Djurrelaterat Dags att ta farväl

Habina

Trådstartare
Så har jag kommit till vägs ände med en av mina älskade hästar. Jag är fascinerad över hur lätt allting känns nu när beslutet är fattat. Jag väntar fortfarande på formalia från försäkringsbolaget, vilket givetvis inkluderar ett veterinärbesök, men oavsett om jag får ersättning eller inte, så kommer jag att ta bort hästen. Jag hoppas att allt är klart innan julledigheten, men jag är beredd på att det kan dra ut på tiden också.

Jag har gråtit så många tårar och använt så vansinnigt mycket energi till att oroa mig för den här hästen, så nu när det är vägs ände blir det så tydligt hur mycket det krävts av mig. Ibland undrar jag om det hade varit bättre för alla parter (hästen speglar ständigt mina känslor) om jag avslutat allt tidigare, men det är så lätt att sitta med "facit" och säga sånt.

Det som förvånar mig mest, förutom att det inte gör så ont med alla krossade drömmar, är att tanken på en ny häst inte känns lika lockande. Jag kommer säkert att köpa en ny om "rätt" häst dyker upp, men jag har ingen brådska. Delvis är det såklart för att jag har två hästar till, som till skillnad från denna häst inte skapar lika mycket oro hos mig. De är lättare på nåt vis, både hanteringsmässigt och träningsmässigt.

Jag väntar på att det dåliga samvetet ska komma krypande, att jag gör det enkelt för mig själv genom att ta bort hästen, men samtidigt vet jag att hästen har ont och aldrig kommer att bli bra, så det enda rätta är att låta den somna in.

Jag vet inte alls vad jag vill med det här dagboksinlägget, men det kändes bra att få skriva av sig lite.
 

Habina:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Jag känner igen det du skriver så väl även om det för mig var utan försäkringsbolag då hästen inte hade någon A1 liv. Jag sörjde under många år och hade sån ångest så många gånger över hur hon mådde så när det väl var dags var det en lättnad. Jag har inte dåligt samvete för jag visste att det var dags men inte för sent, men det gör ju inte att jag inte saknar henne något enormt till och från.
 
Jag bestämde mig på en sekund, bokstavligen när jag såg röntgenbilderna. Har inte ångrat mig heller, så jag undrar om jag ändå undermedvetet känt att jag nått vägs ände en tid innan när jag såg hur sjukdomen bröt ner hans spirit. :cry:
 
När de är rätt är de så de känns. Jag hade mest ångest innan jag bestämde mig för att nu ringer vi och bokar en tid. Hästen blev utdömd i juni och sista augusti sa vi hejdå för sista gången. Hon skulle få en sista sommar enligt veterinären men i efterhand hade kanske vart bättre att avsluta direkt för min egen skull. Jag hade panikångest ändå fram tills slutet, grät och grät och anklagade både mig själv och andra för att så här skulle de inte vara. Hon skulle ju leva minst 10 år till och vara glad pensionär då och extra mamma åt mitt varmblodsfölungar som hon älskade ❤ Men med över 1 års distans till de hela sörjer jag fortfarande varje dag men inte på samma sätt. Nu kan jag se på alla fina minnen vi har skapat tillsammans under 12 år och faktiskt njuta och skratta åt alla tokigheter!
 

Habina

Trådstartare
När de är rätt är de så de känns. Jag hade mest ångest innan jag bestämde mig för att nu ringer vi och bokar en tid. Hästen blev utdömd i juni och sista augusti sa vi hejdå för sista gången. Hon skulle få en sista sommar enligt veterinären men i efterhand hade kanske vart bättre att avsluta direkt för min egen skull. Jag hade panikångest ändå fram tills slutet, grät och grät och anklagade både mig själv och andra för att så här skulle de inte vara. Hon skulle ju leva minst 10 år till och vara glad pensionär då och extra mamma åt mitt varmblodsfölungar som hon älskade ❤ Men med över 1 års distans till de hela sörjer jag fortfarande varje dag men inte på samma sätt. Nu kan jag se på alla fina minnen vi har skapat tillsammans under 12 år och faktiskt njuta och skratta åt alla tokigheter!
I mitt fall har vi knappt börjat livet tillsammans. :( Så många drömmar och förhoppningar som aldrig kommer att slå in. Men jag är tacksam att jag har två till hästar att krama om och ösa kärlek över.
 

Görel

Moderator
Att slippa oroa sig är en stor lättnad. Hur ledsen man än är, hur mycket man än saknar sin häst så tycker jag att det hjälpte mycket att inte ha oron hängande över sig.

Men förstås är det oerhört sorgligt att det skulle sluta så här:heart
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Min mamma är död

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp