Bukefalos 26 år!

Dejtingtråden 34

Alltså... när jag och F har setts IRL har vi babblat på och det har känts bra. Men i skrift skaver det lite, vi har t ex olika humor. Plus att jag inte vet om jag vill umgås med nån med samma intressen som jag eller om jag vill ha dem för mig själv :p.
Jag vill inget seriöst, men kanske nåt oseriöst ^^. Hur viktigt hade ni tyckt det varit att klicka i skrift då?
 
Alltså... när jag och F har setts IRL har vi babblat på och det har känts bra. Men i skrift skaver det lite, vi har t ex olika humor. Plus att jag inte vet om jag vill umgås med nån med samma intressen som jag eller om jag vill ha dem för mig själv :p.
Jag vill inget seriöst, men kanske nåt oseriöst ^^. Hur viktigt hade ni tyckt det varit att klicka i skrift då?
Inte så viktigt. Man kanske inte ens har så stort behov av att höras mellan gångerna man ses.
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?
Personligen vill jag ha någon som accepterar mig som den jag är och iaf lyssnar på hur jag fungerar och inte skiter i det och kör rakt över mig.
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?

Jag brukar säga att jag vill vara med någon som får mig att vilja sträva efter att bli en bättre version av mig själv. Men då gäller det småsaker, som att gå upp lite tidigare på morgonen, hitta tillbaks till gamla interessen/våga testa nya saker som jag velat göra, engagera mig djupare i samhällsfrågor, kanske vilja ta bättre hand om mig själv så jag ser bättre ut, etc.

Jag skulle inte vilja vara med någon som har samma "dåliga" sidor som jag, t.ex. var exet ännu mera stökig än mig så vi levde i fullkomligt kaos 99% av tiden - medan DB som jag träffat de sista åren har OCD så han får mig att vilja hålla min lägenhet någorlunda städat för hans skull, och nu har det i princip blivit en vana.

Backar dock snabbt undan om någon t.ex. skriver att de vill ha en partner som "drar upp dom från soffan" eller liknande. Jag tror sällan det är hållbart att en partner ska initiera stora livsstilsändringar hos någon, det kanske funkar ett kort tag, men risken att det skiter sig verkar vara överhängande.
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?
Det beror på vad det är tänker jag. Är väldigt enig med @sorbifolia ovan om att det kan vara helt okej om det är någon som är lite mer ordningsam och får den andra att också bli det. Däremot skulle jag slå bakut direkt om någon (partner eller annan person kvittar) hade försökt göra om mig till någon slags träningsnarkoman. Min bror levde ihop i två år med en tjej med ortorexi och hon försökte konstant göra om inte bara honom utan också resten av familjen som att vi var några slags Biggest Loser-projekt. Blev svinsur om hon inte blev åtlydd. Då är vi ändå relativt igång. Finns ju en anledning att jag väljer bort såna som tränar väldigt mycket om man säger så. :angel:

Tänker också att om jag behöver en annan person för att bli en bra version av mig själv så är det något som är fel och något jag måste jobba på utanför relationen.
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?

Jag tror inte du menade "någon som ska göra en" med att den personen har den önskan va? (För det går ju fetbort) Utan ens egen önskan om att hitta någon som gör en till en bra version av sig själv väl?

Jag trivs i min nuvarande relation där jag själv känner mig peppad på vad jag själv vill ändra. Jag blir både hjälpt och själpt beroende på vilka vanor man syftar på (vissa är han mer åt hållet jag vill o andra mer åt fel håll vad jag vill) men jag har ju inte honom som någon sorts coach så det spelar liksom ingen roll (för mig).

Det beror kanske på hur mottaglig man är för input var gränsen går. Minsta antydan till krav eller press så får jag panik typ så det funkar inte bra alls med en peppig person på det viset. Däremot blir jag glad av att mina små framsteg läggs märke till och att jag får lika mycket eller mer positiv feedback även när det inte alls går som jag vill att det ska.

För mig är det alltså snarare viktigare att ha någon som passar mitt humör typ, som jag alltid blir lugnare, gladare och tryggare av. I det läget får jag personligen bäst möjligheter att ta tag i jobbigare bitar hos mig själv jag vill förändra.

Främsta saken är nog ändå att INTE VARA NEGATIV 😅 jag är otroligt positivt och blir förbannad eller less av minsta lilla negativa kommentar. Tror ingen av oss ens kommenterar vädret negativt på 1.5 år tex, trots att vi bor i Skåne och träffats 2 hela vintrar 😅 Den förra kollegan jag träffade lärde mig verkligen det, precis vad som helst kan generera något negativt hos vissa insåg jag då 🤣
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?
Spännande fråga, man ser ju ofta den formuleringen. Nu dejtar jag ju inte aktivt just nu, och kanske har jag hybris 😂 men jag ser liksom inte vad jag skulle vilja ändra bara för att jag var i en relation? Eller vad jag skulle göra för att bli en bättre person generellt? Jag siktar väl på att vara en bra person oavsett, men har nog aldrig tänkt att jag behöver en parter för det? Men kanske tänker jag fel..
 
Inte så viktigt. Man kanske inte ens har så stort behov av att höras mellan gångerna man ses.

Nej, det har du rätt i.

Jag vet inte riktigt vad han vill (fast jag har förstås sagt att jag inte vill nåt seriöst), jag har försökt fråga, men tja, som sagt vi kommunicerar inte så bra i skrift. Vi får kanske träffas IRL iaf en gång till och se vad som framkommer.
 
En fundering: Var går gränsen mellan att vilja träffa någon som tar fram ens bästa sidor, eller att vilja träffa någon som ska göra en till någon en inte är? Jag tänker att vi alla vill träffa någon som lyfter fram det bästa i en, men samtidigt ska det ju inte vara så att en behöver en partner för att vara en bra version av sig själv. Tankar?
Det beror på om det egentligen kommer från mig själv att vilja vara bättre, eller om det kommer från honom att jag ska bli bättre. För jag vill inte vara tillsammans med någon livscoach eller chef, utan man får acceptera läget som det är. Vill däremot jag bli en bättre version av mig själv och sätter krav på mig själv att bli bättre så är det en annan femma. Inget av dem är egentligen positivt eftersom jag är sjukt bra oavsett, men ibland känner man ju att vissa saker som annars bara drabbar en själv också drabbar någon annan om man inte skärper till sig lite.
 
Alltså... när jag och F har setts IRL har vi babblat på och det har känts bra. Men i skrift skaver det lite, vi har t ex olika humor. Plus att jag inte vet om jag vill umgås med nån med samma intressen som jag eller om jag vill ha dem för mig själv :p.
Jag vill inget seriöst, men kanske nåt oseriöst ^^. Hur viktigt hade ni tyckt det varit att klicka i skrift då?
Jag är ju väldigt mobilberoende och aktiv på mobilen, så för mig är det viktigt att vi klickar i skrift. Men jag tror ditt problem är att ni inte känner varandra riktigt än. När i känner varandra så blir det inga missförstånd i skrift heller.

Däremot hade jag älskat att ha någon med samma intressen, så länge det inte blir krav på att jag måste utöva intressena med honom. Nu är ju du en aktiv tjej med massa ork, men det är ju inte jag, och jag vill verkligen inte tvingas upp tidigt på morgonen för att åka skidor i dåligt väder bara för att han är hurtig och man ska spendera tid ihop. Då ligger jag hellre kvar i sängen och tittar på tv. :angel:

Men varför har du sagt att du inte vill ha någonting seriöst? Är det för att du inte vill ha någonting seriöst eller är det för att du vill gardera dig mot något? Säger någon till mig att den inte vill ha något seriöst vill den ju bara ligga, eller träffa andra också, och det är jag inte intresserad av. Men vi är ju alla olika. :)
 
Jag är ju väldigt mobilberoende och aktiv på mobilen, så för mig är det viktigt att vi klickar i skrift. Men jag tror ditt problem är att ni inte känner varandra riktigt än. När i känner varandra så blir det inga missförstånd i skrift heller.

Det där var något jag inte hört innan! Jag har bara hört och upplevt motsatsen. Har du lust att utveckla lite? :) Jag har nog bara upplevt att folk jag funkar ok med irl antingen funkar med i skrift eller så upplever jag dem helt annorlunda i skrift från början och forever typ. Tror mest baserat på att de då inte varit intresserade av att kommunicera via skrift helt enkelt.
 
Det där var något jag inte hört innan! Jag har bara hört och upplevt motsatsen. Har du lust att utveckla lite? :) Jag har nog bara upplevt att folk jag funkar ok med irl antingen funkar med i skrift eller så upplever jag dem helt annorlunda i skrift från början och forever typ. Tror mest baserat på att de då inte varit intresserade av att kommunicera via skrift helt enkelt.
Jag tänker att vissa människor har svårare att uttrycka sig i skrift helt enkelt. Och hur man uttrycker sig spelar ju stor roll för hur den andre personen läser meddelandet. Därför smileysarna finns för de ska underlätta att utläsa känslor och stämning.

Känner man en person så vet man ju att den personen inte blev sur för minsta lilla, men känner man inte en person så analyserar man ju mer när man får vad man tycker är ett konstigt svar. Jag har tex en kompis som är jättekommunikativ när man pratar med henne i telefon, smart och genomtänkt. Men i text blir hon kortare och använder så mycket förkortningar att det nästan är svårt att läsa vad hon skriver. I text går vi helt om varandra liksom eftersom vi kommunicerar så olika. Men vi kan sitta och tjöta en hel kväll i telefon eller irl och prata mycket djupa samtal.

Eftersom jag känner henne så vet ju jag hur hon fungerar. Har hon mycket i skolan och på jobbet blir hon ännu värre, utan att för den skull vara sur på mig. Hon har ju bara jättemycket att göra själv. Ringer man till henne då är hon glad och trevlig, men hon kan på mess uppfattas kort och tvär, vilket jag fått förklara för andra gemensamma vänner som inte känner henne så bra. De kan ibland höra av sig till mig och fråga om jag pratat med henne och undra om jag vet om hon är sur på dem, när hon egentligen bara har mycket att göra.
 
Nej, det har du rätt i.

Jag vet inte riktigt vad han vill (fast jag har förstås sagt att jag inte vill nåt seriöst), jag har försökt fråga, men tja, som sagt vi kommunicerar inte så bra i skrift. Vi får kanske träffas IRL iaf en gång till och se vad som framkommer.
Det beror ju lite på vad du menar med oseriöst också. A som jag bara ligger med, skriver bara när han har möjlighet att komma över, annars hörs vi ytterst sällan på sms. Är det någon jag vill träffa och göra annat med så vill jag att vi ligger på lite samma nivå hur ofta vi skriver och så, för att underlätta planering och så vidare.
 
Alltså... när jag och F har setts IRL har vi babblat på och det har känts bra. Men i skrift skaver det lite, vi har t ex olika humor. Plus att jag inte vet om jag vill umgås med nån med samma intressen som jag eller om jag vill ha dem för mig själv :p.
Jag vill inget seriöst, men kanske nåt oseriöst ^^. Hur viktigt hade ni tyckt det varit att klicka i skrift då?
Jag känner att det beror lite på vad du menar med "klicka i skrift". Jag har jättesvårt för att hantera när en person stavar uselt eller använder olika internetförkortningar som om hen gick på högstadiet, lite a la hur folk skrev när de hängde på Lunarstorm back in the days. Jag är, som med typ allting annat, mycket mer tolerant dock om det är en person jag redan känner och vet att det är en vettig person IRL, men retar mig lite för mycket på det för att vara bekväm även med personer jag känner som stavar som krattor eller använder helt galen grammatik (hej OCD).

Sen håller jag med @Ramona om att det är väldigt lätt att man missuppfattar en person i skrift när man inte hör rösten eller ser personen samtidigt. Jag är egentligen ganska restriktiv med smileys och har fler än en gång fått frågan "är du sur" bara för att jag inte använt de där jäkla gula figurerna. Särskilt om man mejlar eller skypar någon i jobbet eftersom det tar emot något fruktansvärt att skicka en smiley (till en kollega) i ett seriöst jobbmejl.

En fråga bara - du skriver att det skaver för att ni har olika humor? Märks det bara i skrift eller var det mer en allmän fundering på att du är osäker på exakt hur stor skavigheten är eller inte?
 
Jag är ju väldigt mobilberoende och aktiv på mobilen, så för mig är det viktigt att vi klickar i skrift. Men jag tror ditt problem är att ni inte känner varandra riktigt än. När i känner varandra så blir det inga missförstånd i skrift heller.

Däremot hade jag älskat att ha någon med samma intressen, så länge det inte blir krav på att jag måste utöva intressena med honom. Nu är ju du en aktiv tjej med massa ork, men det är ju inte jag, och jag vill verkligen inte tvingas upp tidigt på morgonen för att åka skidor i dåligt väder bara för att han är hurtig och man ska spendera tid ihop. Då ligger jag hellre kvar i sängen och tittar på tv. :angel:

Men varför har du sagt att du inte vill ha någonting seriöst? Är det för att du inte vill ha någonting seriöst eller är det för att du vill gardera dig mot något? Säger någon till mig att den inte vill ha något seriöst vill den ju bara ligga, eller träffa andra också, och det är jag inte intresserad av. Men vi är ju alla olika. :)

Jo, precis det har du absolut rätt i, att vi inte känner varandra än.
Han är mer aktiv än mig på mobilen, jag vill inte ha ständig kontakt.

Haha :p Jo, egentligen har jag tidigare tänkt att jag vill ha någon med samma intressen, men sen har jag känt att jag vill ha dem "i fred" också... Hmm.

Det är den där barnfrågan... han vill ha och jag vill nog inte ha. Då tyckte jag det var lika bra att lägga korten på bordet direkt att det inte kan bli nåt seriöst. Så det är väl mest därför, men också för att tja, vi är som sagt rätt olika.
Jo, jag tänkte väl också så typ, kk eller friends with benefits. Men jag vet inte hur han tänker... jag fick inget riktigt svar i skrift, så jag tänker att det är kanske lättare att prata om IRL...som sagt, vi känner ju inte varandra heller och vi har bara setts två gånger, utomhus på lite avstånd, så jag vet ju inte om jag (eller han) vill nåt om/när vi väl hamnat i den situationen heller...

Det beror ju lite på vad du menar med oseriöst också. A som jag bara ligger med, skriver bara när han har möjlighet att komma över, annars hörs vi ytterst sällan på sms. Är det någon jag vill träffa och göra annat med så vill jag att vi ligger på lite samma nivå hur ofta vi skriver och så, för att underlätta planering och så vidare.

Ja precis, det har du rätt i. Han skriver oftare/mer än mig på messenger, jag känner lite att det var ju ingen brevvän jag ville ha... (han är inte här på orten alltid, så nu var det ett tag sen vi hade möjlighet att ses).
Men, tja, vi får nog ses en gång till IRL och känna efter/prata kanske :).
Jag känner att det beror lite på vad du menar med "klicka i skrift". Jag har jättesvårt för att hantera när en person stavar uselt eller använder olika internetförkortningar som om hen gick på högstadiet, lite a la hur folk skrev när de hängde på Lunarstorm back in the days. Jag är, som med typ allting annat, mycket mer tolerant dock om det är en person jag redan känner och vet att det är en vettig person IRL, men retar mig lite för mycket på det för att vara bekväm även med personer jag känner som stavar som krattor eller använder helt galen grammatik (hej OCD).

Sen håller jag med @Ramona om att det är väldigt lätt att man missuppfattar en person i skrift när man inte hör rösten eller ser personen samtidigt. Jag är egentligen ganska restriktiv med smileys och har fler än en gång fått frågan "är du sur" bara för att jag inte använt de där jäkla gula figurerna. Särskilt om man mejlar eller skypar någon i jobbet eftersom det tar emot något fruktansvärt att skicka en smiley (till en kollega) i ett seriöst jobbmejl.

En fråga bara - du skriver att det skaver för att ni har olika humor? Märks det bara i skrift eller var det mer en allmän fundering på att du är osäker på exakt hur stor skavigheten är eller inte?

Jag förstår vad du menar, men nej, det är inte så att han använder förkortningar eller barnsligt språk.
Utan ja, det är väl humorn. Det låter inte som något problem när man skriver så, men hmm, hans humor är mer ironisk/vass än min, vilket jag väl inte är van vid ... det är dock inget som märks/inte känts bra när vi setts IRL, men som sagt det är bara 2 ggr än så länge...

Men egentligen är det ju kanske inget stort problem då, ifall vi kan kommunicera IRL och ifall vi bara ska kommunicera om en sak :p så länge det funkar så..
Får väl se om det känns som om det skulle kunna göra det :p wish me luck.
Tack för era svar :).
 
Jo, jag tänkte väl också så typ, kk eller friends with benefits. Men jag vet inte hur han tänker... jag fick inget riktigt svar i skrift, så jag tänker att det är kanske lättare att prata om IRL...som sagt, vi känner ju inte varandra heller och vi har bara setts två gånger, utomhus på lite avstånd, så jag vet ju inte om jag (eller han) vill nåt om/när vi väl hamnat i den situationen heller...
Dra inte på för stora växlar än. Ni har träffats ett par gånger och vad jag förstår inte ens kommit nära varandra fysiskt. Ta det som det kommer och ha lite is i magen. Det blir vad det blir.

Min kusin fick barn tidigt och vill inte ha fler. Han träffade en tjej efter 40 som ville ha barn. Egentligen. Men när hon fick välja valde hon att hon hellre är tillsammans med honom än skaffar barn. Och jag citerar Silverkedjan: ”Det är ju den här mannen jag vill ha barn med!” Livet förändras och vi kommer på andra tankar.

Låt detta ha sin gilla gång och planera inte framtiden än.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb För några år sen, var jag och några fler bussförare på en fotografering för nuvarande arbetsgivare. Bilderna skulle användas i kampanjer...
Svar
18
· Visningar
1 713
Skola & Jobb Jag har ganska nyligen bytt jobb. Båda jobben är liknande tjänster så arbetsuppgifterna är desamma. Jag bytte jobb för att få mindre...
Svar
16
· Visningar
848
Kropp & Själ Vi fortsätter att diskutera, skryta och peppa varandra när det kommer till allt från yoga och promenader till crossfit och...
98 99 100
Svar
1 989
· Visningar
40 299
IT & mobiler Jag behöver flytta sms från min gamla telefon till den nya. Hittar inget sätt att spara dem på simkortet. Laddade ner appen sms backup...
Svar
6
· Visningar
448

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Snappchat
  • Värdesaker på resa
  • Vinterföräldrar 21/22 del 2

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 26
  • Kattbilder #7

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp