Definiera hälsosam

Folk osar ju ofta sin klasstillhörighet långa vägar, och med det kommer antaganden om personers livsstil utan att vi ens tänker på det. Vi blir bemötta olika helt enkelt, beroende på hur vi uppfattas. Jag märker stor skillnad bara för egen del om jag är dressad till tänderna eller ser sjabbig ut, och då är jag ändå samma person. Vill minnas ett amerikanskt program där en smal person (var det till och med Tyra Banks?) blev utklädd till överviktig för en dag och bröt sedan ihop för hur hon blev bemött. Jag ser inte varför personer inom vården skulle vara helt frikopplade de fördomar och de uppfattningar vi har om varandra. Självklart genomsyrar det samtliga delar av samhället.

Sedan tror jag som @mandalaki att lågutbildade och lågavlönade är vana vid att vara i underläge och då kanske man inte ifrågasätter läkares bedömningar, ligger på, argumenterar för sin sak mm. Tyvärr har det blivit så att en själv måste ligga på för att få bra vård idag, vilket är hemskt fel.
 
Tyvärr har det blivit så att en själv måste ligga på för att få bra vård idag, vilket är hemskt fel.

Fast det går inte att bort patientens vilja, deltagande och kunskaps betydelse för en bra vård. Sedan kan vi göra vad vi kan för att göra det så bra det går, men det går inte att ta bort betydelsen.

En åtgärd som skulle göra vården mer "rättvis" är exempelvis att införa mer tvångsvård, övervakning och andra ingrepp i personliga friheter - och det låter främmande för mig.
 
Fast det går inte att bort patientens vilja, deltagande och kunskaps betydelse för en bra vård. Sedan kan vi göra vad vi kan för att göra det så bra det går, men det går inte att ta bort betydelsen.

En åtgärd som skulle göra vården mer "rättvis" är exempelvis att införa mer tvångsvård, övervakning och andra ingrepp i personliga friheter - och det låter främmande för mig.

Nej, jag har inte sagt att det går att ta bort den betydelsen helt. Men jag tycker att det är trist att ens eget engagemang och kunskap spelar lite väl stor roll idag för att få en bra vård.
 
Nej, jag har inte sagt att det går att ta bort den betydelsen helt. Men jag tycker att det är trist att ens eget engagemang och kunskap spelar lite väl stor roll idag för att få en bra vård.
Jag tycker nog att detta är en ganska typisk svensk sak, att förvänta sig att få TOPPVÅRD serverat. Jag tror ju snarare att den här personlighetstypen som får den här påstådda sämre vården får även sämre service i andra situationer också. Tar man inte för sig, står upp för sig själv, är engagerad och tar reda på saker och ting så blir kanske livet annorlunda oavsett det gäller hur en blir bemött inom vården eller när en ska bråka till sig en rättelse på kommunens dagisfaktura liksom. Släpp fokuset på den DÅLIGA VÅRDEN, för frågan handlar väldigt mycket om en själv och hur en är villig eller KUNNIG att hantera livet i alla situationer och skeden.
 
Läs helheten. Det handlar om att med högre utbildning är man sannolikt mer benägen agera tills man fått adekvat vård, man är mer van att navigera i myndighetssvängen, man har större självförtroende gentemot myndighetspersoner. Blir man hemskickad med Alvedon stannar man inte vid att skriva om det på internet och få en massa förslag om att ANMÄLA. Man funderar i stället ut om det finns någon annan vård att söka. I en del fall kanske det betyder att man får gå helprivat, för några år sedan tvingades jag göra det och la 6 000 kr på ett halvår på min migrän - men jag hade råd så det var inget annat att göra.

Vad tänker du själv att det beror på att lägre utbildade får sämre vård? Även om jag tycker att vården bara är ett spår i det här, frågan om klassklyftor är större.

Jag kan ta ett exempel från ett annat område, barnomsorgen. Säg att en förskola ska läggas ner i Bergsjön i Göteborg, det sker mer eller mindre i tysthet. Säg däremot att en förskola ska läggas ner i Linnéstaden. Föräldrarna river ner himmel och jord, de organiserar sig, överklagar, mailbombar tjänstemän och politiker, kontaktar massmedier osv. De är helt enkelt mer vana vid att hävda sin rätt, mer bekanta i myndighetssvängen och ena jobbiga jävlar. Och sådant kommer ofta med mer utbildning.
De punkter som redan kommit upp i tråden flera gånger. Sämre utbildning, miljön, vart man bor, umgänge och framförallt hur man blir bemött.
Så har det varit hela tiden historien igenom. Ja jag hävdar att man inte blir bemött på samma sätt som när man ser inflytelserik ut och i högre position än om man är någon med minimala resurser och har ett sämre utgångsläge.
 
Jag tycker nog att detta är en ganska typisk svensk sak, att förvänta sig att få TOPPVÅRD serverat. Jag tror ju snarare att den här personlighetstypen som får den här påstådda sämre vården får även sämre service i andra situationer också. Tar man inte för sig, står upp för sig själv, är engagerad och tar reda på saker och ting så blir kanske livet annorlunda oavsett det gäller hur en blir bemött inom vården eller när en ska bråka till sig en rättelse på kommunens dagisfaktura liksom. Släpp fokuset på den DÅLIGA VÅRDEN, för frågan handlar väldigt mycket om en själv och hur en är villig eller KUNNIG att hantera livet i alla situationer och skeden.
Fast är man sjuk, så tar man inte för sig, står upp för sig är engagerad och tar reda på saker och ting. Då har man fullt upp med att må dåligt och behöver få ett omhändertagande. Vilket jag förvisso OFTA upplever att vården gör.
 
Problemet är ju också att iaf enligt vad jag sett är att de i störst behov av vård inte mäktas med eftersom de redan är så långt borta från det ”normala” samhället. Det har ju även kommit upp lite mer nu under senare tid om hur skevt det ser ut.
 
De punkter som redan kommit upp i tråden flera gånger. Sämre utbildning, miljön, vart man bor, umgänge och framförallt hur man blir bemött.
Så har det varit hela tiden historien igenom. Ja jag hävdar att man inte blir bemött på samma sätt som när man ser inflytelserik ut och i högre position än om man är någon med minimala resurser och har ett sämre utgångsläge.
Att man blir bemött på ett annat sätt för att man har den kunskap och det självförtroende som utbildning ofta ger är väl precis vad jag säger?
 
Fast är man sjuk, så tar man inte för sig, står upp för sig är engagerad och tar reda på saker och ting. Då har man fullt upp med att må dåligt och behöver få ett omhändertagande. Vilket jag förvisso OFTA upplever att vården gör.
Ja, men det låter ju bra att du tycker så. Sen tror jag att vi i sverige har extremhöga förväntningar avdet där med att bli 'omhändertagen' av såväl vårdgivare som stat i sig.
 
Jag tycker nog att detta är en ganska typisk svensk sak, att förvänta sig att få TOPPVÅRD serverat. Jag tror ju snarare att den här personlighetstypen som får den här påstådda sämre vården får även sämre service i andra situationer också. Tar man inte för sig, står upp för sig själv, är engagerad och tar reda på saker och ting så blir kanske livet annorlunda oavsett det gäller hur en blir bemött inom vården eller när en ska bråka till sig en rättelse på kommunens dagisfaktura liksom. Släpp fokuset på den DÅLIGA VÅRDEN, för frågan handlar väldigt mycket om en själv och hur en är villig eller KUNNIG att hantera livet i alla situationer och skeden.
Jag är rätt böjd att hålla med. Jag tror också att den här sämre framgången inte bara gäller i vården, utan i andra sammanhang också. Och jag kan bli lätt frustrerad på att man lägger fokus på att ANMÄLA för att hämnas i stället för att försöka lösa problemet, oavsett om det gäller dagisfakturan eller vården.

I mina migrängrupper rasar folk då och då över vården och trådarna kan bli halvt rabiata av folk som råder att kriga och anmäla. Cirka en person brukar försöka tipsa om andra vägar till vård - och det är jag.

Detsamma ser man här på buke där trådar om bråk om en stallplats kan innehålla råd som ANMÄL (vart då) eller POLISANMÄL. För hästens skull, lös det, känner jag bara.
 
Jag tycker nog att detta är en ganska typisk svensk sak, att förvänta sig att få TOPPVÅRD serverat. Jag tror ju snarare att den här personlighetstypen som får den här påstådda sämre vården får även sämre service i andra situationer också. Tar man inte för sig, står upp för sig själv, är engagerad och tar reda på saker och ting så blir kanske livet annorlunda oavsett det gäller hur en blir bemött inom vården eller när en ska bråka till sig en rättelse på kommunens dagisfaktura liksom. Släpp fokuset på den DÅLIGA VÅRDEN, för frågan handlar väldigt mycket om en själv och hur en är villig eller KUNNIG att hantera livet i alla situationer och skeden.

Dålig vård har jag aldrig påstått att vi har i Sverige.
 
Jag är rätt böjd att hålla med. Jag tror också att den här sämre framgången inte bara gäller i vården, utan i andra sammanhang också. Och jag kan bli lätt frustrerad på att man lägger fokus på att ANMÄLA för att hämnas i stället för att försöka lösa problemet, oavsett om det gäller dagisfakturan eller vården.

I mina migrängrupper rasar folk då och då över vården och trådarna kan bli halvt rabiata av folk som råder att kriga och anmäla. Cirka en person brukar försöka tipsa om andra vägar till vård - och det är jag.

Detsamma ser man här på buke där trådar om bråk om en stallplats kan innehålla råd som ANMÄL (vart då) eller POLISANMÄL. För hästens skull, lös det, känner jag bara.

Just denna företeelse du beskriver, känns väldigt svensk.
Anmäl och sätt dit.
För om man inte är nöjd så måste någon ha gjort fel, och en syndabock måste vi utse.

I verkligheten är det sällan enkla, linjära samband.
Jag tänker nu på exempelvis rapporter om hur vården orsakar att människor med sämre utbildning har mycket sämre överlevnad i olika cancersjukdomar.
Det påståendet är problematiskt eftersom bidragande orsaker till sämre överlevnad bland lågutbildade människor jämfört med högutbildade är att lågutbildade röker mer (en jättestor riskfaktor för cancer, som alla vet) och att lågutbildade många gånger kommer senare till diagnos (de söker många gånger i ett senare skede) vilket gör att den behandling som kan leda till bot för den person som sökt och fått sin diagnos tidigt, inte längre är aktuell för den person som sökt och fått sin diagnos sent.

Sedan har vi en del som är svår att fundera kring och analysera, och det handlar om kommunikation.
Jag försöker här inte lägga skuld på varken ena eller andra parten, utan mer reflektera över om det ens är ett problem men jag har försökt snudda vid det när det gäller olika språkbakgrund.
"Vården" är ju inte bättre än att vi försöker lyssna på vad patienten försöker berätta. Olika språkbakgrund, och det behöver inte vara svenska jämfört med arabiska eller engelska utan det kan vara olika sätt att uttrycka sig inom ett och samma språk, ger olikheter i kommunikation.
Om en person säger "jag är sjuk" så vet ju personen precis vad den menar. Jag, å andra sidan, har inte en susning förrän jag får en tydligare beskrivning.
"Vad menar du med sjuk?" "Vilka symtom har du?"
"Jag är dålig."
Det blir svårtolkat och är kanske aningen tillspetsat men inte så långt från sanningen med jämna mellanrum.
Så om "vårdens" personal och den som söker vården använder sitt i och för sig gemensamma språk på väldigt olika sätt, ökar risken att "vården" inte tänker rätt.
"Vården" leds in på fel spår pga att man tolkat innebörden i ord och uttryckssätt olika.
Där kan det tänkas finnas förklaringar till en del olikheter, även om jag avsiktligt försöker uttrycka mig väldigt svävande nu (eftersom jag inte vet utan mer försöker fundera över orsaker till olikheter).

Att olikheter skulle bero på ett förakt mot människor med kortare utbildning vågar jag påstå att det inte handlar om.
Däremot, som sagt, en kommunikationsmässig svårighet som inte självklart kan läggas ena eller andra parten till last, och som inte är helt enkel att försöka lösa.

Dessutom i fåtalet fall, exempelvis människor som trots 26-30 år i Sverige fortfarande inte lärt sig svenska och som är analfabeter på eget språk, förekommer det att det inte går att ge rätt information och instruktioner så att människor faktiskt förstår hur en behandling är avsedd att genomföras och därmed får man avstå från den behandlingen (om felaktigt förfarande innebär stora risker).

Det är ju faktiskt också så att mer vård inte alltid betyder bättre vård (jag tänker på att man skickar folk på en radda undersökningar i onödan pga att det inte går att förstå vad problemet egentligen handlar om).
 
Ja, och att ha vanliga simpla åkommor blir ett tecken på att en är moraliskt lågstående. Lever man bara hälsosamt håller man sig frisk och ligger inte skattebetalarna till last. Typ. Det är något obehagligt med det.
Nu kanske jag skriver något som någon annan kanske redan skrivit då jag inte hunnit läsa hela tråden, men jag är bara tvungen att flika in här för jag håller så mycket med om detta!
Det är så lätt att titta på USA som det extremare exemplet här, förr så var svält och för tunna människor en klassmarkör för en fattigare klass - och nu är det helt tvärtom. Istället är överviktiga människor är en slags klassmarkör för en fattigare klass - de har inte den tid som krävs för att hålla en hälsosam livsstil, i USA så kan det krävas det flera arbeten för att kunna ha tak över huvudet och mat för familjen och därmed har man inte tid eller ork för den hälsosamma maten utan tar hellre ett snabbt besök hos snabbmatsrestaurangen på vägen hem. Vilket jag inte kan helt klandra dem för heller. Det blir ju allt billigare med snabbmaten dessutom. Inte har man då allra minst tid för den träning som krävs för en hälsosam kropp (som ofta anses ha åtminstone några muskler).
Det är så märkligt hur snabbt denna klassmarkering har förändrats så totalt bara de senaste 50 (om inte mindre?) åren.

Bara häromdagen läste jag en artikel om en snattare som hade tagits på bar gärning och ägaren till butiken hade då gett honom riktig mat istället då snattaren hade sagt att han och hans bror var hungriga. Artikeln rosade butiksägaren (vilket jag håller med om) men jag ansåg det lite anmärkningsvärt att varken journalisten eller någon annan verkade anmärka på att den här tonåringen var tydligen så hungrig att han kände sig tvungen till att snatta. I ett land (jag tror att det var USA) som anses rätt så rikt i världen.
 
Nu kanske jag skriver något som någon annan kanske redan skrivit då jag inte hunnit läsa hela tråden, men jag är bara tvungen att flika in här för jag håller så mycket med om detta!
Det är så lätt att titta på USA som det extremare exemplet här, förr så var svält och för tunna människor en klassmarkör för en fattigare klass - och nu är det helt tvärtom. Istället är överviktiga människor är en slags klassmarkör för en fattigare klass - de har inte den tid som krävs för att hålla en hälsosam livsstil, i USA så kan det krävas det flera arbeten för att kunna ha tak över huvudet och mat för familjen och därmed har man inte tid eller ork för den hälsosamma maten utan tar hellre ett snabbt besök hos snabbmatsrestaurangen på vägen hem. Vilket jag inte kan helt klandra dem för heller. Det blir ju allt billigare med snabbmaten dessutom.
Det är så märkligt hur snabbt denna klassmarkering har förändrats så totalt bara de senaste 50 (om inte mindre?) åren.

Bara häromdagen läste jag en artikel om en snattare som hade tagits på bar gärning och ägaren till butiken hade då gett honom riktig mat istället då snattaren hade sagt att han och hans bror var hungriga. Artikeln rosade butiksägaren (vilket jag håller med om) men jag ansåg det lite anmärkningsvärt att varken journalisten eller någon annan verkade anmärka på att den här tonåringen var tydligen så hungrig att han kände sig tvungen till att snatta. I ett land (jag tror att det var USA) som anses rätt så rikt i världen.
Nu driver vi iväg, men USA är ju ett väldigt speciellt land i mina ögon.
Extremerna finns, precis som i en del U-länder...
Å ena sidan de extremt rika. Och en stor medelklass.
Å andra sidan rena kåkstäderna i utkanterna av storstäderna med en enorm fattigdom.
USA har ju ett tämligen uselt socialt skyddsnät.
 
Folk osar ju ofta sin klasstillhörighet långa vägar, och med det kommer antaganden om personers livsstil utan att vi ens tänker på det. Vi blir bemötta olika helt enkelt, beroende på hur vi uppfattas. Jag märker stor skillnad bara för egen del om jag är dressad till tänderna eller ser sjabbig ut, och då är jag ändå samma person. Vill minnas ett amerikanskt program där en smal person (var det till och med Tyra Banks?) blev utklädd till överviktig för en dag och bröt sedan ihop för hur hon blev bemött. Jag ser inte varför personer inom vården skulle vara helt frikopplade de fördomar och de uppfattningar vi har om varandra. Självklart genomsyrar det samtliga delar av samhället.

Sedan tror jag som @mandalaki att lågutbildade och lågavlönade är vana vid att vara i underläge och då kanske man inte ifrågasätter läkares bedömningar, ligger på, argumenterar för sin sak mm. Tyvärr har det blivit så att en själv måste ligga på för att få bra vård idag, vilket är hemskt fel.
Kläder är absolut en markör en inte alltid, hur du pratar, vilket kroppsspråk du har är också mycket viktiga och talande.
 
Just denna företeelse du beskriver, känns väldigt svensk.
Anmäl och sätt dit.
För om man inte är nöjd så måste någon ha gjort fel, och en syndabock måste vi utse.

I verkligheten är det sällan enkla, linjära samband.
Jag tänker nu på exempelvis rapporter om hur vården orsakar att människor med sämre utbildning har mycket sämre överlevnad i olika cancersjukdomar.
Det påståendet är problematiskt eftersom bidragande orsaker till sämre överlevnad bland lågutbildade människor jämfört med högutbildade är att lågutbildade röker mer (en jättestor riskfaktor för cancer, som alla vet) och att lågutbildade många gånger kommer senare till diagnos (de söker många gånger i ett senare skede) vilket gör att den behandling som kan leda till bot för den person som sökt och fått sin diagnos tidigt, inte längre är aktuell för den person som sökt och fått sin diagnos sent.

Sedan har vi en del som är svår att fundera kring och analysera, och det handlar om kommunikation.
Jag försöker här inte lägga skuld på varken ena eller andra parten, utan mer reflektera över om det ens är ett problem men jag har försökt snudda vid det när det gäller olika språkbakgrund.
"Vården" är ju inte bättre än att vi försöker lyssna på vad patienten försöker berätta. Olika språkbakgrund, och det behöver inte vara svenska jämfört med arabiska eller engelska utan det kan vara olika sätt att uttrycka sig inom ett och samma språk, ger olikheter i kommunikation.
Om en person säger "jag är sjuk" så vet ju personen precis vad den menar. Jag, å andra sidan, har inte en susning förrän jag får en tydligare beskrivning.
"Vad menar du med sjuk?" "Vilka symtom har du?"
"Jag är dålig."
Det blir svårtolkat och är kanske aningen tillspetsat men inte så långt från sanningen med jämna mellanrum.
Så om "vårdens" personal och den som söker vården använder sitt i och för sig gemensamma språk på väldigt olika sätt, ökar risken att "vården" inte tänker rätt.
"Vården" leds in på fel spår pga att man tolkat innebörden i ord och uttryckssätt olika.
Där kan det tänkas finnas förklaringar till en del olikheter, även om jag avsiktligt försöker uttrycka mig väldigt svävande nu (eftersom jag inte vet utan mer försöker fundera över orsaker till olikheter).

Att olikheter skulle bero på ett förakt mot människor med kortare utbildning vågar jag påstå att det inte handlar om.
Däremot, som sagt, en kommunikationsmässig svårighet som inte självklart kan läggas ena eller andra parten till last, och som inte är helt enkel att försöka lösa.

Dessutom i fåtalet fall, exempelvis människor som trots 26-30 år i Sverige fortfarande inte lärt sig svenska och som är analfabeter på eget språk, förekommer det att det inte går att ge rätt information och instruktioner så att människor faktiskt förstår hur en behandling är avsedd att genomföras och därmed får man avstå från den behandlingen (om felaktigt förfarande innebär stora risker).

Det är ju faktiskt också så att mer vård inte alltid betyder bättre vård (jag tänker på att man skickar folk på en radda undersökningar i onödan pga att det inte går att förstå vad problemet egentligen handlar om).
Det finns ju en del inom vården att göra också som tex vilket språk man använder dvs hur man formulerar sig. Jag hjälper min svärmor emellanåt att läsa svar hon får både ifrån vården och ifrån kommunens bistånd där jag själv arbetar (dock ej med bistånd). Ibland är det helt obegripligt även för mig som är kommunaltjänsteman att förstå vad som menas eftersom man använder sådana formuleringar som inte används utanför vården eller kommunens sociallagstiftning. Där finns det en hel del att arbeta med. Att helt enkelt kanske ha en sammanfattning på enkel svenska om man nu måste ha en text som är på medicinsk eller text som ger juridiskt stöd tex.

Jag kan ju själv fastna i sådana formuleringar inom mitt eget skrå och ibland måste det vara så men det finns också en hel del att göra där inom alla byråkratiska instanser för att informationen ska vara tillgänglig och förståelig.
 
Nu driver vi iväg, men USA är ju ett väldigt speciellt land i mina ögon.
Extremerna finns, precis som i en del U-länder...
Å ena sidan de extremt rika. Och en stor medelklass.
Å andra sidan rena kåkstäderna i utkanterna av storstäderna med en enorm fattigdom.
USA har ju ett tämligen uselt socialt skyddsnät.
Just därför tänker jag att det kan vara (för mig väldigt) intressant att titta på USA, man kan då lättare förutse vad som skulle kunna hända i Sverige om man lät saker drivas längre och försämras. Människorna i USA, och deras grundläggande behov och beteenden, är ju inte så annorlunda från människorna i Sverige egentligen.
Det är rent av, vågar jag säga det, ganska lyxigt att ha en sådan tydlig varningsbild som man kan börja jobba på att undvika i förväg. Tråkigt nog så har ju tex en ökning av barnfattigdom börjat diskuterats i UK (på tal om den hungriga tonåringen i mitt förra inlägg), det är ju ganska nära Sverige sas.
 
Just därför tänker jag att det kan vara (för mig väldigt) intressant att titta på USA, man kan då lättare förutse vad som skulle kunna hända i Sverige om man lät saker drivas längre och försämras. Människorna i USA, och deras grundläggande behov och beteenden, är ju inte så annorlunda från människorna i Sverige egentligen.
Det är rent av, vågar jag säga det, ganska lyxigt att ha en sådan tydlig varningsbild som man kan börja jobba på att undvika i förväg. Tråkigt nog så har ju tex en ökning av barnfattigdom börjat diskuterats i UK, det är ju ganska nära Sverige sas.
Den diskussionen finns här också och har funnits länge.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp