S
Sony
Vill bara skriva av mig.
I dag skall en av våra gamla kompisar få somna in. Mattes hund ända ut i klorna. Då vi träffades så litade hon inte alls på den manliga delen av befolkningen. Hennes gammel-husse hade visat alla dåliga sidor man kan som husse. Inte för att hon gjorde markeringar och så mot mig, men hon gjorde klart från början att jag var inte värd vatten ens. OK, jag fick ge henne mat och jag kunde få gå med henne i koppel, men mer än så var det inte. Hon fanns bara i huset för att matte fanns där.
Det tog mer än 6 månader innan jag fick klappa om henne ordentligt. Efter ytterligare en tid så fick jag tvätta och klippa klorna. Sakta men säkert så byggde jag upp ett förtroende hos henne. I dag, 8,5 år senare så har vi en bra relation med mycket gos och så, men hon är fortfarande mattes hund. Hon har även kommit över det här med manliga personer. Hon litar inte fullt och fast på vem som helst, men det är en milsvid skillnad mot då vi möttes första gången.
Matte och hon har under många år dagligen jobbat tillsammans. I jobbet och genom skiljsmässan med gamla husse så byggde de två upp en mycket nära och speciell relation. Ingen av de andra hundarna har haft en sådan motsvarighet. Det är verkligen dom i vått och torrt. Jag tror många (de flesta?!) har en tajt relation till sin hund. Speciellt sin första hund. Jag hade det med min. Han blev verkligen min bästa vän och hängde med precis överallt. Vi hade en jättebra kommunikation som jag inte upplever med någon av de andra hundarna som vi har haft och nu har. Visst, alla relationer är speciella på sitt sätt. Men den här relationen som hon och matte har är något mer. De hänger i hop på ett annat plan där vi andra dödliga inte alls är med. Det är både fantastiskt och något underligt ofattbart.
Hon är den hund som fostrat både hundar och katter i huset. Den som håller ordning och säger i från. Den som håller vakt och skyddar flocken när vi är ute och går. Dessutom är hon fortfarande busig, sin ålder till trots.
Hon (och några av de andra djuren) har gjort 5 flyttar på de 8,5 år som hon och jag bott i samma hus. Det har alltid gått bra. Men jag antar att bara matte är med så går det bra. Hon opererade bort livmodern som 6åring och det var nära hon strök med då. Dom tog bort den typ "5min över 12". Den hade redan spruckit då de öppnade henne. Hade vi inte ringt i tid så hade hon inte blivit äldre än så. Blev efter det nästan som en ny hund. Glad i allt och alla. Så jag tror nog hon insåg hur nära det var.
De senaste åren har hon gått på smärtstillande medicin. Vi trodde nog inte då att vi skulle acceptera den lösningen. I alla fall inte matte. Vi trodde nog hon skulle få somna in redan då. Men det har fungerat bra. Hon har kunnat vara med i närmare två år till och hon har inte haft så ont. Men nu är det dags att lämna denna värld. Hon har blivit allt svagare i bakbenen och hon rosslar mer. Det märks att hon har mer problem med lederna än vad hon kanske vill erkänna eller visa. Hon är inte den hund som ger upp och säger att nu är det nog. Hon kommer att bita sig fast och kämpa till det fysiskt är omöjligt om vi skulle låta henne få göra det.
Det är med stor sorg i hjärtat vi tog beslutet, men vi inser någonstans inom oss att det är rätt tid nu. Hon är den näst sista hunden i den "ursprungsflock" som blev/var så otroligt viktig för mig. Så egentligen betyder den här förlusten mycket mer för mig än att det "bara" är en hund som går vidare. Visst, det kommer nya hundar och katter. Nya tider och nya platser. Nya erfarenheter och upplevelser. Men den här flocken på 4 hundar som vi hade i flera år har betytt och betyder mycket för mig på många sätt. Trots att jag redan innan trodde jag visste en massa om hundar så har den har lärt mig en väldig massa nytt om hundar och framförallt hur hundar i flock fungerar. Många har två hundar eller kanske tre. Men jag tycker det är en ganska stor skillnad på att ha två (vilket vi hade ett tag) eller om man har fler än tre. Det har varit otroligt fantastiskt och lärorikt. Med de här hundarna så har vi också upplevt en massa saker som troligtvis aldrig kommer att komma igen. Varken nu eller senare. Mycket beroende på att våra liv kommer aldrig att gå igenom dessa faser igen och hundarna som individer kommer heller aldrig att komma från de omständigheter så rådde då.
Hur troligt är det t ex att man kommer att "migrera" en mkt bestämd och dominant äldre ensamhund med en befintlig (och mkt tuff) flock? Jag lovar - det ger erfarenheter som jag kanske helst skulle vilja slippa, men det har varit otroligt lärorikt. Jag har också hört kommentarer från erfarna veterinärer som man som husse kanske inte vill höra. Men tids nog så fungerade den flocken bra.
Jag har också lärt mig att alla hundar verkligen är individer. Alla pratar om det, men det är verkligen en upplevelse att inom en flock på ett flertal hundar se att varje hund är unik. Unik i sitt sätt att prata och bete sig. Unik i sina behov och sina sätt att vara. Samspelet (eller inte) inom flocken i olika situationer. Det är fantastiskt och man lär sig nästan varje dag.
Att lära "bonn-hundar" att gå i koppel är också en erfarenhet. På wischan kan de kanske gå lösa lite hur som. Det funkar och det spelar så att säga ingen roll om man bor mitt ute i ingenstans. Men ska de in i samhället så måste de kunna gå i koppel och hålla sig på vägkanten. Om man hade en hund så vore det väl inga större problem. Men om man har tre hundar som skall lära sig det - samtidigt. Då har man en nätt liten utmaning. Men det gick. Vi gick sedan i "formation". Dvs de fann sina plaser i "ledet" som de oftast höll när man gick på promenader. Lite grann som att köra fyrspann fast man gick bredvid.
Vi (framförallt jag) har fått lära oss hur det är att vinna en hunds förtroende. Från att inte ha någon egentlig kontakt alls och att hunden inte litar alls på en. Är rädd osäker, men ändå tuff och dominant i vissa situationer. Springer och gömmer sig och skakar som ett löv om man bara höjde rösten något. Till motsatt sida där den gladeligen kommer när man ropar. Söker kontakt, busar, leker osv. Lämnar över sig totalt i ens händer även i känsligare situationer och då verkligen visar att den litar på husse till 110%. Det är fantastiskt att få vara med om den resan. Hunden far från början ett psykiskt vrak. Jag har nog aldrig sett en så "misshandlad" hund. En hund som i princip fått hela sin värld kraschad. En hel historia för sig. Han blev en helt fantastik unik hund med helt underbara egenskaper. Att han utvecklades som han gjorde berodde nog mycket på hans taskiga bakgrund, tvärr kanske man ska säga. Men jag är otroligt glad för att han var den hund han var.
Jag har också sett hur ledarskapet i flocken växlat. Tråkigt att se när den (i mina ögon) självklare ledaren sen många år, får ge upp och lämna över. En sorglig syn, men lärorik. Se att det (precis som i våra vanliga liv) är tiken som bestämmer när det verkligen gäller. I alla fall i vår flock . Beror nog troligen på att hon varit "morsa" åt de övriga. Då hon tycker att situationen kräver det så har hon gått in och tagit över situationen från den normala ledarhanen. Men är det inte viktigt/kritiskt så har han fått föra befälet.
Jag har också lärt mig hur det är att rehabilitera en stor hund. Diskbråck med förlamning i halva kroppen. På ungefär ett år så lyckades vi till 98% ungefär. Men de sista 2% var bland de viktigaste så det gick tyvärr inte att rädda vår pojke. Han var en kämpe som aldrig förlorade hoppet. En som jämt var glad och tyckte att det här var väl inga problem. Vad surar ni för. Klart vi fixar det. Han insåg inte de problem som fanns. Eller så var det bara så att han hade en mycket mer positiv inställning mot alla andra. Han hade en vilja att kämpa som var otrolig. Jag och han fick under den här tiden en väldigt nära relation. Vi tränade ju varannan dag så det var kanske inte så konstigt, men det gav mig erfarenheter som jag tror få kommer att få. Visst, diskbråck är inte ovanliga och inte heller rehabilitering. Men enl djursjukhuset så är det få som opererar stora hundar för det och det är mkt få som lägger ner så mycket tid (och pengar) på att få hunden frisk. Så här efteråt med facit i hand så skulle man naturligtvis valt den andra vägen och låtit honom somna in redan innan. Jag tror inte heller att jag skulle valt operation om det varit någon annan hund. I alla fall inte någon av de andra vi har/har haft. Men eftersom han var den hund han var så gjorde vi ett försök.....och vi lyckades nästan. Jag är ändå glad för att vi gjorde det. Men omvärlden omkring oss var inte lika glada. Vi fick många blickar och diskussionerna gick säkert i grannskapet. Alla tyckte säkert synd om honom och de trodde nog att han led. Men jag undrar om inte han tyckte synd om alla andra som bekymrade sig så. Visst - han var rörelsehindrad och behövde i princip hjälp med all förflyttning, men led. Nej. Det gjorde han inte.
Nu är det då dags i dag att ta farväl av denna gammel-tjej. En viktig medlem av min flock och en stor bit i min tillvaro försvinner från denna jord. Kvar av flocken blir "lill-killen" som nu är 10år. Han kommer förhoppningsvis att leva ytterligare några år innan det är hans tur att lämna oss. Om han inte sörjer för mycket förstås. Tiken är nämligen både hans "morsa" och bästa kompis. Har alltid varit dom två som hållt i hop. Så vi vet inte riktigt hur han kommer att ta det. Han är något av en känslig individ. Tuff på ytan men väldigt mjuk egentligen. Jag hoppas det går bra.
Vi hämtar barnen på dagis och åker sen in allihopa och tar farväl. Sen får vi se hur mycket som blir gjort. Troligen så gråter man sig genom hela helgen. "Fira" midsommar låter inte som något jag kommer att kunna delta i i år. Vi kommer nog att göra någon utflykt med barnen, men inte blir det mycket till fira i år inte.
I dag skall en av våra gamla kompisar få somna in. Mattes hund ända ut i klorna. Då vi träffades så litade hon inte alls på den manliga delen av befolkningen. Hennes gammel-husse hade visat alla dåliga sidor man kan som husse. Inte för att hon gjorde markeringar och så mot mig, men hon gjorde klart från början att jag var inte värd vatten ens. OK, jag fick ge henne mat och jag kunde få gå med henne i koppel, men mer än så var det inte. Hon fanns bara i huset för att matte fanns där.
Det tog mer än 6 månader innan jag fick klappa om henne ordentligt. Efter ytterligare en tid så fick jag tvätta och klippa klorna. Sakta men säkert så byggde jag upp ett förtroende hos henne. I dag, 8,5 år senare så har vi en bra relation med mycket gos och så, men hon är fortfarande mattes hund. Hon har även kommit över det här med manliga personer. Hon litar inte fullt och fast på vem som helst, men det är en milsvid skillnad mot då vi möttes första gången.
Matte och hon har under många år dagligen jobbat tillsammans. I jobbet och genom skiljsmässan med gamla husse så byggde de två upp en mycket nära och speciell relation. Ingen av de andra hundarna har haft en sådan motsvarighet. Det är verkligen dom i vått och torrt. Jag tror många (de flesta?!) har en tajt relation till sin hund. Speciellt sin första hund. Jag hade det med min. Han blev verkligen min bästa vän och hängde med precis överallt. Vi hade en jättebra kommunikation som jag inte upplever med någon av de andra hundarna som vi har haft och nu har. Visst, alla relationer är speciella på sitt sätt. Men den här relationen som hon och matte har är något mer. De hänger i hop på ett annat plan där vi andra dödliga inte alls är med. Det är både fantastiskt och något underligt ofattbart.
Hon är den hund som fostrat både hundar och katter i huset. Den som håller ordning och säger i från. Den som håller vakt och skyddar flocken när vi är ute och går. Dessutom är hon fortfarande busig, sin ålder till trots.
Hon (och några av de andra djuren) har gjort 5 flyttar på de 8,5 år som hon och jag bott i samma hus. Det har alltid gått bra. Men jag antar att bara matte är med så går det bra. Hon opererade bort livmodern som 6åring och det var nära hon strök med då. Dom tog bort den typ "5min över 12". Den hade redan spruckit då de öppnade henne. Hade vi inte ringt i tid så hade hon inte blivit äldre än så. Blev efter det nästan som en ny hund. Glad i allt och alla. Så jag tror nog hon insåg hur nära det var.
De senaste åren har hon gått på smärtstillande medicin. Vi trodde nog inte då att vi skulle acceptera den lösningen. I alla fall inte matte. Vi trodde nog hon skulle få somna in redan då. Men det har fungerat bra. Hon har kunnat vara med i närmare två år till och hon har inte haft så ont. Men nu är det dags att lämna denna värld. Hon har blivit allt svagare i bakbenen och hon rosslar mer. Det märks att hon har mer problem med lederna än vad hon kanske vill erkänna eller visa. Hon är inte den hund som ger upp och säger att nu är det nog. Hon kommer att bita sig fast och kämpa till det fysiskt är omöjligt om vi skulle låta henne få göra det.
Det är med stor sorg i hjärtat vi tog beslutet, men vi inser någonstans inom oss att det är rätt tid nu. Hon är den näst sista hunden i den "ursprungsflock" som blev/var så otroligt viktig för mig. Så egentligen betyder den här förlusten mycket mer för mig än att det "bara" är en hund som går vidare. Visst, det kommer nya hundar och katter. Nya tider och nya platser. Nya erfarenheter och upplevelser. Men den här flocken på 4 hundar som vi hade i flera år har betytt och betyder mycket för mig på många sätt. Trots att jag redan innan trodde jag visste en massa om hundar så har den har lärt mig en väldig massa nytt om hundar och framförallt hur hundar i flock fungerar. Många har två hundar eller kanske tre. Men jag tycker det är en ganska stor skillnad på att ha två (vilket vi hade ett tag) eller om man har fler än tre. Det har varit otroligt fantastiskt och lärorikt. Med de här hundarna så har vi också upplevt en massa saker som troligtvis aldrig kommer att komma igen. Varken nu eller senare. Mycket beroende på att våra liv kommer aldrig att gå igenom dessa faser igen och hundarna som individer kommer heller aldrig att komma från de omständigheter så rådde då.
Hur troligt är det t ex att man kommer att "migrera" en mkt bestämd och dominant äldre ensamhund med en befintlig (och mkt tuff) flock? Jag lovar - det ger erfarenheter som jag kanske helst skulle vilja slippa, men det har varit otroligt lärorikt. Jag har också hört kommentarer från erfarna veterinärer som man som husse kanske inte vill höra. Men tids nog så fungerade den flocken bra.
Jag har också lärt mig att alla hundar verkligen är individer. Alla pratar om det, men det är verkligen en upplevelse att inom en flock på ett flertal hundar se att varje hund är unik. Unik i sitt sätt att prata och bete sig. Unik i sina behov och sina sätt att vara. Samspelet (eller inte) inom flocken i olika situationer. Det är fantastiskt och man lär sig nästan varje dag.
Att lära "bonn-hundar" att gå i koppel är också en erfarenhet. På wischan kan de kanske gå lösa lite hur som. Det funkar och det spelar så att säga ingen roll om man bor mitt ute i ingenstans. Men ska de in i samhället så måste de kunna gå i koppel och hålla sig på vägkanten. Om man hade en hund så vore det väl inga större problem. Men om man har tre hundar som skall lära sig det - samtidigt. Då har man en nätt liten utmaning. Men det gick. Vi gick sedan i "formation". Dvs de fann sina plaser i "ledet" som de oftast höll när man gick på promenader. Lite grann som att köra fyrspann fast man gick bredvid.
Vi (framförallt jag) har fått lära oss hur det är att vinna en hunds förtroende. Från att inte ha någon egentlig kontakt alls och att hunden inte litar alls på en. Är rädd osäker, men ändå tuff och dominant i vissa situationer. Springer och gömmer sig och skakar som ett löv om man bara höjde rösten något. Till motsatt sida där den gladeligen kommer när man ropar. Söker kontakt, busar, leker osv. Lämnar över sig totalt i ens händer även i känsligare situationer och då verkligen visar att den litar på husse till 110%. Det är fantastiskt att få vara med om den resan. Hunden far från början ett psykiskt vrak. Jag har nog aldrig sett en så "misshandlad" hund. En hund som i princip fått hela sin värld kraschad. En hel historia för sig. Han blev en helt fantastik unik hund med helt underbara egenskaper. Att han utvecklades som han gjorde berodde nog mycket på hans taskiga bakgrund, tvärr kanske man ska säga. Men jag är otroligt glad för att han var den hund han var.
Jag har också sett hur ledarskapet i flocken växlat. Tråkigt att se när den (i mina ögon) självklare ledaren sen många år, får ge upp och lämna över. En sorglig syn, men lärorik. Se att det (precis som i våra vanliga liv) är tiken som bestämmer när det verkligen gäller. I alla fall i vår flock . Beror nog troligen på att hon varit "morsa" åt de övriga. Då hon tycker att situationen kräver det så har hon gått in och tagit över situationen från den normala ledarhanen. Men är det inte viktigt/kritiskt så har han fått föra befälet.
Jag har också lärt mig hur det är att rehabilitera en stor hund. Diskbråck med förlamning i halva kroppen. På ungefär ett år så lyckades vi till 98% ungefär. Men de sista 2% var bland de viktigaste så det gick tyvärr inte att rädda vår pojke. Han var en kämpe som aldrig förlorade hoppet. En som jämt var glad och tyckte att det här var väl inga problem. Vad surar ni för. Klart vi fixar det. Han insåg inte de problem som fanns. Eller så var det bara så att han hade en mycket mer positiv inställning mot alla andra. Han hade en vilja att kämpa som var otrolig. Jag och han fick under den här tiden en väldigt nära relation. Vi tränade ju varannan dag så det var kanske inte så konstigt, men det gav mig erfarenheter som jag tror få kommer att få. Visst, diskbråck är inte ovanliga och inte heller rehabilitering. Men enl djursjukhuset så är det få som opererar stora hundar för det och det är mkt få som lägger ner så mycket tid (och pengar) på att få hunden frisk. Så här efteråt med facit i hand så skulle man naturligtvis valt den andra vägen och låtit honom somna in redan innan. Jag tror inte heller att jag skulle valt operation om det varit någon annan hund. I alla fall inte någon av de andra vi har/har haft. Men eftersom han var den hund han var så gjorde vi ett försök.....och vi lyckades nästan. Jag är ändå glad för att vi gjorde det. Men omvärlden omkring oss var inte lika glada. Vi fick många blickar och diskussionerna gick säkert i grannskapet. Alla tyckte säkert synd om honom och de trodde nog att han led. Men jag undrar om inte han tyckte synd om alla andra som bekymrade sig så. Visst - han var rörelsehindrad och behövde i princip hjälp med all förflyttning, men led. Nej. Det gjorde han inte.
Nu är det då dags i dag att ta farväl av denna gammel-tjej. En viktig medlem av min flock och en stor bit i min tillvaro försvinner från denna jord. Kvar av flocken blir "lill-killen" som nu är 10år. Han kommer förhoppningsvis att leva ytterligare några år innan det är hans tur att lämna oss. Om han inte sörjer för mycket förstås. Tiken är nämligen både hans "morsa" och bästa kompis. Har alltid varit dom två som hållt i hop. Så vi vet inte riktigt hur han kommer att ta det. Han är något av en känslig individ. Tuff på ytan men väldigt mjuk egentligen. Jag hoppas det går bra.
Vi hämtar barnen på dagis och åker sen in allihopa och tar farväl. Sen får vi se hur mycket som blir gjort. Troligen så gråter man sig genom hela helgen. "Fira" midsommar låter inte som något jag kommer att kunna delta i i år. Vi kommer nog att göra någon utflykt med barnen, men inte blir det mycket till fira i år inte.
