Jag tror att en viktig grej är att vara ödmjuk och inse att livet är med svenska mått mätt väldigt, väldigt tufft på många ställen i världen. Man kan resa till länder där fattiga människor bokstavligen riskerar att svälta ihjäl. Där kommer man som turist med vad som kan vara en årslön på fickan, med kläder och elektronik värda mer än vad man får om man som infödd säljer sitt tioåriga barn som hushållstjänare eller till en bordell.
Marocko, som exempel, hör absolut inte till de länderna i världen där folk är fattigast. Medellönen där ligger en bit under 3000 dollar om året - ungefär som en sadel. en enklare märkesväska eller en låda (lite) bättre champagne. Gini-koefficienten som mäter hur inkomsterna fördelas är ungefär dubbelt så hög som i Sverige - dvs lönespridningen är större än här och att därmed 50% av befolkningen tjänar mycket mindre än medellönen. De flesta som reser ditt brukar köpa lädervaror - det är ingen hemlighet vilka arbetsförhållanden som gäller för de som arbetar i garverierna.
Samtidigt har vi en global ekonomi - de fattiga och de rika betalar samma priser för råvaror som olja, spannmål, etc. Vi lever också i en global kultur - nästan oavsett vem du är så känner du till Coca Cola och Kardashians.
Jag tror inte att det blir bättre av att vi avstår att resa, men jag tror på att vi måste vara lite ödmjuka inför varandra. Och skaffa kunskap. Och vara försiktig (du skulle inte drälla runt packad med en årslön i Stockholm heller och här är det mycket få vars överlevnad hänger på att ta dem ifrån dig)
