt känns det så jävla sårbart. Hade jag och min fästman gått isär idag hade jag inte haft råd att köpa ut honom ur vår lägenhet, jag hade inte haft råd att bo kvar i stan, jag hade inte kunnat få tag på en hyresrätt eftersom jag la alla ködagar (10 år!) på vårt förra boende.

Bostadsmarknaden är så jävla skev.
Det här. Jag bor inte i en storstad, utan utanför en mellanstor svensk stad. Jag är högutbildad, har desutom jobb vid sidan av, sparar och sparar men brottas nu med tanken på att jag kanske aldrig kommer att kunna ha ett eget litet hus ute på landet där jag nu bor. Trots mina oerhört låga krav. Jag är uppvuxen i hus och mår dåligt över att ha folk nära inpå mig jämt, som jag har i lägenhet. Jag vill ha min egen lilla trädgård för att kunna odla min egen mat (generationer av lantbrukare tittar fram antar jag).

Men när villor i den här relativa obygden går för 4 miljoner så kan jag inte det. Och eftersom barnens pappa bor här så är det inte aktuellt med en flytt.

Jag har inte gett upp. Men jag är ledsen nu.
 
https://www.gp.se/ledare/därför-vill-ingen-längre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw

Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.

När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?
Att man bara revoltera mot det som känns tryggt, då var det relativt självklart att man skulle köpa villa, vovve och volvo för det var en rimlig målsättning för alla oavsett om det var i storstan eller på landsbygden och då gör man som tonåring revolt mot tanken att man ska foga in sig i ledet. Idag ser situationen annorlunda ut, storstadens bostadsmarknad är helt galen och den sprider sig ut mot landsbygderna/ mindre städer i närheten av storstäderna eftersom människor flyttar ut för att ha råd.

Det finns inget att revoltera emot, det finns ingen självklarhet att man kommer kunna köpa sig villa, vovve och volvo, det har istället blivit drömmen man längtar efter. Bor du i en mindre stad/landsbygd finns det fortfarande stora möjligheter att köpa dig ett hus och det är vanligt att många söker sig till storstäderna under ungdomsåren men när man skaffar stadig partner och barn, ja då flyttar man hem till tryggheten, till villan, vovven och volvon, det man faktiskt revolterade emot genom att flytta från småstaden.

Så det kanske är mest synd om storstadsborna som har sin familj och släkt i storstan, de andra kan flytta hem till tryggheten, i storstaden är den nästan en oövervinnerlig dröm.
 

Voeux

Trådstartare
För min del upplever jag framför allt att G-P är oerhört mycket mer konservativ än för 15 år sedan (i praktiken sedan vintern 2015). Tidningen gjorde ju en rätt radikal högersväng och med den kommer, förstås, mer eller mindre uttalat värdekonservativa ledarskribenter.

Hur som helst, jag tycker att texten är litet kluven. Skribenten raljerar konservativt över upplösta normer på kärleksområdet samtidigt som grundstenen för hela trygghetsresonemanget utgörs av ökande osäkerhet på arbetsmarknaden och minskande tillgänglighet på bostadsmarknaden - två processer som drivits hårt av just den marknadsliberala politik som G-P numera dyrkar.

Jag läser sällan GP men håller helt med dig om ditt andra stycke. Att vi upplever minskad trygghet har nog absolut noll med folks kärleksliv att göra och ungefär allt med den fria marknaden att göra.
 

Bukefalos

  • Markerat mellan val

Dagbok, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vad kostar en skiktröntgen?
  • Kattsnack #8

Hästrelaterat

Upp