Dejtingtråden 32

Status
Stängd för vidare inlägg.
Känns lite läskigt, ska fira midsommar med herrn+barn hos hans moster 🙈🙊 vet inte hur många fler från hans släkt som kommer vara där heller 🙈🙊 #nervöst

Ska också fira midsommar med den jag dejtat ett tag. Tror det kommer komma frågor om vi är tillsammans eller ej och vad vi har för label, vi har absolut ingen och många fattar verkligen inte. Är egentligen inte så brydd men om det blir många frågor så kan jag tycka det är jobbigt. 🙃
 
Ska också fira midsommar med den jag dejtat ett tag. Tror det kommer komma frågor om vi är tillsammans eller ej och vad vi har för label, vi har absolut ingen och många fattar verkligen inte. Är egentligen inte så brydd men om det blir många frågor så kan jag tycka det är jobbigt. 🙃
Bara ni inte får frågan om ni är kära och svarar 'ja' och 'nej' i min på varandra. Been there, done that. Väldigt awkward fest efter det.
 
Ska också fira midsommar med den jag dejtat ett tag. Tror det kommer komma frågor om vi är tillsammans eller ej och vad vi har för label, vi har absolut ingen och många fattar verkligen inte. Är egentligen inte så brydd men om det blir många frågor så kan jag tycka det är jobbigt. 🙃
Ja, vi har ju inte sagt att vi är ett par men vi har ju sagt jag älskar dig till varandra.
Han har träffat min mor o mina syskon och jag har träffat barnen 2 ggr iofs korta stunder och sen träffat hans mor ^^
Och vi ses i snitt 3-4 dagar i veckan, ibland mer 🙊🙈
Jag är ju inte så bra på detta, och han har ju varit i ett 12 år långt förhållande innan detta.
Men kanske borde fråga hur vi står till varandra 🙈🙊
 
Ja, vi har ju inte sagt att vi är ett par men vi har ju sagt jag älskar dig till varandra.
Han har träffat min mor o mina syskon och jag har träffat barnen 2 ggr iofs korta stunder och sen träffat hans mor ^^
Och vi ses i snitt 3-4 dagar i veckan, ibland mer 🙊🙈
Jag är ju inte så bra på detta, och han har ju varit i ett 12 år långt förhållande innan detta.
Men kanske borde fråga hur vi står till varandra 🙈🙊

Ja det pratade vi om tidigt i alla fall, typ inom ett par veckor, och vi har nu setts i typ 6 månader. Har blivit mycket mer avslappnat och lätt efter det. Helt klart en förutsättning för att det ska fungera.
 
Inser att jag fått rätt dålig självkänsla/självförtroende efter alla rövsnubbar.

Har en del matchningar på tinder, men drar mig för att träffa nån för att jag inte orkar med att bli avvisad mer 😒
Sådär känner jag med. Alla killar verkar ju vara idioter liksom. Eller korkade. Och jag vill inte ha någon idiot eller någon som är korkad. Alla bra snubbar verkar inte intresserade av mig, vet inte vad de är ute efter eller vad de vill ha, men det är uppenbarligen inte mig.
 
Sådär känner jag med. Alla killar verkar ju vara idioter liksom. Eller korkade. Och jag vill inte ha någon idiot eller någon som är korkad. Alla bra snubbar verkar inte intresserade av mig, vet inte vad de är ute efter eller vad de vill ha, men det är uppenbarligen inte mig.

Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.
 
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.

Har stött på sådana män, men måste tacksamt erkänna att jag även lyckats träffa många som inte har något problem med att jag ser nätt och kvinnlig ut trots att jag har en hel del "manliga" egenskaper. Är inte helt lätt och man måste uppenbarligen sortera som fan. (Upplever dock att kvinnor har mer problem med mig, något jag tidigare nämnt.)
 
Har stött på sådana män, men måste tacksamt erkänna att jag även lyckats träffa många som inte har något problem med att jag ser nätt och kvinnlig ut trots att jag har en hel del "manliga" egenskaper. Är inte helt lätt och man måste uppenbarligen sortera som fan. (Upplever dock att kvinnor har mer problem med mig, något jag tidigare nämnt.)

Hur är de männen själva då?

Jag har haft relationer där snubbarna vart rätt olika varandra. Jag har haft två förhållanden med snubbar som haft fler av de sk kvinnliaga egenskaperna (alltså jag hatar verkligen uttrycket :yuck:). Det är nog inte en slump att de är mina längsta relationer. De har stått ut med mig, men inte jag med dom. Så att säga.
De som jag haft mer gemensamt med har det varit betydligt mer krig ihop med. Den senaste och jag var väldigt lika varandra, det blev nog döden för oss. Vi funkar jättebra idag som vänner, men det kommer aldrig bli mer än så. Jag vill inte bli nedgraderad till tjej, eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag skulle fortfarande kunna ge en miljon för att få veta varför det gick åt skogen med Dikeskörningen. Ja det stör mig, men är fakta. Det är riktigt jobbigt faktiskt för jag förstår verkligen inte vad som hände där. Har aldrig haft sån bra kemi med nån så jag undrar på riktigt om jag är dum.
 
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.
Vilken bra och intressant inlägg!

Jag tänker mycket i banorna om roller och hur man är i sin kvinnlighet/manlighet både det praktiska och det mer känslomässiga. Ditt sista stycke - exakt där har jag ju hittat min kollega. Han har alla dom där bitarna och dessutom en "manlighet" som tilltalar mig eftersom den är långt ifrån macho utan på något annat sätt som jag är extremt dragen till. Jag vet ju en massa om honom och hur han funkar känslomässigt för det har han berättat och jag VET att vi skulle synka så bra.
 
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.

När jag läser ditt inlägg så tänker jag att det är jättebra att vara "stark" på det sättet du beskriver. Men det många (inkl jag själv som också kategoriserar mig som "stark" även om jag inte gillar det uttrycket) som är starka är rädda för är att vara svaga och sårbara. Och alla är svaga ibland. Kan man inte släppa in en annan människa i det finns ingen sårbarhet och då blir det väldigt svårt att utveckla en nära relation. Vi behöver hålla kvar i våra starka egenskaper (för de är toppenbra på många sätt) men jobba på att våga visa våra svaga sidor.
 
Jätteintressant inlägg @tagg
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.

Jätteintressant inlägg! Jag tror jag tänker tvärtom. Jag avskyr också könsroller något enormt men försvarar mig mot dem så gott det går genom att försöka undvika att tänka på dem. För mig skaver de flesta så otroligt mycket redan så jag blir liksom uppmärksammad på dem mer än väl bara av det. Undantaget mitt "typiskt kvinnliga" behov av att planera och strukturera, där har jag iom min numera diagnostiserade autism försökt embreaca det istället, eftersom jag i ett helt liv mått dåligt av att försöka vara lite mer chill och "normal".

För mig blir det liksom automatiskt att många grejer som är "typiskt manliga" skaver om jag träffar en man. Sådana gå bort direkt. Men även motsatsen har jag lite svårt att hantera, men det är något jag behöver vänja mig vid, allmänt att umgås med folk alltså 😆

Ett praktiskt exempel är tex huruvida man "servar" andra när de är på besök/man själv är på besök. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det 😅 Jag är alltid stressad över att vara dålig på att uppmärksamma folk rent allmänt och det det blir värre om det är någon som är på besök hos mig. Samtidigt som jag fortfarande reagerar varje gång The Guy (och det är ju många gånger varje gång vi ses och vi har träffats i, eh, kanske 7 mån nu?) gör samma saker för mig helt automatiskt och alltid. Och en man som inte gjort det mår jag ju inte bra av, det har jag testat och i det behovet behöver jag någon som är lik tex.

Vilket konstigt stycke det blev! Men typ som att han nyss (det är så jävla varmt) kom in o satte ett kallt glas vatten till mig innan han gick in i duschen. Efter att igår satt en kanna vatten i kylen till mig. Annars har vi alltid bara vatten i en flaska men det är ju varmt nu och han dricker andra kalla drycker jag inte dricker.

Vi har också haft ett snack om kön och könsroller och det var nog det som kändes mest som att "aha, kanske är därför det känns så enkelt!". Det kändes iaf väldigt tryggt för mig att ens kunna prata om och ställa frågan.
 
Hur är de männen själva då?

Jag har haft relationer där snubbarna vart rätt olika varandra. Jag har haft två förhållanden med snubbar som haft fler av de sk kvinnliaga egenskaperna (alltså jag hatar verkligen uttrycket :yuck:). Det är nog inte en slump att de är mina längsta relationer. De har stått ut med mig, men inte jag med dom. Så att säga.
De som jag haft mer gemensamt med har det varit betydligt mer krig ihop med. Den senaste och jag var väldigt lika varandra, det blev nog döden för oss. Vi funkar jättebra idag som vänner, men det kommer aldrig bli mer än så. Jag vill inte bli nedgraderad till tjej, eller hur jag nu ska uttrycka det.

Jag skulle fortfarande kunna ge en miljon för att få veta varför det gick åt skogen med Dikeskörningen. Ja det stör mig, men är fakta. Det är riktigt jobbigt faktiskt för jag förstår verkligen inte vad som hände där. Har aldrig haft sån bra kemi med nån så jag undrar på riktigt om jag är dum.

Högutbildade, feminister som både varit manliga och kvinnliga i sina sätt. De har uppskattat min ”get shit done" attityd och diverse saker som dom flesta klassar som manligt. Sen kan jag tycka att det är roligt att utforska min mer kvinnliga mjuka sida ibland och det har också uppskattats.
 
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.
Jag vill spontant vrida lite på resonemanget. Inte så att jag vill förneka att det finns många män som har problem att navigera könsroller och osäkerheter kring det, men något i hur du beskriver hur du känner får mig snarare att tänka på någon slags exotifiering (i ordets bredaste innebörd).

Jag själv har alltid haft det problemet att eftersom jag sticker ut från normerna på många sätt blir relationer aldrig vardagliga. Folk tycker jag är så fascinerande och intressant och inspirerande etcetc för hur jag bryter normer på olika sätt, och så tror jag att de förälskar sig i någon slags idé om vem jag är/de vill att jag ska vara, som när verkligheten sen slår till helt enkelt inte håller. Alltså, det kan ju vara könsrollerna folk har problem med, men jag menar att det kan vara så enkelt som att folk initialt attraheras av det som är lite spännande och annorlunda, men att en relation inte kan byggas på 'spännande och annorlunda' utan måste byggas på gemenskap och tillhörighet.

I min erfarenhet är det det som skaver för mig. Jag vill känna mig hemma i en relation, avslappnad och självklar på något sätt, men om den jag dejtar gått och kärat ner sig i någon exotifierad bild av mig där inte vardagen får plats, då håller det ju inte.

Sen är det nog generellt ett problem att många män har svårt att se förbi det spännande och nya stadiet i relationer, för att drömma om det långvariga och stadiga. Det tror jag handlar om normer väldigt mycket, vad som anses viktigt/status/åtråvärt. I min närhet ser jag många män i åldern 30-40 som inte förstår sig själva eller vad de vill ha i en relation för att de fastnat i det (i min mening) lite barnsliga "jag vill bli kär!" stadiet. Har till exempel en vän ca 35 år som klagade på att han aldrig kan få en stadig relation, att alla på dejtingappar i hans ålder är "tråkiga, typ singelmammor och sånt". "Vad är det för fel med det?" frågade jag. "Det är väl jättebra om du vill ha något långvarigt."
"Men jag har så mycket liv kvar att leva!!" sa han, som om den långvariga relationen han ville ha inte var en del av livet.
 
Blev det inget med den där du träffade? Minns ej vad du kallade honom...

I övrigt håller jag med dig. Har tänkt mkt på detta på senaste. Lägger dock ingen skuld på varken mig eller snubbar utan gör bara ett konstaterande. Hade en mkt intressant diskussion i förrgår med en väninna ang fenomenet, och hon hade en bra teori tycker jag. Min upplevelse är att upptagna eller oseriösa snubbar intresserar sig för mig, för jag är väl nån sorts utmaning eller krydda i deras liv men ingen de vill ha på riktigt. Ja jag är så fräck så jag kan påstå att jag är både snygg, självständig, driven och får saker gjort. Det attraherar många - till en början. Det är nämligen inte egenskaper som generellt verkar efterfrågas hos en kvinna. Jag tror att många killar vill känna sig mer behövda än de gör med mig, det är i vilket fall återkommande bekymmer i de relationer jag haft. Det har skavt hos dem att jag inte Behöver dem. Själv tycker jag ju att det är positivt att vara med nån för att man vill, och inte för att man behöver men tydligen delar vi ej den åsikten. Det ger nån sorts skavsår i deras manlighet.

I vilket fall - min väninnas teori (hon har samma problem) är att det finns bara utrymme för en "mansroll" och en "kvinnoroll" (ja vi använder de sunkiga uttrycken) i en relation. Och om tjejen har fler av de traditionellt manliga egenskaperna så måste mannen ha fler av de kvinnliga, rent omedvetet för det är svårt för människor att förhålla sig till det annars. Svårt att förklara i text men det lät rätt så intressant ändå. Dvs männen upplever kanske att vi kvinnor "inkräktar" på deras områden dvs att vara den driviga, försörjande, "starka" parten så blir det krock. En kvinna med många av de traditionellt manliga egenskaperna behöver en man med fler traditionellt kvinnliga uttrycken för att det ska bli balans. Annars konkurrerar man om samma roller.

Ja jag tycker givetvis inte om detta resonemang, för jag avskyr allt var könsroller heter och har alltid slagits mot dem aktivt i alla mina relationer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en intressant teori hon gjort. För bevisligen funkar det ju dåligt för oss, vi är båda rätt skaviga när det handlar om att bete oss som kvinnor generellt förväntas. Vi har tex valt en traditionellt manlig bransch att jobba i, det intresserar många män men skrämmer också bort dem. Man ses lite som ett hot eftersom de inser just detta att de inte behövs, jag tycker det är tråkigt, för jag vill vara med nån som är lika mkt människa som jag.

Vet att jag hört det från män, bla den jag nu kallar Dikeskörningen. De får verkligen inte ihop min kvinnlighet (tex snygga långa naglar, klänningar och klackar) med att jag är så "rejäl". Jag löser mina problem själv, jag hanterar stora maskiner och komplexa system dagligen, jag kör långtradare för skojs skull, jag tjänar bra med pengar och jag är dessutom påläst och rätt smart inom en hel del områden. Det krockar i deras hjärna. Jag brukar tänka att vad har de för stereotypa uppfattningar om kvinnor men jag orkar inte säga det. Jag tycker att deras förvåning är frustrerande men eftersom jag hört det från fler än de jag ej hört det från, så är det ändå nåt jag måste ta in och reflektera kring.

Jag vill träffa nån som delar mina intressen för teknik, tex lastbilar eller vad det då är men nåt gemensamt, där vi kan snacka på samma nivå, men även nån som reflekterar över livet. Som har lite EQ, som tittar på nyheterna ibland. Nån som liksom kan möta mig i livet. Det verkar totalt omöjligt.
Intressant och tänkvärt! Jag tror absolut på den teorin, men tänker också på det som @Modest skriver om att våga vara sårbar. Jag har varit mycket ”stark”, klarar mig själv osv, men insett att det finns en styrka i att fråga om hjälp och vara ”svag” också. Inte på ett sätt som jag på något sätt nedvärderar mig själv, utan mer att ”nu hade det varit skönt om jag slapp göra detta/fick hjälp/något att göra ihop” och att faktiskt uttrycka det. Då känner sig partnern behövd utan att jag känner mig mindre ”stark”. Sen för egen personlig del så har jag jobbat stenhårt med att inte hamna i en projektledarroll utan faktiskt lämna plats att låta någon annan styra upp och inte att jag blir stressad och går in och tar över typ (det gäller alla relationer för mig och inte enbart kärleksrelationer). Jag tror det gör mycket för dynamiken i relationen att båda känner sig behövda och får plats.
 
Intressant och tänkvärt! Jag tror absolut på den teorin, men tänker också på det som @Modest skriver om att våga vara sårbar. Jag har varit mycket ”stark”, klarar mig själv osv, men insett att det finns en styrka i att fråga om hjälp och vara ”svag” också. Inte på ett sätt som jag på något sätt nedvärderar mig själv, utan mer att ”nu hade det varit skönt om jag slapp göra detta/fick hjälp/något att göra ihop” och att faktiskt uttrycka det. Då känner sig partnern behövd utan att jag känner mig mindre ”stark”. Sen för egen personlig del så har jag jobbat stenhårt med att inte hamna i en projektledarroll utan faktiskt lämna plats att låta någon annan styra upp och inte att jag blir stressad och går in och tar över typ (det gäller alla relationer för mig och inte enbart kärleksrelationer). Jag tror det gör mycket för dynamiken i relationen att båda känner sig behövda och får plats.

Svarar både dig och @Modest ... Ja jag håller med er, en måste kunna visa både styrka och svaghet. Men för att våga visa sig sårbar och svag behöver iaf jag nån sorts trygghet. Det tar ju ett tag att utveckla, och dit kommer jag nog med facit i hand väldigt sällan :o En annan intressant aspekt är också en känsla av att bli "ditsatt" för sina svagheter. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån, men jag känner alltid att jag måste vara så himla bra alltid, korrekt på nåt vis. Annars är det nåt som kommer vändas mot mig tids nog. Hade varit intressant att veta vart det kommer ifrån.

Men generellt vad gäller starka människor, så ja, de har nog svårt för att visa sig svaga. Och två sådana ihop blir nog lätt ett krig och en tävling i vem som är bäst...

Det du tar upp @starcraft om att lite kunna be om att få slippa göra nåt, hade varit så jäkla skönt. Har känt väldigt mkt så sista åren, i livet i stort och inte kopplat till enbart relation. Det hade varit Så Skönt att slippa göra allting själv hela tiden. Men vad gäller relationer har jag aldrig hamnat där. Det är alltid kopplar till nån sorts bitterhet tycker jag, ur mitt kvinnliga perspektiv. Ffa med det senaste exet som hade enorma issues med att hjälpa mig med nåt, han var nästan paniskt rädd för att bli utnyttjad så istället blåvägrade han att tex öht följa mig till stallet och underlätta genom att kanske packa nån höpåse.
Inte för att jag vill bli curlad, men nån gång få lite hjälp liksom? Såna har jag träffat ett par ggr och det är inte mindre med att jag undrar hur mina väninnor lyckas träffa de där sjysta killarna som ibland av ren snällhet hjälepr dem med jobb på gården, klipper gräs eller kör in en höbal med traktorn. Det skulle aldrig nåt av mina ex ha gjort, för det var nån sorts prestige i att vägra "toffla"...
 
Jag vill spontant vrida lite på resonemanget. Inte så att jag vill förneka att det finns många män som har problem att navigera könsroller och osäkerheter kring det, men något i hur du beskriver hur du känner får mig snarare att tänka på någon slags exotifiering (i ordets bredaste innebörd).

Jag själv har alltid haft det problemet att eftersom jag sticker ut från normerna på många sätt blir relationer aldrig vardagliga. Folk tycker jag är så fascinerande och intressant och inspirerande etcetc för hur jag bryter normer på olika sätt, och så tror jag att de förälskar sig i någon slags idé om vem jag är/de vill att jag ska vara, som när verkligheten sen slår till helt enkelt inte håller. Alltså, det kan ju vara könsrollerna folk har problem med, men jag menar att det kan vara så enkelt som att folk initialt attraheras av det som är lite spännande och annorlunda, men att en relation inte kan byggas på 'spännande och annorlunda' utan måste byggas på gemenskap och tillhörighet.

I min erfarenhet är det det som skaver för mig. Jag vill känna mig hemma i en relation, avslappnad och självklar på något sätt, men om den jag dejtar gått och kärat ner sig i någon exotifierad bild av mig där inte vardagen får plats, då håller det ju inte.

Sen är det nog generellt ett problem att många män har svårt att se förbi det spännande och nya stadiet i relationer, för att drömma om det långvariga och stadiga. Det tror jag handlar om normer väldigt mycket, vad som anses viktigt/status/åtråvärt. I min närhet ser jag många män i åldern 30-40 som inte förstår sig själva eller vad de vill ha i en relation för att de fastnat i det (i min mening) lite barnsliga "jag vill bli kär!" stadiet. Har till exempel en vän ca 35 år som klagade på att han aldrig kan få en stadig relation, att alla på dejtingappar i hans ålder är "tråkiga, typ singelmammor och sånt". "Vad är det för fel med det?" frågade jag. "Det är väl jättebra om du vill ha något långvarigt."
"Men jag har så mycket liv kvar att leva!!" sa han, som om den långvariga relationen han ville ha inte var en del av livet.

Varför är "singelmammor och sånt" bra om man letar långvarigt?
 
Jag vill spontant vrida lite på resonemanget. Inte så att jag vill förneka att det finns många män som har problem att navigera könsroller och osäkerheter kring det, men något i hur du beskriver hur du känner får mig snarare att tänka på någon slags exotifiering (i ordets bredaste innebörd).

Jag själv har alltid haft det problemet att eftersom jag sticker ut från normerna på många sätt blir relationer aldrig vardagliga. Folk tycker jag är så fascinerande och intressant och inspirerande etcetc för hur jag bryter normer på olika sätt, och så tror jag att de förälskar sig i någon slags idé om vem jag är/de vill att jag ska vara, som när verkligheten sen slår till helt enkelt inte håller. Alltså, det kan ju vara könsrollerna folk har problem med, men jag menar att det kan vara så enkelt som att folk initialt attraheras av det som är lite spännande och annorlunda, men att en relation inte kan byggas på 'spännande och annorlunda' utan måste byggas på gemenskap och tillhörighet.

I min erfarenhet är det det som skaver för mig. Jag vill känna mig hemma i en relation, avslappnad och självklar på något sätt, men om den jag dejtar gått och kärat ner sig i någon exotifierad bild av mig där inte vardagen får plats, då håller det ju inte.

Sen är det nog generellt ett problem att många män har svårt att se förbi det spännande och nya stadiet i relationer, för att drömma om det långvariga och stadiga. Det tror jag handlar om normer väldigt mycket, vad som anses viktigt/status/åtråvärt. I min närhet ser jag många män i åldern 30-40 som inte förstår sig själva eller vad de vill ha i en relation för att de fastnat i det (i min mening) lite barnsliga "jag vill bli kär!" stadiet. Har till exempel en vän ca 35 år som klagade på att han aldrig kan få en stadig relation, att alla på dejtingappar i hans ålder är "tråkiga, typ singelmammor och sånt". "Vad är det för fel med det?" frågade jag. "Det är väl jättebra om du vill ha något långvarigt."
"Men jag har så mycket liv kvar att leva!!" sa han, som om den långvariga relationen han ville ha inte var en del av livet.

Jag tror du är nåt på spåren här. Det kan mkt väl vara så i mitt fall med, män fascineras väldigt mkt av mig men sen nser dom att jag är sån på riktigt och det var väl inte lika fränt. Vad vet jag.

Det senare är nog inte alls kopplat till kön. Jag upplever att många kvinnor också söker den där ständiga förälskelsen som aldrig ska gå över.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer För att det är kul med uppdateringar och diskussioner även om man inte längre kvalar in i dejtingtråden.
2 3 4
Svar
63
· Visningar
7 604
Senast: clusia
·
Tjatter Jag behöver köpa en ny tv, runt 32 tum. Den ska ha inbyggd cromecast och ha LED och helst ett känt märke inte typ Andersson. Runt...
Svar
12
· Visningar
549
Senast: FrDrake
·
  • Låst
Tjatter Gamla full. Här är en ny! Jag stör mig på att helgen gick i raketfart.
99 100 101
Svar
2 005
· Visningar
110 580
Senast: Lingon
·
Svar
435
· Visningar
24 030
Senast: Nepenthe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp